Gott folk!
Den här veckan tar jag bort alla säkerhetsspärrar och vräker på med en fredagslista helt ägnad åt subgenren grindcore. Det här är en subgenre som inte alla kan med, men i sann upplysningsanda så vill jag lyfta fram fem föredömliga exempel på band som verkligen sticker ut från mängden och som genom sina karriärer har slagit världen med häpnad. Välkomna till musiken som får det mesta att framstå som mainstream.
Vi kör!
Gott folk!
Denna vecka tittar jag närmre på år 2000. Från början hade jag tänkt att kolla in hela 00-talet och gjorde en sökning på Metal Archives på just denna tidsperiod. Runt 30.000 skivor. Det avskräckte lite, haha! Så i någon sorts kompromissanda valde jag att sysselsätta mig med år 2000 - ett år då det kom ut något mer lätthanterliga 845 skivor.
Lite tidsperspektiv. År 2000 bodde jag i Lund. Jag hade inte än kommit på att jag ville jobba som bibliotekarie. I musikvärlden hade ett 90-tal präglat av ypperlig death metal under senare hälften av årtiondet fått ge vika för ofta rent gräslig nu metal som hade börjat tränga igenom till mainstreamforan av musiken, men ganska snart blev lika inkrökt i sig själv och förlorade sin attraktionsgrad i överljudsfart. Om den någonsin haft en attraktionsgrad, haha!
Andra noterbara skivor som kom ut detta år: "Battle Hymns" av MANOWAR, "Pleasure Pave Sewers" av LOCK UP, "Reinventing The Steel" av PANTERA, "Litany" av VADER och "Clayman" av IN FLAMES. Vissa av dessa skivor lyssnade jag på då, och lyssnar jag fortfarande på emellanåt. Andra inte, haha!
Vi kör!
NILE släppte nytt förra veckan faktiskt - "What Should Not Be Unearthed", men det struntar vi i just nu (för skivan är väl värd att kolla in) och sätter skivan med 15 år på nacken "Black Seeds Of Vengeance"under lupp. NILE är ett band som med stenhård stringens har hållit stilen i stort sett genom hela sin karriär. Det har varit Egypten och teknisk dödsmetall för hela pengapåsen till bandets fanskaras stora acklamation. Jag tillhör själv de som har tokhyllat bandet sedan Henrik Nygren introducerade mig för bandet med skivan "Annihilation Of The Wicked". Jag har sagt det innan, och kommer säga det fler gånger - antalet band som Henrik har sett till att jag fått upp öronen för är skrattretande många.
I vilket fall - "Deathrace King" har en låt som är givet som låtval: Total Satan. Och den har inräkning på virveltrumman. Det räcker fan som kriterier, haha!
/Martin
Godmorgon!
Idag är det ju förste maj, en dag som trots kidnappningsförsök från högerhåll inom politiken, är arbetarrörelsens dag. I Sverige var det längesedan som det samlades stora demonstrationståg - med tanke på allt det som socialdemokratin åstadkom under så många år infann sig en viss mättnad för att gå ut och demonstrera mot orättvisor som inte fanns lika när som i andra länder.
Dagens tema är ganska givet: Revolutionär metal. Det ska inte betraktas som en programförklaring från min sida, men det är i stort sett omöjligt att hitta musik av det hårdare slaget på temat ansvarstagande och långsamt byggande av samhället om jag säger så.
Metal har ju aldrig varit en lika uttalad politisk musikstil som exempelvis punken, men det var inte några större problem att hitta fem band med vänsterinriktning att fylla listan med.
Vi kör.
RAGE AGAINST THE MACHINE är ett givet band att ha med i listan. Få band var så uttalat politiska som Tom Morello med anhang. Gitarristen var, förutom sina minst sag skruvade gitarrgrejer, känd för att ha klistermärken (bl. a. Sendero Luminoso. Egentligen hette gruppen Perus Kommunistiska Parti, men omnämdes oftare som Sendero Luminoso som betyder den upplysta stigen. Partiet har hela tiden verkat underjordiskt och fört väpnad kamp) och programförklaringar (Arm The Homeless) på sin gitarr. 
