Fredagslistan 2016, vecka 29: 1991

Gott folk!

Jag vet inte om ni prenumererar på Close-Up Magazine? Jag gör det sedan en herrans massa år, och i förrförra numret firade tidningen sitt 25-årsjubileum. Respekt på det säger jag! I det numret listade redaktionen de 25 bästa skivorna som kom ut 1991, och det fick jag lite feeling på. Jag lyssnade inte på alla skivor som kom ut 1991, men 8 stycken har och kommer förmodligen alltid att ha speciella minnen kopplade till sig. Musik är fint på det viset.

Vi kör!

METALLICAs svarta album. Om det någonsin har funnits en klassisk skiva som höjde ett band till megastatus så är det denna skiva. 1991 - det kan vara värt att veta - gick jag i 9:an och var en lagom förvirrad ung grabb som i fåfänga hade försökt övertyga större delen av min klass att METALLICA var världens bästa band. Vi var ett gäng hårdrockare i klassen som tidigt hade fattat grejen med råare musik. Efter det att "Metallica" kom ut så hade jag än svårare att få folk att fatta att de skivor som kom innan det svarta albumet också hade sina förtjänster då alla bara ville lyssna på Nothing Else Matters och The Unforgiven, haha!

METALLICA är ju ett band som jag återkommer till. Så kommer det nog alltid att vara. Det svarta albumet åker på ganska ofta, och det av flera anledningar. Låtarna, såklart, men också den rent storslagna produktionen tilltalar mig fortfarande mycket. Jag har inte valt någon av de "uppenbara" låtarna. Det är såklart ytterst svårt att använda det ordet då i stort sett varenda låt är fruktansvärt bra. The God That Failed är dock en låt bandet inte spelar speciellt ofta, vilket är synd, då den har ett tungt tillbakalutat sväng och en fin basgång.

 1991 var GUNS 'N' ROSES vid sidan av METALLICA det största bandet på planeten. Banden riggade en kaosartad gemensam turné (i ärlighetens mest uppstyrd av Lars Ulrich och Slash) som kuskade igenom USA och ställde till oreda. Och säkerligen en hel del bra konserter. Helt okontroversiell var turnén inte. Många av METALLICAs fans såg Axl Rose med anhang som en avknoppning av den så hatade 80-talsvågen av hårmetal som METALLICA tydligt hade tagit avstånd ifrån. Men, "Appetite For Destruction" hade följts av ett projekt så stort och framgångsrikt att det inte gick att blunda för att GUNS var ett megaband även dem. "Use Your Illusion" plattorna genererade så många hitsinglar att det var löjligt. Att bandet dessutom hade med sin You Could Be Mine-hit i Terminator 2 (en av årtiondets mest framgångsrika filmer) ökade bara på bandets färd mot stjärnorna. Jag köpte inte skivorna i CD-formatet. "The Black Album" köpte jag på vinyl såklart, men GUNS plattor köpte jag på kassett. Och jag lyssnade mycket på dem. Det finns mycket skräp på dubbelskivan. Med en total speltid på över 115 minuter blir det lätt så. Civil War gillade jag redan då, och den har inte förlorat sin charm.

 Jag tror att det var Alive jag hörde som första låt från PEARL JAMs "Ten". Jag minns inte att jag funderade speciellt mycket över att rent tekniskt var detta inte metal utan grunge, men så har jag senare i livet med en dåres (?) envishet hävdat att grungen räddade metallen på ett så oerhört övertygande sätt att jag har svårt att tycka illa om denna så bespottade subgenre. I vilket fall tyckte jag mycket om både "Ten" och efterföljande "Vs." och jag lyssnade mycket på bägge skivorna. Det är fortfarande lätt att gilla "Ten" för att den har så fina låtar, och att Eddie Vedder har en så gudabenådad bra röst.

NIRVANAs "Nevermind" betraktas väl fortfarande som skivan som gjorde grungen till en världsangelägenhet och slungade inte bara NIRVANA ut ur den miljö i Seattle som hade frambringat scenen. Har skivan åldrats bra? Ja, det får man väl ändå säga. Den fina, matiga och för att använda ett favorituttryck, väl avrundande produktionen köper jag fortfarande rakt av. Av skivans låtar så gillar jag mest Come As You Are, Drain Me, I'm On A Plane och In Bloom. Smells Like Teen Spirit har jag faktiskt tröttnat på. Jag lyssnade extremt mycket på den låten, för att inte räkna alla gånger den gick i rotation på MTV som alltid stod på i skolans café.

