Fredagslistan 2017, vecka 32: 1980

Gott folk!

Ni vet ju att jag är svårt förtjust i att göra fredagslistor efter årtal. Nu när jag nästan är klar med 1990-talet, så tänkte jag att jag ska tjuvstarta med ett årtionde som väldigt många har ett förhållande till, nämligen 1980-talet. Jag vet med mig att ni kommer känna igen kanske alla band som dyker upp i den här veckans fredagslista, men då de här skivorna släpptes så undrar jag om någon trodde att banden i fråga skulle vara household-names, eller ens vara igång.

Vi kör!

Den 14:e januari släpper RUSH "Permanent Waves" som är en av de mest lättillgängliga skivorna i bandets diskografi. Efter de rent monumentala 70-talsskivorna så kände kanske bandet ett behov att inte skriva lika pretentiös musik. Bandets 1980-tal blev både mer lättlyssnat och mer experimentellt. Syntharna gjorde sitt uttryck mer påtagligt i bandets tonkonst under den senare hälften av årtiondet, men det märks inte speciellt mycket på "Permanent Waves". Vad som dock märks är att låtskriveriet fortsatte att ligga på en vansinnigt hög nivå. Det finns många låtar på den här skivan som ofta dök upp i bandets setlistor. Jag har valt The Spirit Of Radio då jag helt enkelt är extremt svag för den låten.

Ozzy Osbourne hoppar av BLACK SABBATH och släpper den 20:e september "Blizzard Of Ozz". Därmed inleds en ganska så framgångsrik solokarriär för den här minst sagt allenstädes närvarande sångaren. Det är ju ganska svårt att vara intresserad av hårdrock och inte stöta på Osbournes namn. Jag har alltid fascinerats av att trots att Ozzy aldrig har varit en speciellt bra sångare, så har han fortsatt att på skiva efter skiva lyckats nå fler lyssnare. Det är precis som om han är en konstant nod inom scenen. Vad som nu kommer hända med hans karriär efter det att BLACK SABBATH har lagt ner återstår att se. 1980 tror jag knappast att Ozzy hade några andra tankar i huvudet än att spela musik och knarka. Bägge delarna gjorde han med frenesi. "Blizzard Of Ozz" är en trevlig skiva som har ett helt gäng fina låtar.

Om det fanns ett band som den stora majoriteten av hårdrockare kan hävda att de har ett förhållande till så är det nog MOTÖRHEAD. Bandets konstant Lemmy hade en förmåga att locka folk till att kolla in detta skränande och oftast gravt påverkade band redan från debuten 1977. "Ace Of Spades" är skivan som kom i november 1980, och den kan med fog anses vara bandet mest klassiska. I vilket fall så är skivan fylld med låtar som hade fasta platser i bandet setlistor under åren. Jag pratar då om The Chase Is Better Than The Catch, Live to Win, Ace Of Spades, (We Are) The Roadcrew och Shoot You In The Back som jag valt från skivan. Jag är inget hardcorefan av MOTÖRHEAD, men jag är glad att ha fått se bandet innan Lemmy blev riktigt sjuk.

Den 14:e april 1980 släpper IRON MAIDEN sitt debutalbum. Redan vid den här tidpunkten är så mycket av det som blivit MAIDENs signum på plats. Eddie på omslaget, ljudbilden, de långa episka låtarna. Det enda som skiljer sig från bandet idag är att Dickinson, McBrain och Gers inte är med i bandet. Det är egentligen helt stört hur bandet lyckades med att hitta en formula som funkade redan från början. På den här skivan är MAIDEN kanske lite stökigare - mycket beroende på sångaren Paul Di'Annos stil - och att Clive Burr formligen bländar med sitt väldigt fina och svängiga trumspel. Men annars känns bandet extremt "färdigt". Jag återkommer gärna till den här skivan som har en hel bunt väldigt fina låtar. De är till och med så imponerande att jag kan ha överseende med Att Di'Anno är en halvkackig sångare. Men nu kanske jag svär i kyrkan.

Ozzys avhopp från BLACK SABBATH ledde till att sångarpositionen fylldes av legendariske Ronnie James Dio. Dios röst och resterande bandets låtskrivarsnille blev, om uttrycket tillåts, en match made i heaven. "Heaven And Hell" släpptes den 25:e april 1980 och skivan står sig fortfarande stark i den minst sagt matiga diskografin som bandet släppte ifrån sig under sin långa och nästan alltid intressanta karriär. När jag såg bandet på SRF 2007 - då under namnen HEAVEN & HELL, trots att alla visste att det var BLACK SABBATH - så var setlisten strösslad med låtar från skivan. Och trots att Dio var 65 år gammal så kan jag lugnt säga att han sjöng brallorna av varenda jäkla sångare på den festivalen. Ett glatt minne minst sagt.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 32: 1980

Fredagslistan 2017, vecka 28: Glada låtar!

