Fredagslistan 2017, vecka 32: 1980

torsdag 10 augusti 2017

Gott folk!

Ni vet ju att jag är svårt förtjust i att göra fredagslistor efter årtal. Nu när jag nästan är klar med 1990-talet, så tänkte jag att jag ska tjuvstarta med ett årtionde som väldigt många har ett förhållande till, nämligen 1980-talet. Jag vet med mig att ni kommer känna igen kanske alla band som dyker upp i den här veckans fredagslista, men då de här skivorna släpptes så undrar jag om någon trodde att banden i fråga skulle vara household-names, eller ens vara igång.

Vi kör!

Den 14:e januari släpper RUSH "Permanent Waves" som är en av de mest lättillgängliga skivorna i bandets diskografi. Efter de rent monumentala 70-talsskivorna så kände kanske bandet ett behov att inte skriva lika pretentiös musik. Bandets 1980-tal blev både mer lättlyssnat och mer experimentellt. Syntharna gjorde sitt uttryck mer påtagligt i bandets tonkonst under den senare hälften av årtiondet, men det märks inte speciellt mycket på "Permanent Waves". Vad som dock märks är att låtskriveriet fortsatte att ligga på en vansinnigt hög nivå. Det finns många låtar på den här skivan som ofta dök upp i bandets setlistor. Jag har valt The Spirit Of Radio då jag helt enkelt är extremt svag för den låten.

Ozzy Osbourne hoppar av BLACK SABBATH och släpper den 20:e september "Blizzard Of Ozz". Därmed inleds en ganska så framgångsrik solokarriär för den här minst sagt allenstädes närvarande sångaren. Det är ju ganska svårt att vara intresserad av hårdrock och inte stöta på Osbournes namn. Jag har alltid fascinerats av att trots att Ozzy aldrig har varit en speciellt bra sångare, så har han fortsatt att på skiva efter skiva lyckats nå fler lyssnare. Det är precis som om han är en konstant nod inom scenen. Vad som nu kommer hända med hans karriär efter det att BLACK SABBATH har lagt ner återstår att se. 1980 tror jag knappast att Ozzy hade några andra tankar i huvudet än att spela musik och knarka. Bägge delarna gjorde han med frenesi. "Blizzard Of Ozz" är en trevlig skiva som har ett helt gäng fina låtar.

Om det fanns ett band som den stora majoriteten av hårdrockare kan hävda att de har ett förhållande till så är det nog MOTÖRHEAD. Bandets konstant Lemmy hade en förmåga att locka folk till att kolla in detta skränande och oftast gravt påverkade band redan från debuten 1977. "Ace Of Spades" är skivan som kom i november 1980, och den kan med fog anses vara bandet mest klassiska. I vilket fall så är skivan fylld med låtar som hade fasta platser i bandet setlistor under åren. Jag pratar då om The Chase Is Better Than The Catch, Live to Win, Ace Of Spades, (We Are) The Roadcrew och Shoot You In The Back som jag valt från skivan. Jag är inget hardcorefan av MOTÖRHEAD, men jag är glad att ha fått se bandet innan Lemmy blev riktigt sjuk.

Den 14:e april 1980 släpper IRON MAIDEN sitt debutalbum. Redan vid den här tidpunkten är så mycket av det som blivit MAIDENs signum på plats. Eddie på omslaget, ljudbilden, de långa episka låtarna. Det enda som skiljer sig från bandet idag är att Dickinson, McBrain och Gers inte är med i bandet. Det är egentligen helt stört hur bandet lyckades med att hitta en formula som funkade redan från början. På den här skivan är MAIDEN kanske lite stökigare - mycket beroende på sångaren Paul Di'Annos stil - och att Clive Burr formligen bländar med sitt väldigt fina och svängiga trumspel. Men annars känns bandet extremt "färdigt". Jag återkommer gärna till den här skivan som har en hel bunt väldigt fina låtar. De är till och med så imponerande att jag kan ha överseende med Att Di'Anno är en halvkackig sångare. Men nu kanske jag svär i kyrkan.

