Nya plattor på biblioteket

Nya fläskiga metalplattor att ytterligare förstärka vårvälmåendet - bor du i Helsingborg med omnejd kan ett besök på biblioteket fixa det.

Draconian är inget band jag kände till förrän kollega Michael Holmström på Werock.se recenserade Turning Seasons Within. Tillräckligt dödsig för att hålla mitt intresse uppe, exellerar Draconian i stämningsfull musik som sällan går över 200 bpm - men märkligt nog funkar det. Den här skivan kan man utan risk sätta på även för en mysig stund med flickvännen - och ändå få en dos metal till livs.

Stort hopp till rejäl tysk ångestladdad black/death metal. Brutalt mangel är ett genomgående tema hos Endstille - och de försätter inget ögonblick att släppa lös sin furiösa energi på lyssnaren. Utmattande är vad Endstilles Reich är.

Himsas Summon in Thunder bjuder på köttig metalcore med visst inslag av thrash.

One Cold Winter's Night är en liveplatta. Kamelot är ett band vars namn jag sett fladdra förbi i olika sammanhang. Det här är fläskig episk symfonisk metal exekverad av skickliga musiker.

Ruggigt bra platta med genomgående starka låtar - och Dio på sång. Rainbow lirar med ett självförtroende på Rising och levererar ett jävligt skönt sväng. Det här är en riktig partyplatta som gjord att förfesta till.

Nej, Ozzy är inte bara en halvkomisk tomte på MTV - han har gjort en jäkla hög skitbra musik också. På sitt debutalbum Blizzard of Ozz visar han detta tydligare än någonsin - "I don't know", "Crazy Train", "Suicide solution" och "Mr Crowley" är bara ett axplock av låtar från en skiva som dessutom har en Randy Rhoads i absolut kanonform.

Viking Metal tillhör inte det jag brukar sätta på hemmavid - men ska man göra det föreslår jag Turisas. Ostigt - javisst men ändå riktigt skickligt exekverat och väldigt välproducerat gör The Varangian Way till en stunds trevlig förströelse.

Nasumintervju

Min bekantskap med legendariska grindcore-bandet Nasum började med öronrensskivan Shift. Låtar som "Engine of death" och "Ett inflammerat sår" satte med sin ferocitet alla andra band i skuggan i fråga om aggressivitet och rent rens.

Lika stor glädje som upptäckten av bandet skänkte, lika stor var sorgen när gruppen valde att lägga ner efter sångaren Mieszko Talarczyks förtidiga bortgång i tsunamin. Bandet, genom trummisen Anders Jakobsson, har dock fortsatt hållt hemsidan öppen för fansens skull.

Anders, numera aktiv i blastande dödsmetallbandet Coldworker, ringde upp Tomzcek för en i mina ögon mycket emotsedd intervju som finns att läsa på Werock.

Shadows of the north

För undertecknad vars smak inom svartmetallen i bästa fall kan betecknas som mainstream är det skönt att ha tillgång till utmärkta bloggen Shadows of the north.

Vissa bloggar känns inte så där värst relevanta för mig personligen - kommer förmodligen aldrig att gå in på Blondin-Bellas om jag säger som så - och varför ska man göra det när man mycket hellre kan tillbringa tid på den helt till Black Metal dedikerade bloggen Shadows of the north?

Inte bara får man de senaste nyheterna från svartmetallens mörka värld - det ges länkar till höger och vänster, allt serverat av en skribent som verkligen brinner för genren.

Kanon helt enkelt.

The Formation Of Damnation

Efter 9 (!) år sedan senaste skivsläppet "The Gathering", ett monstrum till platta kommer Bay Area Thrashens stolthet TESTAMENT tillbaka med "The Formation Of Damnation".

För egen del ser jag mer fram emot detta skivsläpp än vad jag gjorde med IN FLAMES senaste giv, för är det något TESTAMENT gjort sig kända för på gott och ont är att på platta efter platta hålla sig till sin formel - jäkligt habil thrash metal.

Gårkvällens lyssning på bandets myspacesida av några av de kommande låtarna har inte direkt sänkt förväntningarna. Att bandet har tillgängliggjort hela skivan på detta sätt tycker jag, föga förvånande, är alldeles ypperligt. Dels visar det på att bandet uppenbarligen är stolta över materialet, dels att de verkar tycka, med rätta, att det verkligen var på tiden att släppa nytt material.

Och det låter verkligen som TESTAMENT - Chuck Billys mäktiga stämma, denna gång inte fullt så growlbetonad som på "The Gathering" pryder verkligen låtarna. Sen kan man ju inte komma ifrån att Alex Skolnick och Eric Peterson tryfferar musiken med sin rent bländande teknik. Plus att Paul Bostaph har återvänt till lägret istället för Nick Barker som säkerligen hade gjort ett förträffligt jobb, men drabbades av visumproblem.

Det är för tidigt att säga om "The Formation Of Damnation" är i klass med plattor som "The New Order", "The Gathering" och "The Legacy" men rent spontant känns plattan riktigt stark. Återkommer med ytterligare intryck i nästa vecka.

Frånvaro

Nä, bloggen ligger inte nere - tro inte det! Just denna veckan är jag inte särskilt mycket framför datorn, men desto mer bakom trummorna - därav den internetella tystnaden.

Lyssnartips

Svårt att hitta något bra att lyssna på? Surfa då in på Werock.se - där ligger det en hel hög nya recensioner.

A sense of purpose

Läsare av bloggen vet säkert med sig att göteborgsönerna i In Flames musik ligger skribenten varmt om hjärtat - nya skivan A sense of purpose har länge varit emotsedd. Frågan är - är den bra eller inte?

Att In Flames med nya given har i det närmaste totalt fjärmat sig från skivor som Lunar Strain och Whoracle med nya given tar inte många sekunder att konstatera. För mig som upptäckte bandet med i mina öron ypperliga Clayman kanske inte bandets utveckling behöver besjungas med så bittra ordalag som många har gjort med det mesta gruppen har släppt. Bandet struntar i vilket, och vi som lyssnare kan bara välja att följa med eller inte.

Att många recencenter har hyllat nya plattan har blivit uppenbart. Metalcentral skriver i sin 7/10 recension att,

Det råder ingen tvekan om att IN FLAMES har skapat ytterligare en listklättrare där deras förmåga att kombinera hårdhet med kommersiell gångbarhet lyser tydligare än någonsin, även om bandet åter igen i stora drag återupprepar den formula som utvecklades kring 2000-talets intåg.

Samma linje är Mattias Kling inne på i sin fyra plus recension i Aftonbladet där han iakttar att

Syftet är inte revolution, att störta eller att skaka om.
In Flames nionde studioalbum är snarare ett konstaterande. Ett kvitto på gruppens ställning huvuden över tänkta konkurrenter.

Martin Carlsson i Expressen (fyra getingar av fem) konstaterar här att

Albumets livsnerv, den allt i slutändan kretsar kring, vecklar på sant postrockmanér långsamt ut sig för att slutligen nå ett crescendo där In Flames blir ett metalliskt Radiohead. Det låter kanske också märkligt, men upplevelsen är väldigt äkta.

För mig blir det blandade omdömet att, visst plattan är långt ifrån dålig, men den är inte lika omedelbar som exempelvis Clayman eller Come Clarity. Det tog mig runt 15 genomlyssningar att nå fram till att det på A sense of purpose finns låtar som är riktigt riktigt bra, "Sober and Irrelevant" exempelvis. Men skivan behöver tid på sig. Låtarna kommer att växa än mer, men i skrivande stund konstaterar jag att gruppen trots allt har gjort skivor som jag personligen håller högre.