Vid sidan av de mainstreamartade megabanden ovan så existerade det såklart en mycket livaktig underjordisk scen. Det är ju en av fördelarna med hårdrock/metal tycker jag. Jag såg videon till titellåten till MORBID ANGELs "Blessed Are The Sick" på ett hårdrocksprogram som hette Diezel som leddes av Martin Carlsson (Expressen, numera chefis för SRF Magazine), Jerry Prütz och Tony Balogh. Det finns säkerligen klipp att kolla på YouTube om man känner för det. I vilket fall tyckte jag att MORBID ANGEL var det grymmaste jag sett. Det var tungt, ondskefullt och i mina oskuldsfulla ögon totalt dekadent. MORBID ANGEL har blivit ett band jag återkommer till med jämna mellanrum.

Jag håller fortfarande "Arise" som SEPULTURAs bästa skiva. Omslaget tycker jag fortfarande är groteskt snyggt och det appellerade såklart till mitt 15-åriga jag lite extra. Föregångsskivan "Beneath The Remains" är också bra, men det "Arise" lyckas så bra med är att skruva till det lite extra. Här börjar bandet tassa in på mer traditionell brasiliansk musik - något som skulle kulminera i "Roots" ett antal år senare. Produktionen är torr utan att vara dammig. Jag älskar hur Igor Cavaleras trummor låter. Gitarrljudet är smäckbra. Och skivan som helhet är ju späckad med låt efter låt av elitartad verkshöjd.

En klassisk skiva i ordets rätta bemärkelse. Chuck Schuldiner lyckas med "Human" fullständigt chocka hela death metalscenen. Detta är fortfarande så unikt i sin kvalitet att det fortfarande - trots att jag lyssnat på skivan i över 20 år - upptäcker nya saker vid varje lyssning, och totalt blåser bort all konkurrens. Så här kan death metal låta när den skrivs och framförs av verkliga visionärer. Inledningen till Lack Of Comprehension ställde nog lyssnarna. Jazzflum? Nog för att det vägs upp av ett satans rens och diaboliskt riffande, men jag kan tänka mig att det var fler än jag som satte Fantan i vrångstrupen vid första genomlyssningen.

"Clandestine" hamnade på plats 1 i Close-Up. Och visst är den en pärla som vidareutvecklade det som hade tagit sin start på "Left Hand Path" året innan. Ruggigt vilken utgivningstakt ENTOMBED höll i början av 90-talet. Och det var bara bra skivor egentligen. "Clandestine" framstår med sin sinnessjuka kvalitet i låtarna som ett nästan löjligt starkt album. Att hela bandet lirar på en nivå som än idag knäcker ryggkotor gör ju sannerligen inte saken sämre. Bäst är - såklart - Nicke Andersson som inte bara svarade för låtskriveri i samtliga låtar på skivan (såklart ofta i samarbete med andra), han både trummar bort all konkurrens och sjöng på skivan. Fast nöjd med sin insats på sången är han tydligen inte.

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 29: 1991

Fredagslistan 2015, vecka 41: Kroppsvätskor del 2 - Saliv

Ave God morgon!

Kroppsvätskedags igen, hurra hurra! I del två tänkte jag avhandla något som befinner sig i nedre delen av ansiktet, är tändernas bästa vän och produceras av tre glada körtlar: glandula sublingualis, glandula submandibularis samt glandula parotis.

Ja, ni har säkert redan räknat ut det, medicinskt orienterade som ni är - vi pratar om saliv, snålvatten, spott eller dregel. Kärt barn har många namn och hyfsat många låtar vid en snabb Spot(t)ifysökning. Ladda upp med en rejäl citron som tilltugg så åker vi!

Busungarna i BLACK BREATH är först ut och angriper munhålan på ett alldeles särdeles stenhårt sätt. De uppmanar oss att häda och förskjuta Kristus i Black Sin - Spit on the Cross och ja, okej då, med det drivet är jag inte den som inte kan offra mig. De tar igen sig lite i mitten av låten för att sedan komma med en riktig toksmäll som avslutning. "Heavy Breathing" är ett fint debutalbum för övrigt som luktar både DISMEMBER och GRAVE. Gammeldöds med andra ord. Mumma! Tio fluortanter av tio!



