Fredagslistan 2017, vecka 5: Nytt!

Gott folk!

Idag tar vi oss en strövrunda i det nya - vi har kommit en bit in på 2017, och det har faktiskt börjat dyka upp en hel massa verkligt intressant musik som jag tycker att ni ska kolla in.

Vi kör!

THE DRIP har sannerligen tagit sin rundliga tid med att få färdigt sin debutskiva. Bandet har varit aktivt sedan 2007 och vid sidan av ett gäng EP:s så har det alltså dröjt tills 2017 innan vi får en fullängdare från det här gänget från staten Washington. Det bjuds på fet grindcore på "The Haunting Fear Of Inevitability" och bandets musik ligger ju verkligen rätt i tiden. Med en i det närmaste fascistisk president i Vita Huset, så kommer det inte saknas saker att skriva om, eller ett minskat behov av dylik extremt arg musik. Jag har valt en låt som heter Gruesome Politics som ju sätter agendan rätt så ordentligt. Jag gillar verkligen den mer än feta produktionen som bandet styrt upp. Visst, det finns mer nydanande grindcore än den här, men hantverket är väldigt imponerande och på sina ställen skönt slirande.

HORISONT är ett progressivt och retrorockande band från Göteborg som jag snubblade över när promon till "About Time" damp ner i mejlkorgen för ett tag sen. I sann utforskningsanda så satte jag tänderna i denna skiva. Det svänger som satan om det här bandet och det är en hel massa intressanta taktbyten som gör att jag bibehåller intresset för skivan på ett helt annat sätt. Att bandet öppnar med en cover - The Hive - är också intressant. Den här låten spelades in av Richard Harris 1969 och skrevs av den som HORISONT betraktar som världens främsta låtskrivare, Jimmy Webb. Detta är ingen artist jag har nån relation till alls, men jag älskar verkligen svänget som HORISONT bjuder på här, vilket för övrigt gäller hela plattan.

EPHEMERNIA från Espoo i Finland lirar en skön hybrid av döds och doom där såklart den där finska vemodstonen har smugit sig in på ett alldeles ypperligt vis. Fullängdaren "...And In The Morning There Where None" är en ganska så överlastad historia med en vad gäller trummorna ganska fluffig produktion. När det gäller sån här musik så upplever i alla fall jag att det hjälper till att inte ha några yttre distraktioner - det här är musik som ska kännas in i minsta cell - och skivan växte en hel del när jag började lyssna på den strax innan jag skulle somna, haha!

Italienska rensmästarna HOUR OF PENANCE har vuxit ut till att ha varit ett ganska generiskt brutalt dödsmetallband till att bjuda på musik så storslagen och, ja, magnifik att det numera är svårt att inte gå fullständigt bananas när ett nytt släpp vankas. "Cast The First Stone" som släpptes i förra veckan är en rejäl smocka, men inte utan ackuratess. Jag formligen älskar produktionen som är så bukstinn att den känns som att äta rent smör. Med en ny trummis (ja - igen! HOUR OF PENANCE har nästan gjort det till en grej att ha en ny trummis vid varje nytt släpp) som verkligen vill visa vad han går för kör bandet på likt en bulldozer med fingertoppskänsla.

Avslutar listan med hederlig tysk thrash. Det jag alltid har gillat med KREATOR är att de ser alltid ser till att hamra in riffen på riktigt. "Gods Of Violence" är en nästan fulländad riffest när det gäller verserna. Refränger har sällan varit en prioriterad fråga för Mille Petrozza med mannar, men ta mig satan om de inte har smugit in vissa episka element denna gången. Jag har valt Army Of Storms som förutom att inte ha en allitererad titel (Totalitarian Terror exempelvis) är en av de bästa låtarna som bandet gjort. Och ta mig tusan om inte vissa element från IRON MAIDENs tonkonst har smugit sig in i låten också! När KREATOR låter som de gör på den här plattan, ja då är det inte svårt att trivas lite med tillvaron.

Trevlig helg gott folk!

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 5: Nytt!

