Neal Morse - London

I torsdags var det så dags för NEAL MORSE i London. Konserten flyttades i sista stund från anrika Koko (gamla Music Machine/Camden Palace) till en yttepytteliten lokal i Kings College. Tyvärr berodde detta på dålig biljettförsäljning, men av detta märktes nicht und nada från bandets sida som körde sitt nästan 3 timmar långa set med de största leendena och den mest ärliga inlevelsen jag sett på år och dar.

Första set bestod av några äldre grejer, ett litet medley på Testimony 1 samt kvällens bästa överraskning - Seeds of gold från bonusskivan på nya Testimony 2. Klockandes in på sina 26 minuter satte den en standard för hur bra en låt kan bli utan att hjärtat lägger av under tiden. Att de 26 minuterna kändes som, typ, 3 behöver jag kanske knappast nämna.

Andra set bestod av Testimony 2 i sin helhet. Jag har medvetet underlåtit att lyssna på skivan eftersom jag ville uppleva den live innan jag hör studioversionen. Och vilken upplevelse sen! Den som lyssnar på Neal vet att hans Testimonyskivor rent textmässigt behandlar hans liv, och något han underlät att berätta om på skiva 1 var när hans dotter föddes med ett allvarligt hjärtfel. När han nu efter några år då dottern lever och är frisk tar itu med detta så blir det så innerligt, så hjärtligt att jag lovar att inte ett öga var torrt i lokalen. Jag njöt, jag led och gladdes med honom, och i den närmast förlösande It´s for you mot slutet var euforin nästan påtaglig.

Jag har inte följt Neal sedan starten, jag lämnade honom när han lämnade SPOCK´S BEARD, men åren har hunnit ikapp verkligheten och när jag för ett par år sedan fick se honom på Sweden Rock väcktes alla känslorna till liv. Jag följer honom idag, vart han än går, varthän det än må leda. Detta musikaliska geni som omger sig av virtuoser. Denna människa. Denna Morse.



(inte min film men ack så bra)

/Alex

Through The Looking Glass: SPOCK'S BEARD

SPOCK’S BEARD – V

Ja, det här var då en glad överraskning! Vet inte om det är så lätt att lista ut det, men jag har en svaghet för just progressiv musik i form av OPETH, BETWEEN THE BURIED AND ME, tidiga DREAM THEATER när det gäller metal och faktiskt – GENESIS när Peter Gabriel var sångare och innan bandet började göra väldigt mainstreaminriktad musik. Tänk bara på vilken skitlåt We Can’t Dance är och vilken fullständigt skruvad affär Firth of Fifth är – där har ni en värld av skillnad.

Men nu ska vi inte prata om dessa band, utan om SPOCK’S BEARD som har gett ut ett antal skivor. Baserat på vad jag hör på ”V” ska jag nog kolla upp de andra med. Jag brukar ofta tänka på låtlängd – när låtar är långa brukar många dra öronen åt sig, inte jag. Jag tycker det är mycket intressant när band tar i ordentligt och utmanar sig själva att skriva långa låtar med substans – det gör SPOCK’S BEARD. Man inleder med en 16 minuter lång dänga, trycker in 4 kortare låtar i mitten och avslutar med The Great Nothing på 27 minuter.

Frågar ni mig är den inledande och den avslutande låten bäst – här märks det att bandet tar i ordentligt och köttar på i sann mastodontanda. Det är också dessa låtar som svänger hårdast. Mellanlåtarna är för all del trevliga men liiite väl mähäiga bredvid de verkligt monumentala At The End Of The Day och The Great Nothing som innehåller långa härliga instrumentala partier som jag gillar riktigt mycket. För ett renodlat metalhead skulle nog en del av musiken innebära lite för mycket av ett rödskynke i form av jazzinfluenser, blåsarrangemang och en ganska snäll men för ändamålet bra ljudbild.

Spelmässigt rör det sig såklart om grabbar som kan hantera sina instrument – och att detta faktum ska demonstreras är ganska så självklart – och gillas. Att det görs inom en musikalisk kontext och inte urartar till rena solitära solon á la frijazz är bra.

Skulle jag bara betygsätta de två favoritlåtarna skulle det bli ett högt betyg. Nu nöjer jag mig med att säga att ”V” är en väldigt bra platta.

/Martin

Through The Looking Glass

Det är väl ingen större hemlighet att jag och Alex har något divergerande musiksmak - vissa band gillar vi gemensamt, medan andra band endast återfinns i skåpet hos den ene av oss. Men gemensamt hos oss bägge är att vi ständigt är beredda att upptäcka nya band och ge dessa en chans. I linje med detta kommer vi att utmana våra estetiska preferenser och recensera musik som vi vanligtvis inte lyssnar på.

Rent praktiskt kommer detta gå till på följande vis: Jag har gett Alex en platta av ett band han normalt sett inte lyssnar på, och han har gjort likaledes vad gäller mig. Under veckan kommer ni få ta del av våra omdömen.

Skivorna i fråga: MASTODONs "Blood Mountain" recenseras av Alex, SPOCK'S BEARDs "V" recenseras av Martin. Det är absolut inte frågan om att vi ska såga varandras smak - vi går in i detta med viljan att faktiskt hitta grejer vi gillar - men som vi kanske inte ens kände till att vi skulle gilla.

/Martin

Neal Morse / Spock´s Beard

När jag såg Dream Theater i Köpenhamn i mars 2000 så fick jag även se ett litet förband som kallade sig Spock´s Beard. Jag föll pladask och blev heltokig i det bandet, så mycket spelglädje, så underbara kompositioner och så komplext mitt i all sin enkelhet (och vice versa). Jag såg dem en gång till, då som headline, men sedan kom dråpslaget - Neal Morse (sångare m.m.) hoppade av. Av någon anledning tappade jag helt bort Spock´s Beard i samma stund jag hörde talas om avhoppet, och det har tagit mig nästan tio år att rätta till detta. På samma sätt orkade jag inte heller engagera mig i Neal´s solomaterial, det finns bl.a. en alltför religiös ton i texterna och detta tilltalade mig inte alls under lång tid.

Så stod jag där på Sweden Rock 2009 och fick se Neal live, och då fattade jag plötsligt vad jag missat och saknat i dessa knappa tio år. Skivorna köptes bums, jag flög över och såg Neal med Transatlantic i London i maj 2010 och misstaget som varat i många år får numera anses vara helt tillrättat. För det är ju JÄVLAR vad bra han är. Imorse bestämde jag mig dessutom för att se honom igen, flyg och konsertbiljett till London den 16/6 inhandlades (det blev inte ens 1000 kronor totalt!). Giget skall dessutom filmas för en dvd, det blir en låååång konsert med special guests och annat kul i poolen. Jag kan dessutom inte tänka mig annat än att Testimony 2 som han släpper i vår är en fenomenal skiva.

Och vad gäller Spock´s Beard skall jag även rätta till den delen av misstaget, jag får se dem på Sweden Rock i juni (och - vem vet? - kanske i London med Neal...) och om jag skulle träffa på någon i bandet ska jag passa på att be om ursäkt för min inskränkthet.

Lyssna och njut. Musik när den är som allra allra bäst.



/Alex