Alla som gillar SEPULTURA räcker upp en hand. Alla som gillar "Roots"-plattan räcker upp en fot. Själv håller jag "Beneath The Remains", "Arise" och "Chaos A.D." högre men även denna gamla paradhäst med doft av nu-metal har sina ljusglimtar. Max Cavalera vaknade tydligen upp en morgon och drog sig till minnes en dröm om regnskogen och inhemsk brasiliansk musik. Med detta tankefrö var saken biff och "Roots" blev till. Vi lyssnar kort och gott till Spit.



THRODL (jupp, det låter mycket riktigt som en karaktär i Game of Thrones eller något som ofrivilligt kommer upp ur en förkyld hals) har gjort en låt som behandlar det kanske mäktigaste munslemmet i hela världen, nämligen Satans! Går det att hitta fränare spott än så? I think not! Två och en halv Buttericks-hörntand av tre möjliga till detta pennsylvaniska gäng som blandar och ger friskt mellan metalgenres. (Och om ni undrar så är bandnamnet en akronym av "Tomorrow's Hope Rests on Dead Lies". Jag finner det rejält lökigt och ger dem rådet att kort och gott kalla sig THRODL hädanefter. Gör det.)

SNAKEDRIVER är ett band som jag skulle beskriva spelar Helt Hyfsad Hardcore. The Salivant gränsar till sludge på sina ställen, det är sympatiskt. Övning ger färdighet, den här ruffiga pärlan vill jag se live när den rullat ut ur replokalen och fått skivbolagsbackning och sedvanlig polityr.

Heja grabbar, friskt humör!

Sista låten kommer med enbart på grund av att bandet kommer från Singapore, lirar grind samt heter CARDIAC NECROPSY. Jag antar att det betyder nekros i hjärtat (ondskan vet inga gränser där alltså) och blod var ju temat förra gången som vän av ordning uppmärksammat men lyckligtvis har dessa filurer klämt ur sig en låt med titeln Blood, Sex & Saliva. Jo, jag tackar jag - där slank både det ena och det andra med!

Hur låter det då? Tja, sådär. Man spelar hellre än bra, brötigt, snabbt och lite slirigt. Det är inte så att man börjar dregla av upphetsning men plus i kanten för gott mod. Det förekommer också ljud som för tankarna till helt andra kroppsvätskor som kanske och kanske inte dyker upp här i listan vad det lider. Men för tillfället är sagan all, fredagen inledd och jag säger som Folktandvården - varsågod och skölj!

/Susanne

Fredagslistan 2015, vecka 41: Kroppsvätskor del 2 - Saliv

Fredagslistan 2015, vecka 19: Covers mark II

Godmorgon!


För två år sedan gjorde jag en fredagslista på temat covers. Denna vecka kände jag för att köra en ny lista på detta tema, ett tema som kan framkalla rysningar av antingen vällust eller illamående. Precis som förra gången får ni originallåten också.

 Vi kör.

Satt ni kaffet i vrångstrupen nu? LILLASYSTER är någon sorts avknoppning/fortsättning på LOK. Både Martin Westerstrand och Daniel Cordero återfanns i LOK och om det kan man ju tycka vad man vill. Jag har dock svårt för att värja mig från den genuina spelglädjen och svänget i bandets cover av Rihannas Umbrella. Originallåtens genialitet ligger främst i att den är fruktansvärt anpassningsbar till andra genrer. LILLASYSTER fick med sin version av låten en placering på trackslistan vilket säger en hel del om rätt mycket.

Chuck Schuldiner gör en nästan slaviskt hängiven version av JUDAS PRIESTs klassiska låt Painkiller från skivan med samma namn. DEATH var ju direkt nydanande när det gällde death metal, och det som främst märks är Schuldiners makalösa förmåga till att gasta i de oktaver han gör här. Du glade säger jag bara!

ABORTED manglar upp en mäktig rensstorm till version av SEPULTURAs Arise. Det är ingen direkt hemlighet att jag dyrkar SEPULTURAs tidiga skivor. "Arise" är en skiva som jag fortfarande återkommer till med jämna mellanrum. ABORTEDs version bjuder på väsentligt många fler nerslag på virveltrumman än originalet. Sven de Caluwés sånginsats är också betydligt mer köttig än Max Cavaleras. Med andra ord - precis som förväntat!