Ozzys avhopp från BLACK SABBATH ledde till att sångarpositionen fylldes av legendariske Ronnie James Dio. Dios röst och resterande bandets låtskrivarsnille blev, om uttrycket tillåts, en match made i heaven. "Heaven And Hell" släpptes den 25:e april 1980 och skivan står sig fortfarande stark i den minst sagt matiga diskografin som bandet släppte ifrån sig under sin långa och nästan alltid intressanta karriär. När jag såg bandet på SRF 2007 - då under namnen HEAVEN & HELL, trots att alla visste att det var BLACK SABBATH - så var setlisten strösslad med låtar från skivan. Och trots att Dio var 65 år gammal så kan jag lugnt säga att han sjöng brallorna av varenda jäkla sångare på den festivalen. Ett glatt minne minst sagt.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 31: Rens var det här!

torsdag 3 augusti 2017

Sedan jag tog mitt pick och pack och flyttade söderut för ungefär femton år sedan har min vokabulär utökats en smula. Det finns en del ord och begrepp i skånska språket som jag fortfarande ställer mig frågande inför, exempelvis varför fralla kallas bulle, skinkor benämns som ballar, disktrasa heter lase. Obegripligt. Men det finns också många lysande genidrag i den här dialekten. Asa, räligt och mög är några favoriter. Och så det mest strålande begrepp av dem alla - ÅLARENS!

Ålarens är (förutom att vara resterna efter en urtagen ål) ett kraftuttryck av rang som man tar till för att riktigt ingående beskriva hur ofattbart korkad någon väl vald person är. En tvättäkta imbecill och amöba till person = ett ålarens. Ja, ni fattar.



Av ordet ålarens kan vi utvinna själva essensen för bra metal, nämligen rens. Temat för dagens fredagslista är kort och gott detta och vi sparkar igång direkt!


JUSTICE FOR THE DAMNED går hårt ut med en trivsam dänga under den hyfsat nedriga titeln No Flowers On Your Grave.

Här har vi att göra med ett ursinnigt rens från Australien i dödsmetalltappning med tjusiga tempväxlingar som kontrast till det snabba anslaget som helt enkelt sitter som en smäck.

Första fullängdaren är detta, vid namn "Dragged Through The Dirt". Må det komma många fler.




Så till ett lite mer malande och illasinnat rens, nämligen PHRENELITH - bördiga från Danmark, spelandes en mycket gedigen dödsmetall. Tremolo-slingorna står som spön i backen, det dyrkas Satan, det går fort men långsamt, loggan är bland det spretigaste jag vilat korpgluggarna på, det är bara rakt av så jävla sjovt. Jag kan för mitt liv inte begripa varför jag inte lyssnat på det här innan. Sju av sju pentagram!



REBEL SOULS glider in som nummer tre i listan och kör ett lite mer traditionellt galopp-stomp-rens åt det svärtade hållet. Snygga riff, furiösa trummor och en och annan blinkning åt DISMEMBER-hållet.

Jag är fullgott nöjd med Descent från "The Forces Of Darkness", det lökiga skivomslaget till trots. 



Nästa alster är signerat NECROWRETCH och har en skön blackkänsla. Häxvrål, blastbeats, prat om förbannelser och blasfemi. En basist som heter Vlad. Ja, ni förstår ju åt vilket håll detta leder - mot en solklar promenadseger. Heja Season Of Mist, heja den franska scenen!


ARTIFICIAL BRAIN får avsluta med teknisk döds och tematik som sniffar på ämnen såsom science fiction och universums oändlighet.

Vi drar med detta ner tempot och låter det mer eftertänksamma renset komma till sin rätt i Absorbing Black Ignition. Det här gänget är hyfsat organiskt till sin ljudbild med tanke på den ofta kliniskt klingande genren. Trivsamt!



Med detta tillönskas en god helg!

/Susanne


Fredagslistan 2017, vecka 31: Rens var det här!


Fredagslistan 2017, vecka 30: 5 riktigt bra grindcoreband

torsdag 27 juli 2017

Gott folk!

Den här veckan tar jag bort alla säkerhetsspärrar och vräker på med en fredagslista helt ägnad åt subgenren grindcore. Det här är en subgenre som inte alla kan med, men i sann upplysningsanda så vill jag lyfta fram fem föredömliga exempel på band som verkligen sticker ut från mängden och som genom sina karriärer har slagit världen med häpnad. Välkomna till musiken som får det mesta att framstå som mainstream.

