Några timmar på Museklrock...

Ah, så har jag borstat av mig festivaldammet från årets Sweden Rock Festival. En synnerligen trevlig tillställning där KING DIAMOND, 220 VOLT, TWISTED SISTER, THE WINERY DOGS och ROB MARCELLO stod för de trevligaste stunderna.

Veckan innan besökte jag dock en helt annan festival. Muskelrock äger rum varje år på anrika Tryloen i Blädinge utanför Alvesta, och jag har tidigare aldrig fått tillfälle att besöka dem. I år skulle NEON ROSE dyka upp så då fick det fanimej vara dags. Jag passade på att kolla upp de andra banden som spelade samma dag och fick upp ögonen för WUCAN som hade speltid precis innan Neon Rose. Trevligt.

Väl på plats så kände jag ända in i benmärgen att detta var en synnerligen trevlig tillställning. Vänligt folk, Eddie Meduza och Iron Maiden i högtalarna på parkeringen och en uppsluppen stämning. Jag var en smula tidig och knallade in på festivalområdet samtidigt som svenska AMBUSH spelade, och jag blev oerhört positivt överraskad. Klassisk 80talsmetal komplett med kläder och poser, allt lät som tidiga ACCEPT och Iron Maiden, men med en egen twist. Riktigt kul och helvete vad sångaren sjöng bra. Hoppas de får tillfälle att spela nära mig fler gånger, då ska jag lyssna in mig lite bättre innan jag ser dem.

Matutbudet bestod av Bullens Korv och Cuba-Cola. Den som känner mig fattar direkt att det  var himmelriket. Inga överpriser, trevlig personal och efteråt kunde man minsann köpa både glass och godis. Var är det ståndet på Sweden Rock?

Efter Ambush var det så dags för Wucan. Ett tyskt band med en kvinnlig sångerska, lite BUDGIE, lite kraut, lite BLACK SABBATH och en sjujävla energi. Francis som sjunger spelar dessutom gitarr, flöjt och theremin. Då vet man att det blir bra. Bandet har släppt en EP och en fullängdare, jag köpte fullängdaren på vinyl direkt efteråt för detta vill jag höra igen. Hoppas verkligen de får tillfälle att komma tillbaka hit, jag var så glad efteråt att jag fick nageltrång. Kolla klippet och njut.

Efter Wucan var det dags för Neon Rose. Jag såg dem i Stockholm i januari, och jag skulle även se dem veckan efter Muskelrock på Sweden Rock. Muskelrock blev det sämre av de tre gigen, de verkade ha dålig medhörning på scenen och publiken verkade inte vara jätteintresserad utöver ett fåtal. Jag hade trevligt, absolut, men det var Wucan som drog det längsta strået denna vackra sommarkväll. Fast Love rock med Neon Rose var för jäkla rolig att höra igen.

Tack till personalen och besökarna på Muskelrock, det var väl genomfört och jag hoppas vi ses igen redan nästa år!

/Alex

När hårdrocken fick slåss

I samband med en facebooktråd drog jag mig till minnes det på vissa sätt mörka 90-talet då den klassiska hårdrocken fick se sig utmanövrerad av andra krafter. Idag är det nästan omvänt. De allra minst populära av 70- och 80-talsband ges ibland lite väl stor plats i hyllningskörer, därför kikar jag tillbaka lite på en tid då IRON MAIDEN fick spela på Kåren i Göteborg, då Metron i samma stad (liknad vid en taskig Silja Line-scen i sagda facebooktråd) huserade DIO, KING DIAMOND och YNGWIE MALMSTEEN och då GLENN HUGHES spelade på KB i Malmö inför knappt 30 personer + en firmafest som inte brydde sig.

När började det? Jag skulle gissa på runt 1993. METALLICA gjorde sin sista sväng på "Svarta Plattan"-turnén och tappade sedan fort en del av suset som omgav dem. Iron Maiden sade farväl till Bruce Dickinson. KISS, som planerat ta sin "Revenge"-turné till Europa med ACCEPT och PEARL JAM som förband var så iskalla att ingen promotor ville ta i dem med tång (två datum i Sverige i maj var preliminärbokade). Accept spelade istället på Mejeriet i Lund, först 1993 då det var utsålt till bristningsgränsen (typ 1100 personer), och sedan 1994 då det var kanske 150 personer i publiken varför bandet valde att inte ens spela fullt set.

