Fredagslistan 2016, vecka 51: Ett antal låtar som sticker ut!

Gott folk!


Med tanke på hur mycket musik vi tipsat om här på bloggen under 2016 så kanske en viss mättnad har infunnit sig hos er?


Nä, tänkte väl inte det! Jag har skrivit det innan och pratat mycket om det faktum som sticker ut lite extra för mig personligen från 2016 - jag har upptäckt, verkligen på allvar, hur mångfacetterad och bra doomen är. Det är verkligen någonting som jag tycker är verkligt kul (om nu detta kan sägas om en ganska sorgetyngd subgenre) att trots en lika mödosam som lång inkörningsperiod så har detta "arbete" till slut belönat sig.


I veckans fredagslista tar jag upp ett antal låtar som jag tycker sticker ut lite extra. Det kan vara låtar från skivor som kommer dyka upp på årsbästalistan, men också från skivor som inte alls är med i racet om dessa platser.


Vi kör!

Ni får ursäkta att jag tjatar lite om ANAAL NATHRAKH och deras extremt starka "The Whole Of The Law". När den här duon släpper skivor så brukar jag - och många med mig - mysrysa lite inombords då bandets skivor ofta innebär att återse en gammal vän. Så är det även här. Det finns ett helt koppel av bra låtar på den här skivan, men We Will Fucking Kill You sticker ut lite extra för mig. Gitarrsolot vid ungefär 2:30-strecket tillför en verkligt nervig grad av episkt röj och är en starkt bidragande faktor till att låten är med i veckans fredagslista. Solot, tillsammans med en i det närmaste kärleksfull refräng och ett helvetiskt bra driv (ja, vi pratar såklart tvåtakt!) gjorde att jag föll lika snabbt som ett sänke när jag hörde låten.

Jag vet inte hur det är med er, men personligen är jag ytterst svag för låtar som byggs upp från små detaljer för att sedan växa till stora proportioner. Typexempel på detta är exempelvis One eller Fade To Black av METALLICA. Den graden av episkhet. OCEANS OF SLUMBER har på "Winter" lyckats med detta konststycke i titellåten som börjar nästan trevande med gitarr och sång. Oerhört vackert och stämningsfullt! Bandet lyckas med bedriften att sedan bygga på lager på lager. Rätt mycket av det ligger i trummisen Dobber Beverlys helt makalösa trumspel. Med fingertoppskänsla adderar han beståndsdel till beståndsdel till vad han faktiskt gör på trummorna. Vi pratar allt från spökslag till furiösa blastbeats.

Låten Berlin av IF THESE TREES COULD TALK fångade min uppmärksamhet redan av första lyssningen av "The Bones Of A Dying World". Den ligger sent på plattan, faktiskt nästsist, och jag var svårt tagen av skivan långt innan just den här låten började. Kanske är det för att den låter ganska olikt den musik som det här bandet brukar presentera som jag gillar den så mycket. Här finns en - nästan - popartad förtjusning i en speciell gitarrslinga som återkommer ett antal tillfällen i låten. Jag blir alltid helt till mig när jag hör den. För den lyfter verkligen låten till helt magiska höjder och låter tanken sväva högt och fritt. Bara en sån sak borde få er att kolla in låten, haha!

Står ni ut med en väldigt mainstreamartad låt? Det är svårt att undvika att planetens största band har släppt ny skiva eller hur? Så här lite över en månad efter det att "Hardwired...To Self-Destruct" så kanske den värsta hypen runt skivan har lagt sig och vi kanske kan fokusera på vad bandet faktiskt gör på skivan och inte bara springa runt i yster ringdans över att bandet äntligen har baxat sin kollektiva röv ur vagnen och släppt nytt? Jag har valt Atlas, Rise! då jag inte bara tycker att det är den bästa låten på skivan, det kan vara den enskilt bästa låten bandet har släppt post "Reload". Jag tycker att bandet låter helt otroligt bra, relevanta och hungriga i den här låten. Här finns alla element för en verkligt bra låt: bra riff, snygga solon, en Hetfield som sjunger helt vansinnigt bra. Och Ulrich som trummar riktigt bra!