Vi kör!

Det känns ofrånkomligt att inte starta veckans lista med NASUM. Detta band rankas som ett av de absolut bästa inom genren, med rätta. Faktum är att jag tycker att NASUM de facto är världens bästa grindcoreband. Det tragiska slut som bandet fick med sångaren/gitarristen Mieszko Talarczyks död i tsunamikatastrofen i Thailand 2004 gjorde att jag trodde att jag aldrig skulle få se bandet live. Men 2012 gjorde bandet en avslutande turné med Keijo Niinimaa från ROTTEN SOUND på sång. Och gosse - den svängen gick inte av för hackor! Bandets diskografi är högoktanig, men jag har alltid gillat "Shift" aningens mer än de andra skivorna. Den är ett triumftåg från första till sista ton.

Finska ROTTEN SOUND har alltid utmärkts av att varenda skiva bandet gett ut har varit bra. Det kan skilja lite i nyanser och tilltal, men du känner med hela kroppen att det här bandet verkligen kan sitt hantverk. 2011 släppte bandet "Cursed" som var så pass bra att den hamnade högst upp på min personliga årsbästalista för det året. 16 låtar av häpnadsväckande kvalitet kommer att möta era trumhinnor med förkrossande tonalitet.


Det är både ofrånkomligt och roligt att kunna ha med NAPALM DEATH i den här listan. Ofrånkomligt då detta är bandet som i stort sett grundade grindcore som genre, och roligt då grindcore mer än någon annan genre är så osäker att det inte går att säga att ett band kommer bestå för evig tid. Att NAPALM DEATH bara har blivit bättre med åren gör det också självklart oerhört kul att ha med dem i listan - och i världen. Jag har valt "Time Waits For No Slave" från 2009 då den skivan är lite av en favorit i bandets diskografi.


Från Schweiz kommer MUMAKIL som, om ni känner till Tolkiens Sagan om Ringen, har tagit sitt namn från de där stora stridslystna elefanterna som dyker upp i slaget om Minas Tirith. Bara där så kände jag att det här är ju ett band att kolla in. MUMAKIL lirar en grovt köttig version av grindcore som jag verkligen uppskattar. Det är vredgat till max, men inte helt utan finess. 2009 släppte bandet en skiva, "Behold The Failure" som knäcker det mesta inom genren.

Jag avslutar listan med WORMROT från Singapore. Att lira grindcore i Singapore kräver sin hängivenhet. Singapore, med sina fina världsledande skolor, höga medelinkomst, och skinande rena gator - är inte direkt den grogrund som man förknippar med en så pass politisk genre som grindcore. Men WORMROT har inte bara imponerat på sitt närområde - det här bandet har övertygat även i stora delar av världen med sin stökiga grind som tydligt har inspirerats av NAPALM DEATH utan att vara härmapor. 2011 släppte bandet "Dirge" som är en härligt slirig och stökig skiva.

/Martin



Fredagslistan 2017, vecka 29: Sväng

fredag 21 juli 2017

Ave Godmorgon fredagsvänner!

Dagens lista är tänkt att på ett förtjänstfullt sätt gunga in er i skön fredagsstämning. Res er upp från arbetsstolar och soffhörn, stretcha och tänj på slumpmässigt utvalda kroppsdelar och inta lämplig position för nu blir det sväng och smådans till följande:

  

ORANSSI PAZUZU får den äran att inleda. Pazuzu är namnet på en demon från Babylonien och oranssi är finska för orange. Vi har alltså att göra med ett demoniskt sväng redan från start! "Valonielu" är den tredje fullängdaren från bandet och här återfinns bland annat  Tyhjä Temppeli. Det är en rakt av fantastisk låt med psykadeliska ansatser, helvetiskt gung och melodislingor som för evigt etsar sig fast i hjärnans vindlingar. Väsig svartmetallsång som grädden på moset.  

 
Level up i ös och röj-faktor nu och bandet med det piffiga namnet GOATWHORE. Jag har valt låten Mankind Will Have No Mercy men hela plattan vid namn "Vengeful Ascension" är lika bra. Detta är obligatorisk lyssning för alla som har någon sorts kärlek i sitt hjärta för bra döds/black. 