Fredagslistan 2013, vecka 43: 1985 och 2005

Denna veckan ska vi titta lite närmre på musik från åren 1985 och 2005. Och du glade - här kan vi verkligen höra och se skillnad.

1985 släpptes det enligt Metal Archives 136 fullängdsalbum, 2005 var antalet 2489!

1985 var året då New York, New York officiellt utsågs till nationalsång för New York City, 2005 inleds rättegången mot Saddam Hussein för brott mot mänskligheten för att ta några nerslag i historien. Och så släpptes denna rulle: American Ninja. Precis. Den var ungefär lika bra som omslaget - dvs episkt bra för att vara en c-rulle, haha!



1985 var också året då nedanstående artister släppte alster.

SLAYER - ett oerhört förväntat bandval från min sida, inte sant? Men så är ju också Kill Again från "Hell Awaits" en riktig pärla i bandets låtkatalog. Jag kunde helt enkelt inte avhålla mig från att ha med den. Skivan "Hell Awaits" var för övrigt den enda fullängdskivan bandet släppte på Metal Blade. Till skivan efter, "Reign In Blood" hade bandet bytt till Def Jam Records. Och skrivit om metalhistorien med det bästa thrash metalalbumet någonsin. Kill Again innehåller så många intressanta riff att man nästan trillar av stolen - att det går undan behöver ni ju inte ens undra över. Och den har ett patenterat 1980-tals primalskrik från Tom Araya.

Innan MEGADETH fick för sig att skriva musik som den på "Risk" och senaste "Supercollider" ett magplask av gigantiska mått, då skrev bandet riktigt bra och aggressiv musik. Förstlingsverket "Killing Is My Business...and business is good!" är argt - Mustaine hade ju blivit utsparkad från METALLICA med buller och bång och med en stark mix av kemikalier i blodet skrev han furiös musik. Skivan är relativt förbisedd i bandets diskografi, och det är klart att med skivor som följde på debuten som "Peace Sells" och "Rust In Peace" så ska det mycket till för att hävda att debuten är favoritskivan.

Det finns nog en hel del som skulle hävda att Ronnie James Dio var den bästa sångaren inom heavy metal. Med en karriär som varade i ett försvarligt antal decennier och som inkluderade medverkande på så många verkligt klassiska plattor är det ju helt klart så att mannen besatt sångarkvaliteter av rang. Dios solokarriär innehöll bland andra magiska debuten som soloartist - "Holy Diver" som följdes upp av "Last In Line". 1985 kom skivan som såklart låtvalet är ifrån "Sacred Heart". Inte lika bra som sina föregångare, är skivan en trevlig upplevelse. Inledande låten King Of Rock And Roll har det där självklara svänget som ofta präglade Dios musik. Rösten är som alltid fin att lyssna på.

Har man varit på konsert med KREATOR de senaste åren så har man hört låten Flag Of Hate från "Endless Pain". En stökig låt med ett dubbelt baskaggespel som är, well, speciellt. Intressant är att det faktiskt är bandets trummis med alias Ventor som står för sången på albumversionen av låten. Omslaget är så episkt fult att jag måste ha med det. Prick det enda som ser bra ut på omslaget är bandets logo, haha!

Jag avslutar urvalet från 1985 med ett svårt häcklat band, DOKKEN. Faktum är att John Norum hade en kort session med bandet i början av 2000-talet.   Varför har jag med detta band? Jo, mest som en påminnelse om att det faktiskt existerade dylik musik samtidigt som den första thrashvågen var i full gång. Jag har hävdat med stor frenesi att thrashen aldrig hade uppstått om det inte hade funnits något att reagera på - i detta fall på trygg musik alternativt den våg av hair metalband som utan mycket av talang hade dominerat hårdrocken. Det kan vara bra att påminna sig om detta ibland, haha!

2005 var ett år som såg Edward Ray Killen arresteras misstänkt för morden på tre människorättsarbetare som ägde rum 1964. Precis - det som Alan Parker gjorde filmen Mississipi Burning om. Saddam Hussein ställs inför rätta för brott mot mänskligheten och Youtube lanseras i USA.

2005 kom även denna rulle: Sin City. Precis. Flera resor bättre än American Ninja, haha!







