Fredagslistan 2017, vecka 26: Fem skivor som är med i racet om platser på årsbästalistan 2017

Gott folk!

Vi har nu hunnit halva 2017, och jag kan garantera er att det inte finns någon musikskribent som inte har börjat fundera på den där fina årsbästalistan som närmar sig med ökande fart. Jag började fundera på den här listan för ett bra tag sedan, och tanken med just den här fredagslistan är lika mycket för mitt eget anbelangande som för er lyssnarnjutning. Jag skapar alltid en spellista över innevarande år. I takt med att tiden går, och fler skivor släpps desto mer omfattande blir den. I skrivande stund har listan en speltid på 28 timmar, och den kommer såklart bli längre.

Jag har valt ut fem skivor som jag anser har en mer än rimlig chans att få placeringar på min personliga årsbästalista - i skrivande stund - det vill jag verkligen påpeka, haha!

"Lykaia" av SOEN.

Jösses vilken magisk skiva det här är.
Jag var hårt övertygad om att SOEN redan på förra skivan, "Tellurian", hade hamnat på årsbästalistan för 2014 om det året inte hade varit så vanvettigt starkt. Med "Lykaia" har bandet åstadkommit ytterligare en skiva som kanske är lika stark som "Tellurian", om inte starkare. Bandets mörka och eklektiska musik försätter mig i känslolägen så magiskt njutbara att det är svårt att inte tycka att det här bandet har något alldeles speciellt. Trots att bandet tar och lånar element från många olika håll, så blir det något verkligt eget av alla dessa intryck. Att bandet dessutom har en sångare i Joel Ekelöf vars stämma fullständigt glöder hjälper också till.


"Emperor Of Sand" av MASTODON

Det tog inte speciellt många lyssningar på "Emperor Of Sand" för att fatta att det här är den bästa skivan MASTODON har gjort sedan "Crack The Skye" från 2005. Och det är en insikt som är helt ljuvlig att komma fram till. I stort sett allt klaffar på den här skivan. Här finns ett underbart driv, rent episka refränger, nyfikenhet, plus att samtliga sångares insatser ligger på riktigt bra nivåer. Detta plus att gitarrarbetet formligen briserar i låt på låt på låt gör att jag blir helt lyrisk när jag ens tänker på skivan.



"Reflections Of A Floating World" av ELDER

Det var Susanne som tipsade om ELDER i en fredagslista. Sedan dess är jag mer eller mindre fullständigt begeistrad av den här psykedeliska doomorkestern från Brooklyn. Ringer det varningsklockor om att detta är hipstermetal? Sådana reservationer kan ni kasta överbord, för detta är musik skriven och framförd med så mycket känsla och övertygelse att det inte går att tänka tanken "detta är inte trve". Mycket fokus på gitarrspel, och galna tempoväxlingar gör att "Reflections Of A Floating World" kräver ganska mycket lyssnartid, men är inte svårlyssnad för den sakens skull.


"Soothsayer"  av DIRT FORGE

Det här köpenhamska bandet har styrt upp den fetaste gitarrtonen detta året. Mest av allt visar DIRT FORGE på möjligheterna med triospel, och hur bra det kan bli när kommunikation mellan bas, trummor, gitarr och sång ligger på den här våglängden. Alexander Kolbys majestätiska stämma knyter ihop den här oheligt förträffliga sludgegrytan på ett sätt som borde få andra bands sångare att avundsjukt undra hur fan människan gör. Att DIRT FORGE låter så här bra redan på debuten gör att jag sannerligen undrar hur i hela helvetet de ska kunna toppa "Soothsayer".


"Black Drapes For Tomorrow" - SHORES OF NULL

Italienska sidoprojektet SHORES OF NULL imponerar sannerligen med sin fina hybrid av melodisk black och doom. Det är dystert så det räcker och blir över, men här finns en kärna av innerlighet och kärvhet som jag finner så rackans tröstande. Ibland behövs det sådana skivor också, och jag har återvänt ganska ofta till "Black Drapes For Tomorrow" sedan den släpptes i mitten av april. Det här är en skiva som gjord att lyssna på i hörlurar, gärna när barnen har somnat och du behöver en skiva att själv varva ner till.


/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 26: Fem skivor som är med i racet om platser på årsbästalistan 2017

Fredagslistan 2017, vecka 14: Nytt!

Gott folk!

