Med tanke på hur mycket musik vi tipsat om här på bloggen under 2016 så kanske en viss mättnad har infunnit sig hos er?
Nä, tänkte väl inte det! Jag har skrivit det innan och pratat mycket om det faktum som sticker ut lite extra för mig personligen från 2016 - jag har upptäckt, verkligen på allvar, hur mångfacetterad och bra doomen är. Det är verkligen någonting som jag tycker är verkligt kul (om nu detta kan sägas om en ganska sorgetyngd subgenre) att trots en lika mödosam som lång inkörningsperiod så har detta "arbete" till slut belönat sig.
I veckans fredagslista tar jag upp ett antal låtar som jag tycker sticker ut lite extra. Det kan vara låtar från skivor som kommer dyka upp på årsbästalistan, men också från skivor som inte alls är med i racet om dessa platser.
Vi kör!
Ni får ursäkta att jag tjatar lite om ANAAL NATHRAKH och deras extremt starka "The Whole Of The Law". När den här duon släpper skivor så brukar jag - och många med mig - mysrysa lite inombords då bandets skivor ofta innebär att återse en gammal vän. Så är det även här. Det finns ett helt koppel av bra låtar på den här skivan, men We Will Fucking Kill You sticker ut lite extra för mig. Gitarrsolot vid ungefär 2:30-strecket tillför en verkligt nervig grad av episkt röj och är en starkt bidragande faktor till att låten är med i veckans fredagslista. Solot, tillsammans med en i det närmaste kärleksfull refräng och ett helvetiskt bra driv (ja, vi pratar såklart tvåtakt!) gjorde att jag föll lika snabbt som ett sänke när jag hörde låten.
Jag vet inte hur det är med er, men personligen är jag ytterst svag för låtar som byggs upp från små detaljer för att sedan växa till stora proportioner. Typexempel på detta är exempelvis One eller Fade To Black av METALLICA. Den graden av episkhet. OCEANS OF SLUMBER har på "Winter" lyckats med detta konststycke i titellåten som börjar nästan trevande med gitarr och sång. Oerhört vackert och stämningsfullt! Bandet lyckas med bedriften att sedan bygga på lager på lager. Rätt mycket av det ligger i trummisen Dobber Beverlys helt makalösa trumspel. Med fingertoppskänsla adderar han beståndsdel till beståndsdel till vad han faktiskt gör på trummorna. Vi pratar allt från spökslag till furiösa blastbeats.
Låten Berlin av IF THESE TREES COULD TALK fångade min uppmärksamhet redan av första lyssningen av "The Bones Of A Dying World". Den ligger sent på plattan, faktiskt nästsist, och jag var svårt tagen av skivan långt innan just den här låten började. Kanske är det för att den låter ganska olikt den musik som det här bandet brukar presentera som jag gillar den så mycket. Här finns en - nästan - popartad förtjusning i en speciell gitarrslinga som återkommer ett antal tillfällen i låten. Jag blir alltid helt till mig när jag hör den. För den lyfter verkligen låten till helt magiska höjder och låter tanken sväva högt och fritt. Bara en sån sak borde få er att kolla in låten, haha!
Står ni ut med en väldigt mainstreamartad låt? Det är svårt att undvika att planetens största band har släppt ny skiva eller hur? Så här lite över en månad efter det att "Hardwired...To Self-Destruct" så kanske den värsta hypen runt skivan har lagt sig och vi kanske kan fokusera på vad bandet faktiskt gör på skivan och inte bara springa runt i yster ringdans över att bandet äntligen har baxat sin kollektiva röv ur vagnen och släppt nytt? Jag har valt Atlas, Rise! då jag inte bara tycker att det är den bästa låten på skivan, det kan vara den enskilt bästa låten bandet har släppt post "Reload". Jag tycker att bandet låter helt otroligt bra, relevanta och hungriga i den här låten. Här finns alla element för en verkligt bra låt: bra riff, snygga solon, en Hetfield som sjunger helt vansinnigt bra. Och Ulrich som trummar riktigt bra!
Jag tar hjälp av FLESHGOD APOCALYPSE för att svinga storsläggan i en lika melodramatisk som episk final i veckans fredagslista. Den här italienska symfoniska dödsorkestern brukar inte hålla igen på speciellt mycket när den skapar musik. Så är det inte på "King", men skivan skiljer sig från bandets övriga diskografi i det att just mixen death metal och symfoniska inslag är sällsynt lyckad denna gång. Syphilis är en extremt storvulen och pretentiös låt som ligger näst sist på skivan. Det är förtvivlan, sorg, och sjukdom i kräkstora tuggor. Och det är helt lysande, vackert och pompöst. Jag håller med om att det är musik som inte kommer gå hem hos alla, men likadant är det ju med ris a la Malta!