Gott folk!

Jag hoppas att ni har trivsel utav bara helvete i era liv. För egen del så har jag sedan 2 veckor tillbaka semester, och det här är - rätt antaget - en av de där förskrivna fredagslistorna som jag tror att alla bloggare över hela världen är glada för att skriva. Det betyder nämligen att du ligger bra till rent skrivmässigt, och i mitt fall att jag kan ägna min semester helt och hållet åt min familj.

Temat för veckan är glada låtar. Alltså som i låtar som får mig på gott humör och med stor sannolikhet vilja dricka öl. Tänkte att det kunde vara lämpligt med en sån lista, haha!

Vi kör!

Jag öppnar på ett högst rimligt sätt med en powermetallåt från UNISONIC vilket är ett band med Kai Hansen och Michael Kiske som jag tänker att ganska många känner igen från tidigare upplagor av HELLOWEEN. Detta är verkligen medryckande musik som sannerligen håller sin plats med den äran bland all den powermetal som framför allt Tyskland har gett oss. Om det är svårt att inte stampa takten? Ja, avgör själva. Själv korkar jag upp en back Einbecker Urbock och säger prost Leute!

Min kärlek till SOILWORK är cementerad sedan väldigt många år. Jag upptäckte bandet med "Stabbing the Drama" som kom 2005, och föll som en yxad fura för Distance på den skivan. Jösses vilken refräng! Numera åker skivan inte på lika ofta, men den väcker alltid samma fina och glada känsla när den väl gör det. Som inför den här listan exempelvis! SOILWORK var på den här tiden fortfarande befolkat av Peter Wichers och Ola Flink och Dirk Verbeuren hade nyligen kommit med som fast medlem. Ja, ni fattar att jag blir lite lätt nostalgisk!

Listans tramsigaste och mest omogna låt är med lätthet Son Of A Bitch från "Breaker" som ACCEPT släppte 1985. 1985 var jag 9 år gammal, och jag tror att jag hörde den här låten kanske året efter. Jag förstod att det som Udo sjöng kanske inte direkt var lämpligt att fråga föräldrarna om vad det betydde. Men mest trodde jag att det fejkade spyljudet skulle vara det som möjligtvis skulle uppröra samtiden. Själv tyckte jag att det var en hysteriskt rolig låt som jag fortfarande har extremt roligt med när jag lyssnar på den. ACCEPT har ju en hel driva av musik som är mer seriös, bättre och ballare än just Son Of A Bitch. För mig kommer den förmodligen alltid att vara låten som drar fram min inre 10-åring.

1990 släpper IRON MAIDEN "No Prayer For The Dying" med den häpnadsväckande framgångsrika låten Bring Your Daughter To The Slaughter som tar sig hela vägen till plats ett på englandslistan. Bandet var storligen förvånat, då de mer eller mindre betraktade låten som en charmig bagatell. Innan låten kom med på skivan så hade Dickinson spelat in en annan version av låten tillsammans med Jannick Gers (innan han kom med i Maiden) till filmen Terror på Elm Street 5. Jag har alltid tyckt att "No Prayer For The Dying" är en undervärderad skiva i bandets diskografi, och även om den inte når upp till de skivor som betraktas som klassiska så ligger MAIDEN alltid på en hantverksmässig hög nivå.

Jag avslutar med en nävarna i luften låt från COHEED AND CAMBRIA. Det är ett band som jag tappar, men återkommer till med oregelbundna intervall. Som de flesta så uppskattar jag bandets "Good Apollo..."-skiva som är en mörk och mustig historia. Bandet senaste skiva "The Color Before The Sun" är en vida ljusare skiva med en episkt smittande öppningslåt i Island. Den har en förträffligt driv och jag blir alltid helt till mig när jag lyssnar på låten.
/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 28: Glada låtar!

Fredagslistan 2017, vecka 8: Rymden

Gott folk!

Har ni hängt med under veckan här på bloggen så kanske ni börjar bli lite matta av alla utflippade rymdrelaterade tips som har flödat ymnigt? Jag får erkänna att jag själv inser att en viss mättnad har infunnit sig. Men innan jag låter den här veckan gå till historien så ska ni få en fredagslista på temat rymden.