Efter förra veckans rent magiska fredagslista från Susanne så har jag slitit mitt hår med att komma på ett lika bra tema - to no avail - får jag väl ändå säga, då ni ser med tydlighet att jag valde att gå på ett tema som vi har kört mycket med innan: nyhetstemat. Det har kommit en försvarlig mängd nya skivor de senaste veckorna, så förvänta er ingen fullständig lista, utan snarare tips på skivor som jag tycker är väl värda er tid och uppmärksamhet.

Vi kör!

WORMWOOD är ett tokhypat band som med sin första skiva "Ghostland - Wounds From A Bleeding Earth" nog kommer finnas med på en hel massa årsbästalistor när 2017 ska summeras. Och det är verkligen helt enastående melodisk black metal det här gänget lirar. Det finns så många element i bandets musik som jag går igång på. Vemodet är en sak, men den överliggande stämningen på hela skivan är riktigt tilltalande.

Jovisst, jag klämmer in lite ny musik av MASTODON. Jag hade verkligen inga förväntningar alls på "Emperor Of Sand", och just därför är det kul att kunna konstatera att skivan är riktigt bra! Det känns som om bandet både har släppt loss desperationen på allvar, men samtidigt lyckats skapa en känsla av optimism. Inte minst känns detta i de flera ursinnigt starka refrängerna som jag fortfarande hajar till över.

Världens mest kända tribute-band? Ni får ursäkta min blasfemi, men enligt MEMORIAMs sångare, Karl Willetts (ex-BOLT THROWER) så startade MEMORIAM som ett hyllningsband till avlidne trummisen Martin Kearns. MEMORIAM är ett band som väldigt tydligt visar att allt behöver inte vara perfekt rent tekniskt för att vara bra. Jag vet många som störde sig på Willetts sångstil när BOLT THROWER fanns, men det är väldigt svårt, ja omöjligt, att inte säga att hans sångstil är unik. Och detta är så hemtam och trygg (honörsord, banne mig!) dödsmetall att ni bara måste gilla det.

När ett av amerikansk black metals flaggbärare, AGALLOCH, lade ner förra året så sörjde en hel del. Därför är det också många som har sett fram emot "Obsidian Arc" från PILLORIAN där John Haughm tidigare sångare och gitarrist i AGALLOCH numera har sin hemvist. Och detta är riktigt bra! Stämningen är överlag ödesmättad och maffig, vilket är en av de saker jag verkligen gillar med den här skivan.

OCEANWAKE lirar en malande, tung och gedigen blandning av progressiv döds, doom och post-metal. Försök se bortom alla dessa genrebenämningar, släck lyset och bara sjunk in i den väldigt maffiga musiken detta band från Finland skapar. Visst tålamod behövs, då låtarna sannerligen inte är av det kortare slaget. Att kalla en skiva som bara har tre låtar för fullängdare kan verka magstarkt, men "Earthen" klockar in på en speltid på 45 minuter. Jag älskar verkligen de kontraster som finns i OCEANWAKES musik. Här finns rymd och täthet, tordön och skira partier - allt med samma självklarhet.




/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 14: Nytt!

Fredagslistan 2015, vecka 4: Hav

Hav, en lika fascinerande som skrämmande företeelse. Jag är uppvuxen mitt i havet - visserligen en rätt liten och till stora delar lugn del av det - i Karlskrona. Hela livet fram tills dess att jag flyttade till Skåne 1998 antingen såg jag havet, eller var endast en kort promenad ifrån det.

Att flera band har intresserat sig för havet blev ganska uppenbart då jag börjande göra denna första av 3 listor som kommer att ta upp hav, land och luft som teman. Så nu vet ni vad ni har att vänta er i vecka 5 och 6 också. Listorna är gjorda så långt i förväg av en enkel anledning - vi väntar tillökning i familjen vilken dag som helst och när det händer så kommer jag försvinna in i den proverbiella bebisbubblan för ett tag. Men först ut - havet.

Vi kör.

Jag vet inte om ni tänkt på det, men jag vill ju gärna ha en svulstig inledning på varje lista. Havet är ju mäktigt i sig så jag ville ha en riktig mother of a blowout till låt som öppnare. Och A Vow To Conquer The Ocean är som titeln antyder en sjukt episkt fläskig låt från ett favoritgäng från Falun. Jag har tjatat hål i huvudet på folk att kolla in IN MOURNING både via flera fredagslistor och i samtal, så har ni fattat galoppen är det bara att gratulera. Ni andra har en fin bekantskap framför er.

