Fredagslistan 2017, vecka 6: 1993

Gott folk!

Vi återvänder till 1990-talet och den här veckan kollar jag närmre på året 1993.

Likt de flesta åren så hände det en hel massa 1993. Noterbara händelser är att Bill Clinton svärs in som president, Tjeckoslovakien delas och blir två länder, Tjeckien och Slovakien i vad som brukar kallas sammetskilsmässan, jag går första året i gymnasiet på af Chapmangymnasiet i Karlskrona, en bilbomb detonerar under World Trade Center i New York och dödar 6 personer, 1000 skadas, 76 personer skjuts ihjäl i Waco, Texas efter en 51 dagar lång belägring av davidianernas högkvarter - en extrem kristen sekt ledd av David Koresh, och Toni Morrison blir den första svarta kvinna att få Nobelpriset i litteratur. Plus att det, såklart, kom ut en hel massa verkligt bra musik.

Häll upp en kopp valfri dryck, vi kör!

Ronnie James Dio - denne titan inom hårdrocken - hade 1992 gjort en storslagen återkomst till BLACK SABBATH på "Dehumanizer" som jag har skrivit om flera gånger här på bloggen. Det blev en kort sejour i bandet, för redan året efter kommer den här skivan till vänster "Strange Highways". Med sig hade Dio fått med sig Vinnie Appice som jag alltmer börjar betrakta som en helt galet bra trummis. Jag gissar att många associerar Dio med skivor som "Holy Diver" och "The Last In Line" eller "Mob Rules" och "Heaven & Hell". Det gör jag i alla fall, men "Strange Highways" är verkligen värd att kolla in. Den påminner väldigt mycket om just "Dehumanizer", vilket inte gör mig personligen så mycket då jag tycker väldigt bra om den skivan. Det är tungt, argt, och alla bandmedlemmarna lirar loss som om livet berodde på det.

När ENTOMBED släpper "Wolverine Blues" visar de igen på vilket geniband de var på den här tiden. Många tyckte att bandet stack av för mycket från hur death metal "skulle" låta, och att de gamla skivorna var att föredra. Personligen var det med den här skivan jag upptäckte inte bara ENTOMBED, utan hela den scen som vid det här laget hade hypats så hårt att den redan hade börjat stagnera. Jag lyssnade utav bara helvete på den här skivan och skrev min första recension någonsin i ett fanzine min klasskompis Ulf hade startat. Recensionen var lång och avslutades med orden "Suverän. Köp för fan!". Hur jag kommer ihåg det? Jo, Ulf kapade hela recensionen utom de avslutande orden, hahaha! I vilket fall - "Wolverine Blues" är en skiva som jag återvänder till, visserligen oregelbundet, men den kommer alltid att ha en speciell plats i hjärtat.

Om death metalscenen tyckte att ENTOMBED hade blivit för lättillgängliga, så visste de allra flesta inte hur de skulle ställa sig till CYNICs debut "Focus". Idag inser, tror jag alla, hur jävla långt före sin tid det här bandet var. Då - som ett resultat av att folk inte fattade exakt vilken banbrytande skiva det här är - splittrades CYNIC och Paul Masvidal och Sean Reinert blev med i ett annat stilbildande band - DEATH - och det dröjde till 2008 innan bandet släppte nytt material. Blandningen mellan death metal och verkligt udda inslag verkar idag kanske inte så speciellt märkligt. Men då måste folk ha kliat sig i förvirring över vad i hela glödheta det här var för något. Många band har dock vittnat om att utan "Focus" så hade scenen sett väldigt mycket annorlunda ut.

Jo, jag har skrivit om FAITH NO MOREs "Angel Dust" tidigare här på bloggen. Med Mike Patton i spetsen var FNM när de släppte den här skivan ett band jag hade bra koll på. Jag hade köpt "Introduce Yourself" runt 1990 och jag har fortfarande kvar den på vinyl, och såklart hade jag snubblat in på bandet med "The Real Thing" med megahiten Epic. Men det här var något helt annat. FNM har alltid gått sin egen väg, och att som skivbolaget ville att de skulle göra - gå vidare i samma spår - ja, det var de såklart inte alls intresserade av. Bara att döpa en skiva efter ett narkotiskt preparat och ha låtar som heter Crack Hitler, Be Aggressive och Jizzlobber signalerade ju att detta var inte musik som skulle spelas på radio. Men skivan uppskattades och uppskattas fortfarande som en av bandets bästa.

