Gott folk!
Ni vet ju att jag är svårt förtjust i att göra fredagslistor efter årtal. Nu när jag nästan är klar med 1990-talet, så tänkte jag att jag ska tjuvstarta med ett årtionde som väldigt många har ett förhållande till, nämligen 1980-talet. Jag vet med mig att ni kommer känna igen kanske alla band som dyker upp i den här veckans fredagslista, men då de här skivorna släpptes så undrar jag om någon trodde att banden i fråga skulle vara household-names, eller ens vara igång.
Vi kör!
Gott folk!
Denna vecka återvänder jag till 1900-talet, närmre bestämt 1992. Om ni tycker att det finns en röd tråd i detta bakåtblickande så har ni faktiskt helt rätt. Sedan förra 90-talslistan så kunde jag inte ljuga längre för mig själv: det kommer bli fredagslistor om alla år på 1990-talet. Detta årtionde framstår allt mer som en guldgruva att gotta ner sig i - och tanken är att jag ska ta chansen att gräva ner mig i skivor som jag kanske inte höll speciellt högt eller ens var medveten om när de gavs ut.
Vi kör!
Ah, den ljuva sommaren är här igen med regn, Morden i Midsomer-repriser och Allsång på Lotta. Is nice för många, men för den som känner för att förkovra sig lite i litteratur tänkte jag bjuda på några matnyttiga tips.
De första två finns att köpa både här och där och finns även att låna som e-böcker på biblioteken om du har ett lånekort och en smartphone eller surfplatta. Är du osäker på om just ditt bibliotek i Hallstahammar / Säffle / Östra Ljungby tillhandahåller dylika? Eller osäker på hur det fungerar rent tekniskt? Kontakta mig så hjälper jag.
ANDERS JOHANSSON - "Trumslagarpojken". För några år sedan hade jag förmånen att få samtala med Anders på Dunkers Kulturhus i Helsingborg i samband med en konsert, och blev då golvad av alla historier han hade. Nu är många av dessa äntligen nedskrivna och samlade i en självbiografi som släpptes för någon månad sedan. Det är rolig läsning för det mesta, men inte utan allvar. Intressantast tyckte jag var kapitlen om HAMMERFALL, speciellt tiden mot slutet när det blir väldigt påtagligt - åtminstone för denne läsaren - att han inte kan stanna kvar i bandet av olika anledningar. Snabbläst bok dessutom, jag tror den tog mig knappa två timmar.
Efter en otrolig eftermiddag med KING DIAMOND på Köpenhamns stadsbibliotek (det blir ett annat blogginlägg det...) så for jag ut till Refshaleöen och COPENHELL för tredje gången i mitt liv. Jag åkte för att se BLACK SABBATH ta farväl av Danmark och skulle inte bli besviken.
Jag tycker om Copenhell, men de har växt sig lite för stora nu. Området är värdelöst, det har det alltid varit - ett gammalt varvsområde med betongmark, men det var inget man tänkte på när publiken bestod av knappt 10000 personer. I år slog de rekord med det dubbla, och möjligheterna att sitta ner och ta det lugnt är inte så många längre. Arrangemanget är dock oklanderligt, kanonbra personal, inte så stora avstånd att gå och bra mat (!) att välja på. Däremot blev jag jättebesviken att de tagit bort parkeringen som låg intill entrén. Jag förstår det av logistiska skäl när de nu är så sjukt stora, men det framtvingade en vild chansning för mig att hitta någonstans där jag kunde ställa bilen. Jag slapp böter denna gång. Skönt det :)
Det första bandet jag såg var HAVOK från Denver, jag visste inget om dem innan utan såg namnet på affischen, googlade lite snabbt och tycket att de verkade lite småkul. Lite ny Speed/Thrash kan man ju inte må dåligt av. Nej sannerligen inte, fyra oerhört kompetenta musiker presterade en fyrtiofem minuter lång spelning som slog undan benen på mig. Det var ett sant nöje att se dem, och jag hoppas att de återvänder till våra breddgrader inom en snar framtid. Sweden Rock 2017 måhända?
Gott folk!
Ah, så har jag borstat av mig festivaldammet från årets Sweden Rock Festival. En synnerligen trevlig tillställning där KING DIAMOND, 220 VOLT, TWISTED SISTER, THE WINERY DOGS och ROB MARCELLO stod för de trevligaste stunderna.