THE AGONIST är Alissa White-Gluz "gamla" band. De är förresten på gång med nytt material som kommer i  slutet på februari om man är intresserad. Jag är det kan jag säga. "Prisoners" blev den sista skivan som White-Gluz gjorde med bandet. Det är habilt hantverk om man gillar melodiös death metal. Dead Ocean är en skönt gungande dänga där vi får rikliga bevis på vilket röstmonster White-Gluz är.

Habilt hantverk. Det är ett begrepp jag är illa förtjust i att använda mig av, både här på bloggen och i mina recensionstexter på Werock.se. Använder jag detta uttryck så är det att betrakta som en rekommendation till  att kolla in bandet i fråga. GRAND MAGUS från Stockholm har kämpat på under ganska många år och levererat just detta - habilt hantverk. Jag lyssnade en hel del på "Hammer Of The North" som kom 2010. En svårt ostig titel förvisso, men ack så förädiskt indragande musiken var. "The Hunt" som jag tagit Sword Of The Ocean ifrån är också en ytterst habil skiva. Bandet har suverän känsla för sväng och muskulösa riff. Lägg till detta en stämma av renaste guld från Janne Christoffersson och det är bara att kapitulera.

Ni såg den komma en mil bort eller hur? Det går ju inte att göra en lista om hav och inte ha med Rime Of The Ancient Mariner från "Powerslave". I nära 14 minuter trollbinder IRON MAIDEN mig fullständigt. Stunden då jag såg bandet framföra låten på Wacken 2008 räknar jag fortfarande som en mycket stor stund i livet.

Vi tar en klassiker till tycker jag - Children Of The Sea från den så kallade Dio-eran. Jag vet ju att det finns en diskussion om Ozzy kontra Dio som bästa sångare för bandet. Jag nöjer mig med att konstatera att bandet BLACK SABBATH är bra och värt att lyssna på till stora delar. "Heaven & Hell" är ju en suverän skiva där bandet svänger på utav bara fan och Dio sjunger trasorna av de flesta. Jag gissar att flertalet av er har hört låten innan och matar vidare med nästa band.

Finnarna i INSOMNIUM sätter segel och tar en melankolisk och fin seglats ut på sjön i Out To The Sea från bandets senaste skiva "Shadows Of The Dying Sun" som är väl värd att kolla in, mycket för det fantastiska trumspel som Markus Hirvonen bjuder på.

Nu tänker ni att jag har valt en låt från "Leviathan" eller hur? Jag hade kunnat göra det, men det blev Battle At Sea från "Remission". Jag lyssnade oerhört mycket på MASTODON när de kom ut med "Leviathan" och fängslades svårt av "Remission", "Blood Mountain" och "Crack The Skye". Då var bandet magiskt meckigt. Battle At Sea är en svårt hetsig och förbryllande låt med fina rent majestätiska inslag. Lite tuggmotstånd men väl värt det!

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 4: Hav

Fredagslistan 2013, vecka 15: Öppningslåtar

Öppningslåtar. Ett fascinerande ämne för en fredagslista. Jag har alltid tyckt att detta är något väldigt väsentligt för hur man uppfattar en skiva, och är av den bestämda uppfattningen att band bör anstränga sig för att välja en låt som inledning. En av mina pet peeves är ju band som helt enkelt öppnar skivor med ett så kallat Intro. Fy fan säger jag bara. Av alla dessa Intron så finns det såklart undantag, som den låt som öppnar listan. Inga höjda ögonbryn när jag berättar att det är Dark Intentions eller hur? Nä, tänkte väl det.

Dark Intentions är en låt som trots sin korta längd, 1:30, ger sån mersmak att man knappt vet vart man ska ta vägen. Fy fan vad jag saknar THE HAUNTED när jag tänker på det.

Vi hoppar vidare till en i det närmaste sönderkramad skiva - "Epitaph" av NECROPHAGIST. Henrik Nygren introducerade mig till bandet som då sannerligen tar tid på sig att göra en uppföljare. Någonstans läste jag att det florerar ett rykte om att bandet aldrig kommer släppa mer material. Och det är lite trist, för även om tidigare bedrifter aldrig garanterar att efterkommande material blir lika bra, så måste ni erkänna att ni får rysningar av Stabwound. Inledande 44 sekunder är ren och skär genialitet. Så är det bara.

Vi fortsätter med DREAM THEATER och Pull Me Under. En oerhört fin låt som med råge drog in mig i ett svårt beroende av bandets musik. Många av de esteter och övriga musiker jag umgicks med i början av 90-talet får fortfarande något saligt i blicken när man nämner "Images & Words" som ritade om den musikaliska kartan rätt rejält. Jag har, såklart, fortfarande kvar mitt fysiska exemplar.

