Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 22
En av årets absolut mest desperat benknäckarhårda skivor.
I min recension av skivan skrev jag att
Inledande kvartetten låtar - In Exodus, Tyrant, Absolute Control och God’s Cold Hands är så knallhård att jag både jublar och kippar efter andan. Framförallt står rensmattorna i Tyrant och Absolute Control ut som typexempel på hur fantastiskt mycket man kan säga på 86 sekunder utan att låtarna känns speciellt korta eller ens stressade i sin låtuppbyggnad.
Om vi ska prata lite om de rent tekniska bedrifterna som NAILS kan bocka av på pluskontot så står Todd Jones rent oroväckande brutala sånginsats ut på ett oerhört imponerande sätt. Karln gastar på med en så total övertygelse att det är ett under att han inte får bråck på kuppen.
Jag är djupt imponerad av ”Abandon All Life” som verkligen står ut som en av de mörkaste och mest samtidsfientliga skivorna som jag hört i år. Känner man sig sugen på att i det närmaste få ansiktet avblåst så är denna skivan en bra startpunkt. Det lovar jag.
Detta är den sista skivan som är nominerad till min årsbästalista 2013. Någon gång under mellandagarna kommer ni kunna ta del av vilka skivor som är bäst enligt undertecknads högst ödmjuka åsikter samt resten av skribenterna på Werocks listor. Vi brukar divergera en hel del, haha!
/Martin
Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 21
En skiva som jag snubblade över av ren slump. I efterhand framstod snubblandet som ganska väntat då bandet ligger på norska Indie Recordings, en label som på senare år visat stor fingertoppskänsla när det gäller vilka akter de jobbar med.
I min recension av skivan skrev jag att
Albumet öppnar [...] svinaktigt bra med Betrayal som bjuder inte bara på ett fantastiskt driv och sväng utan också på makalöst bra rensångspartier brevid den synnerligen njutbara growlsången från Peter Espevoll. Det är för övrigt ett kännetecknande av hur bandet jobbar på skivan - man lyckas på ett fint sätt sammanfoga det härligt brutala med det skira som gör skivan till en varierad lyssnarupplevelse.
Jag har återvänt till skivan under året och då framför allt för att lyssna på en av de mer knäckande låtar jag hört under året - A Gift Beyond Human Reach vars fina meckighet kittlar trumhinnorna på precis rätt sätt.
/Martin
kl. december 16, 2013 0 kommentarer
Etiketter: Extol, Årsbästalistan 2013 - de nominerade
Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 20
Att ett band lyckas övertyga mig om att det är en bra idé att ha ett intro hör inte till vanligheterna. DEMONICAL gör det - jag går fullständigt loss på det mer än lovligt skräckfilmsartade introt Darkness Unbound.
Resten av skivan är förresten även den i det närmaste perfekt. Gillar du death metal av det skandinaviska snittet då bör du skaffa denna skivan då den levererar på i stort sett samtliga plan.
Riffen är brutalt köttiga, och med finfina slingor som får mig att tänka på sorgligt avsomnade DISMEMBER är strängarbetet en ren och fullödig njutning. Trumspelet är stringent smäckbra. Och Sverker Widgren gastar prick så bra som han har skämt bort oss med på ytterligare en skiva som verkligen är med i racet om platserna på årsbästalistan: DIABOLICALs "Neogenesis".
/Martin
Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 19
kl. december 10, 2013 0 kommentarer
Etiketter: Clutch, Earth Rocker, Årsbästalistan 2013 - de nominerade
Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 18
I min recension av "Vermis" skrev jag att
Letar man [...] efter musik som verkligen kräver uppmärksamhet och tålmodighet, musik som handlar om att försätta lyssnaren i extrema känslotillstånd då är ”Vermis” en världsmästarplatta. För när eller om poletten trillar ner då trillar den ner på allvar. Jag lovar.
Bandet från Nya Zealand har genom hela sin karriär gjort musik som utmanar lyssnaren - detta är musik som aktivt tar avstånd från trevnad, harmonier och linjära låtstrukturer - musik som gjord för apokalypsen.
/Martin
kl. december 05, 2013 2 kommentarer
Etiketter: Ulcerate, Vermis, Årsbästalistan 2013 - de nominerade
Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 17
Jag var djupt missnöjd med "We Are The Void" som släpptes 2010. Jag tyckte den var djupt såsig, tråkig, och jag kände att mitt intresse för DARK TRANQUILLITY sjönk som ett sänke.