När ANAAL NATHRAKH är i form, då är de helvetiskt starka. Och det är de på senaste skivan "The Whole Of The Law" som känns som en riktig revanschskiva om jag jämför med "Desideratum". Låtarnas verkshöjd känns i det närmaste löjligt stark genomgående. Det här tvåmannabandet kan sitt hantverk, och det gallskriks, blästras och matas närmast episka melodier i kakafonin som blivit bandet signum. Till saken hör den att även om bandets formula känns stabilt trygg så är det omöjligt att värja sig från det finfina hantverk vi får i låtar som Hold Your Children Close And Pray For Oblivion, We Will Fucking Kill You och ...So We Can Die Happy. Jag blir - fullt berättigat - helt jävla salig när jag lyssnar på dessa. /Martin
Jag vet inte hur mycket ni tänker på det, men 2016 är ett riktigt bra skivår för metal. Så pass bra att jag känner mig nödgad att göra ytterligare en fredagslista med någorlunda nytt material. En del av låtarna i veckans fredagslista är från skivor som inte är släppta i sin helhet, andra är det, och vi pratar om skivor som i det fall de är utgivna har kommit ut den senaste veckan.
Vi kör!
DARK TRANQUILLITY släpper nytt idag faktiskt. "Atoma" heter skivan som jag har haft tillgång till ett tag, men faktiskt inte lyssnat igenom! De smakprov som bandet har släppt i förväg har dock fått mig att se fram emot skivan nåt enormt. Amelies recension av skivan på WeRock har fått mig att bli än mer intresserad. Det var ett tag sedan jag såg fram emot en skiva från denna veteranorkester faktiskt, och det är riktigt kul att faktiskt ha denna känsla inför ett skivsläpp. Jag har valt Forward Momentum som är en vacker, ödesmättad låt med ack så snygga harmonier och är en låt som drar lite åt INSOMNIUM-hållet. Och så har vi Mikael Stanne som sjunger bättre än någonsin.
Jag tyckte faktiskt att "Desideratum" som kom 2014 var lite av en mellanskiva för ANAAL NATHRAKH, och det var jag inte ensam om att tycka. Först tyckte jag att nya "The Whole Of The Law" var likadan. Men snälla ni - ge den här skivan en chans, för den växer ut till en riktigt fin stund. Jag har valt en låt som jag direkt föll för, We Will Fucking Kill You, ja AN är inte ett band som satsar på finkänslighet i låttitlarna i alla fall. Musikaliskt är det dock annorlunda. Få band som sysslar med extremmetal har den väl utvecklade känsla för melodier och maffiga refränger som Birminghamduon har. Här finns ett fint episkt anslag, ett jättefint driv och ett - wait for it - magiskt bra gitarrsolo! Ja!
Band nummer två som övertygar mig att de är tillbaka i fin form är TESTAMENT. Jag tyckte att "Dark Roots Of Earth" var ganska tråkig och den hamnade raskt i högen av skivor som jag inte lyssnar på mer. Men jag ger alltid bandet fler chanser, och "Brotherhood Of The Snake" är en skiva som jag verkligen tycker är bra. Bettet och drivet är tillbaka på väldigt övertygande sätt. Riffen sitter som en keps, och bandet har numera en rent skrattretande kompsektion i Gene Hoglan och Steve DiGiorgio som med osviklig precision styr upp verksamheten. Har ni hört TESTAMENT sedan innan så kommer ni känna igen er - det här bandet handlar inte om förnyelse - utan om att visa på precis hur tajt, kul och driven thrash kan låta när den liras av kompetent folk.
Ytterligare ett smakprov från METALLICAs kommande skiva. Atlas, Rise! får mig att ytterligare längta efter att få höra mer, för ta mig satan om METALLICA inte låter mer tända än på bra länge! Att ljudet är betydligt bättre än på "Death Magnetic" gör ju inte saken sämre. Atlas, Rise! har jättefint gitarrspel. Gitarrsolot som börjar vid 3.30 är bra och jag älskar när Hetfield blandar sig in i leken vid 4.23. De hade kunnat mata på längre med den grejen. Och på tal om Hetfield - jävla krut i pipan han visar upp här! Ja, ni fattar - jag är lite till mig i trasorna, och det känns helt kung att vara det över ett band som har hållit på så länge som METALLICA.
