Visar inlägg med etikett carl linnaeus. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett carl linnaeus. Visa alla inlägg

Sommarläsning!

torsdag 7 juli 2016

Ah, den ljuva sommaren är här igen med regn, Morden i Midsomer-repriser och Allsång på Lotta. Is nice för många, men för den som känner för att förkovra sig lite i litteratur tänkte jag bjuda på några matnyttiga tips.

De första två finns att köpa både här och där och finns även att låna som e-böcker på biblioteken om du har ett lånekort och en smartphone eller surfplatta. Är du osäker på om just ditt bibliotek i Hallstahammar / Säffle / Östra Ljungby tillhandahåller dylika? Eller osäker på hur det fungerar rent tekniskt? Kontakta mig så hjälper jag.

ANDERS JOHANSSON - "Trumslagarpojken". För några år sedan hade jag förmånen att få samtala med Anders på Dunkers Kulturhus i Helsingborg i samband med en konsert, och blev då golvad av alla historier han hade. Nu är många av dessa äntligen nedskrivna och samlade i en självbiografi som släpptes för någon månad sedan. Det är rolig läsning för det mesta, men inte utan allvar. Intressantast tyckte jag var kapitlen om HAMMERFALL, speciellt tiden mot slutet när det blir väldigt påtagligt - åtminstone för denne läsaren - att han inte kan stanna kvar i bandet av olika anledningar. Snabbläst bok dessutom, jag tror den tog mig knappa två timmar.



CARL LINNAEUS - "Jag Sålde Min Själ Till Hårdrocken". Min käre vän och vapendragare Claes har samlat sina bästa och mesta intervjuer för Sweden Rock Magazine i en bok. Han har dessutom haft möjlighet att förbättra och förlänga vissa grejer, och har även skrivit helt nya inledningar till samtliga intervjuer. Dave Mustaine, Gene Simmons, Ace Frehley, Glenn Danzig med flera får ordet och Carl styr dem rätt när de svajar ut för mycket. Oftast. Fast inte riktigt alltid. Ibland gör han sig ovän med dem också. Och det är nog det roligaste av allt. Obligatorisk läsning!



Nu blir det läsning på engelska. Dessa finns att beställa både här och där men framförallt finns de som Kindleböcker, alltså e-böcker på Amazon. Man laddar ner en app till sin smartphone/surfplatta som heter Kindle och sedan köper man böcker och läser bums. Tekniken 2016 är fantastisk.

GREG RENOFF - "Van Halen Rising". Jag är inget utpräglat Van Halen-fan men jag älskar välskrivna biografier, och detta är en sådan. Jag fick tipset av min vän Niclas MullerBuller på Sweden Rock och under tiden han berättade om boken köpte jag den, laddade ner den och började läsa. Denna bok går igenom VH's tidiga dagar, på de där gårdsfesterna och i källarlokalerna i och omkring Pasadena i Kalifornien. Den berättar om hur det redan på förhand var dödsdömt för David Lee Roth att jobba med de andra, men hur de höll ihop för the greater good. Lite som Kiss med Ace och Peter. Otroligt välskriven och spännande bok, även för den som inte är bandets största fan. Dessutom: 8 dollar på Kindle. Jisses.



...och en klassiker som förtjänar att läsas om och om igen:

GARRY SHARPE-YOUNG - "Never Say Die: Black Sabbath 1979-1997". En av de bästa böcker jag läst i ämnet Black Sabbath, innehållandes massor av rolig info om åren UTAN Ozzy ("WUT? Har Ozzy inte alltid sjungit? Fattar inget?" sade ingen någonsin.). Det är nästan otroligt att Tony Iommi lyckades hålla ihop sig själv när bandet spretade åt alla håll, något som såklart märktes i exempelvis videon till The Shining där de hittade basisten på gatan. Eller hela grejen med David Donato, eller....eller... You get it. En riktig kanonbiografi, skriven för över 10 år sedan medan alla fortfarande levde så han har intervjuat precis alla som kan tänkas. Omistlig! 16 dollar på Kindle.



Sedär, lite att fördjupa er i när släktingarna hotar med besök eller solen tittar fram.