REVOCATION gör en version av åter aktuella FAITH NO MOREs Surprise! You're Dead! Jag har faktiskt originalskivan "The Real Thing" på vinyl och har lyssnat ett nästan skadligt antal gånger på "Angeldust" som i mitt tycke är bandets bästa skiva. REVOCATION är betydligt mer benägna i att tillämpa dubbelstamp än vad FAITH NO MORE är. En väldigt kul version.

Nu kommer vi in på verkligt klassisk mark. DIO-klassisk. Holy Diver är låten. KILLSWITCH ENGAGE är inte ett band jag lyssnar på till vardags. Bandets egna musik har aldrig tilltalat mig. Men deras version av kanske den mest klassiska låten av Dio är en fin hyllning utan att bli en total efterapning. Det svänger utav bara fan. Jag inbillar mig, faktiskt, att Ronnie James hade gillat detta.

När Blake Richardson, Dan Briggs och Dustie Waring hade varit med i grymma BETWEEN THE BURIED AND ME ett tag och delaktiga i skivan "Alaska" gjorde bandet "The Anatomy Of" en renodlad coverskiva. Otroligt spretigt album, men några fina guldkorn finns. Som exempelvis bandets version av "Blackened" av METALLICA. Detta är verkligen bra. Dels growlar Tommy Rogers genom hela låten och Richardson ställer till med en veritabel trumfest på kaggarna. Och ja, det finns bas!

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 19: Covers mark II

Fredagslistan 2014, vecka 37: Morrisound

Godmorgon!

Idag ska vi prata Morrisound Recording i Tampa, Florida. En studio som torde vara er välbekant om ni uppskattar death metal. Under en lång period var detta Studion i ordets allra mest brutala bemärkelse. Mängden band som har passerat igenom studions kanaler, och kanske framför allt digniteten på banden är fantastiskt oerhörd.

Scott Burns var producenten som under framför allt 1990-talet såg till att befästa Florida som en av världens viktigaste bastioner när det gällde death metal. En titt på vad Burns vad med om att producera är hisnande. Band som ATHEIST, CANNIBAL CORPSE, DEICIDE, DEATH, CYNIC, GORGUTS, NAPALM  DEATH, MORBID ANGEL och OBITUARY har alla spelat in skivor som mer eller mindre betraktas som klassiker under Burns ofta extremt stressade och vredgade överinseende. Att Burns stod för kvalitet är tydligt - det går nästan omedelbart att höra att en skiva är inspelad i Morrisound - och det är förståeligt att många band sökte sig till studion. För många kanske - Burns fick i mitten av 00-talet nog och har sedan dess jobbat med programmering. Sista skivan han jobbade med var OBITUARYs "Frozen In Time" som kom 2005.

Så - fem låtar från skivor som är inspelade i Morrisound Recording. Vi kör.

"Arise" av SEPULTURA. Fy satan vad jag lyssnade sönder den skivan när jag fick tag i den. Jag tyckte då att detta var det absolut råaste jag hade hört, omslaget var grymt och i stort sett varenda låt var elitbra. Släppt den andre april 1991 på Roadrunner Records var "Arise" den andra plattan som brasilianarna jobbade med Burns på. Redan 1989 hade SEPULTURA skakat om underjorden med "Beneath The Remains" som även den är en suverän skiva. Burns torra trumproduktion och uppstyrandet av stränginstrumenten gör att jag nog får gissa att det var så här METALLICA önskade att "...And Justice For All" skulle ha låtit egentligen. En tidlös klassiker kommer dock "Arise" att vara för mig i vilket fall.

"Focus" av CYNIC. Denna skiva kom 13 september 1993, och blev snabbt skivan som metalvärlden inte visste hur den skulle förhålla sig till. CYNICs musik var så eklektisk att i alla fall death metalscenen i stora delar tyckte att skivan var hemskt märklig. Och den är märklig. I ordets rätta bemärkelse. Detta är en skiva som för mig låg långt före sin tid. Idag, med den pletora av influenser som finns inom metal, skulle skivan ha emottagits annorlunda. 1993 var världen inte på CYNICs sida, och det skulle ta fram till 2008 för bandet att komma med en uppföljare. Paul Masvidal och Sean Reinert - bandets odiskutabla ledare - sysselsatte sig innan CYNICs bildande bland annat med att vara med i DEATH på klassiska "Human".