I en värld med så mycket musik som vår så finns det få konstanter. Men en sådan är att det tar tid att lyssna in sig på skivor från ULCERATE. Jag har dragit varv på varv på nya "Shrines Of Paralysis" och det enda säkra jag kan säga om den är att den är löjligt bra. Jag har valt Yield To Naught från skivan, men jag rekommenderar er verkligen att lyssna på hela skivan då ULCERATE alltid har handlat om hela album snarare än enstaka låtar. Av band jag inte sett live så ligger Nya Zealändarna på topp 3 med övertygelse. När jag recenserade "Vermis" för 3 år sedan skrev jag att den var en skiva som kräver uppmärksamhet. "Shrines Of Paralysis" är exakt likadan i denna aspekt. Men den är verkligen värda er tid. /Martin
Vi kommer nu i på sista kvartalet av 2016, och jag kan lova er att nästan alla journalister/skribenter som sysslar med musik, litteratur, spel, knyppleri och fan och hans moster nu sitter och gnor sina gråa över vilka skivor, böcker, spel och knypplingsmönster som har varit bäst under året. Min egen nomineringsrunda kommer ni garanterat märka av här på bloggen i mycket högre utsträckning än förra året, då jag stod i begrepp att gå på föräldraledighet i december.
Men, jag tänkte att jag ville göra en tillbakablick på vilka skivor jag satte i toppen av mina årsbästalistor åren 2011-2015. Jag är ju glad över tillbakablickar generellt, men med den mängden musik som jag utsätter öronen för varje år så märkte jag att jag hade svårt att minnas vilka skivor som var best of i min bok dessa år.
Ta någon hårt i hand - vi kör!
2014 hyllade jag DEAD CONGREGATIONs "Promulgation Of The Fall" som den absolut bästa skivan det året. Jag skrev att
årets bästa death metalskiva hamnar högst upp på årsbästalistan. Med stor integritet sänker DEAD CONGREGATION ner lyssnaren i ett musikaliskt stålbad där mörkret härskar i stor sett oinskränkt. Det är brutalt och underbart på samma gång, och ändå förbryllande lättillgängligt. En skiva att ta fram gång efter gång och upptäcka att den vuxit ytterligare ett snäpp.
Strax efter det att 2014 tagit slut så lyssnade jag fortfarande mycket på skivan - därefter föll den i glömska faktiskt. Det är först nu, nästan två år senare, som jag som en direkt följd av arbetet med denna fredagslista som jag lyssnat på den igen. Och visst, den är fortfarande oerhört bra, så pass bra att jag känner att jag nog vill ta till den som tillhygge mot trumhinnorna mer än under de gångna åren. Inräkningen på virveltrumman till Only Ashes Remain är fin.
Finska ROTTEN SOUND är en väldigt solid grindcoreorkester som jag tycker mycket om. Förra skivan "Abuse" är bra, men inte av samma kaliber som "Cursed" som kom ut 2011. Helvete (ja, nick till NASUM är högst medveten) vilken skiva det är. Jag var helt salig när "Cursed" kom.
Ohotad etta - ROTTEN SOUND har lyckats göra en grindcoreplatta så förkrossande stark att det inte är helt obefogat att utnämna finnarna till synnerligen värdiga arvtagare till NASUM. Vreden sprutar ut i 16 stycken musik som samtliga ligger på en verkshöjd som knäcker. Det som ROTTEN SOUND lyckas så väl med är att hävda sin egen originalitet inom en genre där många band låter snarlika och para detta med en talang för att skriva låtar som håller hög klass. Resultatet blir oslagbart. Det som jag tycker är det verkligt fina med grindcore är egentligen två saker. Dels att subgenren är väldigt spretig, dels att du vet nästan omedelbart om bandet/skivan är bra. Väldigt skönt med musik som omedelbart ger denna känsla hos lyssnaren. Andra subgenrer kan det du ta ett antal lyssningar innan du inser om skivan är bra eller inte. ROTTEN SOUND har skämt bort trumhinnorna kungligt sedan starten att du egentligen kan välja vilken skiva som helst i diskografin. Men "Cursed" är stark rakt igenom, och är en skiva jag gärna återkommer till.
2013 släppte PERSEFONE sitt senaste album "Spiritual Migration" och satte Andorra på metalkartan för väldigt många lyssnare. Jag kan utan tvekan utnämna skivan till den av de album jag satt högst upp på min årsbästalista som jag lyssnat flitigast på sedan den kom ut. Den är fortfarande helt otroligt bra och omtumlande. I min motivering av varför skivan hamnade högst upp skrev jag att Årets i särklass bästa skiva klockar in på en speltid på 1 timme, 10 minuter och 34 sekunder. Inte en enda sekund av detta är överflödig. Jag har sällan njutit så mycket av en skiva som "Spiritual Migration". Här svetsas kompetens ihop med inspiration till en fullödig enhet som intresserar, utmanar, smeker, smäller på käften och förför på ett fullständigt briljant vis. Detta är, de facto, den bästa progressiva dödsmetallplattan som har släppts sedan NE OBLIVISCARIS kavlade ut "Portal Of I" förra året. Magi, med andra ord. Det roliga är att jag numera, ytterst sällan, lyssnar på NE OBLIVISCARIS. PERSEFONE har med andra ord dominerat fullständigt, haha!