Vi hoppar över till den så kallade och av Mikael Åkerfeldt så omtyckta subgenren cockrock. Mikael:


"David Coverdale is a superstar! Whitesnake’s self-titled is the only proper cock rock album ever. It’s a classic. I still put that on whenever we party. Everyone goes insane. Whitesnake is pure party rock with a little metal thrown in. Perfect! I mean if you put on Celtic Frost’s To Mega Therion at a party, it’s OK. But if you put on 1987 Whitesnake, people are going to have a great time. I grew up listening to Whitesnake, Scorpions, and bands like that. You know, Klaus Meine says “Come on, baby!” when he addresses the audience. He stole that from Coverdale."


Så, behöver jag motivera mig mer för att jag har med Still Of The Night? Jag tycker inte det. 

SEPULTURA. När bröderna Cavalera var med i bandet var det en superkraft med mer potens än Ben Johnsons skåp med dopningsprodukter. "Arise" var en skiva som fullständigt golvade mig när jag hörde den första gången. Det kan tilläggas att det var den första skivan jag hörde av bandet, och jag kommer tydligt ihåg hur grymt jag tyckte omslaget var när jag hittade skivan på mitt lokala bibliotek i Karlskrona där jag också hittade IN FLAMES "Reroute To Remain" faktiskt. Den är efterföljande låt nämligen. Men SEPULTURA alltså! Pisket och drivet i öppnings- tillika titellåten imponerar fortfarande, och chansen att jag hade spontant självantänt om jag hade fått höra låten live med ett med bandet återförenat syskonpar Cavalera är stor. 

Så IN FLAMES. Jag vet att det finns plattor i bandets diskografi som hålls högre än "Reroute To Remain". Det finns också enskilda låtar på skivan som hålls högre än titellåten som också öppnar skivan som exempelvis Trigger och Cloud Connected. Men jag har svårt, att värja mig mot den matta som bandet väver i refrängen. 

Jag skulle köpa MEGADETHs "Rust In Peace" när den kom ut. Av någon anledning fanns den inte i någon annan affär i Karlskrona än Expert. Märkligt. Jag hade svårligen knarkat ner mig på bandets tidigare alster och förväntningarna var uppskruvat till extrema nivåer även för att gälla tonårsmått. Skivan åkte på och ut ljöd...country. Ja, country. Ett episkt kataklysmiskt vrål med tillhörande skrik från min far att nu fick jag banne mig sänka volymen på stereon ekade genom huset. Såklart hade ett fel av stora mått skett och butiken kunde inte göra något åt det förrän om tidigast en vecka. Helt otroligt hur mycket man kunde varva upp sig över det faktum över något som man inte hört en ton av, men efter en vecka så fick jag skivan. Och gosse - tror ni att jag blev besviken? Självklart inte när skivan öppnar med Holy Wars...The Punishment Due och sedan fortsätter i samma storartade stil. Fortfarande bandets bästa skiva. 

WATAINs "Sworn To The Dark" var ytterligare en skiva som fick folk att kippa efter andan. Jag tyckte att Legions Of The Black Light som öppnar skivan var bland det grymmaste jag hade hört. Mörkt, ondskefullt, fullt creddigt men förvånansvärt lättillgängligt. 

ENTOMBED har vi ju haft med ett antal gånger i fredagslistan. Det kommer ju inte som en överraskning att vi har med dem även denna gång då bandet har levererat ett försvarligt antal rediga dängor. Valet till veckans lista är Eyemaster från "Wolverine Blues" - skivan som på allvar fick mig verkligt intresserad av bandet. Gissar att jag inte är ensam om den uppfattningen. 

Likadant är det med efterföljande band - MASTODON. Blood And Thunder kan vara en av de mest ideala öppningslåtarna som finns inom scenen. Drivet liksom pumpas fram på ett oerhört skönt blasfemiskt vis som ger mersmak. 

Nämner jag SCAR SYMMETRY så kommer nog många att tänka på The Illusionist eller hur? Och det gör ni ju fullständigt rätt i. Trots att låten har kramats i det närmaste ihjäl kan jag inte låta bli att ha med den. Den är ju så bra, liksom efterföljande dänga, Follow The Hollow av SOILWORK. 