"Individual Thought Patterns" av DEATH. Chuck Schuldiner var mannen ansvarigt för DEATH, ett band som bör betraktas som ett band som producerade milstolpe efter milstolpe inom death metal. Det är svårt att överskatta bandets betydelse. Kollar man på diskografin dyker skivor som "Symbolic", "Human", "Leprosy" och "Spiritual Healing" upp. Jag har dock alltid gillat "Individual Thought Patterns" bäst i bandets diskografi. Skivan kom ut 22 juni 1993 på Relativity Records, en underetikett till Sony. På ettiketten gavs också skivor av BOLT THROWER, CATHEDRAL och TERRORIZER ut.

"The End Complete" av OBITUARY. Jag har för mig att jag såg omslaget till "The End Complete" på baksidan av tidningen OKEJ. Helvete vad snyggt man tyckte det var! Det var det fler som tyckte - framför allt den nya bandloggan ansågs vara så snygg att det blev Roadrunners bäst säljande t-shirt genom tiderna. Skivan i sig blev en pyramidal succé. Den har sålt över 100.000 exemplar i USA, och över 250.000 exemplar i resten av världen. Och den är knäckande bra - det är fortfarande oerhört kul att lyssna på skivan som vid det här laget har 22 år på nacken.

"Vile" av CANNIBAL CORPSE. Världens mest säljande death metalband heter CANNIBAL CORPSE. Jag vet inte om ni sett finfina dokumentären "Centuries Of Torment", men har ni inte gjort det så kan jag varmt anbefalla den. Efter fyra mycket framgångsrika skivor i "Eaten Back To Life", "Butchered At Birth", "Tomb Of The Mutilated" och "The Bleeding" (Burns jobbade på alla) bytte bandet sångare. Chris Barnes ut, George Fischer in. Det förekommer fortfarande en urlöjlig debatt om vilken av sångarna som är bäst. 18 år in får man nog säga att George har lämnat ett avtryck i bandet, haha! "Vile" kom ut 1996 och det låter som CANNIBAL CORPSE. Och det säger jag som ett verkligt gott omdöme.

Fredagslistan 2014, vecka 37: Morrisound

Fredagslistan 2013, vecka 48: Revolt!

Godmorgon!

Temat denna veckan är direkt inspirerat av faktumet att jag och sambon var och såg "Catching Fire" och då tänkte jag att en fredagslista med temat revolt nog kunde vara kul.

Vi kör.

Jomenvisst - jag kan inte tänka mig ett lämpligare band att öppna listan med än RAGE AGAINST THE MACHINE, bandet vars hela existens var en revolt och ett stolt uppsträckt långfinger till hela etablissemanget. Bandets debutskiva var, och är fortfarande, av sådan dignitet att jag inte tvekar att kalla den en klassiker. Jag hade kunnat välja vilken låt som helst från skivan men då jag alltid har uppskattat Bombtrack lite extra så får det bli den.

Matar vidare med ARCH ENEMY. Även här finns det ett antal låtar som hade kunnat passa. Jag får erkänna att jämfört med tidigare har tappat intresset lite för bandets musik. "Rise Of The Tyrant" var senaste plattan i bandets diskografi som jag verkligen uppskattade. Att jag då väljer ett måhända en ganska trygg låt, We Will Rise, får ni förlåta mig men det var svårt att motstå när den ligger på en skiva som ack så lämpligt heter "Anthems Of Rebellion".

Det var fantastiskt kul att lyssna på "Thelema 6" kan jag säga då jag valt en låt från den skivan. Det var verkligen inte igår jag lyssnade på den skivan, och det var fint att upptäcka att den fortfarande håller. The Act Of Rebellion skulle som titel betraktat ses som en programförklaring för detta magiskt förträffliga band.

Bruksthrash skulle man kunna säga att JUNGLE ROT står för. Det finns betydligt fler sämre band än detta gäng det kan vi slå fast, samtidigt som det finns en hel del bättre. Gillar man hockeykörer så är detta ett go-toband vilket ni kommer få ett fint exempel på i Rise Up & Revolt från "Kill On Command".