Veckan innan besökte jag dock en helt annan festival. Muskelrock äger rum varje år på anrika Tryloen i Blädinge utanför Alvesta, och jag har tidigare aldrig fått tillfälle att besöka dem. I år skulle NEON ROSE dyka upp så då fick det fanimej vara dags. Jag passade på att kolla upp de andra banden som spelade samma dag och fick upp ögonen för WUCAN som hade speltid precis innan Neon Rose. Trevligt.
Väl på plats så kände jag ända in i benmärgen att detta var en synnerligen trevlig tillställning. Vänligt folk, Eddie Meduza och Iron Maiden i högtalarna på parkeringen och en uppsluppen stämning. Jag var en smula tidig och knallade in på festivalområdet samtidigt som svenska AMBUSH spelade, och jag blev oerhört positivt överraskad. Klassisk 80talsmetal komplett med kläder och poser, allt lät som tidiga ACCEPT och Iron Maiden, men med en egen twist. Riktigt kul och helvete vad sångaren sjöng bra. Hoppas de får tillfälle att spela nära mig fler gånger, då ska jag lyssna in mig lite bättre innan jag ser dem.
Matutbudet bestod av Bullens Korv och Cuba-Cola. Den som känner mig fattar direkt att det var himmelriket. Inga överpriser, trevlig personal och efteråt kunde man minsann köpa både glass och godis. Var är det ståndet på Sweden Rock?
Efter Ambush var det så dags för Wucan. Ett tyskt band med en kvinnlig sångerska, lite BUDGIE, lite kraut, lite BLACK SABBATH och en sjujävla energi. Francis som sjunger spelar dessutom gitarr, flöjt och theremin. Då vet man att det blir bra. Bandet har släppt en EP och en fullängdare, jag köpte fullängdaren på vinyl direkt efteråt för detta vill jag höra igen. Hoppas verkligen de får tillfälle att komma tillbaka hit, jag var så glad efteråt att jag fick nageltrång. Kolla klippet och njut.
Ja vad fan var det som hände där i november 1992? BLACK SABBATH hade precis återförenats med Ronnie James Dio och Vinny Appice, och med denna sättning släppt skivan "Dehumanizer". En världsturné genomfördes vilken skulle avslutas i Kalifornien i november, samtidigt som Ozzy spelade i samma region.
Jag kan inte alla turerna kring detta, det kan nog ingen, men vad som hände var att Ozzy var ute på sin avskedsturné (faktiskt, men det gick ju som det gick) och ville spela med Black Sabbath en sista gång varför han bjöd in det nyåterförenade Dio-Sabbath att öppna för honom på de två sista spelningarna i Costa Mesa. Därmed kunde han bjuda in Tony och Geezer för en återförening på det andra och sista giget, och även Bill Ward flögs in för att göra originalsättningen komplett. Dio får tokspel och vill absolut inte vara förband till Ozzy, och vill inte att de återförenas i sin originalsättning eftersom de precis återförenats med Dio. Dio meddelar att hans sista spelning blir Oakland den 13:e november, dagen innan den första av de två Costa Mesa-spelningarna skulle äga rum. Vad fan gör Black Sabbath då? Utan sångare?
Enter: Rob Halford.
Som både god vän till bandet OCH Sabbathfan ut i fingerspetsarna bjuds The Metal God in att köra dessa två sista spelningar på turnén som förband till Ozzy. Halford tackar ja, och vi får två helt unika spelningar där det blandas hej vilt bland låtarna och ett par riktigt bortglömda pärlor såsom Symptom of the universe och Supernaut luftas. Bara sådär.
Och dessutom sker såklart återföreningen med Ozzy. Idag kan det kännas "vadådå?" men 1992 var det helt enkelt ofattbart. Jag minns MTV-rapporten med liveklippet, jag minns nyheterna kring detta och alltsammans verkade så...overkligt. Idag är det fortfarande kul att de gjorde återföreningsgiget med Ozzy (fyra låtar) men det som står ut är de två unika spelningarna med Halford. Han skulle dessutom få göra ett gästspel till 2004, när Ozzy var sjuk, men det tar vi en annan gång. Idag klickar vi nedan och tittar på den kompletta privatfilmningen av den andra konserten och även på den fräsiga photopitfilmen från samma kväll, det är en oklippt MTV-kamera som sett dagens ljus och som av en slump hamnade på youtube just idag.