Avslutande duo klockar in på ca 17 minuters musik av bästa halt: IN MOURNINGs Colossus och BARREN EARTHs Curse Of The Red River från plattorna som jag fortfarande inte har tröttnat på: "The Weight Of Oceans" och "Curse Of The Red River". 

Med detta önskar jag er en trevlig helg!

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 15: Öppningslåtar     

Feist+Mastodon

Feist och MASTODON har inlett ett samarbete döpt till FEISTODON som man kan ta del av via länken. Feist har tagit sig an Black Tongue och totalt transformerat den till något helt annat. Inte helt dumt faktiskt. (Nu får jag väl däng ;-)) MASTODON har tagit sig an A Commotion och visst känner man igen soundet, svänget, tyngden och experimentlustan. Svetten.

Det roliga via länken är att man kan göra en egen mash-up av de olika låtarna. Det blir skruvat minst sagt.

/Martin

Några reflektioner

Ni kanske undrar varför det inte kom upp nån blänkare om MASTODONs spelning på Vega i måndags? Jo, anledningen till detta var att jag gjorde en rejäl vänstersväng rakt ner i svenssonträsket (betydligt längre ner än jag brukar det vill säga) och åkte till Teneriffa. Totalt ocreddigt, jag vet, men ack så satans välbehövligt.

För er som vill veta så är orten Los Cristianos totalt infesterad av medelålders britter. Samtliga män hade ölkagge och urblekta svinfula tatueringar. Nej, jag överdriver inte. Vad resulterade detta i? Att jag hela veckan drack lager (inte en vanligt förekommande ölvariant i gommen) och åt groteska mängder pommes frites. Samt låg länge i solen.

Jag var trots detta inte helt frånvarande i etern. Stefan Lindqvist på Helsingborgs Dagblad ringde upp och intervjuade inför just MASTODONs gig. Resultatet hittar ni här. Han tar i å det grövsta den gode Stefan med citat som "Martin Bensch är känd för bloggen Metallbibliotekarien[...]". Hahaha, ja jävlar!

/Martin

Årsbästalista 2011 - de nominerade, nr. 14

Nominerad: "The Hunter" - MASTODON.

Alldeles oavsett var skivan hamnar på listan så är omslaget till "The Hunter" det snyggaste på hela året.

Ett uttryck som "partyplatta" i samma mening som MASTODON? Jodå, i detta fall är det faktiskt inte helt snett. Borta är koncepten om berg, Moby Dick, Rasputin och maskhål, kvar: en låtskrivartalang och ett jävla sväng. Till största delen i alla fall.

Öppningslåten Black Tongue får mig fortfarande att gå bananer, Curl Of The Burl och The Creature Lives får mig att undra vad fan bandet håller på med.

Sammantaget är dock "The Hunter" trots att det är det svagaste albumet Atlantakvartetten gett ut, en gedigen och till stora delar imponerande skiva som visar på att MASTODON fortfarande bräcker det mesta baserat på att de kan skriva grymma låtar - och göra udda videor.

/Martin

Nytt på WeRock, samt lite firande.

En något skral recensionsomgång denna gång får jag säga. I alla fall vad gäller kvantitet. För det är sannerligen inga fel på kvaliteten på recensenternas texter. Jonte har invändningar mot att ICHORs "Benthic Horizons" är för polerad - och jag kan förstå hans invändningar, även om jag själv verkligen gillar det jag hör på tyskarnas andra fullängdare.

Allra bäst är KITTIE när de hittar balansen mellan stenhårt och känslosamt; när den nerviga rensången går hand i hand med heligt förbannad growl, och låtarna tillåts uppvisa det breda spektrum bandet är kapabelt till. Se där en alldeles utmärkt ingress till Fredriks recension av "I've Failed You" från KITTIE.

Fredrik har även tagit sig an SOLITUDE AETURNUS "In Times Of Solitude" - och han är inte nådig i sin kritik av plattan.


Från undertecknad får ni en recension av MASTODONs "The Hunter".

Sen får ni en liten bild från verkligheten. Ber om ursäkt för om någon blev rädd för den något maniska blicken jag är iklädd. Det var inte alls meningen. Alex och jag har haft en överrenskommelse att om vi på en enskild dag gick över 100 besökare på bloggen så skulle vi köpa prinsessbakelse. Ja, det låter helt bananas, men vi gillar bägge att ta alla chanser att sockra tillvaron. I torsdags bestämde sig 106 personer för att surfa in på bloggen, och vi är såklart glada över detta och tackar som satan helt enkelt.