Dessutom släpper följande band skivor:

"Character" av DARK TRANQUILLITY är en skiva jag har lyssnat extremt mycket på. Första gången jag hörde Lost To Apathy (jag vet, tryggt låtval) golvades jag av svänget. Låten har fortsatt att vara en favorit bland bandets låtar och jag blir oftast mycket glad när bandet spelar den live.

Devin Townsends bästa band om ni frågar mig. Så totalt vansinnigt brutalt och skruvat att jag förstår att det frestade på att lira med bandet. Jag upptäckte bandet med "Alien" som tursamt nog kom 2005. Jag blev mycket glad åt detta faktum. Shitstorm är en dänga lika galen som galet bra. Jag kan lyssna på den hur många gånger som helst. Uppbyggnaden upp till primalskriket vid 2:17 är lika episkt som skriket självt. Döm själva - för egen del är detta öronmumma.

Ett band som var ett alibi för att mata två-takt. Och som de gjorde det. Kul var de också. Jag menar, döper man en skiva till "Royal Straight Flesh" då har man humor. Matte Modin heter trummisen i detta numera sedan 2005 nedlagda band. Och han kan smiska på - ta valfri skiva från bandets diskografi och ni får höra på tajt mangeltramp. Jag kan verkligen, verkligen anbefalla bandets musik till förfesten. Det blir kul. Från bandets sista skiva "Reclaim The Beat" får ni Grind And Rewind. Den är precis vad den heter.

2005 och NILE släpper "Annihilation Of The Wicked". Frågor på det? Trodde inte det heller, haha!

SÓLSTAFIR är ett black metalband från Island. Det är fan i mig fullt rimligt att ett black metalband kommer därifrån. Islänningarna har sysselsatt sig med att skriva svårt svärtad och sorgsen musik sedan 1995. Slå upp en kopp valfri dryck, luta er tillbaka och sveps med i närmre en kvarts tung vemodsmusik. Underbart.




/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 43: 1985 och 2005

Mosh i Köpenhamn

Onsdagkväll i Köpenhamn. Det är svinkallt. Kan det vara en kväll för rejäl mangelmusik tänker jag? Det kan det - headlinande KREATOR har tagit med sig FUELED BY FIRE (som jag missar helt då de drog igång redan kl. 18.00), NILE och MORBID ANGEL till Köpenhamns bästa konsertställe Amager Bio som är fyllt till brädden. Kul!

Vill ni läsa om MORBID ANGELs gig får ni vänta tills senast söndag då jag filar på en längre text om deras konsert.

Jag kommer till Amager Bio lagom tills dess att NILE drar igång det i särklass mäktigaste smattret på hela kvällen ska det visa sig. Du glade vilken fullständigt brottargrov ljudbild bandet har styrt upp. Nye basisten Todd Ellis vill övertyga publiken att han visst är lika tuff som Dallas Toler-Wade, Karl Sanders och George Kollias och hårvevar i stort sett hela konserten igenom. Gladast blir jag av att bandet avslutar med Black Seeds Of Vengeance, även om låtar som Hittite Dung Incantation och Enduring The Eternal Molestation Of Flame också låter fint.

Sen har ju NILE den för kvällen mest tekniskt briljanta trummis bakom kaggarna i George Kollias. Det går undan - så pass mycket att jag nog skulle önskat att ljudteknikern hade skruvat upp volymen rätt rejält på  cymbalmickarna, för i den hastigheten NILEs musik går i hinner han knappast drämma till cymbalerna utan tassar mest fram. Imponerande likaväl.

KREATOR har en väldigt påkostad scenrigg. Jag blir oerhört imponerad faktiskt. Bilden gör verkligen inte produktionen rättvisa, så ni får helt enkelt tro mig på mitt ord. Där är podier, tredimensionella djävulshästar med självlysande ögon och påkostade backdrops. Musikaliskt blev jag mer imponerad av bandets gig på Getaway för två år sedan då det var mosh- och circlepits konstant under bandets synnerligen imponerande konsert. Onsdagens gig kändes den imponerande produktionen till trots mest som en kväll på jobbet.