Håll till godo!
/Alex
2016 blir alltså året som vi tar farväl av BLACK SABBATH. Avskedsturnén börjar imorgon och den inrepade låtlistan ser finfin ut med speciellt en låt jag inte vågat hoppas på men som nu åtminstone repats. Jag håller tummarna för att den är kvar i juni när jag ser bandet på Copenhell om inte Sweden Rock lyckas fånga dem.
Jag tänkte under året se tillbaka på ett Black Sabbath som genom åren skänkt mig fruktansvärt mycket glädje men även en hel del huvudbry vad gäller gamla datum och inspelningar. Till att börja med kan jag glädja samtiden med att det i dagarna läckte ut en tidigare alldeles okänd inspelning från bandets besök i Lausanne, Schweiz i april 1970. De spelade två kvällar och inspelningen verkar faktiskt komma från båda, det rör sig om sex låtar i bra kvalitet men Ozzy presenterar två av dem med orden "we'd like to start off with..." vilket verkar betyda att de började den ena kvällen med Fairies wear boots och den andra med Behind the wall of sleep. Detta kan också vara helt fel, det finns i princip ingen som helst uppgift om vad som var en "vanlig" setlist på våren 1970 eftersom den annars tidigaste kända längre inspelningen kommer från juni. Jag återkommer till den strax. I vilket fall, det är en underbar inspelning vi nu fått ta del av. Låtarna finns på youtubekanalen du når HÄR och den innehåller massor av annat gott också så ta en stund och botanisera loss.
Juni 1970 då. Den 26:e närmare bestämt. Berlin. Den fram tills nu tidigaste kända kompletta konsertupptagningen med Black Sabbath (om man bortser från den förhistoriska inspelningen gjord i Dumfries 1969). Det finns två olika källor dessutom, en är komplett och har ganska dåligt ljud för det otränade örat, den andra saknar de två sista låtarna och är mer känd som vinylbootlegen som är inspelad i Plumpton, England vilket alltså inte stämmer. Oavsett vilken version man har så har man ett Sabbath i högform emedan namnet på arenan alltid förundrat mig. Förr, alltså på den tiden vi bytte kassettband, kallades den kort och gott för Audimax. Jag trodde ett tag att det var någon som bara skrivit av ett kassettband och fått märkesnamnet till ett arenanamn eftersom det fanns en (ganska dålig) kassettsort med just namnet Audimax. Sen gick tiden och livet framåt och numera är det hyggligt vedertaget att arenan heter Audimax der Freie Universität. Fortfarande det där Audimax men nu med ett tillägg. Skam den som rakar grisen utan hyvel tänkte jag idag och började söka på internet. Det tog ungefär en sekund innan jag fattade hur allt hänger ihop.
Audimax är rätt, det är en slags förkortning av Max Kade Auditorium, en lokal som huserar i - helt riktigt - der Freie Universität. Och det absolut bästa är att ni nu kan starta youtubelänken nedan och lyssna på giget samtidigt som ni klickar på DENNA LÄNK där ni får en panoramabild av lokalen som Black Sabbath spelade i 1970. Där stod de, på den ganska breda och stora scenen och visade den tyska publiken vad musik var. Det måste ha varit en fantastisk dag.
I helgen var jag i den kungliga Hufvudstaden där jag bl.a. träffade en god vän. Sagda vän gjorde mig uppmärksammad på att samtliga studioskivor med BLACK SABBATH från 70talet numera finns att få tag i som HD-filer. Med tanke på hur lyrisk jag blev över när KISS skivor kom i samma format torde detta inte göra mig besviken, trodde han.
Så sant.
Jag har hittills avnjutit "Sabbath bloody sabbath" och "Master of reality" i mina hörlurar, och båda upplevelserna har varit som att höra skivorna för första gången. Precis ALLTING låter fenomenalt. Ljudet är större, djupare, fylligare. Klarare. Detaljer jag aldrig hört framträder som vore de självklarheter, ljud jag aldrig hört förut dyker upp både här och där.