Därför är det såklart kul och rent av trevligt att konstatera att bandet med "Construct" verkar ha återfunnit en del av den magin som fanns på tidigare skivor.
Mikael Stanne har fortfarande pipan att prestera growl och rensång på ett rent ypperligt vis. Amelie skrev i sin recension av skivan att Sången måste uppmärksammas särskilt. Att kunna growla med stil är i sig en konst och när det gäller att också kunna verkligen sjunga sin text growlande finns det ingen som slår Mikael Stanne. Han har en melodi och en frasering i growlet som få andra behärskar. Artikulerat growl helt enkelt. Att Stanne dessutom utvecklat sin rensång betydligt under senare år gör att den vokala delen lyfter låt efter låt på albumet. Och detta att man avstått från att tillföra kvinnlig sång, som ofta gjorts på en eller annan låt i tidigare album, är ingen förlust i sammanhanget. Mikael Stanne är numera en fullt komplett vokalist.
Jag kan inte annat än hålla med.
/Martin
Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 16
SUFFOCATION tillhör det gamla gardet när det gäller teknisk brutal dödsmetall. De har ingenting att bevisa för mig längre då bandet redan 1995 släppte en klassiker inom genren - "Pierced From Within". Att bandet då sedan återaktiverandet 2002 har kavlat ut skivor av alldeles finfin karaktär är bara att betrakta som presenter.
"Pinnacle Of Bedlam" är en skiva som visar på att bandet fortfarande har fingertoppskänsla när det gäller att hitta balansen mellan det verkligt brutala och det synnerligen tekniska. Kolla bara in Purgatorial Punishment för ett alldeles ypperligt exempel på detta.
Och Frank Mullen har fortfarande rösten och auktoriteten som en vredgad galt skulle vara avundsjuk på.
Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 15
USA är ju inte direkt känt för sin black metal. Det enda bandet av rang som jag kan tänka på är WOLVES IN THE THRONE ROOM, men så är jag ju heller inte en högt rankad kännare av black metal heller.
VATTNET VISKAR är sitt namn till trots ett amerikanskt band, från New Hampshire. Den tredje september i år släppte bandet sin debut "Sky Swallower". Den fick fina recensioner, men då bandets musik beskrevs som atmosfärisk black/doom metal var det ingenting som jag kände mig omedelbart lockad av. Därför dröjde jag med att lyssna på skivan tills dess att den hade hamnat på Spotify. Och du glade säger jag bara! Inte bara tyckte jag att produktionen var direkt lysande, låtarna bjöd på både röj som direkt kontemplativa passager. Jag blev med andra ord i det närmaste fullkomligt såld på "Sky Swallower".
/Martin
Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 14
Jag var start skeptisk till att CARCASS skulle släppa ny musik. Detta band är ju verkligen klassiskt och hade gjort musik av sådan dignitet att jag hade mycket svårt att se att ny musik skulle ha något värde alls. Det hade kunnat bli hur pinsamt som helst.
Jag fick såklart äta upp denna oro. Och det var skönt att ha fel. I min recension av skivan skrev jag att
Nu känner jag att jag personligen vill ringa upp Jeff Walker och Bill Steer och be så mycket om ursäkt för att jag någonsin tvivlade på deras kapacitet att skriva musik som så fullkomligt dräper som låtarna på ”Surgical Steel”.
/Martin
Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 13
På samma sätt som ULCERATE negerar föreställningar man har om Nya Zealand vräker madridbördiga WORMED sin svårsmälta tekniska döds rakt in i hörselgångarna på lyssnaren. Det är tekniskt, brötigt och sångleveransen är så sinnessjuk att jag i det närmaste kan lova att ni inte kommer höra något mer gutturalt i år.
I min recension av skivan skrev jag att
Artikulerad är dock inte sången från Phlegeton. Till och med när jag har texterna framför mig måste jag koncentrera mig till det yttersta för att uppfatta vad karl’n gastar. Å andra sidan har denna typ av musik aldrig handlat om att höra texterna. Tekniken från denne gutturale mästare är, rätt gissat, brutalt bra.
All sådan här musik bygger såklart på att musikerna kan lira tajt. Jag tror inte man skulle kunna få in ens ett frimärke någonstans i den oerhört väl sammansvetsade enhet som WORMED är.
/Martin
kl. november 20, 2013 2 kommentarer
Etiketter: Exodromos, Wormed, Årsbästalistan 2013 - de nominerade
Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 12
Med en skiva som ges ut med en över hundra sidor lång bok där varje kapitel motsvarar och kompletterar en låt på skivan, en skiva med över 400 kanalers användande och med ett omslag som sammanfogar bandmedlemmarnas ansikten till ett då har man väldigt aktivt valt bort att inte kallas pretentiös.