/Martin

Atlantas söner återvänder

Antar att ni har uppmärksammat att Atlantas MASTODON har släppt nytt i form av "The Hunter"?

Det är ju alltid lite av en högtidsstund när detta gäng släpper nytt material - personligen har jag tokhyllat bandet till förbannelse helt enkelt därför att bandet förtjänar detta.

Plussidorna av MASTODONs musikskapande är ju många - koncepten, det vilda trumspelet hos Brann Dailor, förmågan att skriva väl sammanhållna album ("Crack The Skye", "Leviathan"), skriva skruvade album ("Blood Mountain") och en galen frenesi i musiken ("Remission"). Samt fullständigt galna videor.





Vad jag tycker om "The Hunter" får ni ge er till tåls tills på lördag då recensionen kommer upp på WeRock.

/Martin

Fredagslistan

Fredag - igen! Och ledig helg framför sig, ibland är tillvaron inte så dum. Några sköna låtar i veckans lista, som i viss mån avspeglar recensionsbatchen på WeRock som lades upp i måndags. Så de pratar vi inte om - däremot är Black Tongue av bekanta MASTODON, Unseeing Divine av SECTU och Reznov av ANNOTATIONS OF AN AUTOPSY värda några ord.

MASTODONs låt har ni ju sett videon till redan antar jag, och låten, ja den är ju bara så fruktansvärt bra. Det lovar gott inför nästa släpp. Sen kan jag inte annat än imponeras av SECTUs platta "Indundate" från vilken jag har hämtat Unseeing Divine. Det låter verkligen oerhört bra om det bandet. Vilket det, oftast, gör om AOAA också. Jag är inte helt övertygad om bandets storhet när jag hör EP:n "Darker Days". Det låter alldeles för mähäigt om ni frågar mig, men jag tänker att jag tar med en låt i alla fall så får ni avgöra själva vad ni tycker helt enkelt.

Så, det var det hele - trevlig helg, om jag nu inte skulle komma på nåt mer att skriva om idag haha!

/Martin

Fredagslistan vecka 31

Geni

Superpepp minst sagt när man hör denna, inte sant?

/Martin

Through the looking glass: Bloodbath

Efter förra veckans MASTODONlyssning så förärade Martin mig en skiva med ett band jag aldrig hört talas om - BLOODBATH och The Fathomless Mastery. Efter tre genomlyssningar så vet jag faktiskt fortfarande inte riktigt vilket foto jag skall stå på (Hälsingland). Produktionsmässigt har jag inga invändningar, skam vore det såklart annars då Mikael Åkerfeldt (OPETH) är en av medlemmarna. Låtmässigt låter det ok, men jag tror att jag tycker det blir för enahanda. Massor av roliga influenser och väl genomtänkta sidospår (MERCYFUL FATE´s Satan´s fall i låt nr. 9, Earthrot är påtaglig) gör lyssnandet lite skoj på det där "Oppfinnar-Jockes Kluriga Magasin"-sättet men jag blir aldrig riktigt gripen.

De svagt icke-kristna texterna (wiki: IRONI) är underhållande men passar alltför dåligt in i musiken som faktiskt låter, tja, för bra!

Nej du Martin, du lyckades pricka lite rätt med MASTODON, det tillstår jag utan omsvep och krusiduller, men BLOODBATH får du allt ha för dig själv. Inte för att den är dålig utan för att den inte ens fick högerbenet att vilja dra igång ens det slöaste tramp.

/Alex

Through the looking glass: Mastodon

Jag blir först ut i veckans nyintroducerade giv som Martin lite putslustigt kallat Through the looking glass. Det föll på mitt bord att skriva en recension på en skiva jag inte hade brytt mig ett endaste dugg om om inte Martin lånat mig den. Vi talar om MASTODON´s Blood Mountain.

I juli 2009 satt jag på Forum i Köpenhamn och skulle behöva genomlida två förband innan Metallicas entré. Det andra bandet, Lamb Of God, gjorde oerhört starkt intryck på mig varför jag faktiskt gick och köpte skivor och även såg dem live ett halvår eller så senare i Lund. Det första förbandet fick mig dock att vilja injicera cyanid i ren frustration. Mastodon öppnade konserten och var så dåliga att jag faktiskt trodde det var ett skämt.

Där ser man vad en ljudbild kan göra. Nu sitter jag med en välproducerad skiva i handen och det är för mig ett helt annat band. Må vara att de inte körde låtar från Blood Mountain i Köpenhamn (jag kollade upp detta) och att jag inte har en susning om hur de andra skivorna låter, men av denna skiva att döma var jag lite väl snabb att döma ut dem helt.