Som i fallet med Kiss "Hotter than hell"-skiva så anser jag att Sabbaths "Master of reality" lider av en väldigt dålig produktion. Och där jag tyckte att Kisskivan lyftes till oanade höjder i denna höga upplösning så händer exakt samma grej med Sabbathskivan. Produktionen blir såklart inte bättre, men den får en helt annan lyster och alla andra utgåvor blir i samma sekund meningslösa.
Nu ryker de sista cd-skivorna med 70talsSabbath. Jag kommer aldrig att behöva lyssna på dem igen. Vinylskivorna har jag såklart kvar, för sådana spelar jag fortfarande.
Vilken blir nästa skiva månne? Jag tror bestämt att det får bli "Sabotage".
/Alex
Kalenderbitare som jag är kan jag naturligtvis inte låta denna dag passera obemärkt.
Fredagen den 13:e februari 1970, alltså för 45 år sedan, gick Gert-Åke in i sin lokala skivbutik och såg en underlig skiva i facket för nyinkomna vax. BLACK SABBATH stod det på konvolutet, som i övrigt var ett synnerligen underligt sådant. En suddig kvinnoliknande karaktär stod i en höstliknande atmosfär framför en gammal byggnad. Inget mer.
När Gert-Åke kom hem startade han skivan som mycket riktigt inleddes med regn och rusk. Och kyrkklockor. Sedan bröt helvetet löst. Gert-Åkes liv skulle aldrig bli detsamma. Inte mitt heller. Eller ditt.
Happy 45th anniversary you monster of an album! Incomparable is the word. Majestic is the music.
Lyssna på skivan på Spotify genom att klicka HÄR. Ännu bättre, släng igång din originalvinyl på Vertigo när du kommer hem. Tänd ett ljus. Njut.
/Alex
Det var väl en fin första vecka med massor av skoj inspelningar och kul i poolen? Vi fortsätter med mer blandat mums och njuter av alla dessa människor med kassettbandspelare som gjort kulturgärningar en masse.
Det kommer många specialinriktade böcker nu, folk har olika historier att berätta och helt andra medel än tidigare att få ihop något vettigt och få ut det till allmänheten. En av de mest spännande böckerna i år är boken om Olympen i Lund. Denna konsertarena som var standard för södra Sverige blev besökt av oändligt många band, framförallt på 70- och 80-talet. Jag är för ung för att ha varit med om dessa glansdagar och såg bara stadens och arenans namn i bootleglistor när jag växte upp varför Olympen antog samma musikmytiska proportioner som Scandinavium i Göteborg och Hovet i Stockholm. Olympen stod ju ofta i nära anslutning till de andra hallarna i dylika listor när bandens turnéer tröskade runt.
Lagom till att BLACK SABBATH firar att det är 45 år sedan de spelade in sin debutskiva (17-18/11 1969) så fick jag en liten länk med posten som innehöll en riktig godsak från ett av de där bortglömda åren.
Efter att IAN GILLAN-Sabbath kastat in handduken så stod Black Sabbath återigen utan sångare. Under en väldigt kort period provsjöng en snubbe vid namn David Donato för bandet, det togs dessutom lite bilder på en komplett lineup som spreds i musiktidningar världen över. Av detta blev det dock prick ingenting till slut, och David Donato förpassades in i evigheten. Det ryktades i många år om en tape med "hans" Sabbath på, men det dröjde ända fram till 2006 innan vi fick höra en snutt. Och det är denna snutt som jag idag fått i bättre kvalitet, en smula längre version och framförallt i korrekt pitch vilket inte varit fallet innan.
Vi lyssnar alltså till Black Sabbath anno 1984. Bill Ward är tillbaka på trummorna, Tony och Geezer är på plats och Geoff Nicholls spelar keyboards. Och David Donato sjunger. Låten heter No way out, men den uppmärksamme Sabbathdiggaren hör direkt att detta blev en annan låt några år senare.
Godmorgon!
Denna vecka ska vi prata långsamma låtar. Ett tema som hade varit ganska orimligt för bara ett år sedan faktiskt. Jag är otroligt kräsen när det gäller band som lirar långsamt - kanske är det så att jag inte har tålamod nog för band vars musik drar sig fram likt döende bältor, kanske är det så att många band som lirar långsamt helt enkelt är dåliga. Vad vet jag, haha!