/Alex

Ny bok av Carl Linnaeus

söndag 3 april 2016

Min gamle vapendragare Carl Linnaeus släpper alldeles strax en ny bok som till skillnad från hans tidigare KISSalster berör hårdrocken i stort genom att samla många av de intervjuer han gjort med genrens största profiler genom åren. Carl är ju nämligen inte bara en förträfflig författare utan även en ihärdig och envis journalist för Sweden Rock Magazine som retat upp både Glenn Danzig och Dave Mustaine. Självfallet måste jag således få grilla honom lite inför boksläppet.


Du har tidigare skrivit en bok om Kiss och även översatt Paul Stanleys självbiografi, så detta blir din tredje utgivna bok. Känns det annorlunda denna gång?
– Väldigt annorlunda. Paul Stanley-boken var ju bara en översättning, så den räknar jag inte, men jämfört med ”Kiss – Den osminkade sanningen” var det en extremt stor skillnad att göra den här boken. Kissboken skrev jag helt från scratch och arbetade så här i backspegeln sinnessjukt intensivt eftersom jag skrev den på mindre än sex månader. Denna gång är det redan publicerade artiklar som ligger till grund, men eftersom många av de gamla numren av Sweden Rock Magazine är slutsålda sedan länge kändes det som en bra idé när förlaget föreslog att göra den här boken. Och ett par av artiklarna har bara funnits tillgängliga för tidningens prenumeranter tidigare. Jag ville så klart krydda det hela med något nytt, så varje kapitel inleds med en nyskriven inledning om min relation till bandet, lite reflektioner samt vad som hände bakom kulisserna. Som när jag träffade Joan Jett för en artikel om Runaways historia. På grund av upplägget var det inte läge att beskriva själva mötet i artikeln. Nu kunde jag göra det i inledningen, hur jag hängde med henne en hel eftermiddag i logen och hur hon av någon oförklarlig anledning gav mig en servett med sitt läppstiftsavtryck på mitt under intervjun.

Att blicka tillbaka är inte alltid lätt. Hur var det att gå tillbaka till dina gamla texter, fick du ändra mycket för att de skulle passa din stil idag? 
– Ja, det hela visade sig sedan inte vara så smidigt som jag trodde. Eftersom jag är perfektionist förbättrade jag och pillade med dem i oändlighet. Man får ju en viss distans till sina texter så fort de är publicerade och upptäcker vad som kunnat göras bättre. Jag insåg till exempel att artiklarna om Kiss och Rush hade för krångliga inledningar, så jag skrev om dessa. Det blev alltså i slutändan mycket mer jobb än vad jag räknat med, men det var det såklart värt. Och vissa kapitel är faktiskt helt nyskrivna, baserade på citat jag fått genom åren, som i fallen med Mötley Crüe och Metallica.

Finns det några upphovsrättsliga funderingar eller problem kring att nu ge ut texter du skrivit för och publicerat i Sweden Rock Magazine? Eller äger du alla dina texter själv?
– Att vara frilansare har sina för- och nackdelar. Jag är inte anställd av Sweden Rock Magazine, men jag sitter i en sådan guldsits att de ger mig uppdrag som jag antingen tackar ja eller nej till. Eftersom jag inte är anställd utan får betalt per uppdrag äger jag alla mina texter. Jag snackade så klart med ägaren och chefredaktören för tidningen så fort det här blev klart för att försäkra mig om att det inte skulle bli några sura miner. Men de ser det precis som jag: som en win win-situation för både mig och tidningen. Som en parentes kan jag nämna att när jag pluggade till journalist praktiserade jag på Partilles lokaltidning där jag skrev och plåtade saker som PRO:s mannekänguppvisning och lågstadieskolans satsning på hållbar utveckling. Dessa foton fick jag inte behålla ens för ett framtida CV. De tillhörde tidningen.