DIABOLICAL styr dock upp en skiva som jag inte tvekar till att utnämna till den bästa death metalskivan som getts ut i år. "Neogenesis" är i all sin storvulenhet rent magiskt bra. Det är inte bara låtarna som håller fruktansvärt hög klass - produktionen är en ren dröm för öronen. Här samsas det episka med det brötiga - inledande Into Oblivion är en uppvisning i hur man fångar denne recensents uppmärksamhet.
/Martin
Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 11
Jag har följt detta mycket sympatiska och stringent hårdarbetande band sedan fina släppet "Deflorate" som kom 2009. THE BLACK DAHLIA MURDER har alltid lyckats övertyga med ett fruktansvärt rensande sväng som inte många band lyckas bemästra. Att de också har en förmåga att skriva minnesvärda låtar gör ju inte saken sämre.
I min recension av skivan skrev jag att
THE BLACK DAHLIA MURDER visar på ”Everblack” att den goda formen som bandet har uppvisat sedan ”Deflorate” från 2009 verkar hålla i sig med kraft. Detta är såklart glädjande, och det är inte svårt att dela ut ett betyg som hamnar på den övre delen av skalan.
Jag imponeras, fortfarande, av Trevor Strnads fina och rent gastkramande förmånga att leverera storligen varierande sång. Vokalistens insats är det som gör denna skiva verkligen bra.
/Martin
Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 10
När tyska DEFEATED SANITY släpper nytt då gör man rätt i att spetsa öronen om man gillar teknisk brötdöds (och det gör man ju) då detta band tillhör den absoluta eliten inom denna mest krävande av subgenres.
"Passages Into Deformity" är en oerhört stark skiva - kvar finns bandets grund i tidigare alster, men här har de modet och kunnandet att bredda musiken. Detta är annars något som det ses ned på inom denna subgenre.
Därför är det mycket intressant att se att bandet nu vågar vidga sitt uttryck och inte bara stompa på i sedvanlig ordning utan bjuda på en betydligt mer varierad och därmed mer minnesvärd platta än vad man kanske hade förväntat sig.
[...]
För oss som har lyssnat på DEFEATED SANITY innan så är ”Passages Into Deformity” ytterligare ett bevis på att bandet fortfarande är värda vår uppmärksamhet. För alla andra är skivan ett väldigt lämpligt ställe att börja utforska bandets musik på.
Nog sagt eller hur?
/Martin
Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 9
Ur bråk och knivhot reser sig QUEENSRYCHE med en skiva lika stark som en uppercut. Det var ett tag sedan jag blev så glatt överraskad av en "återkomst" som av denna skiva.
”Queensrÿche” är en platta som med besked sätter bandet på kartan på grund av sina musikaliska förtjänster och inte på grund av ovärdiga och kreativt dödande bråk. Det är bara att konstatera att QUEENSRYCHE med besked är tillbaka.
Så valde jag att sammanfatta skivan i min recension på Werock.
/Martin
kl. november 13, 2013 0 kommentarer
Etiketter: Queensrÿche, Årsbästalistan 2013 - de nominerade
Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 8
PYRAMIDO har, sedan jag upptäckte bandet, varit fullständigt fenomenala med att släppa skivor som blir nominerade till en plats på årsbästalistan. Så är det även med färska "Saga", en uppvisning i kreativ långsam rock som får en surgubbe likt undertecknad när det gäller sludge att verkligen spetsa öronen.
I min recension av skivan skrev jag att
PYRAMIDO lyckas med stor trovärdighet och obändig integritet fusionera ett sorgset uttryck med en vrede, oftast kanaliserad genom sångarens Ronnie Källbäck rent makalösa bändande av stämbanden, och skapa verkligt egen musik.
Jag kan verkligen rekommendera bandet om man i vanliga fall inte gillar sludge. PYRAMIDO är på god väg att få samma betydelse för långsam rock som NASUM fick för grindcoren: folk som i vanliga fall inte gillade grindcore gillade nämligen, ofta, NASUM.
/Martin
kl. november 12, 2013 0 kommentarer
Etiketter: Pyramido, Saga, Årsbästalistan 2013 - de nominerade
Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 7
PERSEFONE härstammar från det ytterst lilla landet Andorra. Det är bara att gratulera landet till att de härbärgerar ett band av denna kaliber. Bandets diskografi är verkligen väl värd att kolla in om ni inte redan gjort det. "Spriritual Migration" är en skiva som på ett alldeles ypperligt sätt visar på vilket fenomenalt gäng vi har att göra med här. Den tar faktiskt andan ur mig.