Öppningsspåret The wolf is loose driver på bra och jag är fortfarande efter en fjärde genomlyssning av skivan väldigt glad för produktionen. Melodierna står inte tillbaka för tyngden och vice versa. Skivan bär självfallet klassiska metaldrag men man hör tydligt progressiva influenser i sättet man byggt låtarnas struktur. Det senare faller som bekant i tämligen god jord i mitt fall.

Om jag ska nämna något jag inte tycker är så vidare värst så är det texterna. Ambitiösa, visst, men staccato-poesin de kör med funkar inte alls för mig. Lyckligtvis är det inte ett band där lyriken är det vassaste kortet, så jag kan lätt obry mig om den och istället låta mig sjunka in i Capillarian crests eller Crystal skulls tunga sköna melodier.

En sista kommentar gäller det sista spåret. Jag trodde konceptet med att låta ett spår gå i tystnad i all evighet för att till sist införliva en lustighet var för evigt förpassat till 90-talet. Jag får näskramp av dylika tilltag, det finns väl inte en enda kotte idag som tycker det är skoj eller spännande att vänta i 17 minuter efter sista låtens slut på vad som komma skall, utan man får ta skeden i egen hamn och hoppa fram, och upptäcker där att det som skulle vara roligt eller nåt bara är meningslöst trams.

För övrigt är det sista spåret Pendolous skin en i sammanhanget lite underlig sång, på samma sätt som BLACK SABBATH´s Planet caravan både passar och inte passar in på Paranoid-skivan så står Pendolous skin ut som en underlighet på en i övrigt väldigt tung skiva.

En alldeles alldeles underbar underlighet.

/Alex

Through The Looking Glass

Det är väl ingen större hemlighet att jag och Alex har något divergerande musiksmak - vissa band gillar vi gemensamt, medan andra band endast återfinns i skåpet hos den ene av oss. Men gemensamt hos oss bägge är att vi ständigt är beredda att upptäcka nya band och ge dessa en chans. I linje med detta kommer vi att utmana våra estetiska preferenser och recensera musik som vi vanligtvis inte lyssnar på.

Rent praktiskt kommer detta gå till på följande vis: Jag har gett Alex en platta av ett band han normalt sett inte lyssnar på, och han har gjort likaledes vad gäller mig. Under veckan kommer ni få ta del av våra omdömen.

Skivorna i fråga: MASTODONs "Blood Mountain" recenseras av Alex, SPOCK'S BEARDs "V" recenseras av Martin. Det är absolut inte frågan om att vi ska såga varandras smak - vi går in i detta med viljan att faktiskt hitta grejer vi gillar - men som vi kanske inte ens kände till att vi skulle gilla.

/Martin

Kritiker.se om "Crack The Skye"

Brukar vid varje skivsläpp av stor dignitet surfa in på Kritiker.se, en site som på ett bekvämt sätt samlar recensioner av plattor, dels för att kolla vilka tidningar som så att säga hänger med, och självklart också vad som skrivs om plattorna. Detta var även fallet med MASTODONs senaste släpp.

Satte kaffet i vrångstrupen när jag läste Arbetarblandets David Jannati åsikt om plattan:

"För den som uppskattar melodier med djup lär aktens powerballader sätta sig desto bättre." Que?! Powerballander? Nog för att språket förändras men jag ställer mig mycket tveksam till om atlantabandets visserligen mer melodiska platta kan kategoriseras som balladaktigt. Dock är det lite roligt att någon som Jannati vågar skriva som han gör, eftersom hyllningskören i stort sett är unison när det gäller "Crack The Skye".

Tar i mest gör Borås Tidnings Karl Åkerström:

"Det var väldigt länge sedan jag blev så fysiskt påverkad av musik att jag grät, men när avslutningsspåret The Last Baron briserar i all sin oändligt gnistrande urkraft kommer tårarna."

I vårt cyniska tidevarv då mycket inte betyder ett skit, blir i alla fall jag glad över att viss musik fortfarande kan beröra människor till tårar.

Beroendeframkallande

är vad jag härmed utnämner MASTODONs "Crack The Skye" till. Har i stort sett inte lyssnat på något annat sedan den släpptes, och när jag inte lyssnar dröjer sig den episkt mäktiga musiken kvar i huvudet. Bra mycket roligare att ha Oblivion på hjärnan än Gullefjun som jag drabbades av i måndags!