Stockholmscenen inom dödsmetallen var ju inte bara nationellt respekterad, utan gav ju verkligen genklang internationellt. Det är lätt att förstå med band som ENTOMBED och DISMEMBER. Ett band som möjligen kom lite i skymundan av dessa två noder är DESULTORY som 1993 gav ut sin debut "Into Eternity". Detta är verkligen en helt otroligt bra skiva. Visst, du hör att det låter exakt som stockholmsdödsen lät på den här tiden. Men det finns en härlig oberäknelighet i vad DESULTORY gör på den här skivan. Framför allt trummisen Thomas Johnson bjuder på en pugilistisk uppvisning som ibland slirar, men som alltid är sjukligt underhållande. Samtliga låtar på skivan är fint genomarbetade och det är verkligen inte svårt att förstå att den här skivan har fått höga betyg genom historien. Här finns en atmosfär och ett melodiskt anslag - utan att avvika för mycket från dödsen - som jag sannerligen går igång på.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 6: 1993

Cynic på Wacken 2008

Gott folk!

Jag märker att jag börjar bli lite som Alex - jag letar aktivt inspelningar på Youtube av äldre spelningar jag varit på. Nu är jag inte i närheten av Alex i att gå jättelångt tillbaka i tiden - 2008 är trots allt ganska när vår egen tid. Jag surfade in på Wacken TV - den tyska festivalen är riktigt bra i att både streama från festivalen och lägga upp enstaka låtar av band som lirat på festivalen. Och plötsligt greps jag av en rent vansinnig längtan i att kolla in CYNIC igen. Och blev oerhört glad när jag såg att där fanns en film av bandets leverans av How Could I. Idag sväljer vi ner dylik musik med morgonkaffet, men 1993 när bandets debutskiva "Focus" kom då visste sannerligen inte folk hur de skulle hantera dylika musikaliska exkursioner. "Focus" och CYNIC var så extremt före sin tid att det inte är konstigt att bandet dröjde till 2008 innan det kom nytt material. Där emellan spelade både trummisen Sean Reinert och gitarristen Paul Masvidal i ytterligare ett nydanande band - DEATH.

Kolla in hur mycket Reinert njuter. Bara det gör det värt att kolla in filmen.



/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 37: Morrisound

Godmorgon!

Idag ska vi prata Morrisound Recording i Tampa, Florida. En studio som torde vara er välbekant om ni uppskattar death metal. Under en lång period var detta Studion i ordets allra mest brutala bemärkelse. Mängden band som har passerat igenom studions kanaler, och kanske framför allt digniteten på banden är fantastiskt oerhörd.

Scott Burns var producenten som under framför allt 1990-talet såg till att befästa Florida som en av världens viktigaste bastioner när det gällde death metal. En titt på vad Burns vad med om att producera är hisnande. Band som ATHEIST, CANNIBAL CORPSE, DEICIDE, DEATH, CYNIC, GORGUTS, NAPALM  DEATH, MORBID ANGEL och OBITUARY har alla spelat in skivor som mer eller mindre betraktas som klassiker under Burns ofta extremt stressade och vredgade överinseende. Att Burns stod för kvalitet är tydligt - det går nästan omedelbart att höra att en skiva är inspelad i Morrisound - och det är förståeligt att många band sökte sig till studion. För många kanske - Burns fick i mitten av 00-talet nog och har sedan dess jobbat med programmering. Sista skivan han jobbade med var OBITUARYs "Frozen In Time" som kom 2005.

Så - fem låtar från skivor som är inspelade i Morrisound Recording. Vi kör.

"Arise" av SEPULTURA. Fy satan vad jag lyssnade sönder den skivan när jag fick tag i den. Jag tyckte då att detta var det absolut råaste jag hade hört, omslaget var grymt och i stort sett varenda låt var elitbra. Släppt den andre april 1991 på Roadrunner Records var "Arise" den andra plattan som brasilianarna jobbade med Burns på. Redan 1989 hade SEPULTURA skakat om underjorden med "Beneath The Remains" som även den är en suverän skiva. Burns torra trumproduktion och uppstyrandet av stränginstrumenten gör att jag nog får gissa att det var så här METALLICA önskade att "...And Justice For All" skulle ha låtit egentligen. En tidlös klassiker kommer dock "Arise" att vara för mig i vilket fall.

