Juni annalkas....

The hour of the festival is coming. Juni i år bjuder på inte mindre än tre festivaler för min del, även om jag inte stannar hela tiden ut på två av dem.


Vi smygstartar med en konsert redan på måndag - skräckmästaren JOHN CARPENTER kommer till Köpenhamns nya konserthus för att spela sin filmmusik, komplett med filmvisning. Vi kommer att få höra musik ur Halloween, Christine, Assault On Precinct 13 och Escape From New York bl.a. En höjdarafton.


Sen drar det igång. På lördag nästa vecka drar jag upp till Muskelrock för att se NEON ROSE CHAPTER III igen, det ser jag fram emot. Möjligen kollar jag även in Salem när jag nu kör en bit, men sen bär det hemåt igen för att ladda inför årets upplaga av Sweden Rock Festival. I år blir första gången på många år som jag plockar alla de tre huvuddagarna, och jag recenserar dessutom för BLT/Kristianstadbladet så den som sitter hemma kan ju läsa lite där. Det blir mer Neon Rose Chapter III där, men även 220 VOLT, THE WINERY DOGS, KING DIAMOND, MAYHEM, VANILLA FUDGE, KING KOBRA, MICHAEL SCHENKER och en massa annat. Tidigare om åren har jag ju rapporterat för Helsingborgs bibliotek och denna bloggen, och jag kommer att skriva här igen men det blir inte lika frekvent som tidigare år av naturlig anledning.


Sedan drar jag även till COPENHELL på dennes lördag för att vinka farväl till BLACK SABBATH. Som spök i braxen ska jag även se King Diamond göra en slags intervju på Köpenhamns Stadsbibliotek på eftermiddagen, 50 kronor kostade en biljett och de 200 tog slut direkt. Gäster utlovas, tänk om Hank och Denner dyker upp...och Timi....då dör jag. Rapport kommer såklart även därifrån.


Men vi börjar med John Carpenter nästa vecka. Ja himmel så fint det kommer att bli.


/Alex

Supporta scenen: Udo's farväl till Accept

På torsdag spelar Udo Dirkschneider i Malmö, denna gången inte som bandet UDO utan som bandet DIRKSCHNEIDER eftersom han under detta år tar farväl av sitt gamla band ACCEPT. Han är trött på att behöva köra  en massa gamla hits från ett annat band när han har hundra skivor med sitt soloband, och jag förstår honom.

Även om jag missade 80talet så hade jag ynnesten att få vara med under hela Accept's återförening 1993-96, jag såg dem tre gånger och älskade att de var tillbaka. Så försvann de igen, men Udo bestod och på Sweden Rock fick jag se honom 1999 och 2004. Framförallt fick jag dock se en väldigt intim konsert för kanske 40 personer på Folkets Hus i Växjö 2006. Han körde hela setet och vi som var där fick vara med om något väldigt speciellt.

Det känns såklart lite sorgligt att veta att detta är sista gången han kör Acceptlåtar, men vilken avslutning! Jag spoilar inte, den intresserade kan gå in på setlist.fm och kolla. 23-25 låtar (han ändrar), alla klassiker och en del deep cuts. Det blir sannerligen en värdig avslutning, och eftersom Accept fortsätter med sitt och Udo med sitt så tar det ändå inte riktigt slut.

Tur är ju det.

Biljetter till Malmö finns HÄR (bara ett fåtal kvar).

/Alex

Neon Rose, återkomsten

Så har dammet lagt sig och jag tittar lite nyktert på NEON ROSE CHAPTER III's spelning i Stockholm. Vi tar de två tråkiga grejerna först: trumsolo är inte min grej, ensamsolo funkar aldrig för min del. Sedan, ljudet - tyvärr ett av de sämsta utljud jag någonsin hört. Vilket dessutom är oerhört konstigt eftersom 220 VOLT en timme innan hade hur bra ljud som helst. Neon Rose slet med ljudet och det blev en smula bättre under kvällens gång, men en smula är också allt.

I övrigt - gud vilken kväll. Lite nervöst/orepat på något ställe, men inte så att det störde mig det minsta. Ett låtval som var bra, absolut, men som kanske lade lite för mycket tyngd på tredje skivan "Reload" medan bara en stackars låt från "Two" avverkades. Vi fick tre låtar från debutskivan inklusive det fina titelspåret, hiten Love rock och den fullständigt enastående Julia's dream. Dessutom bjöds det på två sprillans nya låtar där We work all day inte föll mig i smaken medan Don't mess with me var en riktig rökare som jag ser fram emot att höra igen.

Igen, ja. Jag släpper inte taget om detta. Att Piero bestämt sig för att spela denna fantastiska musik på en scen igen låter jag inte trilla under eller mellan någon stol. Jag har sett till att kunna finnas på plats både på Muskelrock i Blädinge i början av juni och, såklart, på Sweden Rock Festival veckan därpå. Jag ser med stor glädje fram emot detta, och liverapporterar från båda ställena. Både på min facebooksida och Twitter (@tolvis).

Så vad hoppas jag på till sommaren nu är helt enkelt bara en underbar fortsättning av en bra början. Piero, Peter, Fille och Micke - ni förgyller 2016 så det står härliga till. Tack ska ni ha, vi ses i vimlet!

För övrigt var även 220 Volt så bra att näshåren stod rakt ut, men det tar vi nästa gång.

/Alex