Vilken intervju tycker du själv är den bästa? Och, såklart, vilken är den sämsta du gjort?
– Intervjun med basisten Dennis Dunaway från bandet Alice Cooper var en fullträff. Jag minns att jag hade varit ute och druckit ett par bärs med några polare innan intervjun. Dennis hade så mycket att berätta att det var otroligt. Jag hade fast telefon med sladd på den tiden, så jag fick helt enkelt hämta en plastbytta för att urinera i när ölen gjorde sig påmind under intervjun. Men grejen är att han berättade saker, riktigt tunga saker, som han inte vågade ta upp i sin självbiografi som kom förra året. Jag är även sjukt nöjd med hur jag fick Jay Buchanan, sångaren i Rival Sons, att gå från att sky mig likt pesten till att ty sig till mig som en nära vän. Allt detta tack vare att vi av en slump började prata om HBO-serien ”Six feet under” och det visade sig att Jay jobbat som begravningförrättare. Helt plötsligt tog intervjun, eller rättare sagt turnéreportaget, en skarp vändning. Hans syn på livet och döden var tusen gånger mer intressant än att han råkar låta som Robert Plant. De sämsta intervjuerna tog jag såklart inte med i boken, men snacket med Glenn Danzig för sex år sedan var långt ifrån det bästa jag varit med om. Eftersom han var så besvärlig blev det dock i slutändan rolig läsning i och med att han gång på gång gjorde det väldigt klart hur mycket han hatade tidningar som Sweden Rock Magazine. Därför kändes det kul att ta med artikeln. Jag älskar hans musik, men karln är inte klok.

Hade du gjort någon intervju annorlunda om du hade vetat då vad du vet idag?
– Jag hade inte tagit upp vad Dave Ellefson i Megadeth sa om Dave Mustaine i intervjun med den sistnämnde. I slutändan blev det en rolig anekdot av det hela, hur Mustaine kallade mig för uppviglare i fransk radio, men jag har aldrig medvetet gått in för att provocera artister. Jag vill däremot ha svar på ibland obekväma frågor. Men i det fallet tror jag att jag hade fått mer ut av Mustaine om han varit på bra humör hela intervjun igenom. Och jag hade fått ett längre snack, eftersom skivbolagsgubbarna som övervakade intervjun kände sig manade att avbryta i förtid. Med det sagt blev det i slutändan en helt unik och udda intervju.

Du har ju träffat och pratat med hela eliten, vem har du kvar på din bucket list?
– Jimmy Page för att jag älskar Led Zeppelin och har så många frågor som ingen vågat ställa. David Lee Roth för att jag älskar Van Halen och den mannen är en gåta. James Hetfield för att hans texter skrivna ur ett jag-perspektiv lika väl kunnat handla om mig. Samtliga de här tre har varit på tapeten vid olika tillfällen bara för att blåsas av i sista sekund. Men en vacker dag …

Finns det någon du INTE skulle vilja intervjua även om tillfälle gavs?
– Ginger Baker, trummisen mest känd från fantastiska Cream. Jag läste en intervju han gav för några år sedan och han är inte bara läskigt otrevlig, utan riktigt elak och framstod som lätt sinnessjuk. Den intervjun, jag minns inte om det var för Classic Rock eller Rolling Stone, var så hätsk att det var komiskt. Jag minns att Geezer Butler från Black Sabbath berättade att Baker med sin käpp misshandlat killen som arbetade med Gingers dokumentär, för att han inte tyckte att han gjorde som trummisen ville. Sjuk snubbe.
– Sedan finns det ett par artister som jag har intervjuat en eller ett par gånger, men inte har någon större lust att prata med igen. I min bok är det lätt att läsa mellan raderna i ett av dessa fall. Och nyligen blev jag erbjuden att intervjua Wolfmothers primus motor Andrew Stockdale. Jag fullkomligen älskade deras självbetitlade debutplatta, men när jag i samband med ”Cosmic egg” (2009) intervjuade honom var det som att tala till en vaxdocka. Intervjun blev så värdelös att den inte ens trycktes. Det är den enda gången det har hänt. Därför har jag inget behov av att prata med honom igen.