"Focus" av CYNIC. Denna skiva kom 13 september 1993, och blev snabbt skivan som metalvärlden inte visste hur den skulle förhålla sig till. CYNICs musik var så eklektisk att i alla fall death metalscenen i stora delar tyckte att skivan var hemskt märklig. Och den är märklig. I ordets rätta bemärkelse. Detta är en skiva som för mig låg långt före sin tid. Idag, med den pletora av influenser som finns inom metal, skulle skivan ha emottagits annorlunda. 1993 var världen inte på CYNICs sida, och det skulle ta fram till 2008 för bandet att komma med en uppföljare. Paul Masvidal och Sean Reinert - bandets odiskutabla ledare - sysselsatte sig innan CYNICs bildande bland annat med att vara med i DEATH på klassiska "Human".

"Individual Thought Patterns" av DEATH. Chuck Schuldiner var mannen ansvarigt för DEATH, ett band som bör betraktas som ett band som producerade milstolpe efter milstolpe inom death metal. Det är svårt att överskatta bandets betydelse. Kollar man på diskografin dyker skivor som "Symbolic", "Human", "Leprosy" och "Spiritual Healing" upp. Jag har dock alltid gillat "Individual Thought Patterns" bäst i bandets diskografi. Skivan kom ut 22 juni 1993 på Relativity Records, en underetikett till Sony. På ettiketten gavs också skivor av BOLT THROWER, CATHEDRAL och TERRORIZER ut.

"The End Complete" av OBITUARY. Jag har för mig att jag såg omslaget till "The End Complete" på baksidan av tidningen OKEJ. Helvete vad snyggt man tyckte det var! Det var det fler som tyckte - framför allt den nya bandloggan ansågs vara så snygg att det blev Roadrunners bäst säljande t-shirt genom tiderna. Skivan i sig blev en pyramidal succé. Den har sålt över 100.000 exemplar i USA, och över 250.000 exemplar i resten av världen. Och den är knäckande bra - det är fortfarande oerhört kul att lyssna på skivan som vid det här laget har 22 år på nacken.

"Vile" av CANNIBAL CORPSE. Världens mest säljande death metalband heter CANNIBAL CORPSE. Jag vet inte om ni sett finfina dokumentären "Centuries Of Torment", men har ni inte gjort det så kan jag varmt anbefalla den. Efter fyra mycket framgångsrika skivor i "Eaten Back To Life", "Butchered At Birth", "Tomb Of The Mutilated" och "The Bleeding" (Burns jobbade på alla) bytte bandet sångare. Chris Barnes ut, George Fischer in. Det förekommer fortfarande en urlöjlig debatt om vilken av sångarna som är bäst. 18 år in får man nog säga att George har lämnat ett avtryck i bandet, haha! "Vile" kom ut 1996 och det låter som CANNIBAL CORPSE. Och det säger jag som ett verkligt gott omdöme.

Fredagslistan 2014, vecka 37: Morrisound

Nya recensioner

Blandad kompott i mitt i månadenrecensionerna på WeRock - själv har jag dängt dit tre diametralt olika skivor:

Atmosfärisk musik från CYNIC. Ett fall framåt från förra skivan "Carbon-Based Anatomy" som var riktigt usel. Men så bjuder "The Portal Tapes" på musik skriven efter det att CYNIC lade ner 1994. Recensionen hittas här.  

Lyssnade ni på fredagslistan i fredags? Då vet ni att jag är svag för "The Devil's Resolve" från BARREN EARTH. Det har blivit ytterligare några varv hemmavid under helgen, haha! För en utförligare analys om exakt vad det är som gör skivan så pass bra kollar ni in recensionen.



Jomenvisst, lite CANNIBAL CORPSE också. "Torture" är med lätthet den mest brutala skivan i månadens recensionsskörd. Hands down. Inte på några sätt nydanande, men bitvis ack så bra. Ett styck blodindränkt recension hittar ni här.