För att vara ansett som ett extremt band så finner jag ANAAL NATHRAKH väldigt lättillgängligt. Nerbäddat i Birgmingham-duons illvrål så finns här väldigt snygga melodier, harmonier och nickningar åt alla möjliga håll inom musiken. Inte bara metal, ska tilläggas. 2012 släppte bandet "Vanitas", och jag var inte så lite till mig.Ohotad etta sedan första genomlyssningen. ANAAL NATHRAKH läxar upp så många band att det är skrattretande. De gör det med en överlägsen förmåga att skriva låtar som innefattar hänsynslös brutalitet parad med en paketering som gör musikens innefattande våld oerhört lättillgängligt. Dave Hunt utmanar både sig själv och oss som lyssnare med årets i särklass mest imponerande och oroande sånginsats. När ANAAL NATHRAKH är så bra som på "Vanitas" då är de oslagbara. Jag har lyssnat väldigt mycket på "Vanitas" sedan den kom ut, och är nog den skiva i bandets groteskt starka diskografi som jag uppskattar mest. Jag känner mig alltid extremt väl omhändertagen i bandets musik - det är bara att luta sig tillbaka och njuta!
Förra året gjorde ALKALOID årets bästa album. ”The Malkuth Grimoire” släpptes i mitten på mars 2015, och redan efter första lyssningen kände jag att skivan hade en mer än fullgod chans att hamna på årsbästalistan. Jag har återkommit till skivan med oregelbundna intervall, och för varje gång har den vuxit. Med fullvuxna låtar dignande av teknisk mumma som används som medel, ej som mål, mejslar ALKALOID ut en skiva som känns i det närmaste fulländad när det kommer till progressiv dödsmetall. Jag har inte lyssnat på "The Malkuth Grimoire" på bra länge, men när bandets trummis Hannes Grossmann för en tid sedan gav ut sitt andra soloalbum (det är skitbra för övrigt!) så blev jag väldigt sugen på att kolla in bandet igen. Och, ja helvete vad bra den är! Den håller fortfarande sin plats med den äran, och då var ju förra årets utgivning inte att leka med. /Martin
Kamrater! Tiden är inne att kika djupt ner i den häxkittel där black och death kokas ihop till den allra mest smakfulla av brygd. Många band har detta som koncept men få gör det så bra som NOCTEM. Detta är rakt av svinigt bra! Thrashigt snabbspelar-ös, hockeyrefrängskänsla och en urkraft som slår emot en likt en vulkan placerad direkt vid själva ingången till Hades. Det finns blinkningar till den svenska dödsmetalltraditionen, likväl som mer genreöverskridande akter som ANAAL NATHRAKH. Även det spanska ursprunget får plats i gitarrmanglet. Mixning och mastring står Tore Stjerna från klassiska Necromorbus studio för, vilket ytterligare bidrar till känslan av rått men välproducerat (tänk WATAIN). Fem av fem dubbelyxor ger jag om denna styrkeuppvisning, med andra ord - missa icke detta.
Fullängdaren "Haeresis" släpps inte förrän den 30/9 men innan dess får vi låta nedanstående tre smakprovsspår gå på repeat. Jag biter på naglarna, räknar ner och säger Carpe NOCTEM!
Vilken fin musikvecka det varit! Det är flera band som jag antingen har upptäckt eller gamla favoriter som har släppt nytt material. Om ni tyckte att den förra spretande listan var just spretande - frågan är om inte denna är än mer åt det hållet.
Vi kör!
ANAAL NATHRAKH är på gång med nytt material. När detta händer så ryser jag alltid till lite extra, för är det något gäng som alltid kan komma i fråga för årsbästalista så är det kaosduon från Birmingham. "The Whole Of The Law" heter skivan vars omslag ni ser till vänster. Även ifall ANAAL NATHRAKH räknas till de extrema bandens skara, så är det förvånansvärt tillgänglig musik de gör. För mitt i den kakafoni som oftast utgör bandets palett så finns det oerhört läckra slingor, melodier och en härlig fingertoppskänsla för låtskriveri som gör att jag tycker att bandet förtjänar fler fans än de redan har. Depravity Favours The Bold heter första smakprovet från skivan, och jag kan konstatera att jag känner igen bandet. Jag är fullt nöjd med att bandet inte uppfinner hjulet igen då jag faktiskt vill känna - varje gång det kommer ny skiva med det här bandet - att det är som att återse en gammal vän. Så när den känslan infinner sig då bara njuter jag.
