Fredagslistan 2017, vecka 32: 1980

Gott folk!

Ni vet ju att jag är svårt förtjust i att göra fredagslistor efter årtal. Nu när jag nästan är klar med 1990-talet, så tänkte jag att jag ska tjuvstarta med ett årtionde som väldigt många har ett förhållande till, nämligen 1980-talet. Jag vet med mig att ni kommer känna igen kanske alla band som dyker upp i den här veckans fredagslista, men då de här skivorna släpptes så undrar jag om någon trodde att banden i fråga skulle vara household-names, eller ens vara igång.

Vi kör!

Den 14:e januari släpper RUSH "Permanent Waves" som är en av de mest lättillgängliga skivorna i bandets diskografi. Efter de rent monumentala 70-talsskivorna så kände kanske bandet ett behov att inte skriva lika pretentiös musik. Bandets 1980-tal blev både mer lättlyssnat och mer experimentellt. Syntharna gjorde sitt uttryck mer påtagligt i bandets tonkonst under den senare hälften av årtiondet, men det märks inte speciellt mycket på "Permanent Waves". Vad som dock märks är att låtskriveriet fortsatte att ligga på en vansinnigt hög nivå. Det finns många låtar på den här skivan som ofta dök upp i bandets setlistor. Jag har valt The Spirit Of Radio då jag helt enkelt är extremt svag för den låten.

Ozzy Osbourne hoppar av BLACK SABBATH och släpper den 20:e september "Blizzard Of Ozz". Därmed inleds en ganska så framgångsrik solokarriär för den här minst sagt allenstädes närvarande sångaren. Det är ju ganska svårt att vara intresserad av hårdrock och inte stöta på Osbournes namn. Jag har alltid fascinerats av att trots att Ozzy aldrig har varit en speciellt bra sångare, så har han fortsatt att på skiva efter skiva lyckats nå fler lyssnare. Det är precis som om han är en konstant nod inom scenen. Vad som nu kommer hända med hans karriär efter det att BLACK SABBATH har lagt ner återstår att se. 1980 tror jag knappast att Ozzy hade några andra tankar i huvudet än att spela musik och knarka. Bägge delarna gjorde han med frenesi. "Blizzard Of Ozz" är en trevlig skiva som har ett helt gäng fina låtar.

Om det fanns ett band som den stora majoriteten av hårdrockare kan hävda att de har ett förhållande till så är det nog MOTÖRHEAD. Bandets konstant Lemmy hade en förmåga att locka folk till att kolla in detta skränande och oftast gravt påverkade band redan från debuten 1977. "Ace Of Spades" är skivan som kom i november 1980, och den kan med fog anses vara bandet mest klassiska. I vilket fall så är skivan fylld med låtar som hade fasta platser i bandet setlistor under åren. Jag pratar då om The Chase Is Better Than The Catch, Live to Win, Ace Of Spades, (We Are) The Roadcrew och Shoot You In The Back som jag valt från skivan. Jag är inget hardcorefan av MOTÖRHEAD, men jag är glad att ha fått se bandet innan Lemmy blev riktigt sjuk.

Den 14:e april 1980 släpper IRON MAIDEN sitt debutalbum. Redan vid den här tidpunkten är så mycket av det som blivit MAIDENs signum på plats. Eddie på omslaget, ljudbilden, de långa episka låtarna. Det enda som skiljer sig från bandet idag är att Dickinson, McBrain och Gers inte är med i bandet. Det är egentligen helt stört hur bandet lyckades med att hitta en formula som funkade redan från början. På den här skivan är MAIDEN kanske lite stökigare - mycket beroende på sångaren Paul Di'Annos stil - och att Clive Burr formligen bländar med sitt väldigt fina och svängiga trumspel. Men annars känns bandet extremt "färdigt". Jag återkommer gärna till den här skivan som har en hel bunt väldigt fina låtar. De är till och med så imponerande att jag kan ha överseende med Att Di'Anno är en halvkackig sångare. Men nu kanske jag svär i kyrkan.