Övriga texter: "Requiem For The Indifferent" av EPICA gör Kitty Rossander allt annat än likgiltig, Jonas Andersson går igång på Thåströms "Beväpna Dig Med Vingar". Jag ska vara helt ärlig och erkänna att efter "Det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal" som jag tyckte var otroligt bra har Thåström ballat ur fullständigt och blivit - och nu vet jag att jag hädar - tråkig. Säger dock mer om mitt eget lyssnande än om Thåström som musiker. Kim drar på med en samlingsplatta betitlad "Oriental Metal".

/Martin

Fredagslistan vecka 8 - Världsmästarlistan

Vilken fullständigt briljant vecka detta har varit. Detta sagt med förlov då Susanne varit sjuk hela veckan i allt möjligt otrevligt. Därför är det synnerligen imponerande att hon har satt ihop en listdel överhuvudtaget tycker jag. Och vilka låtar, säger jag bara. Även om mitt och Susannes musiklyssnande ligger ganska nära varandra så finns det såklart undantag - alltsom oftast finns det minst en låt på Susannes del av listan som jag verkligen inte kan med. Så är det inte denna veckan.

Vi börjar med bästa bandnamnet - PITBULLS IN THE NURSERY. Lite lagom hårt - precis som musiken såklart. Susanne öppnar dock listan med PSYCROPTICs The Throne Of Kings från av oss synnerligen tipsade "The Inherited Repression", och skuttar glatt vidare till ARSIS Maddening Disdain från en skiva då bandet var intressant - "A Celebration Of Guilt". När den skivan kom visste jag knappt till mig av glädje, numera är bandet inte fullt så intressant. Sen blir det rytmiskt som satan - Un Nuevo Sol från VITA IMANA, innan vi dyker ner i träsket som stavas blastbeat. AEBA spelar dystert som fan. De älskar bisvärmsriff. Trummisen är monomant besatt av 16-delar på bastrummorna. Det blir ju inget annat än världsrekord av det, eller hur? Nä, precis. Det dystra fortsätter med WANING och Under A Septic Sun - melankolins svallvågor väller in. Jag gillar det mycket.

THE RED DEATH och LOST SOUL driver upp tempot igen, liksom OUTCAST innan Susanne med varlig hand avslutar med melankoliska SWALLOW THE SUNs Hate, Lead The Way. Världsklass.

Jag har lyssnat riktigt mycket på tre plattor denna veckan, det vet ni om ni har läst bloggen. Två av dem återfinns inte på Spotify, men väl en "Eternal Reccurence" av SEAR BLISS från vilken jag har hämtat Ballad Of The Shipwrecked. Den ligger som låt nummer 2 då jag var tvungen att hämta andan från Enslaved By Propaganda av TERRORIZER. Se där en lämplig blinkning åt de gångna dagarnas rojala yra. Lite BEHEMOTH och MISERY INDEX måste man ju ha inte sant? Precis. Lite lyssnande från föregående veckas eskapader i Köpenhamn, ORIGIN och PSYCROPTIC.

Sen blev det en djupdykning i meckigare musik. DEATH, CYNIC och HUMAN ABSTRACT är tre band som är synnerligen värda att kolla in - i synnerhet de tre plattor som veckans låtar är hämtade ifrån "Individual Thought Patterns", "Focus" och "Digital Veil". Vi avslutar med en av världens bästa låtar Spirit In Black av SLAYER.

Sugna? Det bör ni vara ;-)

/Martin

Fredagslistan vecka 8 2012 - Världsmästarlistan

12 nya recensioner

Under en session som varade i två timmar i lördagskväll punchade jag upp tolv nya recensioner på WeRock. En salig blandning minst sagt.

Robert Gustafsson och jag hade dessutom en liten inofficiell tävling som gick ut på att se vem utav oss som hann skriva flest recensioner innan deadline som var kl. 24.00 den 11/11. Och det blev dött lopp - 7 recensioner från var och en av oss. Av 24 recensioner totalt. Jag är nöjd, haha! Dött lopp blev det inte när det gäller hårdhet dock - jösses bara en låt från "Necropolis Transparent" innehåller mer rens än samtliga plattor som Robert har recenserat. Å andra sidan innehåller en låt från CHICKENFOOTs "III" mer sväng än samtliga plattor som jag skrivit om, haha!