I min recension av skivan skrev jag att
Här krockar och sammanförs nämligen det sköna med det brötiga, det skira med det brutala på ett väldigt intelligent sätt.
Jag har återkommit till skivan med ganska stor regelbundenhet under året - och det behövs - och varje gång så upptäcker jag något nytt med den.
/Martin
Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 6
En magisk skiva på många sätt. Med ett namn som Dan Swanös så är det inte svårt att fatta att "The Inheritance" har en produktion som är synnerligen adekvat. Att mannen dessutom i samarbete med den andre medlemmen i bandet Ragnar Widerberg har snickrat ihop en drös riktigt starka låtar gör ju inte saken sämre. Jag har i år svårt att tro att någon annan skiva kan toppa denna i fråga om variationsrikedom - här samsas bröt med skirhet, här varvas tordönsgrowl med powersång.
I min recension av skivan skrev jag att
Jag kan verkligen anbefalla ”The Inheritance” om man gillar tung, svängig skönt doomig rock med growl och vill ha en skiva med stor variation. Då finns det knappt någon skiva som i år toppar denna makalösa skiva.
/Martin
Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 5
Ni kanske känner till att jag har ett långt förhållande med SOILWORK. Tillsammans med ENTOMBED är detta gäng det band jag förmodligen sett oftast live, vilket såklart har att göra med att SOILWORK är ett av de flitigaste turnérande band som finns. Ibland turnerar de på mindre bra skivor (ja, jag menar "Sworn To A Great Divide") ibland på magiskt bra alster. Som senaste skivan "The Living Infinite".
I takt med att Peter Wichers hoppade av, kom tillbaka och medverkade på fina "The Panic Broadcast" samt hoppade av igen var det nog fler än jag som befarade att SOILWORK skulle göra ytterligare en medioker skiva. Att bandet dessutom gick ut med att nästa skiva skulle bli en dubbelskiva gjorde i alla fall mig än mer nervös.
Men, ack så fel jag hade. I recensionen av skivan skrev jag att
”The Living Infinite” är i det närmaste ett perfekt album. Inte bara har bandet åstadkommit rent magiskt bra instrumentella insatser, de har lyckats skriva låtar med sådan verkshöjd och distinktion att SOILWORK faktiskt aldrig har låtit starkare.
/Martin
Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 4
I april skrev jag följande om denna skiva:
Peter Tägtgren har byggt upp en gedigen trovärdighet under loppet av sin levnads bana som en av de mest hårdarbetande snubbarna inom metal. Jag fattar inte hur karln hinner med allt från att vara hyresvärd, producent och dessutom två band – PAIN och HYPOCRISY.
Att han då lyckas karva ut det bästa albumet HYPOCRISY gjort på år och dag är än mer imponerande. ”End Of Disclosure” är inget annat än en ren triumfmarsch från första till sista ton.
”End Of Disclosure” är, som ni redan har uppfattat, en skiva som kan komma ifråga för årsbästalistan, och en skiva som med emfas bevisar att HYPOCRISY är ett våldsamt begåvat band. Hatten av!
Ja, det räcker väl med det, eller hur?
/Martin
Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 3
En oerhört imponerande skiva i den progressiva dödsens fora. I recensionen av skivan skrev jag
[v]ad är det då som är så bra? Well, låt mig säga så här; storvulen musik som har stora pretentioner, och faktiskt lyckas komma upp i ambitionsnivåernas extrema höjd skrämmer bort lika många som den attraherar. Köper man, som jag, svulstigheten i bandets tonkonst då har man 51 minuters nästan total njutning framför sig.
Jag har återkommit till norrmännens skiva med viss regelbundenhet under året. Skivan släpptes i april så jag har haft tid på mig att göra detta. Och det känns oerhört bra att skivan fortfarande förtjänar den betygsåtta jag gav den. Detta kan annars ju ändras över tid. Denna skiva är dessutom en av flera skivor som Norge har spottat ur sig under året som kan komma ifråga för min årsbästalista. Jag kan redan nu "avslöja" att SATYRICON inte ens kvalar in i detta fält. Det ni.
/Martin
kl. november 05, 2013 2 kommentarer
Etiketter: Aenigma, In Vain, Årsbästalistan 2013 - de nominerade



