BORKNAGARs "Quintessence" är en skiva som jag lyssnat en hel del på, framför allt eftersom  min absoluta favoritlåt av bandet, Colossus, återfinns på detta album. Detta är dock inte låten som är med på fredagslistan, utan (såklart) Revolt som är en fin låt som på ett bra sätt mixar vemod med lite brötigare inslag.

PHOBIAs grindcore är synnerligen värd att kolla upp om man inte känner igen bandet sedan tidigare. Det är rejält rens (såklart), men bandet lyckas gång efter annan att skriva låtar som verkligen sätter sig. Jag kan speciellt rekommendera "Cruel" ifall ni vill ha enskild skiva. Det är dock inte från denna platta som Revolt Your Life är tagen ifrån utan från "Unrelenting". Mosa på säger jag bara.

 Refuse/Resist från "Chaos A.D.". Jag har alltid hållt både "Arise" och "Beneath The Remains" som bättre skivor än just "Chaos A. D.", men det är sannerligen inget dåligt däng som brassarna bjuder på även på denna skiva. Dagens SEPULTURA håller jag mig extremt långt borta ifrån då bröderna Cavalera i min mening var kärnan i SEPULTURA.

Från "Human 2.0" tar vi Resistance. Frågor på det?

Ypperliga enmansprojektet LIBERTEER släppte förra året en väldigt politisk skiva betitlad "Better To Die On Your Feet Than Die On Your Knees" som enligt ganska många måttstockar, men framför allt amerikanska kan anses vara rent revolutionär. Jag tyckte skivan var bra - jag tilltalades av vreden, drivet och larmet. Låtval: Revolution's Wick Burning Quick (pluspoäng för det skitnödiga nödrimmet).

Jag avslutar listan med dunderilskna och förträffliga NAILS. Jag märker att jag återkommer till bandets släpp från i år "Abandon All Life" som jag tycker är riktigt bra. Från bandets "Unsilent Death" tar vi programförklaringslåten I Will Not Follow - en mening som verkligen fångar själva kärnan i att göra revolt.

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 48: Revolt!

Fredagslistan 2013, vecka 15: Öppningslåtar

Öppningslåtar. Ett fascinerande ämne för en fredagslista. Jag har alltid tyckt att detta är något väldigt väsentligt för hur man uppfattar en skiva, och är av den bestämda uppfattningen att band bör anstränga sig för att välja en låt som inledning. En av mina pet peeves är ju band som helt enkelt öppnar skivor med ett så kallat Intro. Fy fan säger jag bara. Av alla dessa Intron så finns det såklart undantag, som den låt som öppnar listan. Inga höjda ögonbryn när jag berättar att det är Dark Intentions eller hur? Nä, tänkte väl det.

Dark Intentions är en låt som trots sin korta längd, 1:30, ger sån mersmak att man knappt vet vart man ska ta vägen. Fy fan vad jag saknar THE HAUNTED när jag tänker på det.

Vi hoppar vidare till en i det närmaste sönderkramad skiva - "Epitaph" av NECROPHAGIST. Henrik Nygren introducerade mig till bandet som då sannerligen tar tid på sig att göra en uppföljare. Någonstans läste jag att det florerar ett rykte om att bandet aldrig kommer släppa mer material. Och det är lite trist, för även om tidigare bedrifter aldrig garanterar att efterkommande material blir lika bra, så måste ni erkänna att ni får rysningar av Stabwound. Inledande 44 sekunder är ren och skär genialitet. Så är det bara.

Vi fortsätter med DREAM THEATER och Pull Me Under. En oerhört fin låt som med råge drog in mig i ett svårt beroende av bandets musik. Många av de esteter och övriga musiker jag umgicks med i början av 90-talet får fortfarande något saligt i blicken när man nämner "Images & Words" som ritade om den musikaliska kartan rätt rejält. Jag har, såklart, fortfarande kvar mitt fysiska exemplar.

