Fredag igen och förutom att vi kan glädjas för att EM-kvalet drar igång igen ikväll med match mot Irland, så kan vi förenas i yster ringdans över att Susanne nu är tillbaka som medskapare av fredagslistan. Det ni, det är min själ inte så dumt.
Susanne inleder med tre norska akter - VREID (ett av BiblioteKarins favoritband för övrigt). Jag får säga att jag blev förvånad - jag hade väntat mig ett satans härj. Framför allt då bandets namn betyder vrede. Men, ack vad jag bedrog mig. Snarare är det lite lagom ilsken musik som strömmar ur lurarna. Alls inte oäven.
Sen jävlar blir det så magiskt episkt med IN VAIN och deras "Aenigma". Detta gillar jag riktigt ordentligt kan jag säga! En synnerligen trevlig blandning mellan det mäktigt orkestrala och det riviga. Jag uppskattar i synnerhet bruket av symfoniorkester.
Sen kommer det hela fem låtar som jag med viss underdrift kan säga inte är min kopp te. Men skit i det, gillar ni det, så gillar ni det. Nu till några omdömen: CREST OF DARKNESS med den föga originellt döpta låten Welcome To My Funeral, såsar på i mediokritetens tecken, DEVOURMENT - ett band som jag rimligtvis borde gilla - tråkar ut mig fullständigt med Fifty Ton Warmachine. DENOUNCEMENT PYRE fyller ingen nämnvärd funktion heller dessvärre, ROTTING CHRIST med skivan vars namn är på grekiska är rent av dålig. Jag har alltid haft svårt för det bandet. THE FALL OF EVERY SEASON kommer ni älska om ni gillar långa låtar i midtempo. Jag gör det inte. Usch, jag är riktigt negativ känner jag.
OMNIUM GATHERUM vet ni ju att jag gillar. Från "Beyond" har Susanne valt Formidable - en vacker och likt många av bandets låtar, härligt melankolisk låt. Slingorna bölas fram från gitarristerna Markus Vanhala och Joonas Koto på ett synnerligen förtjänstfullt vis.
Vi återvänder till det episka och THYRFING. Jag har lyssnat mycket lite på bandet. Med mycket lite menar jag att jag har lyssnat på den låt Susanne har valt - Mot Helgrind som jag väl får anta inte syftar till någon pub i Hardangervidda utan något helt annat. Det är överlastat utav bara helvete, men funkar trots detta ganska ok.
Som avslutning dänger MOURNING BELOVETH oss i skallen med en episkt usel låt som är lika lång som den är förfärlig - Dead Channel. Fy satan säger jag bara.
- Pausfilm -
Så, vi fortsätter med psykbrytsvarning och DILLINGER ESCAPE PLANs nya låt Prancer. Gillar man, som jag, bandet så kommer man tycka att det är bra. Det låter nämligen precis som det brukar.
Sen kommer det ett härligt sjok gammelmetall - ENTOMBED, SLAYER, och IRON MAIDEN visar hur det går till när man etablerar legendstatus med låtar som Like This With The Devil, Silent Scream och The Prisoner. Jag vet inte om ni tänkt på hur fantastiska dessa låtar är. Om inte är det hög tid att inse nu att Silent Scream kan vara en av de bästa låtarna SLAYER skrivit.
Vi lugnar ner oss lite grann med GHOST BRIGADE som släpper på det näst tyngsta groovet på listan denna vecka. Traces Of Liberty är en sån där skönt hemsökande låt som är tagen från bandets "Until Fear No Longer Defines Us".
KLONEs senaste skiva "The Dreamer's Hideaway" tyckte jag sådär om. "Black Days" däremot är en riktigt bra skiva med starka låtar och en skönt ångestdriven sånginsats från Yann Ligner.
Ett skuvat trelåtarssjok - det blir mycket sånt idag märker jag - där något udda THE MARS VOLTA inleder. Jag lyssnade nästan sönder "Deloused In The Comatorium" när den kom. Faktum är att jag lånade den på mitt lokala bibliotek och såklart är detta evigt tacksam för detta haha! Det är ju inte det hårdaste som finns, men jävlar i det om det inte är bra för det. FAITH NO MORE var såklart så mycket mer är Epic. Skivan efter "The Real Thing" som "hiten" låg på exempelvis. "'Angel Dust" är vansinnigt bra. Jag valde Land Of Sunshine men skulle i princip ha kunnat välja vilken låt som helst från skivan. RAGE AGAINST THE MACHINE är ett band som jag mer än gärna skulle ha sett när bandet hade sin heyday. Gosse vad bra de var. Nu får jag nöja mig med att kolla på utmärkta DVD:n "Live At The Grand Olympic" eller lyssna på ljudupptagningen från samma gig. Kanske lite tråkigt låtval i Bulls On Parade men den är ju så groteskt bra att jag inte kan låta bli.