Kan doom vara både upplyftande och sorgsen? Större kännare av subgenren än undertecknad svarar nog solklart ja på den frågan. Själv såg jag svaret som varande nekande tills dess att jag upptäckte SPIRIT ADRIFT och bandets debut "Chained To Oblivion". Gott folk - detta är en helt fantastisk skiva. Och då menar jag fantastisk på ett sätt som gör att den mycket väl kan hamna på en hög placering på årsbästalistan. I tider när musik väller över oss i större mängd än någonsin tidigare då gäller det att vara beredd på skivorna som verkligen sticker utanför och berör ner på djupet. "Chained To Oblivion" gör verkligen det, och det var ingen slump att jag delade ut en betygsnia till skivan på WeRock, tidigare i veckan. Det här är lätt en av de bästa doom-skivorna jag hört.
Bakom namnet står framför allt en person - Nate Garrett som på denna skiva står för, ja allt. Vilket bara det är så satans imponerande. Faktum är att jag tycker att skivan är så bra att jag ett tag funderade på att ta till ett gammalt grepp: köra en fredagslista på en enda skiva.
Musikvärldens stora snackis den senaste veckan är, om ni missat det, att METALLICA har släppt smakprov från kommande plattan (som väldigt många trodde inte skulle komma i år.Heller.) "Hardwired...To Self-Destruct" som släpps den 18 november. Första singeln Hardwired har fått folk att prata METALLICA mer energiskt igen. För visst är det så att själva bandet METALLICA sällan försvinner från folks medvetande? I vilket fall anstränger sig bandet att inte falla i glömska genom ideliga sommarturnéer i Europa - ett grepp som har fått många att tro att bandet har hamnat i än en djupare kreativ svacka. Och visst, det har gått 8 år sedan "Death Magnetic" släpptes. Med nya skivan på 12 låtar så har ju bandet verkligen inte skrivit musten ur sig, om jag är lite elak. Men å andra sidan - är du världens största band, ja då kan du ta det lite lugnt också. Hur låter då bandet 2016? Ganska fartfyllt får jag nog säga. Det galopperar ju inte på i tempo a la SLAYER, men det låter ändå som om bandet är sugna på att visa att det fortfarande finns driv i liket. Sen finns det ju saker som jag gärna bortser ifrån. Som texten. Och Kirk Hammetts "solo" som jag ondgjort mig över då jag tycker att jag kan begära mer av en gitarrist som haft som yrke att just spela gitarr i lejonparten av sitt liv. Och ändå - jag ser fram emot skivan!
Det har blivit en del power metal senaste året. Jag vet - skrämmande! Jag väljer dock att ta fram vårt gamla mantra "Hellre både och, än antingen eller" och konstaterar att jag kanske behöver ha en motvikt mot doomen, haha! SERIOUS BLACK är ett multinationellt gäng, men jag misstänker att samtliga medlemmar i hjärtat räknar sig som tyskar då alla vet att det landet är subgenrens sanna och mest ihärdiga hemvist. Jag överdriver lite. Men bara lite. Att bandet, kanske omedvetet, har valt ett namn som får mig som Harry Potter-nörd att le lite gillande (Harrys gudfar heter Sirius Black och har en framträdande roll från bok tre "Harry Potter and the prisoner of Azkaban") gör ju inte saken sämre. Och då har jag ju inte ens nämnt musiken som är så vansinnigt snygg, välproducerad och, faktiskt, rolig att lyssna på.
Sen fick jag, trots drivor av promos och nya skivor att lyssna på, ett nostalgiryck av större mått. Kanske beror det på att jag fick en förkylning som bröt ut i samband med vår yngstas inskolning och jag kände att jag ville ha en musikalisk snuttefilt som DREAM THEATERs "Images And Words" från 1992 åkte på. Jag älskar fortfarande skivan enormt mycket. När den kom så lyssnade jag inte på någon annan skiva under flera veckor. Att den låter väldigt mycket tidigt 90-tal är bara en fördel, och att låtarna känns - nästan - som en del av mitt DNA är bara skönt. Hade jag varit tvungen att välja bara en skiva från bandets diskografi hade det tveklöst blivit denna.
Ohoy seglarvänner! Idag färdas vi vidare genom kroppsslasket och knyter ihop påsen med en fjärde avslutande del. Turen har kommit till kroppsvätskornas guldkrona - urinen! 95% vatten samt små mängder urea, klorid, natrium, kalium och kreatin med andra ord. Ni minns principen - låttitlarna ska innehålla kiss i någon form. Låtom oss börja.