Godmorgon!
Ni vet de där kedjebreven som med regelbundenhet brukar cirkulera på Facebook av typen nämn 10 böcker/gosedjur/båtar/filmer som har följt med dig under din levnads bana? Normalt sett avskyr jag dylika grejer, inte för att det skulle saknas innehåll att fylla kategorierna med - utan snarare för mycket! Jag menar, jag är bibliotekarie - hur i hela Hurva ska jag kunna begränsa mig till 10 böcker? Eller 20? eller 100?
Varför har jag då valt att göra en fredagslista på temat 10 definierande skivor? Jo, för att när Fredrik Sandberg gör det, då kan jag göra det också. När mannen dessutom har den goda smaken att tagga mig i inlägget på FB, samt att han i och med att han själv gjort listan har återaktiverat sin blogg, plus återtagit sin plats i Werock.se skribentstab - ja då anser jag mig inte bara tvungen, utan även glad och hedrad.
Jag kan i det närmaste garantera er att ni känner igen samtliga bandnamn på denna lista - det är så kallade household names rakt över hela linjen. De har dykt upp i fredagslistor flera gånger. Jag har försökt att välja lite mer udda låtval från varje skiva eftersom det rör sig om mer än lovligt välsäljande och/eller välkända alster.
Vi kör.
Godmorgon!
Temat denna veckan är direkt inspirerat av faktumet att jag och sambon var och såg "Catching Fire" och då tänkte jag att en fredagslista med temat revolt nog kunde vara kul.
Vi kör.
Tjena!
I veckans fredagslista tar jag upp ytterligare ett känsligt ämne, nämligen detta med refränger. Refrängmakeriet som sådant sammankopplas ju ofta med popen eller, i värsta fall, med schlagern som i alla fall tidigare gärna dängde till med en tonartshöjning innan sista refrängen. Succé och handklapp i mainstreamland. Men så finns det såklart undantag från denna mycket snäva och rent elaka regel. Låtar som min själ dänger dit refränger som får nackhåren att resa sig, pulsen höjas och lusten att dricka öl infinner sig. Det är såklart dessa som avhandlas i veckans lista.
Vi kör.
Denna veckan ska vi ta upp den oerhört intressanta andra plattan i ett bands historia. Det är ju lite av en grej med andra plattan som i många fall ställer till det i ett bands karriär - i alla fall om första skivan har varit en hit. Prestationsångesten sätter in med kraft och i många bands fall blir andra skivan lite av en besvikelse, om nu inte bandet visar sig besitta kapacitet att verkligen skriva musik av kaliber. Och det är såklart några av dessa grupper som vi kommer att prata om denna vecka.
Jag inleder lite nätt, och till mångas förtjusning hoppas jag, med finfina Murders In The Rue Morgue av IRON MAIDEN. Bandet debuterade ju med "Iron Maiden" som även den har stora förtjänster. "Killers" som låten är tagen ifrån är även den en stark platta. Det blev också den platta som blev Paul DiAnnos sista med bandet - på skivan efter "The Number Of The Beast" hade Bruce Dickinson kommit med i bandet och IRON MAIDEN hade i samma veva lyckats skapa ett mästerverk till skiva. Men det är ju en annan historia.
Tror det är många med mig som gillar METALLICA, och då i synnerhet de fyra första skivorna? Precis vad jag trodde. Efter den pubertalt aggressiva "Kill 'Em All" kom "Ride The Lightning" som visar ett band som tagit ett gigantiskt kliv framåt låtskrivarmässigt. Låtarnas mogenhetsgrad är så mycket större om man jämför med debuten att det är svindlande egentligen. Jag har alltid gillat bandets instrumentala låtar, och mest då The Call Of Ktulu som är så härligt episk och, ja, bra helt enkelt.
Sen jädrar höjer vi ambitionsgraden och dänger till med OPETH och deras minst sagt långa ypperliga The Night And The Silent Water från "Morningrise". Jag ska avhålla mig från dåliga skämt om titeln denna gång. Skivan visar på ett band som är så originellt och huserar musiker av sådan kaliber att i alla fall jag baxnar. Mikael Åkerfeldt har ju gång efter annan visat att hans låtskrivartalang är av rang och har egentligen alltid varit det.