 

/Martin

Fredagslistan vecka 48: Back to the 90s

1990. Ett oerhört fint år inom metal. Det var en ren chansning kan jag säga att vi valde att fokusera veckans fredagslista på just detta år. Glädjen blev stor när vi upptäckte vilka makalösa skivor som släpptes det året. Lite skrämmande att man hade glömt det.

Susanne inleder på det enda sätt som det är möjligt att inleda på - med ENTOMBED och titellåten från "Left Hand Path". Inte så mycket att orda om där inte - klassisk platta som piskar upp alla wannabedödsare med ena handen bakbunden.

CARNAGE - ytterligare ett band som hade svängdörrar för sin personal. Inte helt ovanligt under det tidiga 90-talet när det gäller dödsmetallscenen. Bandet befolkades Johan Liiva Axelsson, Michael Amott, Johnny Dordevic, Jeppe Larsson, Fred Estby, Matt Karki och David Blomqvist. Inte så konstigt att det bara blev en skiva, "Dark Recollections" under bandets korta och intensiva levnadsbana. Skivan är, enligt Metal Archives, den tredje bandet som spelades in i klassiska Sunlight. De övriga två var, rätt gissat, ENTOMBED och TIAMAT. Och det hörs verkligen på Death Evocation att det just är den studion som har begagnats. Fläsksvål säger jag bara.

DEICIDE. Ni vet bandet som ryktesvis fick kontrakt genom att Glenn Benton - mannen med mest inställda spelningar någonsin på sitt bildliga samvete -  stormade in på Roadrunners kontor och levererade demon med orden Sign us you fucking asshole till Monte Conners som var A&R-ansvarig för labeln vid den här tiden. Dagen efter var tydligen kontrakten på väg. Jag har sett bandet en enda gång på Copenhell för ett par år sedan. Nja säger jag. Nja. Avgör själva dock - Sacrificial Suicide är inte helt tokig emellanåt.

"Harmony Corruption" är inte vanligt förekommande i högtalarna hemmavid. Och då är ändå NAPALM DEATH ett band jag tycker hyfsat mycket om för att använda ett understatement. Barneys sång är betydligt mer guttural än vad den har varit de senaste åren. Det är mörkt, det är dystert, det är tydligt influerat av den begynnande dödsscenen.

DEATH. Ett ofrånkomligt band. Fy fan vad bra de var. "Spiritual Healing" spelades in i ytterligare en klassisk studio, Morrisound, i Tampa. Också en väldigt distinkt produktion. Och Chuck Schuldiner - mannen med en låtskrivartalang utöver det vanliga och med ett verkligt personligt uttryck i sin sång - levererar precis som vanligt.

Sen gothar vi ner oss. PARADISE LOST, flera mil från den svulstiga väl avrundade produktion bandet har skämt bort oss med på senare år. Här, på "Lost Paradise", låter det skitigt och hamnarbetarrått så det räcker och blir över.

Ytterligare ett ofrånkomligt band: PANTERA. Ett band som jag minst sagt är bitter över att jag aldrig fick se. Jag var nära lipen när polaren Daniel berättade om bandets gig på någon av Hultsfredsfestivalerna under 90-talet. Marken hade tydligen nästan pulvriserats. Anselmos intåg i bandet ledde till en markant uppning av anten ifråga om hårdhet. "Cowboys From Hell" inledde denna nya era med ett sväng som inte många band nådde upp till varken förr eller senare.

ANACRUSIS. Hört namnet? Jag hade det inte kan jag säga förrän jag såg det i listan. Meckig thrash som, enligt många kritiker, skulle ha gjort bandet mycket större än det blev. Symptomatiskt för den tidiga thrashscenen minst sagt där de allra flesta lyssnarna verkar ha gått till METALLICA, SLAYER och MEGADETH.  Det låter inte helt tokigt om Quick To Doubt om jag får säga det själv. Och det får jag ju.