Omslaget målades av Ken Kelly, en legend i Kisskretsar eftersom han bl.a. målade det ikoniska "Destroyer"-omslaget . Berätta om tillkomsten och hur det kändes när du fick det i din hand.
– Mitt första förslag var att sno idén till Accepts ”Restless and wild”-omslag med ett par brinnande Flying V-gitarrer. Det viktigaste är ju att gemene man ska förstå vad det är för sorts bok när man ser omslaget. Sedan kom det ett förslag att jag skulle posera med barockkläder och pudrad peruk och peka på de olika förgreningarna inom hårdrock, likt Carl von Linné, eller Carl Linnaeus, som han hette innan han blev adlad. Aldrig i livet. Då nämnde förläggaren att de i samband med en annan bok varit i kontakt med Boris Vallejo, som målat omslaget till Ozzy Osbournes ”The ultimate sin”, men att han varit för dyr. Då slog det mig: Ken Kelly! Han hade jag intervjuat vid flera tillfällen och jag trodde att han skulle vara billigare. Min första idé med mig poserande vid en klippkant med en brinnande laptop i handen och blixtar i bakgrunden hade dock blivit lika dyrt som Vallejo. Det var nog lika bra att det inte blev det omslaget … Kelly undrade vad vi hade för budget, vi gav honom en sådan och jag undrade om han bara kunde göra en enkel heavy metal-skalle för de pengarna. Det kunde han. Jag gav honom instruktioner och vad han först skickade var fenomenalt. Jag trodde att det var den faktiska grunden till målningen. Sedan bollade vi lite fram och tillbaka. Jag ville ha med hyllningar till två av artisterna i boken – kollar man noga ser man vilka, och plötsligt sa han att det var dags att spänna upp kanvasduken och plocka fram oljefärgerna. Skissen som jag trodde skulle vara omslaget blev alltså i slutändan så mycket mer. När jag fick den slutliga målningen satt jag säkert en timme och bara glodde på den. Helt ofattbart. Det här är alltså samma snubbe som målade omslaget till Kiss ”Destroyer” som jag stirrat mig blind på under min barndom och nu kunde jag känna igen exakt samma penseldrag. Fantastiskt!

Gene-illustrationen i boken är fantastisk. Vem gjorde teckningarna i boken? Och varför blev det teckningar och inte foton?
– Att ha 16 sidor med bilder i mitten av boken, som är kutym, verkade inte vettigt. Och att ha en svartvit bild i samband med kapitlen kändes bara tråkigt. För att göra boken mer unik tyckte jag att illustrationer verkade så oerhört mycket roligare. Jag visste att killen som gjorde min Black Sabbath-gaddning – Svante Törner på Ink Station i Göteborg – älskar classic rock lika mycket som jag. Han har gått konstskola och tog sig glatt an jobbet. Jag försåg honom med bilder att utgå ifrån så fick han göra vad han ville med dem. Vissa gjorde han i mer seriefigurstuk medan andra blev mer realistiska. Jag håller med dig, illustrationen på Gene Simmons är den coolaste jag sett.

Vad har du mer för dig nu för tiden?
– Just nu är det fullt ställ. Vi ska precis till att mixa fjärde albumet med mitt street punk-band CITY SAINTS där jag spelar bas. Sedan ska vi åka ut och göra några festivaler i Europa. Jag har tidigare föreläst om Kiss och kommer så även att göra i Trollhättan i september. Det lär definitivt komma fler böcker. Faktum är att jag så sent som i dag träffade på en musiker i ett av Sveriges största band som undrade om jag ville skriva hans story i bokform. Vi får se vad som händer. Idéer finns det alltid gott om. Det gäller bara att sjösätta dem. (Damn tease, Alex not.)

Den som förbokar boken får inte bara lite extragodis utan är också automatiskt med i utlottningen av 2 st biljetter till årets Sweden Rock Festival. Klicka HÄR för mer info!
Blir det någon releasetjohej denna gång? Och finns du på Sweden Rock Festival som vanligt för snack och signering?
– Det blir en storslagen releasefest på Bengans Fik i Göteborg lördag 9 april. Vi har abonnerat stället från och med klockan 16. Jag måste bara se till att de har tillräckligt med öl. Hårdrockare är ett törstigt släkte. Och självklart kommer jag att befinna mig på Sweden Rock Festival och signera boken i tidningens tält inne på festivalområdet. Håll utkik på deras facebook-sida om exakta tider.

Tackar för detta Carl, lycka till med boken och boksläppet. Jag önskar att jag kunde varit på releasefesten även denna gång men det blir inte så tyvärr. Next time Gadget, next time.