Det är ett välgjort hantverk låtmässigt men det jag tycker sticker ut mest i Mankind Will Have No Mercy är sånginsatsen. Här snackar vi growl som uttrycker en nihilism av sorten "Hörrödu, mänskligheten, vänligen packa ihop dina pinaler och utgå." Guldstjärna i kanten!


BEASTMAKER kvalar in på tredje plats med låten Evil One. Med detta alster drar vi ner tempot några pinnhål och lyssnar till genren Doom Så Det Heter Duga. Knarksläpig sång, fläskiga riff och ett mastigt ljudlandskap som ger känslan av att en liten ondska lurar i närheten.

Addera till den ekvationen garagesmutsighet och en doft av ALICE IN CHAINS. Lyssna sedan och försök att inte bara älska BEASTMAKER, det är i princip omöjligt vill jag hävda.




Sedan händer något som näst intill aldrig händer, metallbibliotekarie Johansson fastnar för ett alster inom genren power metal. Herreminje! Kors i taket! Ta i trä! Sju varv baklänges runt en brunn, etc. Bandet från Vancouver som lystrar till namnet UNLEASH THE ARCHERS lät fasligt bekanta när jag spårade upp dem och jag är nästan helt hundra på att det är Martin som först nämnt dessa pärlor för mig. Jag tackar och bockar och lyfter min hatt för tipset!

The Matriarch är en låt som dels har en mycket strålande titel och dels är det svängigaste jag hört på mycket länge. Power metal som känns gedigen, angelägen och otramsig, jag trodde aldrig denna dag skulle komma. Kanada kan!



Som avslutning - en riktig stänkare! ARCHSPIRE är ett band som förekommit tidigare i bloggen och som spelar brallorna av vem som helst inom teknisk döds. Involutary Doppelgänger (Dubbelgång med tvång!) är ett svinhårt smakprov på kommande skivan "Relentless Mutation" som släpps 22/9 på Season of Mist. Det går väldigt väldigt fort men i och med att ljudet är såpass rent och snyggt hörs exakt varenda liten detalj i låten men det blir för den sakens skull inte tråkigt och kliniskt utan bara ruskigt bra. Löjligt bra rent av. Tårna rullar ihop sig av förtjusning, så bra är det faktiskt!

Lyssna och njut, paddla med fötterna och pricka in september i kalendern.

Med detta tar vi helg!


/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 29: Sväng

Fredagslistan 2017, vecka 28: Glada låtar!

torsdag 13 juli 2017

Gott folk!

Jag hoppas att ni har trivsel utav bara helvete i era liv. För egen del så har jag sedan 2 veckor tillbaka semester, och det här är - rätt antaget - en av de där förskrivna fredagslistorna som jag tror att alla bloggare över hela världen är glada för att skriva. Det betyder nämligen att du ligger bra till rent skrivmässigt, och i mitt fall att jag kan ägna min semester helt och hållet åt min familj.

Temat för veckan är glada låtar. Alltså som i låtar som får mig på gott humör och med stor sannolikhet vilja dricka öl. Tänkte att det kunde vara lämpligt med en sån lista, haha!

Vi kör!

Jag öppnar på ett högst rimligt sätt med en powermetallåt från UNISONIC vilket är ett band med Kai Hansen och Michael Kiske som jag tänker att ganska många känner igen från tidigare upplagor av HELLOWEEN. Detta är verkligen medryckande musik som sannerligen håller sin plats med den äran bland all den powermetal som framför allt Tyskland har gett oss. Om det är svårt att inte stampa takten? Ja, avgör själva. Själv korkar jag upp en back Einbecker Urbock och säger prost Leute!

Min kärlek till SOILWORK är cementerad sedan väldigt många år. Jag upptäckte bandet med "Stabbing the Drama" som kom 2005, och föll som en yxad fura för Distance på den skivan. Jösses vilken refräng! Numera åker skivan inte på lika ofta, men den väcker alltid samma fina och glada känsla när den väl gör det. Som inför den här listan exempelvis! SOILWORK var på den här tiden fortfarande befolkat av Peter Wichers och Ola Flink och Dirk Verbeuren hade nyligen kommit med som fast medlem. Ja, ni fattar att jag blir lite lätt nostalgisk!