Ja, kanske kan man se trenden genom Accept i Lund? Eller kanske genom Iron Maiden - 1992 spelade de i ett halvfullt Globen, 1993 i ett halvfullt Scandinavium. 1995 blev det istället ett förvisso utsålt Kåren, men det blev ändå bara Kåren. KB-hallen i Köpenhamn (kapacitet 3500) hade 1995 knappt 800 betalande Maidenfans. Samma publikantal som när QUEENSRYCHE spelade där ett halvår tidigare dessutom.

Tomt. Ekande tomt.

Samtidigt som detta naturligtvis är oerhört sorgligt så har det ju skapat konsertmöjligheter för oss som var med som för de flesta idag framstår som rent hokus pokus. Att exempelvis Dio, denna ikon inom hårdrocken, spelat på klubbar som Metron i Göteborg eller KB i Malmö är ju nästan direkt underligt. Tänk att SAXON spelat på den gamla Ångfärjestationen i Helsingborg. Det känns obegripligt idag. En av de bästa underligheterna är BLACK SABBATH på Mejeriet 1995. Med Tony Martin på sång och bandets förvisso absolut sämsta skiva "Forbidden" bakom sig körde de nästan två timmar och var så otroligt bra att man inte trodde det var sant. Black Sabbath på Mejeriet. Slå den på knäna farbror Örjan!

När vände det? Jag skulle nog säga att tre faktorer i slutet av 90-talet vände upp och ner på allt igen.

1. Återföreningarna haglade. KISS banade 1996 vägen för återföreningsexplosionen. Aldrig innan eller efter har ett återförenat band fått så mycket kontinuerlig press. "Zeppelin 2007?" säger kanske någon, och absolut - det var hype så det räckte och blev över, men gällde bara en spelning. Inget kan dock mäta sig med de 194 konserterna som det skrevs om i hela västvärlden under ett års tid. Efter detta följde nästa otänkbara återförening: Black Sabbath med Ozzy och Bill. Den varade betydligt kortare dock innan Bill försvann på grund av hjärtproblem, och 1998 såg vi därför Sabbath med Ozzy och Vinny Appice på trummor.

2. Återkomsterna. Band som inte funnits på länge såg möjligheter att börja spela igen eftersom rockfestivaler började skrika efter dem. Sweden Rock gick i bräschen och man kunde any given day på det blekingska höglandet få se både band som aldrig varit i Sverige eller band som inte spelat ihop sedan mormor var ung. För en liten peng dessutom. BUDGIE, CAPTAIN BEYOND, LYNYRD SKYNYRD och även lite mer namnkunniga band som SCORPIONS, WASP och andra hittade en ny marknad där de inte behövde kuska runt i bussar och spela på småklubbar för inga pengar alls. Festivalinflationen som kom i kölvattnet av detta är dock inget jag personligen gillar, och någon gång inom en inte alltför avlägsen framtiden måste det ju ta slut efterhand som band lägger av och artister dör. Men än så länge funkar det.

3. Iron Maiden. Det går inte att överskatta Iron Maidens betydelse för hårdrocken i västvärlden, framförallt i Europa. När Bruce Dickinson kom tillbaka 1999 var det en återförening i mängden men sedan dess har Maiden kontinuerligt bevisat att arenan är deras och endast deras. Nya skivor lite då och då blandas med turnéer som fokuserar på att det var bättre förr. Nya fans får skapa "sitt" Maiden och hylla det på konserter, gamla fans får minnas "sitt" Maiden på konserter med urminnes scener och spektakel. Iron Maiden har dessutom tagit scenen till tidigare nästintill otillgängliga marker som Sydamerika där de lyckats skapa något helt nytt vilket även nyligen uppmärksammats i businessvärlden eftersom Maiden är ett synnerligen framgångsrikt företag.