 /Alex

Kiss-paus

onsdag 23 juli 2014

Jag ber direkt om ursäkt för rubriken men jag kunde inte hålla mig (pun intended). Jag har förvisso semester men det finns ju lite att prata om i KISSvärlden så vad fan.

Först ut är att PAUL STANLEY's självbiografi nu kommit på svenska, Bokfabriken gav Carl Linnaeus i uppdrag att stå för översättningen vilket han gjort med den äran. Det är en bra bok, öppen och ärlig även om han emellanåt blir precis lika bitter och sur som både Ace och Peter i deras respektive böcker. Gene säger som bekant ingenting alls i sin bok så den räknas inte. Det framstår som mer och mer underligt att dessa fyra herrar fann varandra och lyckades skapa ett monster som efter 40 år fortfarande ångar fram. På lite halvstadiga ben numera i mitt tycke, men ångar gör det ändå. Om Paul verkligen uppfattat sitt liv och sin karriär som han berättar i boken så får vi vara glada att han åtminstone varit förhållandevis psykiskt stark eftersom upplevelserna han emellanåt pratar om lika gärna skulle kunnat utmynna i ett missbruk av något slag. Jag ska med glädje pumpa Carl på information om översättningsarbetet när vi gör en repris på fjolårets Kissföredrag i Trollhättan den 13/9 (mer info kommer). Boken går för övrigt självklart att låna på biblioteket.

Och så blir det rymddags: ACE FREHLEY släpper en ny skiva i augusti kallad "Space Invader". Det hade jag inte vågat hoppas på samtidigt som jag efter den fina "Anomaly" som kom 2009 kom på mig själv med att få höga förväntningar. Jag gillade "Anomaly" från första stund, samtidigt slog han underifrån då eftersom i princip ingen trodde att han någonsin skulle kunna göra en skiva igen. Denna gång fick jag försöka hålla tillbaka förhoppningarna en smula, jag ville inte bli monsterbesviken. Detta var dock onödigt eftersom jag gillade "Space Invader" skarpt redan vid första lyssningen. Produktionen är sämre än "Anomaly" men jag har överlevt betydligt sämre dylika och skiter lätt i sådant om bara låtarna är bra, vilket de är. Han mjölkar "Space"-grejen lite väl mycket men det får vara som det är. Tredje låten I wanna hold you är fanimej bland det starkaste han spottat ur sig någonsin, en svängig rackare med skön 70talskänsla. Change är ödesmättad med en svinbra melodi, Inside the vortex har en sjukt bra refräng och på det hela taget är det bara öronen som är i vägen för att mitt leende när jag hör skivan skulle gå runt hela huvudet.

En sak dock: han kunde struntat i att spela in covern på The joker, det är en helt onödig version som jag från och med nu alltid kommer att hoppa över / ta bort från spellistan. Han får såklart göra vad han vill men jag undrar vad som föranledde detta magplask. Dock så rättas allt till i sista spåret Starship. Jag älskar hans instrumentala låtar och håller Fractured quantum från "Anomaly" som en av låtarna som ska spelas på min begravning. Starship kommer inte långt efter. Sju fina minuter som avslutar den bästa Kissrelaterade skivan jag hört sedan han behagade släppa en skiva senast. Även om jag lärt mig lite för mycket om Ace som privatperson under åren för att helt tycka att han verkar vara en hyvens påg så är och förblir han en av mina största scenidoler.

Jag har förbeställt digipacken och vinylen. Digipacken har den snygga retrotiteln, och vinylen är den jag kommer att lyssna på hemma. Synd bara att de inte körde retroversionen på samtliga utgåvor eftersom den reguljära är betydligt tråkigare.





Nu återgår vi till sommaren.

/Alex



Kiss - Den osminkade sanningen i pocket

torsdag 22 maj 2014

Om någon dags släpps fjolårets praktverk "KISS - Den osminkade sanningen" av Carl Linnaeus i pocketbok. Jag skickade därför fem snabba frågor till honom.



Det är ett nytt omslag på pocketutgåvan, varför då? 