Vad spelar egentligen CROWBAR? Ja, säg det - det spretar åt lite alla möjliga håll men samtliga dessa är hyfsat bra så genrebenämningar känns väl egentligen ointressant. Malmögruppen sparkar igång med In Pitch Black Piss. Musiken är mörk, manglig och egensinnig men hade vunnit på att dra lite mer åt en och samma riktning. En och en halv gula snöbollar av tre.
Resterande del av listan består av gamla kärlekar för undertecknad. Det är alltid fint att upptäcka nya band men ibland får man drämma till med det som redan är kvalitetsmärkt, inkört och väl genomlyssnat. Helt enkelt för att det är så förbövlat bra. MARDUK traskar därför in på listan som god tvåa med Hail Mary (Piss-soaked Genuflexion). Håll hårt i gubbkepsen för nu kommer fartvinden! MARDUK är lika självklara för den svenska black metal-scenen ungefär som sylt är för pannkakor. En nödvändighet med andra ord.
MARDUK - din hallonsylt i etern.
Kissnödiga.
PIG DESTROYER är en garant för ultravåldsam, kvalitativ grindcore och leder oss vidare med utmärkta Piss Angel från albumet "Prowler in the Yard". Jag upptäckte bandet rätt sent, när "Phantom Limb" kom ut, men håller som bäst på att ta mig igenom diskografin och hittar hela tiden nya pärlor. Hurra för grindcore, det går fort och man blir gladarg!
NECROS CHRISTOS härnäst, ritualkåpa på! Baptized by the Black Urine of the Deceased. Jo, jag tackar jag. Mörkare kiss än så har vi knappast skådat. Låttiteln får mig att tänka på en tröja jag en gång köpte med trycket "I wear black until I find something darker". Fortfarande världens bästa tröjtryck alla kategorier, på delad första plats med Cobra Kai-jackan jag la ögonen på en gång i ett festivalvimmel. Nej, nu är vi ute och cyklar, dags för låt fem!
NECROS CHRISTOS - också kissnödiga.
ANAAL NATHRAKH! Äntligen - som ni har väntat på dessa uppretade britter! Between Shit And Piss We Are Born skanderas det och visst stämmer det till punkt och pricka in på de flesta av oss. Med dessa två kroppsuttryck i en och samma låt (eller vänta, tre förresten, födslar är ju också en hyfsat geggig historia) sätter jag härmed punkt för serien kroppsvätskor.
Med önskan om en god helg med lyckad urinproduktion!
Tjolahopp! Idag ska vi rota runt i kroppen igen, fränt va? Som den första i en följetång som jag ännu inte bestämt när den tar slut inleds idag listtema kroppsvätskor! Det finns ju ett gäng sådana så detta kan bli en långkörare likt Dallas eller Sagan om Isfolket, det återstår att se. Vi börjar som det anstår en metallblogg med det röda gojset som varje dag pumpas fram och tillbaka i köttsäckens autobahn. Blodet!
(Konstpaus för plockandet av osynliga äpplen och liksminksuppfräschning.) Alla låtar i listan har ordet blood i titeln, nu kör vi!
Inleder gör DECAPITATED. Blir man av med huvudet lär en del rött sippra ut, det kan vi skriva under på. Blood Mantra är en låt med bra driv och kommer från plattan med samma namn som såg dagens ljus år 2014. Vissa gnäller på att de nya skivorna låter nymetal och vill ha tillbaka det gamla tekniska soundet. Jag tycker att de har fel, det här är bra skit! Gillar man utvecklingen mot det svängiga som inleddes med "Carnival Is Forever" (bra skiva, lökigt namn) så gillar man garanterat detta. Tyst minut för bandets trummis Vitek som avled i en trafikolycka 2007.
KRISIUN härnäst! Blood of Lions är fem minuters smakligt mangel från Brasiliens stoltheter. Bitvis riktigt snabbt, här och var med temposänkningar och solon. Upp och ner som en EKG-kurva ungefär. Må hända inte lika kraftfullt som på "Southern Storm" men likväl bra. SEPULTURA-vibbarna står som spön i backen. Fyra av fem blodplättar. Heja!
Vi lugnar ner pulsen ett par hekto med HIGH ON FIRE och Bloody Knuckles. Jag håller det här gänget nära mitt hjärta - det är doom/stoner som vet var skåpet ska stå helt enkelt. Jag är svårartat förtjust i den raspiga sången Matt Pike får till här. Rakryggat sväng på det, tjusiga trummor likaså. Visste ni förresten att skivan "De Vermis Mysteriis" handlar om Jesus Kristus bortglömda bror? Nej, det visste inte jag heller förrän idag. Då har vi lärt oss något nytt.
High On Fire. Det vet vi.
Jesus. Här kanske han letar efter sin bror men det vet vi inte.