Vi hoppar över till den så kallade och av Mikael Åkerfeldt så omtyckta subgenren cockrock. Mikael:


"David Coverdale is a superstar! Whitesnake’s self-titled is the only proper cock rock album ever. It’s a classic. I still put that on whenever we party. Everyone goes insane. Whitesnake is pure party rock with a little metal thrown in. Perfect! I mean if you put on Celtic Frost’s To Mega Therion at a party, it’s OK. But if you put on 1987 Whitesnake, people are going to have a great time. I grew up listening to Whitesnake, Scorpions, and bands like that. You know, Klaus Meine says “Come on, baby!” when he addresses the audience. He stole that from Coverdale."


Så, behöver jag motivera mig mer för att jag har med Still Of The Night? Jag tycker inte det. 

SEPULTURA. När bröderna Cavalera var med i bandet var det en superkraft med mer potens än Ben Johnsons skåp med dopningsprodukter. "Arise" var en skiva som fullständigt golvade mig när jag hörde den första gången. Det kan tilläggas att det var den första skivan jag hörde av bandet, och jag kommer tydligt ihåg hur grymt jag tyckte omslaget var när jag hittade skivan på mitt lokala bibliotek i Karlskrona där jag också hittade IN FLAMES "Reroute To Remain" faktiskt. Den är efterföljande låt nämligen. Men SEPULTURA alltså! Pisket och drivet i öppnings- tillika titellåten imponerar fortfarande, och chansen att jag hade spontant självantänt om jag hade fått höra låten live med ett med bandet återförenat syskonpar Cavalera är stor. 

Så IN FLAMES. Jag vet att det finns plattor i bandets diskografi som hålls högre än "Reroute To Remain". Det finns också enskilda låtar på skivan som hålls högre än titellåten som också öppnar skivan som exempelvis Trigger och Cloud Connected. Men jag har svårt, att värja mig mot den matta som bandet väver i refrängen. 

Jag skulle köpa MEGADETHs "Rust In Peace" när den kom ut. Av någon anledning fanns den inte i någon annan affär i Karlskrona än Expert. Märkligt. Jag hade svårligen knarkat ner mig på bandets tidigare alster och förväntningarna var uppskruvat till extrema nivåer även för att gälla tonårsmått. Skivan åkte på och ut ljöd...country. Ja, country. Ett episkt kataklysmiskt vrål med tillhörande skrik från min far att nu fick jag banne mig sänka volymen på stereon ekade genom huset. Såklart hade ett fel av stora mått skett och butiken kunde inte göra något åt det förrän om tidigast en vecka. Helt otroligt hur mycket man kunde varva upp sig över det faktum över något som man inte hört en ton av, men efter en vecka så fick jag skivan. Och gosse - tror ni att jag blev besviken? Självklart inte när skivan öppnar med Holy Wars...The Punishment Due och sedan fortsätter i samma storartade stil. Fortfarande bandets bästa skiva. 

WATAINs "Sworn To The Dark" var ytterligare en skiva som fick folk att kippa efter andan. Jag tyckte att Legions Of The Black Light som öppnar skivan var bland det grymmaste jag hade hört. Mörkt, ondskefullt, fullt creddigt men förvånansvärt lättillgängligt. 

ENTOMBED har vi ju haft med ett antal gånger i fredagslistan. Det kommer ju inte som en överraskning att vi har med dem även denna gång då bandet har levererat ett försvarligt antal rediga dängor. Valet till veckans lista är Eyemaster från "Wolverine Blues" - skivan som på allvar fick mig verkligt intresserad av bandet. Gissar att jag inte är ensam om den uppfattningen. 

Likadant är det med efterföljande band - MASTODON. Blood And Thunder kan vara en av de mest ideala öppningslåtarna som finns inom scenen. Drivet liksom pumpas fram på ett oerhört skönt blasfemiskt vis som ger mersmak. 

Nämner jag SCAR SYMMETRY så kommer nog många att tänka på The Illusionist eller hur? Och det gör ni ju fullständigt rätt i. Trots att låten har kramats i det närmaste ihjäl kan jag inte låta bli att ha med den. Den är ju så bra, liksom efterföljande dänga, Follow The Hollow av SOILWORK. 

Avslutande duo klockar in på ca 17 minuters musik av bästa halt: IN MOURNINGs Colossus och BARREN EARTHs Curse Of The Red River från plattorna som jag fortfarande inte har tröttnat på: "The Weight Of Oceans" och "Curse Of The Red River". 

Med detta önskar jag er en trevlig helg!

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 15: Öppningslåtar