Vi kör!

Tobias Sammet huserar i alla fall på pappret till största delen i EDGUY, men det är med sitt projekt AVANTASIA som han har rönt större uppmärksamhet. "Lost In Space" var egentligen två stycken EP som kom 2007. 2008 kom samlingen där Sammet slängde med en liveversion av titellåten, en förlängd version och ett antal covers för att ha något sorts alibi för att ge ut samlingen. Personligen kom jag direkt att tänka på den film från 1998 där en forskarfamilj ger sig av ut i rymden för att, såklart, rädda mänskligheten. Filmaffischen ser ni till höger. Ja, ni fattar. Själv trodde jag att filmen kunde vara nåt att ha, men det är den inte, haha! Det är däremot själva låten från EP:n. Den är likt mycket Sammet har gjort extremt hejig och refrängstark. Det är definitivt inte det bästa som gjorts, men tillräckligt bra för att öppna listan denna vecka.

GALACTIC EMPIRE är ett coverband som gör metalversioner av John Williams fantastiska musik från Star Wars-filmerna. Detta är ett band som fick sin start genom en crowdfundingkampanj som lyckades samla in 61.000 dollar under en ganska kort tid. Och jag kan förstå varför. Detta är i det närmaste helt oemotståndligt. Kolla bara in hur bandet ser ut. Exakt. Är detta bara en gimmick? Nja, snarare ett projekt som ömsint och med glimten i ögat tar sig an något av det mest ikoniska i filmmusikväg som gjorts. Och de gör det bra.

Jag har aldrig riktigt kollat in Arjen Lucassens många projekt, men har liksom alltid haft ett medvetande att han gör musik som väldigt många uppskattar. AYREON är ett av dessa projekt där Lucassen är chef och bjuder in en myriad av gästartister. 2008 gav bandet ut två skivor, "The Universal Migrator" del ett och två. Det är rejäla mängder musik som väntar er om ni väljer att kolla in plattorna. Om GALACTIC EMPIRE görs med glimten i ögat så är AYREONs musik på gravt allvar. Detta är musik med ambitioner. Jag har valt My House On Mars och den är en rejält dyster och stämningsfull låt som kanske kommer att avskräcka en del av er då den hämtar inspiration mer från mörk synth än metal. Jag gillar den skarp då den tar i och är ett bevis på att AYREON vågar vara allvarliga.

Ja, jag tar med en låt från IRON MAIDENs "The Final Frontier" som kom 2010. Detta är ju inte MAIDENs bästa skiva på långa vägar, men den har ändå en hel del riktigt bra låtar. Jag har valt Starblind och mer är väl inte att säga om det, haha!

"Logal Ki En" av RINGS OF SATURN kommer sannolikt aldrig att få pris som det mest smakfulla av omslag, men nog gör det jobbet att fånga uppmärksamheten. RINGS OF SATURN lirar teknisk deathcore med tung tonvikt på vetenskap, utomjordiska invasioner, rymden och jordens förstörelse. Det vore i det närmaste tjänstefel att inte ha med en låt från någon av deras skivor i veckans fredagslists, haha! Bandet bildades när medlemmarna fortfarande gick i high-school, och fick skivkontrakt när de sista av bandets medlemmar gick ut från den utbildningsinstansen 2011. Det här är ett band som imponerar med att verkligen kunna lira på sina instrument, men de är inte rädda att totalt strunta i sin subgenres konventioner.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 8: Rymden

Fredagslistan 2016, vecka 45: Kärlek

Gott folk!

Jag vill bara varna för att veckans lista är en riktigt spretig historia. Temat kärlek är inte ett som vi kört tidigare här på bloggen, och anledningen till att vi kör detta tema denna vecka är att mina fina kollegor här på Helsingborgs Stadsbibliotek tyckte att det var väl ett tema som var bra, haha!

Med tanke på alla andra mer eller mindre krystade teman vi kört under årens lopp så tycker jag att vi kan gott ha en fin, varm och gosig lista på temat kärlek.

Vi kör!