Jag tar hjälp av FLESHGOD APOCALYPSE för att svinga storsläggan i en lika melodramatisk som episk final i veckans fredagslista. Den här italienska symfoniska dödsorkestern brukar inte hålla igen på speciellt mycket när den skapar musik. Så är det inte på "King", men skivan skiljer sig från bandets övriga diskografi i det att just mixen death metal och symfoniska inslag är sällsynt lyckad denna gång. Syphilis är en extremt storvulen och pretentiös låt som ligger näst sist på skivan. Det är förtvivlan, sorg, och sjukdom i kräkstora tuggor. Och det är helt lysande, vackert och pompöst. Jag håller med om att det är musik som inte kommer gå hem hos alla, men likadant är det ju med ris a la Malta!

God jul gott folk!

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 51: Fem låtar som sticker ut

Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 19

Nominerad: "The Bones Of A Dying World" - IF THESE TREES COULD TALK

Genomgående är det rent dräpande vackra låtar som bjuds. Från inledande Solstice till avslutaren One Sky Above Us tar ITTCT ett fast, bestämt men också ömt grepp om lyssnaren och övertygar mig om att detta är inte bara bandets bästa skiva någonsin, det är ett av de vackraste och mest stringent genomarbetade albumen vi kommer få höra under 2016.

Så skrev jag i min recension av denna magiska skiva, och drämde med eftertryck i med en 9:a i betyg. Jag har återkommit så ofta till skivan att den numera känns som en gammal vän. Jag har sedan tidigare haft ett väldigt bra förhållande till IF THESE TREES COULD TALK, men med den här skivan så utvecklades detta till något mycket mer genuint. 

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 41: Instrumentala låtar

Kära läsare!

Denna vecka tar vi upp ett tema som jag har längtat efter att få köra: Instrumentala låtar. Jag kommer själv från en instrumental bakgrund där sång var något som förekom mycket sparsamt. Nu får ni absolut inte tro att jag tycker illa om sång, det är bara det att instrumentala låtar sätter, om de är bra givetvis, hjärtat i brand lite extra.

Och det finns ju en del låtar att välja mellan när det kommer till instrumental musik - därför kommer det att bli en synnerligen spretande lista denna vecka.  Och episk. Ungefär som bilden. Den graden av episkhet, haha!

Ni kanske undrar varför det endast är jag som bidrar med låtar denna vecka? Jo, så här är det: Susanne har arbetat sig in i den där väggen som ju i alla fall en del av er borde känna till. Därför blir det fulltidsvila för Susanne istället för mer än fulltidsarbete en tid framöver. Vi hoppas att återhämtningen går bra och snabbt och att Susanne är tillbaka snabbare än man kan säga Whiplash!

Vi öppnar med en gammal goding - The Call Of Kthulu från "Ride The Lightning" ursprungligen. Jag har dock valt att ta med versionen på "S&M" då den är, likt många låtar på plattan, episkt fet. Jag har alltid gillat svulstig musik och det är såklart då givet att den skivan har gått varm hemmavid under årens lopp, haha!

Inga höjda ögonbryn på detta bandval tror jag. RUSH är ju en trio überlirare och i La Villa Strangiato från "Hemispheres" visar de att 9 minuter och 35 sekunder kan upplevas som så mycket kortare.

Ahaaa! GHOST har ju en instrumental toppärla till låt på förstlingsverket "Opus Eponymous" som har sin stora förtjänst i sin mer än episka gitarrslinga och sin otroligt fina eskalerande uppbyggnad. Detta är verkligen en oerhört fin låt: Genesis.

Nu kopplar vi på dysternerven. Amerikanska (från Akron i Ohio) IF THESE TREES COULD TALK lirar oerhört svart, vemodig och tung post-rock. Inte på långa vägar det hårdaste vi har haft på listan, men det får ni ha överseende med. The First Fire är en låt som gjord att gosa in sig i höstrusket med. Skivan den är tagen ifrån "Red Forest" är som helhet en trevligt dyster skiva som jag varmt rekommenderar att ni kollar in.