I vilket fall - 5 låtar som jag verkligen gillar som sällan går över bpm på 180 har jag valt ut till veckans fredagslista.
Vi kör.
Jag fick precis en hjärtattack.
Juni 1970.
Jag läste en väldigt rolig krönika signerad Stefan Lindqvist i Helsingborgs Dagblad igår. Krönikan handlade om WINGER, och rubriken lyder: "Bandet som Beavis & Butthead dödade". Det var rolig läsning, jag lägger inget direkt värde i Wingers vara eller icke vara eftersom jag aldrig brytt mig om dem förutom av två anledningar:
1. Kip Winger var med i ALICE COOPERs band i mitten av 80-talet
2. Winger var förband till KISS 1990 varför man ser Kiss storslagna Hot In The Shade-show bakom Wingers förbandsrigg på de existerande videoklippen.
Jag är fullt medveten om att Winger innehåller musiker av rang, jag har avnjutit Reb Beachs gitarrspel när han spelade med Alice Cooper i Norje 1998 och på det hela taget har jag absolut inget emot bandet. Jag har dock en betydligt större personlig relation till Beavis & Butthead, och man får säga vad man vill om tecknad film, trams och "T.P. for my bunghole" men samtidigt som de möjligen avrättade Wingers karriär så höll de fanan högt för hårdrock i allmänhet vilket naturligtvis måste ses som glädjande. Korta snuttar av dessa dårars luftgitarrnynnande till BLACK SABBATHs Iron man eller Electric funeral tillsammans med deras outtröttliga skrattande åt allt och alla som var att betrakta som "wuss" är kanske inget jag skrattar högt åt idag (jo det är det visst, Alex not.), men jag gjorde det då och kan fortfarande minnas hur citat från serien frammanade en för mig helt ny personlig vokabulär.
Tack för påminnelsen Stefan!
I samband med en facebooktråd drog jag mig till minnes det på vissa sätt mörka 90-talet då den klassiska hårdrocken fick se sig utmanövrerad av andra krafter. Idag är det nästan omvänt. De allra minst populära av 70- och 80-talsband ges ibland lite väl stor plats i hyllningskörer, därför kikar jag tillbaka lite på en tid då IRON MAIDEN fick spela på Kåren i Göteborg, då Metron i samma stad (liknad vid en taskig Silja Line-scen i sagda facebooktråd) huserade DIO, KING DIAMOND och YNGWIE MALMSTEEN och då GLENN HUGHES spelade på KB i Malmö inför knappt 30 personer + en firmafest som inte brydde sig.
När började det? Jag skulle gissa på runt 1993. METALLICA gjorde sin sista sväng på "Svarta Plattan"-turnén och tappade sedan fort en del av suset som omgav dem. Iron Maiden sade farväl till Bruce Dickinson. KISS, som planerat ta sin "Revenge"-turné till Europa med ACCEPT och PEARL JAM som förband var så iskalla att ingen promotor ville ta i dem med tång (två datum i Sverige i maj var preliminärbokade). Accept spelade istället på Mejeriet i Lund, först 1993 då det var utsålt till bristningsgränsen (typ 1100 personer), och sedan 1994 då det var kanske 150 personer i publiken varför bandet valde att inte ens spela fullt set.
Ja, kanske kan man se trenden genom Accept i Lund? Eller kanske genom Iron Maiden - 1992 spelade de i ett halvfullt Globen, 1993 i ett halvfullt Scandinavium. 1995 blev det istället ett förvisso utsålt Kåren, men det blev ändå bara Kåren. KB-hallen i Köpenhamn (kapacitet 3500) hade 1995 knappt 800 betalande Maidenfans. Samma publikantal som när QUEENSRYCHE spelade där ett halvår tidigare dessutom.
Tomt. Ekande tomt.
Samtidigt som detta naturligtvis är oerhört sorgligt så har det ju skapat konsertmöjligheter för oss som var med som för de flesta idag framstår som rent hokus pokus. Att exempelvis Dio, denna ikon inom hårdrocken, spelat på klubbar som Metron i Göteborg eller KB i Malmö är ju nästan direkt underligt. Tänk att SAXON spelat på den gamla Ångfärjestationen i Helsingborg. Det känns obegripligt idag. En av de bästa underligheterna är BLACK SABBATH på Mejeriet 1995. Med Tony Martin på sång och bandets förvisso absolut sämsta skiva "Forbidden" bakom sig körde de nästan två timmar och var så otroligt bra att man inte trodde det var sant. Black Sabbath på Mejeriet. Slå den på knäna farbror Örjan!