Vidare från stigmata mot tidvattenvågorna i The Blood-dimmed Tide signerad ANAAL NATHRAKH. Oj vad bra det är! Oj, oj, oj. Jag älskar det här bandets musik mer än mycket annat i den här världen och eftersom de skriver om blod lite då och då (och andra kroppsvätskor icke att förglömma) är de självskrivna här. Bara att sätta sig på tuff-tuff-tåget och åka rakt ner i Hades med dessa skojfriska britter. Tio av tio vita blodkroppar!
Tuut tuut!
Så till ett gammalt örhänge! ENTOMBED (när de fortfarande hette så och inte var två band) släppte legendariska "Wolverine Blues" 1993 när jag var en liten palt som knappt var torr bakom öronen och hjälpte således till att forma min ungdoms glans(?)dagar. Att lyssna på Blood Song från den skivan är som att sätta sig ner med en kopp te i soffan och dra en noppig gammal myskofta över sig. Hemtrevligt och invant! I suck your bloooooood, så säger L-G Petrov och så säger jag.
Detta, kära läsare, är fredagslista nummer 150. Jag kan faktiskt inte fatta att det är så många som vi har gjort. Men så är det.
När jag för ett antal veckor sedan, av ren nyfikenhet, ville kolla exakt hur många listor som vi presenterat insåg jag att denna vecka skulle lista nummer 150 göras, då blev jag lite andäktig faktiskt. Och tänkte såklart att detta måste ju firas på något sätt. För oss "blandbands"dårar är detta ingen lätt sak. Först tänkte jag att jag gör en lista som sammanfattar vilka band som har förekommit på listan. Best of the best liksom. Förkastade idén då detta för det första skulle bli en ganska trist lista, den skulle bli lång (extremt lång!) och jag har ju trots allt lön för att göra en del andra grejer än att blogga. Men sen kom jag på det. Det är ju ingen direkt hemlighet att det är fruktansvärt skojigt att syssla med fredagslistorna. Annars hade vi verkligen inte gjort 150 stycken. Så jag bestämde mig för att göra en lista med partytema. Gemensamt för de låtarna som ligger i den listan är att de, utan undantag, är låtar som jag blir fruktansvärt partysugen och glad av. Inga krusiduller liksom. Plus lite mer, well, moshvänliga trudelutter som får det att spritta i benen.
För att använda de numera (kanske) välbekanta orden:
Vi kör.
Detta är partysväng när det är, kanske inte som bäst, men i alla fall jävligt bra. Taget från skivan "III" där bandet började hitta en fungerande formel. Chad Smith är en sjukt svängigt lirande trummis som i låten Big Foot visar att det inte behövs speciellt stora åthävor att göra en låt skojig att lyssna på.
Ett band vars skiva "Arrows & Anchors" jag är svårt förtjust i. Oerhört mångsidiga och med en satans känsla för feta melodier är detta ett band att kolla in. Whiskey and Ritalin är en fantastisk låt som jag hoppas får er att stampa takten.
Nu kommer den tänker ni kanske? Ja om ni tänker Superstitious så har ni rätt. Detta är dock inte studioversionen utan den minst sagt mogna och feta liveversion bandet presenterar på sin 30-års jubileumsskiva/DVD inspelad på Sweden Rock Festival. Magiskt bra.
Jag kan inte göra en partylista utan att ha med VAN HALEN. Och då i synnerhet låten Ain't Talkin' 'Bout Love som vi nog får anta handlar om något annat än romantisk kärlek. Det är ju ändå VAN HALEN vi pratar om. Jag tänker att ni ska få en alternativ version av låten också. bara för att jag känner för det, och då Alex Rudinger är en kickass trummis.
BIFFY CLYRO är inte världens hårdaste band. Men de har ett tungt sväng som jag uppskattar mycket. The Captain heter låten tagen från en upptagning från Wembley med en minst sagt allsångsvillig publik.
Det faktum att THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA har ett gig bokat på SRF nästa år gör att jag allvarligt överväger att åka dit. Jag utnämnde bandets hittills enda skiva till förra årets näst bästa skiva. Den håller sin plats fortfarande. Jag har lyssnat förfärligt mycket på den även i år. "Internal Affairs" är en go-toskiva när man vill ha kvalitetslåtar som liras med glädje och ett sjukt sväng.
Ett av Sveriges bästa band genom alla tider, THE HELLACOPTERS lirade tajt, svängigt och hade en mer än sjyst scenshow. De hade även låtar som på ett perfekt vis tog avstamp i historien och gjorde något eget av detta arv. När det funkade var musiken en urkraft som med finess och jävlarannamma golvade rätt många. Inklusive mig.
-Pausfilm-
Välkomna tillbaka. Nu ska vi köra den andra delen av listan - och nu blir det rens. Det är ingen hemlighet att jag är förtjust i tvåtakt så nu blir det en myckenhet av det.