Nu kommer vi till den svängigaste och fetaste låten på listan om ni frågar mig. Susanne kommer ha min eviga tacksamhet för att hon tog med en låt av IN VAIN. Jag snöade in rätt hårt på det bandet. Jag minns att det var samma sak med NE OBLIVISCARIS. Så tack Susanne :) Times Of Yore fångar mig från den omedelbara starten med sin elegans och sitt sväng. Den släpper inte taget på de 7 minuter och 22 sekunder som den varar. Magiskt bra.
Tillbaka efter två veckors pappaledighet då lille Leonard kom till oss en lördagskväll på Helsingborgs sjukhus känns det smått märkligt att jag hann skriva recensioner alls. Men det gjorde jag alltså. Det hann också BiblioteKarin som har skrivit om VREIDs "Welcome Farwell", en skiva som hon peppat lite lagom inför i all enkelhet.
För egen del så satte jag tänderna i två synnerligen efterlängtade album. Och väldigt olika minst sagt.
Tyskarna i DEFEATED SANITY spelar extremt brutal death metal med den äran. Jag uppskattar verkligen bandets diskografi mycket. Senaste släppet "Passages Into Deformity" är verkligen ingen svag skiva då den förutom det sedvanliga manglet bjuder på (dare I say it) utveckling. Just utveckling brukar inom extremmetallen ju ses som ett skällsord. Bandet lyckas klara balansgången alldeles utmärkt tycker jag.
I andra änden av spektrat inom dödsmetallen huserar SOILWORK som med "The Living Infinite" har spänt bågen väldigt hårt. Och de lyckas svepa undan benen på mig i stort sett fullständigt med ett mäktigt dubbelalbum fyllt med så mycket kvalitetsmusik att jag häpnar.
Plus för att bägge skivorna har grymt snygga omslag.
Kära läsare. Idag ska vi prata glada överraskningar. Vi väljer att fokusera på de där plattorna som man inte hade några som helst förväntningar eller ens förhoppningar på. Kanske var det så att vi inte ens kände till bandet, endast sett bandnamnet fladdra förbi och inte blivit inregristrerat i minnesbanken. Vi tänkte att det kunde vara lite roligare än att skriva om skivor som man faktiskt hade stora förväntningar på men som blev bittra besvikelser. Fy fan, det hade säkert varit ett kul inlägg att läsa, men då hade vi ju varit tvugna att återbesöka skivorna.
Så, vi startar med ett band som jag sedan jag på ren slump skaffade på inrådan av Chine-Fredrik har lyssnat oerhört mycket på. Och jag menar så oerhört mycket att jag hamnade i tidspress till deadlinen på Werock som var häromdagen. Bandet i fråga är SAHG, skivan "II". Inte det mest innovativa namnet på en skiva eller hur? Nä, precis. Musiken är dock flera universum genialare än titeln. Jag har valt öppningslåten på skivan Ascent To Decandence. Jag föll direkt - hårt och skoningslöst - för det bestialiska sväng bandet uppvisar. Det är rent beroendeframkallande.
Jag har lyssnat på IN FLAMES sedan många år tillbaka. Första gången jag hörde musik av bandet var på en fest i Lyckeby, Karlskrona hemma i kompisen Håkans föräldrahem. Låten hette Pinball Map, skivan "Clayman". Jag föll direkt kan jag säga och njöt under många år av bandets musik. Sen kom "A Sense Of Purpose". Jag vet inte om ni tänkt på det men så fort ett band sätter titlar som låter som programförklaringar, så är skivorna sällan bra. Det finns många exempel på detta. Jag tyckte inte att "Sense..." var speciellt bra. Där fanns ljusglimtar, men som helhet tyckte jag inte skivan kunde leva upp till de nivåer som bandet haft tidigare. Det var därför som jag inte såg speciellt mycket fram emot "Sounds Of A Playground Fading". Singeln Deliver Us var inte speciellt övertygande heller. Det var därför oerhört skönt att bli överbevisad, överkörd, ja, övertygad att IN FLAMES fortfarande hade musikaliska superkrafter att ta fram. Deliver Us är fortfarande en av de svagare låtarna på skivan. Resten av materialet är till stora delar oerhört bra. Jag gillar speciellt Darker Times som har en grym refräng, så därför har jag valt den.
THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA. Ett tips jag fick av Karl Baker, en kille med koll på musik. Jag hade totalt missat bandet. Det jag fick veta var att Björn Strid var med. Ja, dra åt helvete vad han är med. "Internal Affairs" är en skiva av sådan dignitet, värdighet och spelglädje att jag var tvungen att sätta den på plats 2 på årsbästalistan förra året. Tack för det Kalle säger jag bara! Transatlantic Blues är en 8:22 minuter lång njutning.
Ja, sen ska vi prata powermetal. Jag har ju gjort min åsikt klar vad gäller denna subgenre vid ett flertal tillfällen.Men jag kan inte förmå mig själv till att förneka de uppenbara kvaliteterna i det låtskriveri som, självfallet, tyska ALPHA TIGER uppvisar på "Beneath The Surface". Det är faktiskt en ganska ny skiva som jag har recenserat för WeRock. Kanske att texten ligger uppe redan nu. Ni får kolla helt enkelt.
BORKNAGAR kommer härnäst. Jag har ju haft bandets musik med tidigare. Jag tycker att bandets "Quintessence" är en verkligt bra skiva - Colossus är en grym låt som jag kan lyssna hur mycket som helst på. Anledningen till att jag valt just den låten är att jag för många år sedan hörde låten men hade inte någon som helst möjlighet att ta reda på vilka som hade gjort låten, eller vad låten hette för den delen. Därför är jag oerhört glad att polaren Adam spelade låten på en fest så att jag kunde få vetskap om låten.
2008 var jag på Wacken för första gången. Lineupen var episk. Det första bandet festivalen gick ut med var IRON MAIDEN. Sen fyllde man på med bland andra AT THE GATES, CARCASS, OPETH, SOILWORK, GORGOROTH. Det var magiskt bra. Jag kan helt ärligt säga att rent lineupmässigt har jag varken förr eller senare varit på en bättre festival. Men det var inte det jag skulle komma till, utan Henriks reaktion när han fick reda på att CYNIC skulle spela. Han var helt enkelt jävligt glad och var monomant besatt av att vi skulle gå på konserten. Det enda jag visste om bandet var att de hade släppt en enda skiva. 1993. Precis. Sedan hade bland annat trummisen Sean Reinert och gitarristen/sångaren Paul Masvidal spelat med DEATH. Det faktumet gillade jag. Jag hade, som ni förstår, inga som helst förväntningar på konserten. Ja, du glade säger jag bara. Jag kan förstå att dödsmetallvärlden dit bandet märkligt nog räknades, inte visste hur de skulle hantera "Focus" som låg oerhört långt före sin tid. Oerhört långt. Jag själv föll som fälld i farstun.
Kommer ni ihåg bandet FLESHGOD APOCALYPSE? Jag gör det. Jag glömmer inte heller första gången jag hörde musik från bandet. Svulstigt minst sagt. Bandet var ett av många namn som dök upp i ett mejl från Nuclear Blast när "Agony" skulle släppas. Själv var jag goddag yxskaft tills dess att jag började lyssna. Då blev det annat ljud i skällan.
TREPALIUM hade jag missat helt också. Tack vare Nosegarden upplyste mig om bandet har jag diggat fransmännen. Det är underhållande musik minst sagt. Skruvat sväng - inte minst i Sick Boogie Murder.
FAIR TO MIDLAND. Janne recenserade skivan "Arrows & Anchors" förra året. Robert har också skrivit om skivan. Jag har haft med låtar från plattan tidigare, men jag känner att jag vill påminna er om dennas förträfflighet. Whiskey & Ritalin är en magiskt bra låt som jag fortfarande flera lyssningar senare njuter fullt ut av.
Jag avslutar min del av listan med SYSTEM OF A DOWN. Konstigt? Ja lite kanske. Bandet var ett av många som jag upptäckte i Henriks bil på vägen till repan. Den mannen har koll.Själv hade jag dömt ut bandet som ett muppband som inte var värda att ta på allvar. Idag vet jag att de är ett muppband som man bör ta och ge the benefit of the doubt, haha! B.Y.O.B. var den första låten jag hörde med bandet. Resten är historia.