Roberts nya: Chickenfoot "III", MEGADETH, "Th1rt3en", VALLENFYRE, "A Fragile King", WOLVES LIKE US, "Late Love", WORK OF ART, "In Progress".

Mina nya: CYNIC, "Carbon-Based Anatomy" (en besvikelse), LOCK UP, "Necropolis Transparent" (lyckorus!), OBITUARY, "Human Demise" och "Cause Of Death" (stenhård 90-talsdöds med kvalitetsstämpel), ODIUS MORTEM, "Cryptic Implosion" (En riktigt imponerande platta. Solona!)

Från Henrik Nygrens tangentbord får ni en recension av ONE INCH GIANTs "Malva", och Jonte Andersson skriver om JUNIUS "From The Threshold Of Death".

/Martin

Cynic revisited

Hoj!

Sugen på att höra hur "Carbon-Based Anatomy" låter lite mer? Då tycker jag att man ska trycka på länken för att höra hela titellåten.

Det låter typiskt CYNIC om man tänker på hur "Traced In Air" lät. Kritik har och lär fortsätta komma runt bristen på growl och mer metalinriktade inslag i musiken. Men det är en bra låt just nu i mina öron i alla fall.

/Martin

Cynic

Utflippade prog/döds/fuck-all bandet CYNIC återvänder med en EP betitlad "Carbon-based Anatomy". Gissa vilket datum? 11/11 2011. Nej, jag skojar inte - det verkar vara fler än Dirk Verbeuren som har insett det lite smarta i att släppa en platta den dagen.

CYNIC är ett mycket imponerande band i mina öron. Jag gick igång som en motherfucker på bandets andra platta "Traced In Air" och tyckte att debuten "Focus" som släpptes hela 15 år innan uppföljaren var bra den med. Därför ska det bli oerhört kul att höra vad galningarna har hittat på nu. "Re-Traced"? Jag försöker inte att tänka på det klavertrampet, utan föredrar att ge bandet en ny chans. Det är de fan värda. En liten sneak-preview? You bet.

/Martin

Fredagslistan

Veckans lyssnande har gått från emotionellt urstarka låtar till rent rens. Jag har lyssnat väldigt mycket på DEFTONES senaste platta "Diamond Eyes", och gosse vilka melodier som manglas ut på det alstret. Nedstämt till max, men inte deprimerande, utan fylld med kreativ kraft som fullkomligt väller ut ur högtalarna.

"Retrodelen" av listan utgörs av CYNIC och deras "Traced In Air" en av få plattor jag har gett högsta betyg faktiskt. Jag älskar det som CYNIC gör - det är motvalls till max, vackert, orginellt och väldigt stämningsfullt. Definitivt inte ett band för alla.

Rensdelen utgörs av MISERY INDEX. Det bandet har bara gått från styrka till styrka - lyssna bara på senaste släppet så förstår ni vad som menas med det.

Fredagslistan vecka 29

Metaltown uppar anten

Att RAMMSTEIN har blivit bekräftade för Metaltown 2010 gläder nog en hel del. Men för egen del finns det två bokningar som gör att jag faktiskt överväger att köpa biljett till festivalen - NILE, vars "Those Whom The Gods Detest" inte riktigt har fallit mig på läppen, men vars bakkatalog utan tvekan tillhör kategorin holy fuck. Men bandet med stort B är CYNIC vars mycket sparsmakade produktion ("Focus" och "Traced In Air") tillhör bland det fräckaste som kommit ut i skivväg överhuvudtaget. Bandets spelning på Wacken 2008 gjorde att jag verkligen kapitulerade helt.

Julbonanza på hårdrocksavdelningen

Som vanligt när nyåret närmar sig har jag gjort en ny inköpsrunda till Helsingborgs Stadsbiblioteks hårdrocksavdelning.

Behöver väl egentligen inte skriva nåt speciellt om denna platta. AC/DC är tillbaka och låter precis som de alltid har gjort - Angus lirar samma ackord, spelar solon som vanligt, basisten spelar 8-delar nästan genomgående, trummisen Phil Rudd kompar tryggt, precis som Malcolm, och Brian låter som Brian. AC/DC är bandet som får många att känna trygghet i en föränderlig värld genom att låta som de alltid har gjort - bra, stabil gitarrock.