Ett så kallat superband. Jag vete fan om det är rätt benämning egentligen, men medlemmarna lirar i andra band med, i alla fall i två fall av tre, stor igenkänningsfaktor för mig. Gitarristen Ron Jarzombek lirar i WATCHTOWER OCH SPASTIC INK två band jag inte hört en ton av. Basisten däremot heter Alex Webster som till vardags lirar i CANNIBAL CORPSE och trummisen heter Hannes Grossmann till vardags i OBSCURA. Ni som tycker att Websters lir enbart handlar om brutal kraft får nog tänka om efter att ni hört Brain Fingerprinting, haha!

Erotomania från "Awake". Notera speciellt trumljudet då detta är den enda av DREAM THEATERs plattor där Mike Portnoy lirar på ett annat märke än TAMA. Här använde han sig av Mapex. Jag hade svårt ställda förväntningar på "Awake" som jag tycker är en helt okej platta. Svårt att följa upp "Images and Words" liksom.

AMORPHIS i en lite hetsigare och stökigare skrud än vad bandet är känt för idag. Jag tycker att det är lite befriande faktiskt. Relief från "Elegy" som är bandets tredje fullängdare är väldigt olik bandets signaturmusik som brukar utmärkas av en extrem värdighet och melankolisk känsla. Detta är helt annorlunda.

Keyboardspelet. Det vill jag att ni lyssnar lite extra på i Portals från progressiva HAKEN. För fy attan, det är inte att leka med om jag säger som så. Eller gitarrspelet. Eller trumspelet. Eller basspelet. Allt är topnotch och alla nördometrar slår i max när det handlar om detta band. Jag gillar't.

En gång i tiden var IN FLAMES ett ganska litet band som huserade i undervegetationen av den melodiska dödsmetallen. De var långt borta från videoinspelningar i pariserhjul och beskyllningar för att ha "sålt sig". "The Jester Race" var en av skivorna som bandets old-schoolfans kramade ihjäl. Trummorna hanterades på denna tid av Björn Gelotte och, faktiskt, Anders Fridén. Omslaget är episkt fult. Men musiken är det verkligen inget fel på. Bandet hade två instrumentala låtar på denna skiva: The Jester's Dance och den som jag valt Wayfaerer. Den kommer garanterat att ta er tillbaka till 1996.

Listan avslutas med en låt från en superklassisk death metalplatta: DEATHs "Human". I stort sett varenda låt på denna skiva är magiskt bra. Ser man till personalen på skivan måste man begripa att en lineup bestående av Steve DiGiorgio på bas, Paul Masvidal på gitarr och Sean Reinert på trummor samt primus motor i bandet, Chuck Schuldiner levererar oantastligt lir. För satan vad bra detta är. Jag har svårt att tänka mig en värdigare och bättre avslutningslåt än Cosmic Sea. Så luta er tillbaka, skruva upp volymen, och njut av ett sant mästerstycke till låt.



/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 41: Instrumentala Låtar

Musik som får mig att tänka på att vissa ställen på jorden är obefolkad och naturen regerar ostört

Fan ta dig Tomasz :) Visste väl att du hade planterat ett frö i hjärnan på mig när du skrev om IF THESE TREES COULD TALK. Nu har det slagit ut efter att ha varit bortglömt och återuppväckts av ett kort besök på MetalSucks.

Ni som följer bloggen och WeRock vet med er att jag är en kille som verkligen gillar teknisk musik där det händer mycket, och där ord som brutalitet, hastighet och svårtillgängligt är hållna i heder. Men det betyder inte att jag inte lyssnar på annat också - svårligen har IF THESE TREES COULD TALKs "Red Forest" satt sig i huvudet och verkar som en kontrapunkt mot den musik som jag vanligen brukar lyssna på. Jag tänker på fjäll och örnar som flyger över höstskogar i Vermont när jag lyssnar på låtar som They Speak With Knives och Barren Lands Of The Modern Dinosaur.

Skivans drömska, och helt vokalbefriade tonlandskap förför likt en öm smekning med attityd. Och ser till att prosan kommer ut som så otroligt mer pretto än vanligt. Det får ni fan ta, både här och i den säkerligen vansinnesambitiösa recensionen som med säkerhet kommer återfinnas på WeRock i mitten-ish av månaden.

/Martin