Listans tramsigaste och mest omogna låt är med lätthet Son Of A Bitch från "Breaker" som ACCEPT släppte 1985. 1985 var jag 9 år gammal, och jag tror att jag hörde den här låten kanske året efter. Jag förstod att det som Udo sjöng kanske inte direkt var lämpligt att fråga föräldrarna om vad det betydde. Men mest trodde jag att det fejkade spyljudet skulle vara det som möjligtvis skulle uppröra samtiden. Själv tyckte jag att det var en hysteriskt rolig låt som jag fortfarande har extremt roligt med när jag lyssnar på den. ACCEPT har ju en hel driva av musik som är mer seriös, bättre och ballare än just Son Of A Bitch. För mig kommer den förmodligen alltid att vara låten som drar fram min inre 10-åring.

1990 släpper IRON MAIDEN "No Prayer For The Dying" med den häpnadsväckande framgångsrika låten Bring Your Daughter To The Slaughter som tar sig hela vägen till plats ett på englandslistan. Bandet var storligen förvånat, då de mer eller mindre betraktade låten som en charmig bagatell. Innan låten kom med på skivan så hade Dickinson spelat in en annan version av låten tillsammans med Jannick Gers (innan han kom med i Maiden) till filmen Terror på Elm Street 5. Jag har alltid tyckt att "No Prayer For The Dying" är en undervärderad skiva i bandets diskografi, och även om den inte når upp till de skivor som betraktas som klassiska så ligger MAIDEN alltid på en hantverksmässig hög nivå.



Jag avslutar med en nävarna i luften låt från COHEED AND CAMBRIA. Det är ett band som jag tappar, men återkommer till med oregelbundna intervall. Som de flesta så uppskattar jag bandets "Good Apollo..."-skiva som är en mörk och mustig historia. Bandet senaste skiva "The Color Before The Sun" är en vida ljusare skiva med en episkt smittande öppningslåt i Island. Den har en förträffligt driv och jag blir alltid helt till mig när jag lyssnar på låten.
/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 27: Två årsbästakandidater

fredag 7 juli 2017


Gomorrn!

Min insats för dagens fredagslista är något stillsam då jag legat sjuk i pestförkylningsinfluensa exakt hela veckan. Icke desto mindre ska vi fortsätta på spåret från förra veckans listtema - årsbästan! Martin avhandlade hela fem kandidater med den äran, jag kör två guldstjärnemärkta plattor som skiljer sig en hel del åt men som båda är briljanta i sin egenart. Vi kör!


Först ut är FEN, atmosfäriska black metal-fantaster från England. Närmare bestämt från en region vid namn The Fens som enligt utsaga ska bestå av ett platt och mystiskt landskap med mycket våtmarker. Om just detta ligger till grund för musiken ska jag låta vara osagt men nog hörs det att FEN är naturvurmande och majestätiska i sitt utövande. Albumet "Winter" är en sjuttiofem minuter lång episk resa som guidar lyssnaren genom olika stadier - rädsla, självreflexion, insikt om den egna dödligheten och slutligen... ja just det, döden. Frenetiskt malande riff blandas med klassiskt ledsna melodier á la "jag har sålt smöret, tappat pengarna och förlorat hela min familj i böldpest". Det här är helt klart en av de vackraste skivor jag hört under året. Lyssna och njut! 



Alster nr 2 står BODY COUNT för! Halleleluja, sent ska syndaren vakna. Jag har bara som hastigast nosat på detta band tidigare men inte helt fastnat. Så slår "Bloodlust" ner med full kraft och bara jämnar allt motstånd med marken. Det görs cover på SLAYERs Raining Blood, det gästas av Dave Mustaine, Randy Blythe och Max Cavalera, det röjs på det mest energiska sätt och hela tiden är det väldigt väldigt bra. BODY COUNT torde inte kräva någon närmare beskrivning men för er som känner liksom jag att detta är nya jaktmarker kan nämnas att Ice-T och ett gäng andra musiker friskt blandar och ger mellan genrer rap, hardcore och thrash. Och det funkar! Hiphop i metallsammanhang har aldrig varit min kopp te tidigare men när fan blir gammal blir han tydligen religiös, No Lives Matter är numera ett stående inslag i vardagen i detta hushåll. Mera mera!

Fredagslistan 2017, vecka 27: Två årsbästakandidater



Och med detta en trevlig helg!