Sen, ta mig tusan, går Susanne ner sig i grungen. Vi pratade om det tidigare i veckan - var grungen bra? Jag har länge hävdat att grungen mer, i det långa loppet, hjälpte metallen att återfå den gnistan som hade försvunnit i och med alla jävla hårmuppsband som fördärvade scenen under senare delen av 80-talet än att skälpa scenen. ALICE IN CHAINS hade åtminstone en skönt ångestdriven ton som jag gillade oerhört mycket, framför allt på den skiva som lyfte bandet till de övre nivåerna - "Dirt". Nu har Susanne valt en låt från "Facelift" - It Ain't Like That - som också är fin.

DANZIG. Gick förbi bandets gig på GRF för två år sedan. Eller band och band - det var mest Glen Danzig som hade sig nåt så förfärligt att jag fick bråck på trumhinnorna. Och detta väljer Susanne att avsluta sin lista med ;-) Jag kan se ett reellt syfte med DANZIG - att avslöja MUSTASCH som ett renodlat DANZIG-coverband. Du glade vad likt det är.

Så nog rantat om detta. Lite hederlig ilska? Då är KREATOR ett go-toband. "Coma Of Souls" är en dänga till skiva. World Beyond - nu snackar vi två-takt. Och en illgastande Mille Petrozza. Inga krusiduller med andra ord.

"Seasons In The Abyss". Ni såg den komma eller hur? Jag har för ovanlighetens skull inte valt Spirit In Black från den skivan. SLAYER har ju trots allt en hel del annan musik att götta ner sig i. Nu valde jag Hallowed Point eftersom den innehåller några textrader av absolut toppklass i form av

Riddled convulsions
Confetti of flesh
Scattered helplessly

och dessutom har en del extremt njutbara markeringar i sig.

Nu ska vi prata undervärderad platta. Hur många gillar "No Prayer For The Dying"? Jag ska säga så här - det var ett glatt återseende när jag lyssnade igenom skivan härförleden. Står den sig mot de klassiska albumen? Nej, men den är inte dålig. Jag är till och med villig att hävda att singeln som gick rakt in på förstaplatsen i England, Bring Your Daughter To The Slaughter, är en klämkäck dänga i all sin enkelhet. Nu har jag inte valt den utan Public Enema Number One. Jag köper den extremt dåliga ordvitsen med viss tvekan för låten är så pass bra.

"Rust In Peace" - ytterligare en klassiskt kvalitativ platta. MEGADETH har aldrig varit bättre än på den plattan. Jag har tjatat mycket om denna skiva - ofta har valet landat på andra låtar en den som nu finns representerad i listan - Five Magics. Det händer verkligen mycket i den låten om jag säger så.

Kör vidare på thrashspåret med TESTAMENT och titellåten från "Souls Of Black". TESTAMENT är, det vet ni, ett av de mest drabbade banden av medlemsbekymmer. Bekymmer som har lett till att ett jävla skitband som ANTHRAX räknas till the big 4. Så ser jag det i alla fall - för TESTAMENT har till största delen av sin karriär skrivit låtmaterial som är stabilare och vida bättre än det ANTHRAX presterat. Svänget i Souls Of Black är klockrent. Chuck Billy är en vokalist av rang, och gitarrarbetet toppklass.

Vi hoppar över till textmässigt väldigt förbryllande OBITUARY och "Cause Of Death". Jag har alltid föredragit bandet på platta. De två gånger jag sett bandet live har bara förstärkt den tanken. John Landy måste vara den tröttaste frontmannen i  metal. Han gäspade nämligen bägge gångerna jag har sett bandet, haha! Musikaliskt är det dock väldigt underhållande.

Vi dänger till med ytterligare en låt från "Cowboys From Hell". Den håller för det, listan. Clash With Reality. Bara att sätta igång och helikopterveva med armarna. Fy fan vad bra det är.

SACRED REICH har jag ju nämnt tidigare. Det är inte ett dumt band faktiskt. Jag gillar Phil Rinds stämma. Jag gillar att bandet inte krånglar till det i onödan.  The American Way är dessutom ett inte speciellt originellt men ärligt känt angrepp över att USA förvandlats för jag vet inte för vilken gång i ordningen till ett girighetens paradis där de rika trampar på de fattiga.