För att det är roligt att snöa in på gamla bilder igen. Först ville jag att pocketomslaget bara skulle bestå av en helt ny sminkbild, men förlaget poängterade att omslaget till den första inbundna utgåvan är så inarbetad vid det här laget. Det vore synd att överge den bilden. De föreslog att behålla den gamla men även flika in en osminkad bild, så att tjejerna skulle rycka ett ex när de såg hur snygg Paul Stanley var utan smink på 80-talet. Jag hittade den här bilden i Neil Zlozowers arkiv, en outtake från omslagsplåtningen till den osminkade versionen av albumet "Creatures of the Night" från 1985. Eftersom jag belyser Kiss 80-tal mer än andra böcker tyckte jag att bilden passade bra. Gitarristen Bruce Kulick gick igång på detta nya omslag, så nu har både han och Gene Simmons varsitt exemplar i sin ägo. Och den nya braskande loggan i eld på omslaget ... Jag säger som Yngwie: "How can less be more? More is more!"

Är det några nyheter eller nytillkommen information i boken?

Eftersom jag gjorde djuplodande intervjuer med Peter Criss, Eric Singer och Paul Stanley efter att den första utgåvan kommit ut ville jag så klart inkludera dessa när jag nu uppdaterade boken. Jag har även hittat och inkluderat gamla intervjuer som spelades in på 70-talet men aldrig användes. Jag har grottat ned mig ännu mer i perioden runt konceptfloppen "The Elder". Och jag pratade med Snake i Skid Row förra året om den sista heliga gralen i Kiss-sammanhang: låten Do you Wanna touch me now som han skrev med Paul 1991 och spelades in, men som ingen utanför bandet hört, inte ens Snake. Nu har jag fått höra låten och beskriver den i detalj. Sedan att Nicke Andersson (Imperial State Electric, ex-Hellacopters, Entombed) skrev ett nytt förord var förstås en ära. Jag blev glatt överraskad över hur personligt han skrev om sitt förhållande till Kiss.

Sedan fjolårets boksläpp så har faktiskt den mytomspunna inspelningen från The Daisy 1973 läckt ut till samlare, hur ser du på det?

Det var väl egentligen bara en tidsfråga. Det skulle inte förvåna mig om även Do you Wanna touch me now blir allmän egendom inom en snar framtid. Eftersom jag själv inte är direkt insyltad i tradinghierarkin är det bara kul att så många som möjligt får ta del av outgivet material. Förhoppningsvis ser alla det historiska värdet i sådana här inspelningar.

Har du några signeringar, framträdanden, annat på gång? Sweden Rock kanske?

Ja, jag kommer att signera pocketen, som bara kostar en bråkdel av vad den inbundna gjorde, under Sweden Rock Festival. Antingen under torsdagen eller fredagen, men kolla efter uppdateringar på www.facebook.com/thekissbook

Min översättning av Paul Stanleys bok, Under stjärnan - Självbiografin, släpps i början av juni, och jag har gjort en lång intervju med honom, och även Ace Frehley, till juninumret av Sweden Rock Magazine. Även en omfattande Frehley's Comet-special i SRM kommer att bli verklighet inom en överskådlig framtid. 

Jag har frågat förr och jag frågar igen - har du fler böcker i pipelinen?

Just nu har jag först och främst en lite knodd på åtta veckor att ta hand om, men visst lär det bli fler böcker i framtiden. Uppslag saknas inte, men mycket måste klaffa innan man verkligen kan ge sig hän ett nytt sådant här mastodontprojekt. 

Tackar för det Carl, och alla som bor i eller nära Västra Götaland kan ju hålla den andra helgen i september obokad så får vi se om jag och Carl hittar på någonting där i trakterna då.