Jag inleder med en låt som heter In Love från en verkligt klassisk platta - GRAVEs "Into The Grave" från 1991. Detta är bandets debut och från den tiden då gruppen fortfarande räknade Gotland som hemvist. GRAVE är så mycket mer än bara ett suveränt namn, det här är en dödsorkester som väldigt många har ett väldigt innerligt förhållande till. Sannolikheten för att man raskt trillar på bandet när man börjar utforska dödsmetallens underbara tongångar är väldigt stor. I jämförelse med till exempel ENTOMBED och DISMEMBER så är GRAVE inte lika stora, men gosse vilken credd det här bandet har. Numera är det bara Ola Lindgren på gitarr/sång som är originalmedlem - ett faktum som de flesta dödsmetallband har stött på under årens lopp är ständiga  medlemsbyten - men GRAVE har stadigt gett ut skivor som är värda att kolla upp allihopa.

"Fear Of The Dark" förknippar jag med två saker egentligen. Den första är att titellåten är en stor allsångsfavorit under IRON MAIDENs konserter, och att detta är skivan som blev Bruce Dickinsons sista innan han tog ett väldigt långt uppehåll från bandet och MAIDEN såg till att hamna i en fruktansvärd golgatavandring tills dess att Dickinson och Adrian Smith återvände till bandet 1999 och såg till att bandet åter blev ett band för de stora arenorna.  Wasting Love heter låten och den är en fan så mycket bättre låt än exempelvis Afraid To Shoot Strangers som bandet envisades med att köra på senaste vändan av Maiden England. Skämt åsido - "Fear Of The Dark" är en helt okej skiva, och Wasting Love en riktigt fin och mäktig låt. Nästan lite eftertänksam tycker jag.

Ja, jag drämmer till med STRAPPING YOUNG LAD och "Alien" igen. Har ni hängt med på bloggen ett tag så vet ni att "Alien" är en skiva som brukar dyka upp med oregelbundna intervall. Jag håller fortfarande på att klura på denna skiva från ett av världens mest udda band. Det brukar bli så när Devin Townsend är inblandad. Love? är ändå en väldigt tillgänglig låt i jämförelse med mycket annat som SYL spottade ur sig under sin kaotiska karriär. SYL var ett band som otvetydigt styrdes av Townsend, och det var en bra sak då han verkligen är en musiker som jag känner den största respekt för. Likt Dan Swanö och Mikael Åkerfeldt så är det mesta som Townsend medverkar på intressant i någon mening. Vissa grejer funkar inte, men det är alltid kul att lyssna på vad han släpper ifrån sig.

Frågan är om inte "Futureworld" har det fulaste omslag jag sett. Men smak och stil stod inte högt i kurs vad gällde mycket under 1980-talet egentligen, haha! PRETTY MAIDS har vi haft någon låt med av i någon lista och danskarnas musik är inget som jag skulle lyssna på varje dag, men i lagom doser så funkar detta jättefint. Jag ber er observera titeln på bandets skiva från 1999 - "Anything Worth Doing, Is Worth Overdoing", hahahaha - jag kan inte låta bli att bara älska den titeln. I vilket fall - Love Games ångar så mycket 80-tal och köra bilhårdrock att det är ytterst svårt att inte falla för den. Lyriken är exakt så ostig som i alla fall jag förväntar mig av en sån här skiva.

Idag förknippar jag titeln "Slave To The Grind" med filmen om grindcore som just nu håller på att göras och som jag verkligen ser fram emot att få se. Men 1991 var förknippades titeln med SKID ROWs andra skiva, och den skiva som såg till att bandets fanskara växte till stora skaror. Den sålde 134.000 exemplar under sin första vecka. 1998 hade den sålt 2 miljoner exemplar bara i USA. "Slave To The Grind" bjuder på ett betydligt hårdare sound än bandets debut, och texterna är mycket mer originella. Jag köpte skivan på vinst och förlust när den kom ut, och jag har fortfarande kvar den efter alla dessa år. Jag har tagit låten Psycho Love som är en riktigt feting till låt.

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 45: Kärlek

Fredagslistan 2016, vecka 42: Live-plattor

Gott folk!

Äntligen ska vi avhandla det högst angenäma ämnet live-skivor. Minnet undslipper  mig, men jag tror inte att vi har gjort en fredagslista på detta temat alls.

Vi kör!

Jag tror inte det är många som blir förvånade att jag öppnar listan med IRON MAIDENs klassiska "Live After Death" från 1985. Det här är ett album som visar bandet i sin absolut starkaste form om ni frågar mig, och det har fångats på skiva på ett helt underbart sätt. Turnén i fråga var World Slavery Tour som bandet gjorde på skivan "Powerslave" som släpptes 1984 och som varade i 331 dagar under vilka bandet gav 187 konserter. Rent setlistemässigt är det rent skrattretande vilken nivå bandet låg på under denna turné.Det är en helvetisk matning av hit på hit på hit som faktiskt fortfarande tar andan ur mig. Bara en sån sak att få höra Revelations och 22 Accacia Avenue i krossande versioner är helt fantastiskt. Jag köpte skiva på vinyl runt 1988 (alltså ungefär i samma veva som jag snöade in på bandet) och utgåvan är helt magiskt fin. Jag älskar att ta fram och lyssna på den fortfarande.