BLACK BREATH hade ett rätt bra 2012. De var med på hela avslutningsturnén som NASUM gjorde och nådde då en publik som verkligen fick upp ögonen för just hur bra detta gäng är i livesammanhang. Första skivan "Heavy Breathing" var helt ok, men skivan nummer 2 "Sentenced To Life" är späckad med rejält bra musik. Att denna dessutom liras med en frenesi och uppenbar spelglädje gör ju bara saken bättre. Låtval: Endless Corpse.
Vi växlar över till tekniska dödsmästarna NILE och deras "Black Seeds Of Vengeance". Fy fan, det är en stänkplatta det! Framför allt är titellåten en djupt imponerande låt så därför har jag valt den.
Lite black metal kanske? DISSECTION hade gjort "The Somberlain", en mycket imponerande skiva 1993. 1995 fortsatte de sin skoningslösa utveckling med "Storm Of The Light's Bane" en skiva som imponerade storligen på mig när jag hörde den första gången. Den har inte slutat imponera om jag säger som så! Låtvalet är Night's Blood bara för att den är så satans bra.
Raskt hopp i genre över till BLACK SABBATH och magiska skivan "Paranoid". Alla låtar på den skivan är bra, så jag hade i princip kunnat välja vilken som. Men då jag alltid har hyst en stor kärlek för War Pigs blir det den. Det blasfemiska svänget är totalt och hänryckande och BLACK SABBATH visade på den skivan att det var ingen lyckträff med debutverket som kom faktiskt samma år som "Paranoid" - 1970. Det säger en del om bandets kapacitet minst sagt!
"Rising" av RAINBOW är en skiva som många gillar, så även jag. Efter det att Ritchie Blackmore hade lämnat DEEP PURPLE kom en första skiva ut under namnet "Ritchie Blackmore's Rainbow" 1975. 1976 dängde bandet till med en klassiker i "Rising". Fy satan vad bra det är. Det är ju inte bara det att låtarna är magiska, utan insatserna från de inblandade musikerna är synnerligen imponerande. Ronnie James Dio sjunger med ett självförtroende som överbryggar decennierna, Cozy Powells trumspel är svängigt till tusen och gitarrspelet från Blackmore är förträffligt. Låtval: Stargazer.
Skiva nummer två från THE HAUNTED "Made Me Do It" då Marco Aro hade kommit med i bandet är en av mina favoriter med bandet. Att dessutom Per Möller Jensen hade tagit plats bakom trummorna gör bara skivan än bättre. Silencer har alltid varit en favorit när det gäller bandets låtar, mycket för att Jensen piskar upp en pugilistisk storm på kaggarna som suger musten ur mig. Fortfarande efter ett försvarligt antal lyssningar håller plattan toppklass.
NASUM och "Human 2.0". En knäckande skiva på vilken The Black Swarm återfinns. Kommentar överflödig, eller hur?
THE FACELESS avslutar veckans fredagslista med en låt från "Planetary Duality" - Legion Of The Serpent. Jag gillar verkligen den skivan.
/Martin
Tjo, grinders!
Det får ju bli lite skrivet och lite bilduppvisande från giget på KB i fredags - inte minst för att bilderna blev aningens bättre än de jag tog på Pumpehuset.
Jag kan direkt säga att rent spelmässigt var giget på KB brutalt mycket bättre än spelningen på på Pumpehuset - och det hade publiken en stor del i. För det var riktigt mycket folk på KB i fredag. Samtidigt tyckte jag också att förbanden hade sin egen publik - PYRAMIDO ska ha en stor eloge för modighet att gå ut och spela sin allt annat än snabba musik inför en publik som var mer inställd på hastigthetsmangel. De var, som vanligt, helt lysande vilket gör det än märkligare att jag helt glömde bort att fotografera bandet.
SKITSYSTEM var också en akt som jag gillade att se - När ska ni fatta är en låt som jag tyckte fick taket att lyfta rejält.