Ett av mina absoluta favoritband är SLAYER. Ja, nu pratar vi ju inte den versionen som lirar ihop för tillfället utan den med både Hannemann och Lombardo såklart. "Seasons In The Abyss" är skivan där bandet hade enligt min mycket ringa åsikt sin bästa stund. Här finns egentligen endast en låt som inte är så intressant (Dead Skin Mask) - resten är musikalisk mumma av yppersta kaliber. Nu har jag valt dängaren Hallowed Point just för att den är en dängare av stora mått, har en mängd extremt snygga cymbalmarkeringar samt en minst sagt bra text.
Fucking Hostile - en låt som, tja, snabbt kommer igång, haha! "Vulgar Display Of Power" var den första skivan av PANTERA jag köpte. Jag har kvar den om ni undrar. Jag är svårt förtjust i just den skivan.
Man kan prata länge om vilken skiva av NILE som är bäst. Vi kan dock sluta oss till att bandet inte befolkas av oekvilibristiska musiker. Här kan det minsann liras. Jag håller skivan som jag valt Cast Down The Heretic från - "Annihilation Of The Wicked" - som favoriten i bandets diskografi. Krossande tungt och med en ljudbild som minst sagt övertygar är skivan en ren uppvisning i brutal death metal.
Polen är ju ett land som man ska kolla in när det gäller extrem metal. VADER är en av anledningarna. Av någon anledning har jag alltid varit svag för This Is The War. Den låten har ett driv som jag verkligen gillar. Trummorna är straffande hårt lirade av Dariusz Brzozowski.
ANAAL NATHRAKH är ett fantastiskt band. De lyckas som inga andra kombinera i det närmaste oförenliga element till något helt eget. Jag hyllade förra året deras skiva "Vanitas" och placerade skivan på plats nummer 1 på min egen årsbästalista. Jag ser ingen anledning till att revidera den placeringen, haha! Bandet står fortfarande på toppen av min lista av band jag vill se.
När SOILWORK var i början av sin karriär utmärktes bandets musik av en betydligt råare stil än den på senaste, fina, plattan. Jag har lyssnat groteskt mycket på "The Chainheart Machine" och var oerhört glad när bandet inkorporerade titellåten från den skivan i sin setlist. Det är en fantastisk låt med många otroligt läckra taktartsändringar. Jag är oerhört svag för sådant.
LOK. Ett av många avskytt band. Jag tyckte att bandet var otroligt bra, och hade en del musik som verkligen tilltalar mig. Fortfarande. Fina piskdängan Passa dig från den finkänsligt betitlade skivan "Naken Blästrad och Skitsur" får avsluta denna jubileumslista.
ANAAL NATHRAKH, ett band som både jag och Susanne tokgillar, lirade i somras på Roskildefestivalen. Var vi där? Nä, och nog var vi allt lite ledsna i ögat för det. Därför var vi glada över att festivalen valde att livestreama britternas konsert. Kunde jag se den? Nä, för min son var ledsen i ögat.
Så när bandet aviserade att de hade lagt ut hela konserten via sin officiella youtubekanal då kan ni ju tänka er hur det såg ut hemmavid. Precis. Det var allt från glada krumsprång, till ystert ylande. Jag kan lugnt säga att jag bjöd både min familj som grannarna på en jävla show.
ANAAL NATHRAKH kvarstår alltså fortfarande på "att se" listan. Efter att ha beskådat nedanstående fullständiga soniska slakt är behovet än mer trängande.
När ett av favoritbanden släpper nytt material, då kan ni räkna med att de blir nominerade. I recensionen av skivan skrev jag att det extrema återfinns i två saker – dels att låtarna ligger på en väldigt hög och jämn nivå. Jag har kommit på mig själv att häpna över den stringens bandet uppvisar i låtskrivandet. Den andra faktorn är att Dave Hunt tar sitt skrikande till nya sinnessjuka nivåer – gallskrik som tagna från helvetets yttersta tortyrkammare blandas med ackuratess med rensång och snygga stämmor.
Jag har lyssnat otroligt mycket på "Vanitas" och inte tröttnat än. Ett gott betyg, haha!
Nominerad: "Enslaved By Fear" - BENEATH
Teknisk döds från Island. Verkligt starka låtar kan jag säga, utan att kompromissa med hårdheten. Ska bli skoj att följa bandet i framtiden.
Nominerad: "A Frail Becoming" - DAYLIGHT DIES.
Ja, du glade! Här har vi verkligen en skiva som sätter sig på hjärnan. Stämningsfylld till brädden med känsla levererar amerikanarna en av årets starkaste skivor. Låtarna är sprängpackade med kvalitet, och gitarrarbetet är väldigt njutbart.