Ozzys avhopp från BLACK SABBATH ledde till att sångarpositionen fylldes av legendariske Ronnie James Dio. Dios röst och resterande bandets låtskrivarsnille blev, om uttrycket tillåts, en match made i heaven. "Heaven And Hell" släpptes den 25:e april 1980 och skivan står sig fortfarande stark i den minst sagt matiga diskografin som bandet släppte ifrån sig under sin långa och nästan alltid intressanta karriär. När jag såg bandet på SRF 2007 - då under namnen HEAVEN & HELL, trots att alla visste att det var BLACK SABBATH - så var setlisten strösslad med låtar från skivan. Och trots att Dio var 65 år gammal så kan jag lugnt säga att han sjöng brallorna av varenda jäkla sångare på den festivalen. Ett glatt minne minst sagt.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 32: 1980

Fredagslistan 2017, vecka 31: Rens var det här!

Sedan jag tog mitt pick och pack och flyttade söderut för ungefär femton år sedan har min vokabulär utökats en smula. Det finns en del ord och begrepp i skånska språket som jag fortfarande ställer mig frågande inför, exempelvis varför fralla kallas bulle, skinkor benämns som ballar, disktrasa heter lase. Obegripligt. Men det finns också många lysande genidrag i den här dialekten. Asa, räligt och mög är några favoriter. Och så det mest strålande begrepp av dem alla - ÅLARENS!

Ålarens är (förutom att vara resterna efter en urtagen ål) ett kraftuttryck av rang som man tar till för att riktigt ingående beskriva hur ofattbart korkad någon väl vald person är. En tvättäkta imbecill och amöba till person = ett ålarens. Ja, ni fattar.

Av ordet ålarens kan vi utvinna själva essensen för bra metal, nämligen rens. Temat för dagens fredagslista är kort och gott detta och vi sparkar igång direkt!


JUSTICE FOR THE DAMNED går hårt ut med en trivsam dänga under den hyfsat nedriga titeln No Flowers On Your Grave.

Här har vi att göra med ett ursinnigt rens från Australien i dödsmetalltappning med tjusiga tempväxlingar som kontrast till det snabba anslaget som helt enkelt sitter som en smäck.

Första fullängdaren är detta, vid namn "Dragged Through The Dirt". Må det komma många fler.

Så till ett lite mer malande och illasinnat rens, nämligen PHRENELITH - bördiga från Danmark, spelandes en mycket gedigen dödsmetall. Tremolo-slingorna står som spön i backen, det dyrkas Satan, det går fort men långsamt, loggan är bland det spretigaste jag vilat korpgluggarna på, det är bara rakt av så jävla sjovt. Jag kan för mitt liv inte begripa varför jag inte lyssnat på det här innan. Sju av sju pentagram!

REBEL SOULS glider in som nummer tre i listan och kör ett lite mer traditionellt galopp-stomp-rens åt det svärtade hållet. Snygga riff, furiösa trummor och en och annan blinkning åt DISMEMBER-hållet.

Jag är fullgott nöjd med Descent från "The Forces Of Darkness", det lökiga skivomslaget till trots. 

Nästa alster är signerat NECROWRETCH och har en skön blackkänsla. Häxvrål, blastbeats, prat om förbannelser och blasfemi. En basist som heter Vlad. Ja, ni förstår ju åt vilket håll detta leder - mot en solklar promenadseger. Heja Season Of Mist, heja den franska scenen!

ARTIFICIAL BRAIN får avsluta med teknisk döds och tematik som sniffar på ämnen såsom science fiction och universums oändlighet.

Vi drar med detta ner tempot och låter det mer eftertänksamma renset komma till sin rätt i Absorbing Black Ignition. Det här gänget är hyfsat organiskt till sin ljudbild med tanke på den ofta kliniskt klingande genren. Trivsamt!



Med detta tillönskas en god helg!

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 31: Rens var det här!