/Martin
- Pausfilm -
Jag har alltid gillat ENTOMBED men efter "Wolverine Blues" kom det ett gäng mellanplattor som jag inte direkt blir förbannad av att lyssna på men som inte heller får mig att hoppa jämfota av glädjefnatt. De liksom bara är. Förväntningarna på "Morning Star" var därefter, något ljumma med andra ord. Plattan visade sig dock vara bättre än jag trodde, inte på något sätt bättre än "Left Hand Path", "Clandestine" eller "Wolverine Blues" (denna fantastiska treenighet), men ett steg i rätt riktning. Vi lyssnar till About to die.
De senaste åren har det börjat smyga sig in musik med klart gubbrockiga kvalitéer i undertecknads medvetande och hörselgångar. Måhända ska vi alla den vägen vandra men jag blev ändå rejält överraskad när det visade sig att jag föll som en fura för GRAND MAGUS "The Hunt". Det finns många guldkorn här men jag har valt Iron Hand, en låt som jag utan att skämmas erkänner att jag närmast lyssnat sönder och samman. Trots att det är traditionell heavy metal det rör sig om, en genre som jag egentligen inte gillar så värst. Ja, vad ska man säga? När fan blir gammal blir han tydligen religiös.
Nästa band går också i rockens tecken, SAHG visste jag inte ens om att de fanns förrän kollega Bensch inhandlade deras skiva härom veckan, vilket jag fick nys om efterhand. Jag snokade något skeptisk upp det hela på spotify, lyssnade igenom och började tralla med nästan omedelbart. Det kommer ni också att göra misstänker jag. Tralligt och svängigt är nämligen bara förnamnet när den här allstar-gruppen från Norge drar igång. Försök sitta stilla till Baptism of fire, I dare you.
Vi stannar kvar i Norge en stund för VREID, ett band som i teorin borde vara bra. Ett hyfsat klart black metal-ljud med lite melodiska inslag, lite dödsmetall, lite sväng samt en gnutta vikingametal (som man både kan ha och mista om ni frågar mig). Jag säger i teorin, för jag anser att få metalakter (läs: BURZUM) kommer undan med att sjunga på norska (okej, KVELERTAK funkar också). VREID är inget undantag från denna regel. Därför blev jag glatt överraskad av The Way of the Serpent som är ett smakprov från kommande skivan "Welcome Farewell". Jag tycker det bådar gott på många sätt, språkligt som ljudbildsmässigt.
Vi vandrar vidare till BARREN EARTH. Jo, jag vet att det har pratats en hel del om dem här i bloggen tidigare men jag vill ändå framhålla "The Devil's Resolve" som en utomordentligt bra platta. Blev glatt överraskad av att upptäcka den.
Dagens ballad står AORIA för med A Slow Moving Storm. AORIA är en bortglömd pärla, jag hade aldrig hört talas om dem förrän jag snubblade över "The Constant" av en ren slump. Att det är rensång det handlar om gör ingenting alls, bara att luta sig tillbaka och njuta av melankoli och mys-elände.
Nej, vi tar en ballad till när vi ändå är igång. Att DAYLIGHT DIES existerade hade jag inte den blekaste aning om tills för några månader sedan då deras skiva "A Frail Becoming" dök upp som ett "what's new"-tips i Spotify. Jag lyssnade igenom och gjorde en mental tumme upp. Har ni inte hört det här tidigare är det dags att spetsa öronen nu.
Något lite mer upptempo med HATE och Trinity Moons. Jo, man kan tycka att det är en del influenser från landsmännen BEHEMOTH med i bilden här men likväl är det kvalitativ musik detta trallande gäng bjuder oss på. Värt en extra lyssning om ni frågar mig.
THE PROJECT HATE (som också har ett gäng romerska siffror efter sitt namn) lyckas med konststycket att göra den kniviga genren industri-dödsmetall intressant. Det tycker jag att de ska ha en eloge för.
Avslutningsvis tar vi en titt på occult/doom/stoner-vågen som väl inte har gått någon förbi vid det här laget. Jag tänker på band som BLOODY HAMMERS, GHOST, YEAR OF THE GOAT och liknande retrogäng. Men framför allt tänker jag på UNCLE ACID AND THE DEADBEATS. Fenomenalt svängiga I'll cut you down får den äran att avsluta fredagslistan för vecka 7. Adios!