En av anledningarna till att jag håller "Live At The Marquee" högst i DREAM THEATERs digra live-plattediskografi är att den är från tiden innan bandets live-plattor blev rent löjliga i omfattning och puts. Här har man visserligen spelat in James LaBries sång i efterhand (buuuu!) men jag gillar ändå plattan för dess råa sound och för låtvalen. När du tvingas välja bara 6 låtar då blir det mycket intressant att se vilka  bandet har valt. Roligast att lyssna på är jammet Bombay Vidaloo som är en låt som aldrig har spelats in i studio, och som - om vi nu ska tro Wikipedia - enbart har spelats 6 gånger under bandets karriär, samt Another Hand - The Killing Hand som också inte brukar dyka upp i bandets setlist speciellt ofta och A Fortune In Lies som är en gammal favorit.

En verkligt klassisk live-platta från SLAYER som jag köpte direkt när den kom ut 1991. Skivan spelades in vid tre separata tillfällen under den ack så tunga Clash Of The Titans-turnén. Jag kommer tydligt ihåg att jag tyckte att detta var det råaste och tuffaste jag hade hört. Jag dyrkade SLAYER sedan flera år tillbaka när skivan kom ut, men det skulle dröja väldigt många år innan jag såg bandet live (2002, på Roskilde Festivalen) och jag var svältfödd på live-material från bandet. Låtmässigt är skivan ett ymnighetshorn av stora mått. I stort sett alla klassiska låtar, plus några andra favoriter (ja, jag menar Spirit In Black och Expendable Youth) gör att jag oftast väljer att återkomma till just "Decade Of Aggression" när jag vill lyssna på live-material från bandet, trots att jag har en del bootlegs vid det här laget.

Min kärlek till RUSH verkar bara öka ju äldre jag blir. Likt DREAM THEATER så har den kanadensiska power-trion en diger diskografi när det gäller live-plattor, alla värda att kolla in. Jag gillar dock mest "Exit...Stage Left" från 1981. Jag tror det har att göra med den rent ljuvliga, varma och mustiga produktionen som plattan har. Låtmässigt så är det fina låtar som spelas helt otroligt bra, såklart. Men när det gäller live-plattor så har artisterna ytterligare ett hinder att ta sig över: närvarokänslan. Att lyssna på en konsert är en ganska speciell sak i jämförelse att se på plats, eller på DVD för den delen. Du får oftast gå på bilderna på skivomslaget (vilket gör att vinyler alltid slår CD-versionen om ni frågar mig) för att kunna skapa en känsla av att faktiskt ha varit på plats. RUSH lyckas väldigt väl med att kravla sig över detta hinder, så pass bra att skivan brukar vara med högt upp på listor över live-skivor.

Jag avslutar med METALLICAs monumentala "Live Shit: Binge & Purge" från 1993. Detta är ett av de mest påkostade live-dokumenten som har getts ut. Förutom skivan, som egentligen är en trippel-CD så fick du konserten på två VHS-kassetter samt ytterligare en VHS på en konsert som spelades in under turnén för "...And Justice For All", plus en tjock fotobok, fejkat backstagepass och en scary guy schablon. Den var svindyr, så jag önskade mig boxen i julklapp det året. Allt material i boxen visar METALLICA i absolut toppform. Sedan släppet av "Black Album" två år tidigare hade bandet turnerat nästan oavbrutet. Och det märks i hur fantastiskt tajt och mäktigt det låter om leveransen.


Det är en diger låtlista som bandet drar igenom - bandet använde sig inte av något förband under turnén - utan bjöd på en massiv helkväll med konserter som kunde spränga 3 timmarsgränsen. Helt massivt således.

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 42: Live-plattor

Shotgun: Live Down Decadencia Drive

Fan så gött.