Sedan ett litet ja! för att SRF har bokat OVER THE RAINBOW. Hoppas lite försiktigt på att Ronnie James Dio kommer upp och sjunger Since You've Been Gone som gästsångare.

Crack the Skye

Ett av 2009 års mest emotsedda skivsläpp närmar sig för varje dag. 24 mars är dagen då MASTODON kommer att slunga oss in i svarta hål, astralresande, Rasputin och förvirra och hänföra stora delar av metalsfären. Kan man inte vänta på att plattan släpps bör man ge sig över till bandets myspacesida där hela "Crack The Skye" ligger ute för streaming.

Förväntan

Efter en 11-timmars arbetsdag och en cykeltur genom snöstorm som gör en stelfrusen, sur och allmänt avogt inställd till tillvaron behöver man en rejäl dos MASTODON.

Det var längesedan jag skrattade lika gott åt en intervju som när Troy Sanders, en av världens coolaste killar i fantastiska MASTODON berättar att han samlar på miniatyrslagverk.

-Jag har dem uppställda på rad: bjällror, pukor, små cymbaler och gonggongar. De är skitkul att leka med därhemma. "Maten är klar! Bång!"Så fort jag fått i mig mitt morgonkaffe brukar jag jamma lite. Mina hundar är till och med tränade att komma in i huset när de hör gonggongen. (Close-Up Magazine #108)
Ja jävlar! Är det bara jag som inte blir förvånad? Är det något band man förväntar sig skruvade grejer från så nog är det MASTODON. Och min förväntan inför bandets nästa släpp "Crack the Skye" har genom denna intervju skruvats upp till i det närmaste absurda nivåer - även om den fenomenale trummisen Brann Dailor i samma intervju säger att "ju mer vi försöker beskriva hur det låter, desto skevare kommer folks uppfattning om albumet att bli". För egen del tycker jag att det är skönt att band som MASTODON finns, band som gör att man för en gång skull vet att man kommer att bli överraskad och sannolikt förvirrad närhelst ett nytt album dimper ner. Jag menar, kolla bara in omslaget!

Vill man hellre läsa om Edguy tycker jag att man ska ge sig över till Werock där polaren Mats äntligen begår debut med sitt skrivande på siten - att han gör det med en härligt lång konsertrecension av Edguys spelning på KB förra veckan visar också på ett bra sätt vad Mats kommer skriva om.

Det är härligt med medinflytande när man får som man vill

Var bara tvungen att skriva lite om hur glad jag är att Roskildefestivalen bejakar tunga bandönskningar och tar dit både Slayer och Mastodon - två av mina absoluta favoritakter.

Mastodons Blood Mountain var ett av förra årets bästa släpp, något som man kan läsa om i en annan post här på bloggen, och Slayer är - ja Slayer fast med Lombardo tillbaka i full pukskinnsstraffarmode.

Som en val från djupen

Mastodons platta Leviathan fullkomligt överrumplade mig när jag först hörde den. Mastodon var ett band vars namn jag tämligen frekvent hade hört nämnas både i min närmsta kompiskrets, och gruppen hade även cirkulerat i olika tidskrifter. Som vanligt blev jag ganska skeptisk, just på grund av hypen, men när jag lyckades hitta Leviathan till en rimligt pris kunde jag inte skjuta upp lyssnandet längre.

Det som nådde mina öron var - tja jag vet fortfarande inte - men skivan fullkomligt krävde hela min uppmärksamhet. Från öppningsspåret "Blood and Thunder" till avslutaren "Joseph Merrick" ryms en hel del influenser, men Mastodon lyckas på ett helt förträffligt sätt sammanfoga dessa till nåt helt eget.

Det som framför allt fastnar hos en trumslagare som undertecknad är hur djävulskt Brann Dailor verkar brinna för varenda låt och varenda grej han gör - och tro mig det är en hel massa hela tiden. Det är inte hans teknik som glänser utan snarare hur han hela tiden vill vidare. Det är inte särskilt lång tid mellan smattrande fills, men konstigt nog förloras inte flowet överhuvud taget.

Skivan är mycket tydligt influerad av boken "Moby Dick" och boken går som en röd tråd genom hela skivan, vilket man märker på låttitlar som till exempel "I am Ahab", "Seabeast", "Iron Tusk" och "Aqua Dementia".

För er som gillar när en skiva tar lite tid att komma in i och verkligen uppskatta rekommenderas Leviathan varmt.