Här har vi ett band som dyrkar Riffet. En massiv gitarrvägg dominerar doom/sludge outfiten BISON B.C. och tyngden är det som prioriteras framför hastighet. En knäckande platta som hämtar inspiration från 1970-talet i stor utsträckning. "The Quiet Earth" är en perfekt platta att slänga i stereon om man känner för riktigt tung gitarrdominerande musik.

En av årets absolut bästa plattor. "Traced In Air" är lika originell som CYNICs debut från 1993, "Focus" och bräddfylld med genreutmanande musik som ställer krav på lyssnaren. En antingen-eller platta.

Helsingborgs stolhet DARKANE levererar här sin hittills bästa platta - oberäkneligt, högkvalitativt mangel. Bländande gitarrspel, trumspel, basspel och en sånginsats från nye Jens Broman gör att det rycker i headbangningsmuskulaturen från första till sista tonen.

Sugen på riktigt mörk och brutal death metal? Då bör du, om du inte redan gjort det, kolla in MISERY INDEX från Baltimore som krossar det mesta. Inte särskilt variationsrikt men riktigt bra extrem death metal med vissa grindcore-inslag räcker rätt långt när man är på det humöret.

Norsk black metal har aldrig tillhört min favoritgenre, och gör det inte efter ett antal genomlyssningar av ENSLAVEDs "Vertebrae". Dock tycker jag att det ska finnas minst en platta av ENSLAVED på varje självrespekterande biblioteks hårdrocksavdelning.

Wow! Här är en riktigt bra, annorlunda platta som bitvis är så knäckande tung att det känns som om man träffats av ett ton tegelsten i nackpartiet. Fransk metal är man ju inte bortskämd med, men GORIJA har med "The Way Of All Flesh" lagt ribban rätt högt. Ett tänkande band, vars medlemmar regelbundet går till psykologer för att lära känna sig själva bättre trotsar även det bilden av ett stenhårt manglande metalband - men när det resulterar i sån musik som på denna platta struntar jag blankt i det.

Fjorton år och med en inspelningsbudget som motsvarar flera länders BNP kom GUNS 'N' ROSES (eller Axl Rose med kompband om man så vill) "Chinese Democracy". Lika bra som "Appetite For Destruction" och "Use Your Illusion" 1 och 2? Inte på långa vägar - men här finns ett antal ganska hyfsade låtar och en del njutbara gitarrsolon - samt att Axl låter som han alltid gjort; gastande med sin påträngande röst vet jag att han gör många människor lyckliga över att skivan nu finns utgiven.

Om SATYRICONs "The Age Of Nero" skriver Jonn Jeppsson i Sydsvenskan att

"Fullängdare nummer sju – festligt nog inspelad i samma studio som Metallica använde till ”Death Magnetic” – består av åtta spår på sammanlagt fyrtiotre minuter. Soundet är så eget att black metal inte är en vidare användbar varudeklaration och musiken så avklädd att den kunde åtalas för förargelseväckande beteende. Satyr och evige batteristen Frost har rationaliserat bort varenda fras, ton och trumslag som går utan att arrangemangen kollapsar. Kvar är ett sorts genialiskt AC/DC-via-Celtic Frost-sväng, lika enkelt och lättgillat som det är slitstarkt och nyanserat. Möjligen finns här ingen stadionvältare i stil med ”K.I.N.G.” från föregångaren ”Now, Diabolical”, men i gengäld är allt ännu mer tydligt och konsekvent än sist."

Jag tycker det räcker med det.

Plattorna finns tillgängliga för utlån från den 22/12 på Helsingborgs Stadsbibliotek

10 i Topp 2008 Plats 2

CYNIC – ”Traced In Air”

1993 års legendariska debutplatta ”Focus” av CYNIC har nu fått en uppföljare – och låt mig säga redan nu, ”Traced In Air” är ett mästerverk väl i paritet med bandets extremhypade debutalster.

CYNIC har aldrig varit och kommer aldrig bli ett band som är älskat av alla – det spretar som fan om denna bångstyriga fyrmanna-combo som helt verkar följa sina egna regler, i den mån den har några, i skapandet av musik som utmanar örat till bristningsgränsen. ”Traced In Air” är en förhållandevis kort platta, 8 spår som klockar in på cirka 38 minuter. Ingen torde bli förvånad när jag säger att plattan definitivt känns längre i en bättre mening än dessa 38 minuter.