Sommarens partyplatta är här, courtesy of halva SHOTGUN MESSIAH. Under namnet SHOTGUN körde sångaren Zinny Zan och trummisen Stixx under 2014 en slags återförening, eller snarare hyllning till sitt gamla band eftersom debutskivan firade 25 år. Tillsammans med gitarristen Rob Marcello och Zinnys gamle vapendragare Chris Laney på bas blev det några festivalspelningar där de dammade av låtar som inte sett dagens ljus på många år. Spelningen på Sticky Fingers i Göteborg förevigades och är nu släppt på skiva, utan omsvep och krusiduller, bärandes titeln ”Live: Down Decadencia Drive”. Jag fick aldrig tillfälle att se bandet 2014 så jag blev himla glad över att det faktiskt blev en skiva av den där sommarrundan. Och jag blev inte besviken.

Jag hade kanske önskat mig lite mera OOMPH i ljudbilden, lite mera slå-mig-i-huvudet-med-en-kronärtskocka, men det är också mitt enda klagoljud. I övrigt njuter jag storligen och riktigt känner hur denna platta kommer att gå varm i bilen under sommarens alla mil som ska avverkas. Vi får det mesta från debuten på denna skiva och komplett med lite mellansnack är det en rätt svettig historia. Nervous, inledande Squeezin’ teazin’ och såklart hitsen Shout it out och Don’t care ’bout nothin’ svänger gott, och Rob Marcello är en sann tillgång med sitt underbara lirande.

Ytterligare ett faktum som gör mig glad är längden på plattan. Inga DREAM THEATER eller IRON MAIDEN-manér här, musiken klockar in på 45 minuter och lämnar dig utmattad och svettig. Precis som det ska vara. Skivan ska dessutom enligt uppgift komma på vinyl, det är såklart det enda rätta i dessa tider eftersom cd’n för en tynande tillvaro (jag köper inga längre – antingen digitala HD-filer eller vinyl, that’s the shit!), och jag längtar sannerligen tills jag håller plattan i min hand.

Sommarens platta, alla kategorier.

Fan så gött.

SHOTGUN PÅ SPOTIFY!

/Alex

Fredagslistan vecka 7: A Matter Of Life And Death

Gott folk!

Jag tänkte att vi skulle unna oss att vara lite retrospektiva. I år är det 10 år sedan den här ringa bloggen startade och detta faktum sätter lite perspektiv på tillvaron. Likaledes är det 10 år sedan en hel räcka album gavs ut. 

Ett av dessa album är "A Matter Of Life And Death" av IRON MAIDEN. Skivans utgivande sammanfaller med faktumet att detta var året som jag fick jobb på Helsingborgs Stadsbibliotek. En slump gjorde att en av mina kollegor hade en kompis som lönearbetade på EMA Telstar och riggade press inför i stort sett alla större grejer i Stockholm och andra städer för den delen. När denna kompis kom för att prata om sitt dokumentärfilmande på biblioteket började vi prata musik och gled in på just MAIDEN. Hon frågade om jag skulle se bandet när de kom till Sverige. Nä, svarade jag - jag hann inte köpa biljett. Dagen efter får jag ett mejl där jag får frågan om jag kan tänka mig att köpa en biljett till bandets spelning i Globen - och som i en bisats nämns att platsen är på pressläktaren, haha! Ja, ni förstår - jag höll på att smälla av!

Mina intryck från själva spelningen kan ni läsa här om ni känner för det. 

Till saken hör att bandet under denna turné körde hela "A Matter Of Life And Death". Jag har faktiskt inte lyssnat på skivan så jättemycket sedan dess - men nu tog jag chansen. Och den är fin. Framför allt de sista tre låtarna For The Greater Good Of God (som är riktigt knäckande!), Lord Of Light och The Legacy är svinbra och har fått rejält med speltid denna veckan.

Det roliga är att jag tycker att skivan har blivit bättre med åren, och helt andra låtar har kommit att växa fram som bättre än vilka jag tyckte var bäst för 10 år sedan. Då tyckte jag att Brighter Than A Thousand Suns var ojämförligt bäst.

Ser jag till IRON MAIDENs diskografin efter det att Dickinson och Smith kom tillbaka 1999 så är det faktiskt "A Matter Of Life And Death" som jag vid sidan om "Brave New World" tycker är bäst.

/Martin

Fredagslistan 2016 - vecka 7: A Matter Of Life And Death

Fredagslistan 2015, vecka 13: 1995

Godmorgon!

Tänkte vi skulle vara lite retrospektiva idag. Jag gillar ju att ibland göra listor efter ett årtal, om inte annat för att påminna mig om att jag inte har någon heltäckande koll - på långa vägar - över när skivor gavs ut. Idag grottar vi ner oss i året 1995, ett år i mängden för de allra flesta. 1995 var året jag tog studenten, 5,372 människor dör när en stor jordbävning ödelägger staden Kobe i Japan, Belgien skrotar allmän värnplikt och följande skivor såg dagens ljus.