Sen kör vi på med lite Yngwie. Ni vet vad hans musik går ut på så jag dryftar inte mer om det, utan nöjer mig med att konstatera att den mannen för all tid kommer att låta som om 80-talet är en konstant idé att dröja sig kvar i ad nauseam.

Vi rundar av listan med lite köttdöds. MERCILESS drar igång köttkvarnen i Pure Hate, en fullt rimlig titel om ni frågar mig. 3:29 minuter okonstlad metal som visar att enkelhet i vissa fall är en dygd.

/Martin

Fredagslistan vecka 48: Back To The 90s

Semestersviter

Så är en metallbibliotekarie tillbaka från semestern. Fyra veckor går fort, speciellt när man reser runt och letar skivor och annat. Och går på konsert. Jag ser att Martin inte är helt tillfreds med TESTAMENTs nya LP, jag tycker synd om honom och spelar min lite extra högt med honom i åtanke ikväll. En stark skiva enligt mig och True american hate kan mycket väl vara en av de bästa låtarna bandet någonsin presterat.

En annan skiva som äntligen kommit är ÄNGLAGÅRDs tredje skiva "Viljans öga". Jag fick cd´n för någon vecka sedan men har avstått från att lyssna eftersom jag väntar på den limiterade LPn som innehåller lite bilder och annat krafs som förhoppningsvis förhöjer initiallyssningen. Dessutom har det varit alldeles för bra väder för att lyssna på sådan känslosam, nästan tungsint musik. Jag längtar efter att höra skivan, titta på bilderna och njuta en stilla kopp kaffe alltmedan regnet rinner längs fönsterkarmen. Allt har sin tid.

På Repeat Records i Lund hittade jag två förnämliga nypressade dundersvåra skivor, MESSAGEs lilla mästerverk "From books and dreams" och JOSEFUS hårda "Dead man". Message har gått varm där hemma under de senaste veckorna, en intrikat liten rackare att sätta tänderna i. Det gillar jag.

Häromdagen läckte den kommande ommixade "Destroyer" av KISS ut på iTunes, och vips fanns den såklart även hos oss som inte har möjlighet att köpa därifrån. Varför man släpper den i endast detta format innan de fysiska skivorna kommer ut är för mig en gåta, man dödar ju sin egen marknad lite. Jag har både vinylen och cdn bokade sedan länge så jag lyssnade med gott samvete bums igenom den utläckta iTunesversionen. Jag ska inte döma grisen efter båren eftersom det trots allt är en mp3:a jag lyssnat på, men sådär vaaaaaaansinnigt stor skillnad är det inte. Lite punchigare, säkert en massa loudness som vanligt, Aces hemska originalsolo i "Sweet Pain" och lite annat ska locka människor att köpa skivan en gång till. Det som glädjer mig mest är att Peters trummor hörs lite mer i denna mix och hans spelande blir därmed faktiskt höjdpunkten på en skiva som de flesta Kissfans kan helt utantill. En passus, som i princip alla ommixar är, men en rolig sådan.

Nu går vi en hård jävla höst till mötes gott folk. Taget ur huvudet har vi inom kort ALICE COOPER på Liseberg (på onsdag!), WASP i Varberg, ACCEPT i Köpenhamn, SNOWY SHAW i Varberg, KREATOR & MORBID ANGEL i Köpenhamn, och med guds försyn MARILLION i Tyskland någonstans. Och lite annat. En bra höst helt enkelt.

Från en av de fina kvällarna jag såg för knappa två veckor sedan bjuder jag på en hit.

/Alex (som i den andra kanalen senare i veckan kommer att skriva om en gammal Kissadress igen. Det tar aldrig slut.)

En helt vanlig fredagslista.

Nu så, fredagslistedags! Med anledning av att både jag och Martin har haft en del att stå i på sistone så kör vi en otematisk (men icke desto mindre fantastisk för det) fredagslista dagen till ära. Ja det är inte så mycket att orda om, vi kör igång direkt med de tio första bidragen signerade undertecknad.

