Onsdagsskivan: "Hell Is Empty And All The Devils Are Here"

Att brittiska ANAAL NATHRAKH (som betyder ungefär ormens andedräkt enligt wikipedia, källan till alltings visdom) är ett av mina favoritband torde inte komma som någon större överraskning. I sann onsdagstipsanda á la skivor som betytt mycket för en tänkte jag skriva lite om just en sådan: "Hell Is Empty And All The Devils Are Here" heter den. Jag är mycket för musik som nästan gör något med en rent fysiskt när man lyssnar på den. Den här skivan var för mig en veritabel käftsmäll när jag hörde den första gången. Och en kärlek som gick rakt in i magen på karatesparksmanér. Det var också första gången jag hörde gruppen ifråga kan tilläggas. Året var 2007, på vintern, strax innan jul och nyår. Jag hade noll koll på vad det rörde sig om men var en flitig läsare av brittiska metal-magasinet Zero Tolerance och läste deras recension av skivan. Chris Kee gav betyget 5 av 6 och avslutade med:

"After the skull-hammering 'Sanction Extremis', 'Castigation And Betrayal' fires you through a landscape of mud and blood at a velocity that starts to peel the skin from your face and loosen the teeth in your jaws, straight to the finish. When it's all over, take a deep, shuddering breath and check all your body parts are still where they're supposed to be. Then, when you've wiped up the blood and bile, hit play again..."

Ja, ni kan ju tänka er att jag blev nyfiken. Och det lät ganska exakt som i beskrivningen faktiskt. Som att blanda punk, grindcore, black metal och lite industriellt med en rejäl skopa dödsmetall. Och sedan sätta alla reglage på max och bara köra. Det var rått och kargt, melodiskt men kompromisslöst. Det gick snabbare än ett expresståg till helvetet men var samtidigt tillräckligt varierat för att intresset skulle hållas högt under resans gång. Jag var helt golvad efter första genomlyssningen, hade aldrig hört något liknande. Sedan lyssnade jag på den konstant i ett par veckor och återvänder fortfarande till den då och då, även om AN-samlingen numera utvidgats betydligt och andra favoriter vunnit mark. Men det är något med den där första upptäcktens nostalgi som "HIEAATDAH" har som är svårslagen. Omslagets efter katastrofen-landskap funkar fint till musiken och titeln kommer för övrigt från ett citat ur William Shakespeares 'The Tempest' från 1610.

/Susanne

Onsdagsskivan: "The Number Of The Beast"

Ni visste att den skulle dyka upp förr eller senare eller hur? Har ni följt bloggen sedan gammalt, och nu pratar jag prick så långt bak som till det absolut första inlägget som skrevs till bloggen, så vet ni att IRON MAIDENs "The Number Of The Beast" är en av skivorna som definierade mig som hårdrockare anno 1988 då jag köpte skivan på mitt lokala Domus i Karlskrona.

Jag delar min dyrkan av skivan med många såklart, däribland polare Henrik Nygren. Det vi brukar komma fram till är att prick alla låtar på skivan är suveräna. Med undantag av Invaders och Gangland som endast är bra. Jag ser dock anledning till att omrevidera det påståendet då jag såklart lyssnade igenom skivan för gång 3 500 121 när jag skrev inlägget. Invaders är inte alls så tokig som jag mindes den, och den funkar som en bra inledningslåt. Ser man dock till vilka fullkomligt episka stycken som dundrar in efter denna är det dock svårt att hävda att låten håller samma klass.

Jag menar, Childen Of The Damned och framför allt The Prisoner (som jag håller som en av de bästa låtarna bandet har gjort), är ju så monumetalt bra! 22 Accacia Avenue, vars snygga markeringar i början, är ju också en stänkare av rang som blir en värdig avslutning på sida 1 om man har skivan på vinyl. Och det har man ju såklart ;)

Sida två innehåller ju låtar så välkända, och i vissa fall sönderspelade av bandet, låtar att de faktiskt borde skämmas. Det var inte bara jag som drog en lättnadens suck när Run To The Hills inte dök upp på Ullevi i somras. Däremot fick vi ju, såklart, titellåten och Hallowed Be Thy Name som nog är den mest klockrena avslutningslåten som bandet har gjort på skiva. Gangland är också, ta mig tusan, bättre än jag mindes.

Man kan med fog hävda att det finns bättre skivor i IRON MAIDENs diskografi - "The Number Of The Beast" kommer dock alltid inneha en speciell plats för mig.

Skivan hålls dessutom extremt högt av bandet - kolla bara in nedanstående film helt dedikerad till albumet. Mycket sevärd för övrigt.

/Martin

Onsdagsskivan: "Seasons In The Abyss"

Vi gillar ju att tipsa om musik vi gillar - det ju ingen direkt hemlighet, eller hur? Jag har gått och grunnat lite på den tanke som genom detta inlägg ser dagens ljus. Med oregelbundna intervall kommer jag, Susanne och Alex att skriva om de där skivorna som betyder lite extra. Det enda ni kan räkna med är att inläggen alltid kommer att dyka upp på onsdagar, och att de förhoppningsvis är läsvärda.

För ett antal år sedan spelade jag i ett thrash metalband, BLACKSHIFT. Vill ni höra hur det lät kollar ni här. Ber redan nu om ursäkt för hur sidan ser ut. Gillar man thrash så vill man ju inte väja för själva epitomet för hur denna musik ska låta - SLAYER. Det gjorde vi inte heller. Spelar, eller har man spelat i band, så vet man att det kan vara bra att ha någon uppvärmningslåt. Är man normalt funtade så tar man en midtempolåt så man får en chans att just värma upp. Vi körde War Ensemble från "Seasons In The Abyss". Precis, inte direkt smart - men fan så kul.

"Seasons..." är en pärla till skiva. Visst, många drar ju till med "Reign In Blood" när de ska ranka SLAYERs plattor om vilken som är bäst. Personligen betyder "Seasons..." mycket mer för mig. Skivan är nummer 5 i bandets kronologi och släpptes 1990, två år efter medvetet långsammare "South Of Heaven". Och så öppnar skivan med just War Ensemble. Det var stört omöjligt att inte brisera i glädjetjut á la Araya i Angel Of Death. Att videon var precis så man ville se SLAYER gjorde ju inte saken sämre.

Jag gick in in stadiet galenpanna deluxe bums, på det sätt som man hade en tendens att göra när man var 14 bast då låt tre - Spirit In Black - drog igång. Jag tycker fortfarande att det är den bästa låten bandet har gjort.

Jämnheten på skivan är nog det jag uppskattar mest. Här finns låtar som är snäppet sämre än andra - Dead Skin Mask, Skeletons Of Society och Blood Red har utan att vara speciellt dåliga låtar svårt att mäta sig med övriga låtar som Hallowed Point som innehåller förutom knäckande riff, speed och asgrymma markeringar en av SLAYERs bästa texter, Born Of Fire och avslutande fullständigt episka Seasons In The Abyss.

Att bandet har pressat upp sina individuella prestationer till fantastiska höjder är, well, hörbart. Lombardo, som i mina öron alltid har varit en av metals bästa trummisar, lirar genomgående med en kreativitet som inte många når upp till. Riffen, och framför allt solona, är besjälade av en kraft och en hantverksskicklighet som framför allt på släppen efter "Seasons..." har saknats emellanåt. Araya sjunger med övertygelse och kraft.

Sammantaget ger detta en skiva som visar ett SLAYER på toppen av sin förmåga.

/Martin