Sångaren/Gitarristens Paul Masvidals sköra, bräckliga, eteriska röst svävar som en dröm ovanpå det bitvis hetsiga, bitvis lugna, ofta vackra, alltid pockade på uppmärksamhet soniska ljudlandskap som CYNIC skapar. Glöm sådana saker som vers, refräng, stick – plattan känns mer som en enda lång, vindlande, komplex orgie i originalitet. Bandet, som förutom Masvidal, består av trummisen Sean Reinert, growlande gitarristen Tymon och basisten Sean Malone är en ruggigt samspelt grupp musiker som verkar ha en fullkomligt fantastisk kommunikation med varandra.

”Focus” hade ett gäng fantastiska låtar, men produktionen anno tidigt 90-tal lämnade i alla fall för mig en del övrigt att önska. Detta är inte fallet med ”Traced In Air” där produktionen signerad av Masvidal och Reinert är fullkomligt, i likhet med det mesta på denna platta, lysande. CYNICs återkomst med ”Traced In Air” är utan tvekan ett av de bästa släppen år 2008, och är en platta som kommer, och bör, hyllas lika mycket som deras debutplatta för 15 år sedan.

Evolutionary Sleeper

Nya plattor

Hösten sveper in över oss med en inte speciellt efterlängtad kyla. Desto bättre att jag äntligen fått ändan ur vagnen och handlat loss lite tung lyssning till biblioteket.

En ganska märklig platta är NEVERMOREs "The Politics Of Ecstasy" som är en blandning av fruktansvärt tung och brutalt köttig metal och vansinnigt proffsig ren skönsång. Det blir en krock som inte är helt bekväm att utstå de första genomlyssningarna, men sedan har det i alla fall gått bättre för mig. Kan mycket väl tänka mig att detta är en platta man antingen verkligen gillar eller hatar.

CYNIC är snäppet svårare lyssning - men gosse så belönande! Bandets förstlingsverk "Focus" kom 1993 - uppföljaren ska komma i år! En ohelig allians som är lika genial som stötande mellan tung döds och fusionjazz har gett denna nyligen återförenade grupp kultstatus med rätta. Jag stiftade bekantskap med bandet under deras magiska konsert på Wacken i somras och "Focus" hamnade omedelbart på min inköpslista till bibblan.

Omslaget säger egentligen ganska mycket - symfonisk metal när den är som bäst. Recenserade EDENBRIDGEs "My Earthdream" för Werock och ta mig fan om jag inte återkommer till den med förfärande täthet. Svulstig, välkomponerad, välexekverad symfonisk metal som i alla fall på denna plattan lätt ger NIGHTWISH a run for the money.

Tvärt hopp till legendariska EMPEROR och deras klassiska platta "In The Nightside Eclipse". Vansinnigt bra och nyskapande enligt ganska många kännare av genren gör att det vore en skjutning i foten att inte ha denna platta i bibliotekets bestånd.

Episk black metal bjuds på KEEP OF KALESSINs "Kolossus". En recension finns för övrigt här. Svårgreppbar platta med en mängd olika referenspunkter - blastbeats i mängd men bitvis väldigt luftig metal med halvakustiska gitarrer. En platta för många olika sinnestämningar.

Ibland blir man glad, som när man får presenter från kollegor uppåt landet, och i synnerhet när det rör sig om galen black metal från, var annars, Norge. TREMOR lassar rejält med ondska på denna femlåtars-EP som bär tydliga tecken från den norska scenen.

Jag har en smula självsvådligt utnämnt OPETH till Sveriges bästa band. Lyssna på "Blackwater Park" så förstår ni att jag har grund för påståendet. Herrejävlar vilka låtar! Mikael Åkerfeldt har fått till allt på denna skiva som är i det närmaste episk i sin perfektion - svindlande vacker, hård, banbrytande - allt det som OPETH har gjort till sitt signum finns med i drivor på denna fantastiska platta.

Plattorna kommer att finnas tillgängliga för lån på Helsingborg Stadsbibliotek från nästa tisdag.