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 26: Fem skivor som är med i racet om platser på årsbästalistan 2017

torsdag 29 juni 2017

Gott folk!

Vi har nu hunnit halva 2017, och jag kan garantera er att det inte finns någon musikskribent som inte har börjat fundera på den där fina årsbästalistan som närmar sig med ökande fart. Jag började fundera på den här listan för ett bra tag sedan, och tanken med just den här fredagslistan är lika mycket för mitt eget anbelangande som för er lyssnarnjutning. Jag skapar alltid en spellista över innevarande år. I takt med att tiden går, och fler skivor släpps desto mer omfattande blir den. I skrivande stund har listan en speltid på 28 timmar, och den kommer såklart bli längre.

Jag har valt ut fem skivor som jag anser har en mer än rimlig chans att få placeringar på min personliga årsbästalista - i skrivande stund - det vill jag verkligen påpeka, haha!

"Lykaia" av SOEN.

Jösses vilken magisk skiva det här är.
Jag var hårt övertygad om att SOEN redan på förra skivan, "Tellurian", hade hamnat på årsbästalistan för 2014 om det året inte hade varit så vanvettigt starkt. Med "Lykaia" har bandet åstadkommit ytterligare en skiva som kanske är lika stark som "Tellurian", om inte starkare. Bandets mörka och eklektiska musik försätter mig i känslolägen så magiskt njutbara att det är svårt att inte tycka att det här bandet har något alldeles speciellt. Trots att bandet tar och lånar element från många olika håll, så blir det något verkligt eget av alla dessa intryck. Att bandet dessutom har en sångare i Joel Ekelöf vars stämma fullständigt glöder hjälper också till.


"Emperor Of Sand" av MASTODON

Det tog inte speciellt många lyssningar på "Emperor Of Sand" för att fatta att det här är den bästa skivan MASTODON har gjort sedan "Crack The Skye" från 2005. Och det är en insikt som är helt ljuvlig att komma fram till. I stort sett allt klaffar på den här skivan. Här finns ett underbart driv, rent episka refränger, nyfikenhet, plus att samtliga sångares insatser ligger på riktigt bra nivåer. Detta plus att gitarrarbetet formligen briserar i låt på låt på låt gör att jag blir helt lyrisk när jag ens tänker på skivan.



"Reflections Of A Floating World" av ELDER

Det var Susanne som tipsade om ELDER i en fredagslista. Sedan dess är jag mer eller mindre fullständigt begeistrad av den här psykedeliska doomorkestern från Brooklyn. Ringer det varningsklockor om att detta är hipstermetal? Sådana reservationer kan ni kasta överbord, för detta är musik skriven och framförd med så mycket känsla och övertygelse att det inte går att tänka tanken "detta är inte trve". Mycket fokus på gitarrspel, och galna tempoväxlingar gör att "Reflections Of A Floating World" kräver ganska mycket lyssnartid, men är inte svårlyssnad för den sakens skull.


"Soothsayer"  av DIRT FORGE

Det här köpenhamska bandet har styrt upp den fetaste gitarrtonen detta året. Mest av allt visar DIRT FORGE på möjligheterna med triospel, och hur bra det kan bli när kommunikation mellan bas, trummor, gitarr och sång ligger på den här våglängden. Alexander Kolbys majestätiska stämma knyter ihop den här oheligt förträffliga sludgegrytan på ett sätt som borde få andra bands sångare att avundsjukt undra hur fan människan gör. Att DIRT FORGE låter så här bra redan på debuten gör att jag sannerligen undrar hur i hela helvetet de ska kunna toppa "Soothsayer".


"Black Drapes For Tomorrow" - SHORES OF NULL

Italienska sidoprojektet SHORES OF NULL imponerar sannerligen med sin fina hybrid av melodisk black och doom. Det är dystert så det räcker och blir över, men här finns en kärna av innerlighet och kärvhet som jag finner så rackans tröstande. Ibland behövs det sådana skivor också, och jag har återvänt ganska ofta till "Black Drapes For Tomorrow" sedan den släpptes i mitten av april. Det här är en skiva som gjord att lyssna på i hörlurar, gärna när barnen har somnat och du behöver en skiva att själv varva ner till.


/Martin