För tjugo år sedan idag satt jag uppe sent och såg Headbangers Ball. Jag tror att IRON MAIDENs nya singel Be quick or be dead spelades i början av programmet. Jag var inte överjävligt imponerad just då, men den fina lilla biten växte och idag tycker jag mycket om den. Det var dock inte denna kuplett som stod på önskelistan utan självfallet premiären av KISS nya alster Unholy från kommande plattan "Revenge". Jag har skrivit om detta en gång tidigare men jag vägrar att låta detta monumentala 20årsjubileum passera förbi ouppmärksammat om det så är det sista jag gör.
Låten led tyvärr sedermera av det som låtar sjungna av Gene Simmons lidit av ganska mycket genom åren, den var svår att få till live. Må vara att KISS sällan eller aldrig likadant låtit på skiva som live, men i synnerhet Genes låtar har ofta varit svåra att få ihop i konsertsammanhang. Låtar som Calling dr. love, I love it loud, God of thunder och andra har alltid fått anta en lite annan kostym live. Tyngden i just studioversionen av I love it loud har aldrig återfunnits live, den släpiga monsterkänslan i God of thunder gick aldrig att återskapa och just Unholy, en av de mer komplexa låtar Gene sjungit in, lät aldrig sådär hård, brutal och hänsynslös live som jag skulle önska. Förstå mig rätt, den lät inte dålig, men den lät som vilken Gene-låt som helst bara. Det kunde lika gärna varit Betrayed, Burn bitch burn eller Fits like a glove. Det är såklart inget fel på de låtarna men just Unholy hade jag gärna hört krossa live istället för att bara vara en låt i mängden. Den nästintill smädande versionen 2004 som dessutom bröts i mitten när Gene skulle flyga ner på scenen från ljusriggen vägrar jag dessutom nämna.
Be your own judge. Låten är fantastisk i vilket fall som helst, och minnet av denna premiärkväll är för evigt inetsat i mitt hjärta. Likaså det faktum att jag sedan satt och spelade in låten på kassettband från tv´ns högtalare, jag fyllde en hel sida av en kassett och spelade i princip sönder denna. Det är kärlek det.
It was twenty years ago today
Bibliotekets skivbonanza - part IV
Tack vare en donation från en vacker yngling (petite moi) kan Helsingborgs stadsbibliotek nu basunera ut att vi i dess bestånd återfinner en komplett samling soloskivor från medlemmarna i KISS, utgivna 1978. Vi är än så länge det enda biblioteket i Sverige som har alla fyra (det finns en Peter-skiva någonstans och en Ace någon annanstans) och det bör man ju inte sticka under stol med!
Dessa underbara mytomspunna soloskivor! Back in the day omtalades att bandet efter kalkonfilmen "Kiss meets the phantom of the park" 1978 var på väg att splittras och att soloskivor var ett sista desperat försök att rädda bandets fortlevnad. Idag vet vi naturligtvis bättre, soloskivor fanns inskrivet i kontraktet så tidigt som 1976 och var en del av den långsiktiga planen. Däremot var det nog inte en del av planen att Peter och Ace skulle få så blodad tand efter skivinspelningarna att de skulle se KISS som ett hinder för deras personliga utveckling och utsvävnader. Resultatet vet vi - skivorna sålde förvisso ingenting alls men Peter försvann likväl i ett moln av orealistiska soloförväntningar knappa ett och ett halvt år efter deras utgivning och Ace lämnade Kiss Kruisen (internt skämt för fansen) efter ytterligare två år.
Den stora besvikelsen som gjorde att skivorna inte sålde var nog att man letade efter Kisslåtar på soloskivorna, men det var nog aldrig meningen. Snarare bör man se dem som en perfekt musikstilistisk bild av varje medlem. Många var nog precis som jag besvikna i ungdomen på exempelvis Genes skiva som inte innehåll tung demonhårdrock utan enklare rock och flera ballader - detta är dock egentligen en ganska korrekt bild av vem Gene faktiskt är. Hela demonbiten består egentligen bara av:
1. hans smink
2. hans dräkter och yttre beskaffenheter (blod/eld) samt
3. God of thunder (som skrevs och egentligen spelades in av Paul). Allt annat som kan tillskrivas honom under Kiss karriär fram till 1978 är enkla rocklåtar och flera lugnare låtar.
Pauls skiva består av...well...Paullåtar, och låter således ganska mycket som en Kisskiva. Ace skiva är lite tyngre men även lite ofokuserad kan jag tycka idag med sina underliga tempoväxlingar emellanåt och ibland nästan halvfärdiga låtar. Peters skiva är i mina ögon klart bäst med sin briljanta rock vars grund ligger i 60talsfållan blandad med det sena 70talets underbara ljudbild. Det enda smolket i hans bägare är att förfallet hade börjat - trummisen i Kiss spelar knappt några trummor alls på sin egen soloskiva. Fast å andra sidan spelar Gene knappt bas på sin, det är dock inte riktigt samma grej i mina ögon eftersom hans avstånd från sitt instrument inte härstammade i ett drogmissbruk som gjorde det omöjligt för honom att fungera. Peters missbruk var långt gånget och skulle såklart eskalera till den grad att han inte medverkar på mer än en enda låt på nästföljande Kisskiva, "Dynasty".
Nåväl. Historielektionen är över, och alla Helsingborgare kan idag stolt säga "Kiss soloskivor? Jo, de finns på vårt stadsbibliotek". Det är ni ensamma om, kära Helsingborgare!
/Alex
Hårdrock och skräckfilm
Mitt i min Alice Cooper-frenzy sitter jag och funderar över den underbara symbios mellan metal och skräckfilmer som ägde rum på 80-talet. Den fortgår förvisso alltjämt i olika skepnader, men att Rob Zombie gör egna hyllningsfilmer/nyinspelningar av klassiker har inte riktigt samma bäring som nyheten att Gene Simmons & Ozzy Osbourne skulle vara med i en och samma film 1986 (Trick or treat). Gene Simmons skådespelarkarriär kan för övrigt enkelt sammanfattas i ett "Jisses...". Runaway var väl en hygglig film, Tom Selleck och Cynthia Rhodes såg till det, men Never Too Young To Die är nog bland det värsta jag sett... Att sedan hermafroditen Velvet Ragnar (Gene...suck) sjunger en liten sång som Gene själv snodde textdelar av till KISS-låten Spit på Revenge, ja, det blir jag inte lyckligare av precis.
Åter till ämnet - filmmusiken i 80-talets skräckfilmer var ofta tämligen penibel, och det är väl därför jag dyrkar den, men när några av 80-talets stora akter ombads skriva ledmotiv blev resultatet i princip alltid oerhört lyckat. Två låtar sticker ut rejält, båda syns här nedan. Andra har säkert egna favoriter, men vi sparkar igång måndagsmorgonen med lite dans och kul i poolen tillsammans med Dokken och Alice Cooper.
Jag ber även att få utlysa en liten tävling, vinsten tar jag ställning till om någon lyckas reda ut svaret :)
Fråga: Vad har Solstollarnas Martyna Lisowska och Alice Cooper gemensamt? En ledtråd får ni i form av "1986 resp. 1987". Lycka till!
/Alex