/Alex

När helvetet kom till byn

måndag 30 september 2013

KISS I Sverige. Äntligen är det dags. Kissdåren tillika min vän Johan har lagt ner ett halvt liv på att sammanställa en bok om bandets alla sverigebesök, en annan vän vid namn Roney har sovrat och donat i den enorma informationsmängden och tillsammans har de satt ihop en bok som går igenom samtliga dagar som medlemmarna i Kiss har spenderat på svensk mark. Ett ordentligt jävla hästjobb, om någon undrade. Dessutom har yours truly fått äran att bidra med det som är mitt gebit - konsertrecensionerna. Varenda konsert har gåtts igenom grundligt, oftast ljudmässigt men från de senare åren även filmmässigt efterhand som videokameror blev mer och mer lättillgängliga (läs: lättinsmugglade). Det har varit skitroligt, jag har upptäckt grejer som jag aldrig hört förut trots att jag hört vissa konserter hur många gånger som helst. Jag har försökt förmedla känslan av att vara på plats, ibland med hjälp av egna minnen men ofta även genom att blanda in kommentarer från de som spelat in och som ibland hörs mellan låtarna osv. Dessa fantastiska människor som en gång råkade ha med sig en bandspelare och som alldeles ovetandes gjorde en kulturgärning, om och om igen. Till alla er, vilka ni nu är, jag älskar er och det ni gjorde.

Sprid nu ordet gott folk. Detta är inget hafsverk, detta är ingen högstadieuppsats. Boken är ett sant praktverk med så många bilder som ingen tidigare sett att man fullkomligen storknar!

Jag hade önskat att sverigeboken fanns till salu när jag och Carl Linnaeus kör Kissgrejen på Helsingborgs stadsbibliotek den 12/10 men det hinns tyvärr inte. Däremot kommer den att finnas när vi gör samma grej på Varbergs bibliotek den 30/10, så passa på att komma dit och snacka lite med Johan och få boken signerad!

Den 12/10 ja, föredraget/intervjun som sker i Helsingborg är nu helt fullbokad. Det hade jag aldrig trott, 100 biljetter gick åt som sol i smörsken. Jag har satt ihop ett föredrag förstärkt med bild och ljud som förhoppningsvis slår ett par personer ur stolarna, det är åtminstone min förhoppning. För den som inte kan komma till Helsingborg ges det som sagt en chans till i Varberg den 30/10, där är jag inte inblandad i själva kringarrangemanget utan den intresserade får kika på Varbergs biblioteks hemsida. Jag och Carl ska framträda på något som heter Lilla Teatern. Det ska bli höjdaröken.

Det blir även en efterfest i Helsingborg på Bara Rock, tävling med fina priser, akustiskt framträdande av Partners In Crime som gör sjukt bra versioner av obskyra Kisslåtar samt trams och flams utlovas.

Sen får vi hoppas att det kanske ges tillfälle att göra fler sådana här. Intresset tyder ju på att det finns ett....eh....intresse åtminstone.

KISS I Sverige på facebook.

Efterfest på facebook.


/Alex

Metallbiblioblogg goes live!

onsdag 15 maj 2013

Kort bara - jag livebloggar lite ikväll från releasefesten för Carl Linnaeus bok, så alla som sitter och tjurar över resultatet på Eurovision igår kan titta in här lite då och då för uppdateringar och kul i poolen!

(Kvällens instahashtagg är #carlfest)

/Alex

En dag kvar till KISSboken!

tisdag 14 maj 2013

Imorgon släpps äntligen Carl Linnaeus bok om KISS, vi är många som sett fram emot en ny svensk bok eftersom det är 25 år sedan sist. Och let´s face it, jag älskade "Still on fire" då och lärde mig framför allt en massa om bootlegs, men som biografi betraktat är den bara snäppet bättre än Klittyböckerna.

Högtidligheten firas med releasefest på restaurang 2112 i Göteborg imorgon kväll, jag kör upp en sväng och det skall bli oerhört roligt att träffa Carl och alla polare på plats! Om nån vill prata bootlegs så är jag den skallige 36åringen med den största burgaren på bordet. Det blir dessutom ett slags releaseparty den siste maj i Stockholm som uppvärmning för Kisskonserten dagen efter där Carl finns på plats och signerar och har sig. (Facebookeventet för Stockholm hittar du här)

Det är mycket med Kiss nu. Carls bok är för mig den vackra inledningen på det stora 40årsjubileet som bland annat följs av att jag själv skriver för en helt annan bok som släpps i höst: "Kissing Sweden" är arbetsnamnet, den har varit på gång i många år men nu börjar den närma sig utgivning. Jag skriver konsertrecensioner/bootlegrecensioner för boken och har gjort ingående analyser av bandets samtliga Sverigekonserter utifrån de tillgängliga källorna. Flertalet överraskningar som jag inte uppmärksammat tidigare har sett dagens ljus och jag inbillar mig att det finns en hel del godis i mina små texter även för storsamlaren som har sett och hört allt.