Vi kör.

Devin Townsend är en skruvad musiker som tycker om att utmana sina lyssnare med stor känsla för det absurda, det grovt brötiga och det rent jobbiga i musik. Det är ingen slump att STRAPPING YOUNG LAD var ett band som dyrkades av väldigt många musiker. 1995 kom "Heavy As A Really Heavy Thing" som egentligen var ett rent soloprojekt med Townsend som enda fasta punkt i bandet. Jag skulle tro att skivan förvirrade många när den kom ut - det gör den förresten fortfarande - och musiken skaver rätt ordentligt mot öronen.

DEATH var ett fantastiskt band. Det är ingen direkt hemlighet att bandet med Chuck Schuldiner omdanade death metal rätt ordentligt. "Symbolic" kom den 21 mars 1995. Låtarna ligger på en groteskt hög nivå. Gene Hoglan lirar trummor som om livet berodde på det. I senare intervjuer har han pratat om hur han överspelade nästan hela tiden, ivrig att visa upp sina färdigheter. Har jag någonting emot hans lir? Verkligen inte. 

Jag har haft med FAITH NO MORE på en Fredagslista innan. Visste ni att bandet är på gång med en ny skiva? Likt ganska många andra lyssnade jag på bandet kring släppet för bandets så kallade hitlåt Epic. Skivbolaget blev helt till sig och ville, såklart, att skivan efter skulle gå i samma spår. De fick "Angel Dust". Fy fan vad jag lyssnade på den skivan. Men den kom 1992, och skivan för veckans lista är en lite mer lättillgänglig platta som heter "King For A Day, Fool For A Lifetime". Väldigt fin och sympatisk skiva den också. Låten Ugly In The Morning är ett fint tvärsnitt av hur bandet kunde låta. Luftigt, stressat och med en Mike Patton som ömsom kräkskriker som sjunger fint. 

Jag lyssnade inte på "Pierced From Within" när den släpptes den förste maj 1995. Jag var helt omedveten om SUFFOCATIONs existens. Många år senare krossade skivan mina hörselgångar med skrämmande frekvens. En väldigt solid och brutal death metalskiva.

Avslutar listan med en låt från Blaze Bayley-eran, Sign Of The Cross från "X-Factor". Låten klockar in på 11 minuter och 7 sekunder och är en av de bästa låtarna som bandet snickrade ihop under en annars ganska intetsägande del av sin karriär. Framför allt sjunger Bayley fullt ok och låten är synnerligen mäktig. 

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 13: 1995

Fredagslistan 2015, vecka 8: Himlen

Himlen som företeelse är betydligt mindre intressant än föregående veckas tema. Evig lycka liksom. Inte så kul som det kanske låter. Vad vet jag, jag tror ju inte på varken himmel eller helvete.

Vi kör.

Italienarna i DMG fick jag nys om via deras senaste alster "Momentum" en trevlig skiva. Men idag ska vi inte prata om den, utan om "Hidden Place" och låten Heaven. Att anta att DMG hade lyssnat en hel del på DREAM THEATER och SYMPHONY X inför den skivan är inte att dra för stora växlar. Men det funkar - det är svulstigt, men bra. Gitarrsolot är riktigt fint.

From The Heaven Of My Heart från "Skyforger". Det är svårt att inte tycka om AMORPHIS. Musiken har den rätta tonen, produktionen är bra och Tomi Joutsens stämma är som rent guld.

Premiär? Jag tror det faktiskt. Danska PRETTY MAIDS hör inte till det jag lyssnar på alls faktiskt. Jag vet att vi hade "Pandemonium" på biblioteket innan vi gallrade bort i stort sett all pop/rock/metal från våra samlingar, men jag kollade aldrig in den. Little Drops Of Heaven är en svulstig låt i midtempo med ett fint (men kort) gitarrsolo. Det är radiovänligt av bara fan, men det funkar trots detta ganska bra.

Obligatoriska låten från IRON MAIDEN, haha! Gissa vilken? Heaven Can Wait från "Somewhere In Time". Jo, precis.

ABIGOR är ett av Hatpastorns favoritband. Ni vet ju att jag inte är en black metalkonässör av rang, men ibland måste man ju kolla in genren. Gosse, säger jag bara. Jag har endast lyssnat på "Fractal Possession" och kan inte säga om den skivan är representativ för bandets karriär. Men det är jävligt bra. Heaven Unveiled heter låten. Och den är en uppvisning i meckighet och knastertorr proddning. Det blir nog att kolla in bandets diskografi i övrigt, för detta är bra av bara fan.