Kristen metal (!) som genre har jag aldrig haft mycket till övers för men låten Crucifix av DEMON HUNTER är såpass bra att till och med jag får kapitulera. Den sätter sig dessutom fast som en envis bit gaffatejp i innerörat med sin hockeyrefrängssvängighet och får därmed inleda listan, denna överraskningarnas fredag. DEADBORN fortsätter med den äran. De spelar teknisk döds som om det var nobodys buisness samt härstammar från Baden-Baden. Gott så.

ABORTED följer upp med en portion belgisk midtempo-döds och lite mordprat. Jag har ibland svårt för den här typen av elaka samplingar där någon random maniac berättar om död av det onda och bråda slaget som han eller hon har (eller för den delen inte har) medverkat till, men här funkar det. Dags sedan för dagens blastbeats-frenesi: HORNED ALMIGHTY visar var det danska black-skåpet ska stå i Blessing the World in Pestilence. Själv blir jag ju till mig bara av titeln. (Här intill ser vi gänget i full färd med att plocka osynliga äpplen.)

Sedan lite tyngd i form av SECTU innan stonerpartiet signerat HIGH ON FIRE och ORANGE GOBLIN tar vid. De båda sistnämnda har blivit någon form av husgudar för min del de senaste veckorna, det ska villigt erkännas. Ingen vet riktigt varför eller varifrån det kom, kanske är det sommarens fel, kanske är det dags för mig att odla helskägg och bosätta mig i ett garage i Kalifornien, eller så är det bara riktigt trivsam musik det handlar om. Vi går vidare med en gammal goding från förr: NEUROSIS och Under the Surface från skivan "Times of Grace".

Så en helt ny bekantskap, NE OBLIVISCARIS (som för övrigt är Latin och betyder Lest we forget). Skivan "Portal of I" är en uppvisning i pampig progressiv metal som liksom nästlar sig in i sinnet och bygger ett litet bo där. Egentligen behöver man lyssna på hela skivan i ett svep, men det får ni göra på eget bevåg - här är i alla fall ett litet smakprov. Guldstjärna i himlen för ett mycket tjusigt skivomslag också. Avslutar de första tio gör IHSAHN och den symfoniskt svulstiga Misanthrope.

Martins del sparkas igång av MISERATION, inget att klaga på där. Det manglas på och growlas i ansenliga hastigheter helt enkelt. Trevligt. BARREN EARTH drar ned tempot med The Dead Exiles tjusiga melodislingor innan IN FLAMES tar vid. Det är göteborgsgängets Bullet Ride från "Clayman"-skivan som står på tapeten och i min bok betyder detta habil melodisk döds som inte gör något jättebestående intryck. Det är inte på något sätt dåligt, det mest bara är. KREATOR sedan, ett band jag inte har någon särskild relation till alls fastän de är thrashens tyska gudfäder. Det har helt enkelt inte blivit av. Your Heaven, My Hell tycker jag är okej, den vinner på några genomlyssningar.

Efter detta kommer en gammal klassiker av bandet man verkligen hade velat se live - DEATH. (Och det där var faktiskt en ofrivillig ordvits, tro det eller ej.) Martin har valt att damma av "Individual Thought Patterns"-plattan och till detta kan jag bara jubla och gratulera. WOE OF TYRANTS härnäst och segertåget fortsätter. Nästa band till rakning med det gedigna namnet IGNOMINIOUS INCARCERATION fick jag leta upp på Metal Archives för vidare utbildning om och kring. Visar sig att herrarna ifråga kommer från Storbritannien, har släppt en fullängdare och en ep samt bytt namn till THE SOULLESS. Jag vet inte vad jag tycker om namnbytet men musiken är väl godkänd i kategorin mangeldöds med melodiska partier.

SON OF AURELIUS bjuder sedan på en uppvisning i den mer tekniska dödsskalan innan FLESHGOD APOCALYPSE kastar loss. Dessa glada gossar har en förmåga att köra en musikalisk all in på allt hela tiden vilket ofta funkar men lätt blir överväldigande och i längden känns som lite för mycket av det goda. Som om ANAAL NATHRAKH och Robert Wells hade skaffat ett kärleks(?)barn. Det är liksom både bra och tvivelaktigt på samma gång. Ja, ni förstår. Skönt att få lugna ned sig lite efter detta crescendo med en gammal hederlig NILE-dänga från förr som också avslutar listan. Ha nu en förträfflig helg, själv ska jag räkna ned till nästa helgs festivalande i väst.