När vände det? Jag skulle nog säga att tre faktorer i slutet av 90-talet vände upp och ner på allt igen.
1. Återföreningarna haglade. KISS banade 1996 vägen för återföreningsexplosionen. Aldrig innan eller efter har ett återförenat band fått så mycket kontinuerlig press. "Zeppelin 2007?" säger kanske någon, och absolut - det var hype så det räckte och blev över, men gällde bara en spelning. Inget kan dock mäta sig med de 194 konserterna som det skrevs om i hela västvärlden under ett års tid. Efter detta följde nästa otänkbara återförening: Black Sabbath med Ozzy och Bill. Den varade betydligt kortare dock innan Bill försvann på grund av hjärtproblem, och 1998 såg vi därför Sabbath med Ozzy och Vinny Appice på trummor.
2. Återkomsterna. Band som inte funnits på länge såg möjligheter att börja spela igen eftersom rockfestivaler började skrika efter dem. Sweden Rock gick i bräschen och man kunde any given day på det blekingska höglandet få se både band som aldrig varit i Sverige eller band som inte spelat ihop sedan mormor var ung. För en liten peng dessutom. BUDGIE, CAPTAIN BEYOND, LYNYRD SKYNYRD och även lite mer namnkunniga band som SCORPIONS, WASP och andra hittade en ny marknad där de inte behövde kuska runt i bussar och spela på småklubbar för inga pengar alls. Festivalinflationen som kom i kölvattnet av detta är dock inget jag personligen gillar, och någon gång inom en inte alltför avlägsen framtiden måste det ju ta slut efterhand som band lägger av och artister dör. Men än så länge funkar det.
3. Iron Maiden. Det går inte att överskatta Iron Maidens betydelse för hårdrocken i västvärlden, framförallt i Europa. När Bruce Dickinson kom tillbaka 1999 var det en återförening i mängden men sedan dess har Maiden kontinuerligt bevisat att arenan är deras och endast deras. Nya skivor lite då och då blandas med turnéer som fokuserar på att det var bättre förr. Nya fans får skapa "sitt" Maiden och hylla det på konserter, gamla fans får minnas "sitt" Maiden på konserter med urminnes scener och spektakel. Iron Maiden har dessutom tagit scenen till tidigare nästintill otillgängliga marker som Sydamerika där de lyckats skapa något helt nytt vilket även nyligen uppmärksammats i businessvärlden eftersom Maiden är ett synnerligen framgångsrikt företag.
Dåså. Det börjar bli dags att runda av. Jag går snart på julledighet och vad är väl bättre på julen än musik? Således har jag satt ihop en spotifylista med 16 låtar som innehåller det jag älskar allra mest med Black Sabbath förutom Tony Martin-tiden då de skivorna (med ett undantag) tyvärr inte finns på spotify i skrivande stund.
Det är en salig blandning, högt och lågt, med en sak gemensamt - jag älskar rubbet. Som lök på laxen har vi en julhälsning från två gäster som också fått tycka till, enligt följande lista:
* låtarna 17-19 (Spiral / Falling / Shining) bjuder Patrik Svärd från CLOUDSCAPE på. Vi har sett många Sabbathkonserter ihop, jag vet att hans favoritperioder är Tony Martin-tiden och de tidiga Dioskivorna så att Spiral architect fick vara med var en för mig glad överraskning.
* låtarna 20-22 (SBS / Hole / Computer) signeras svensk hårdrocks allra största orakel Janne Stark. Janne gillar uppenbarligen, precis som jag, de mer episka låtarna i bandets katalog. Computer god är en favorit hos mig också, men den fick inte plats i min på förhand till antalet bestämda 22-låtarslista. Lustigt är dessutom att vare sig jag, Janne eller Patrik valde samma låtar. En brokig rolig blandning som jag här ber att få bjuda på. Kanske upptäcker du något nytt. Kanske gläds du av att hänge dig åt nostalgiskimrande hits från din ungdom? Kanske saknar du någon låt. Kanske inte. Jag hoppas att listan ska glädja dig i vilket fall.