/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 8: Himlen

Fredagslistan 2015, vecka 6: Luft

Hojt!

Denna vecka ska vi avhandla luften som tema. Ett inte helt lätt tema får jag erkänna, men en radda finfina låtar fick jag ihop i alla fall.

Vi kör.

Har ni inte lyssnat på ATHEISTs tidiga material så tycker jag verkligen att ni borde göra det. Det är så ljuvligt meckig musik att jag förstår att death metalscenen stod lika förbryllad som inför CYNICs förstlingsverk "Focus". "Elements" var ATHEISTs sista skiva innan det långa uppehåll som bandet hade mellan 1994 och 2006. Låten Air är konstig på precis rätt sätt om ni frågar mig. Den dansar verkligen fram och svänger på ett skruvat sätt. Underbart.

Susanne tipsade mig om DAYLIGHT DIES för ett antal år sedan, och jag föll hårt för bandets "A Frail Becoming" från 2012. Bandets dystra döds är fantastiskt för det mesta. "Dismantling Devotion" från 2006 har en låt, Dead Air som är så vanvettigt mäktig att den är tvungen att ha en plats i veckans lista.

Aces High. Nog sagt, eller hur?

Habil döds utan stora åthävor är vad JUNGLE ROT har stått för sedan dag ett av sin karriär. Det är inte det bästa som har getts ut på några villkors vis, men bandets musik är så gemytligt sympatisk att det är ytterst svårt att inte stampa takten då det bjuds upp till mosh. Från "Fueled By Hate" från 2006 har jag tagit Gasping For Air som har en lika långsam som effektiv refräng.

MECHANICAL GOD CREATION kommer från Milano. Det kan man verkligen inte höra om jag säger som så. Bandets tekniska döds är till stora delar extremt kul att lyssna på. Terror In The Air är en finfin låt med gött sväng och rikligt med techmumma.

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 6: Luft

Fredagslistan 2015, vecka 5: Land

Välkommen till veckans fredagslista där jag som utlovat kör låtar på temat land i vid mening. Strikt talat består jordens yta till ganska liten del av landmassor - dess betydelse för mänskligheten är dock ganska väsentlig och har gett upphov till minst sagt en radda konflikter.

Vi kör.



En synnerligen kul, och lite apart låt får öppna veckans fredagslista - Promised Land från skivan med samma namn. Jag hade inte lyssnat på plattan på ett bra tag, men nu fick jag chansen. Titellåten är en minst sagt svulstig dänga. Produktionen är storartad och känslan som låten lämnar efter sig är verkligen hemsökande.

Jag vet att det är väldigt många som uppskattar PARADISE LOSTs skiva "Draconian Times" från 1995 (för övrigt året jag tog studenten. Bara en sådan sak). Då fastnade jag inte för bandet. Det hade varit svårt med tanke på att jag inte ens visste att bandet existerade, haha! Ni vet kanske med er att jag föll hårt för bandets "Faith Divides Us - Death Unites Us" och "Tragic Idol" som är bandet senaste alster. "Draconian Times" är dock en fin skiva, även om jag inte kommer att få samma nära förhållande med skivan som rätt många andra. Hallowed Land är låten.

Jomenvisst, DISSECTION slank med även i denna lista - "The Somberlain" heter skivan som var bandets förstlingsverk. Det märks lite grann faktiskt. Det slirar och drar åt lite olika håll, men känslan är helt magisk. Då gör det ingenting att Ole Öhmans blastbeats känns stressade och fillen aningens töffiga. A Land Forlorn är låtvalet.

Nä, inte IRON MAIDEN igen?! Jo, det kan ni slå er på! De allra flesta förknippar "Somewhere In Time" med Heaven Can Wait och Waisted Years, och visst de är ju fina låtar. Men ack så sönderspelade! Då är det betydligt roligare att lyssna på Stranger In A Strange Land som är det självklara låtvalet för denna lista.

MERCILESS och lite döds/thrash från mitten av 1990-talet får avsluta listan. Jag fullkomligt älskar The Land I Used To Walk från "Unbound". Jag blir fan glad i kropp och själ av dylik musik. Det finns till och med ett break med cow-bell i låten för att garantera min fullständiga kapitulation. Lyssna, och inse att detta är musik som är helt briljant.

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 5: Land