/Susanne

Fredagslistan vecka 23

Fredagslistan goes Wacken Open Air

Har man varit där så vet man utan att läsa inläggets namn vad bilden till vänster depikterar. Tysklands Wacken Open Air har sedan starten dragit till sig växande skaror metalheads för 3 dagars tribalt beteende. Av mig och Susanne är det bara jag som varit där - 2008 - men det hindrar oss inte att göra en fredagslista på temat Wacken Open Air. För att göra det lite behändigare valde vi dessutom ett år - 2002. Fans av HYPOCRISY kommer då, likt oss, nicka nöjt vid tanken att det var det året bandets "Hypocrisy Destroys Wacken" spelades in. Konstigt nog har vi inte valt låtar från den skivan.

Men jag sticker iväg. Listan är denna veckan ordnad lite annorlunda mot tidigare listor.  I sann bibliotekarienördsanda har vi ordnat listan efter band. Ni får ursäkta oss detta - ibland tar vansinnet över.

Resultatet blir ju inte dåligt för det. Vi börjar episkt tungt med The Dying Illusion av CANDLEMASS. Skivan "Chapter VI" hörde till en grupp skivor jag lyssnade otroligt mycket på under tidigt 90-tal. Jag tycker att den håller fortfarande faktiskt. Övrig diskografi från bandet upplever jag märkligt nog inte alls som lika intressant.

CANNIBAL CORPSE är sorgligt underrepresenterade på Spotify. Gallery Of Suicide finns dock och bjuder på en stunds musik i sann kannibalisk anda. Efter detta måste man ju har lite mer lättlyssnat eller hur? Det åstadkommer man med ett stycke musik signerat CHILDREN OF BODOM. Bodom Beach Terror är ta mig satan en trallvänlig liten dänga som livas upp med ihärdigt keyboarderande. Inte för alla, men jag gillar det i små doser.

Sen uppar vi aggressiviteten till max - DYING FETUS,  EXODUS och HEATHEN ser till att vi får två slevar av meckig döds och thrash.

Hör ni också till oss som gillar när Peter Tägtgren kör döds? Det är fullt förståeligt när det låter som det gör om HYPOCRISY på "A Taste Of Extreme Divinity" som vi har valt låtar från till listan. Man kan såklart ta vilken skiva som helst från detta gäng då de alla håller hög klass.

IMMORTAL på skiva=bra skit. IMMORTAL live=gitarrstrul. Så har det faktiskt varit på samtliga konserter jag varit på med bandet. Att "Sons Of Northern Darkness" är en grym skiva i vilket fall, det är både jag och Susanne överrens om.

Sen kommer ett underbart tre-låtarssjok med betoning på fart och vrede: KREATOR Pleasure To Kill, och LOCK UP med Feeding On The Opiate och Hate Breeds Suffering. LOCK UP är ett så suveränt band att det inte är konstigt alls att de representeras av två låtar om ni frågar mig, haha!

MÖRK GRYNING har jag prick ingen relation alls till innan jag hörde Into Oblivion - ganska okej, men låten har svårt att stå sig mot de efterföljande dängorna från NECROPHOBIC: Blinded By Light, Enlighted By Darkness som jag personligen tycker är en grym titel på ett fantastiskt stycke musik, och Revelation 666.

Sen blir det en dikeskörning. Eller det beror på hur man ser det. Gillar man SAVATAGE så kommer man att gilla att Damien dyker upp med sitt tunga sväng. Jag har svårt att inte stampa takten i vilket fall.

Vi avslutar med flaggan i topp med två band som verkligen inte går av för hackor, yxor, motorsågar eller spett: UNLEASHED och VOMITORY.

Så, det var det hela - trevlig helg och allt det där.

/Martin

Fredagslistan vecka 13 - Wacken Open Air 2002