Och det är inte för sent - om DU sitter på en film eller ljudupptagning från 1976-1988 som aldrig sett dagens ljus, hör av dig! Stockholm 1980 saknar jag filmmaterial ifrån, likaså Göteborg 1976. Och alla konsertena från 1983-84 såklart....

Anyway, nu njuter vi av att få oss en dos Kiss nästan var vi än tittar - Carl har fått ett fint medieuppsving och syns och hörs både här och där, så sent som igår satt han i Gomorron Sveriges soffa och ikväll ska han prata obskyra låtar (typ) på Bandit. Snart kommer de hit igen och enligt Gene, Tommy och Eric ska de ha världspremiär för en helt ny scen i Stockholm den första juni. Gene har nämnt en stor spindel. Med tentakler. Kanske borde han läsa på lite biografi innan det är dags för fler intervjuer.

Med det sagt tisdagsnjuter vi av de tre låtarna jag allra helst skulle vilja höra på Sweden Rock. Iallafall de två som Gene sjunger.

 

/Alex

Kiss - Den Osminkade Sanningen av Carl Linnaeus

måndag 15 april 2013

Nu börjar vi närma oss! I mitten av maj släpps den första boken om KISS på svenska sedan, ja, när kom den förra? Var det "Still On Fire" som släpptes via Melody Line runt 1988? Jag tror nästan det.

I vilket fall så kommer det nu en hett efterlängtad biografi om allas våra favoritsminkrockare. Författaren är Kisskännare sedan barnsben, journalist på Sweden Rock Magazine, basist i City Saints  - Carl Linnaeus har sannerligen många vättar i sin pölsa och är till yttermera visso en väldigt god vän sedan nästan 25 år. Jag har fått ynnesten att vara lite av en korrläsare och faktagranskare, och har kanske låtit Carl lyssna på en och annan inspelning som är av det mer ljusskygga slaget. Att få följa en bok från början på detta viset och dessutom få ta del av Carls genomtänkta och stämningsfulla skrivande under en lång tid har sannerligen varit skitroligt! Är det något som länge saknats vad gäller just Kiss och de miljontals biografier och självbiografier som presenterats genom åren så är det en nykter, nyanserad och initierad-utan-att-vara-förutfattad bild. I de fall bandmedlemmarna själva skrivit ihop något så är dessa böcker till brädden fyllda av felaktigheter och korrfel och detaljer som man undrat kring och skulle vilja veta från just dem har ofta sprungit spökskrivaren helt förbi. Istället har de var på sitt sätt koncentrerat sig på att prata skit om de andra. Det blir oerhört tröttsamt att läsa sådana böcker.

Carls bok är en kärleksförklaring, men den saknar sannerligen inte integritet och kritik. Det blev nästan handgemäng oss emellan vad gäller en specifik turné som jag helt korrekt och sakligt anser vara en av de bästa emedan Carl är av en betydligt mer negativ och felaktig åsikt. Nåja. Han kan ju inte ha rätt i allt.

Som på givet kommando är det då dags att presentera höstens stora begivenhet på Helsingborgs stadsbibliotek - lördagen den 12/10 kl. 14.00 intar sminkrocken vår hörsal. Det blir ett extravaganza utan dess like signerat petite moi och gunstig herr Linnaeus. Jag kommer att hålla i en föreläsning om bandets första år fyllt med ljudklipp, kanske något filmklipp (va? vad skulle det vara??) och massor av anekdoter och historier. Efter detta och kanske en kort kisspaus (pun intended) blir det så författarträff med Carl på scenen. Han är förvisso med från början men den andra timmen bjuder jag in till samtal, diskussion och kul i poolen med denna förträffliga västkustbo. Snacka om att det kommer att bli höjdaröken!

Tack för förtroendet Carl, jag hoppas att jag gjort dig nöjd.

/Alex