Fredagslistan 2017, vecka 25: Copenhell

Gomorrn fredagsvänner!

Den här dagen är ingen vanlig veckodag, inte nog med att det är fredag - det är även midsommar, en god vän till mig fyller ojämt (grattis Tony!), samt att jag och Martin räknar ner timmarna inför sommarens stora urladdning - COPENHELL! Själv har jag förberett mig genom att tänka på öl, packat en regnponcho och insett att jag behöver växla pengar. Hur min vapendragare och kollega har förberett sig låter jag vara osagt men imorgon bär det av mot det förlovade landet i syd oavsett vilket. Hygget! Pölsen! Stämningen! Och så vidare!

Min tanke var att köra en vanlig hederlig "kill your darlings"-femlåtarslista inför detta men se det lät sig icke göras. Jag hyser ju en ohälsosamt stor faiblesse för såväl MINISTRY som MYRKUR och SLAYER och lallar dessutom gärna med i DEVILDRIVERs hockeyrefränger. Länge försökte jag, jag la till och drog ifrån en massa låtar, högg och klippte och friserade men nej. COPENHELL ska vara  som att komma hem, vi göttar därför ner oss i en alldeles extra lång fredagslista med hela FEMTON låtar där exakt varje stycke har en sorts speciell andemening för undertecknad. EUROPE inräknat, det ni!

To be continued... Ha en synnerligen otroligt strålande bra midsommar tills vi hörs nästa gång!

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 25: Copenhell

Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 1

Gott folk!

Det är dags att dra igång snacket på allvar när det gäller vilka skivor som kan komma i fråga för min personliga årsbästalista över 2016. Det har lämnats vissa hintar (i alla fall om ni följer mina eskapader i prosans förlovade land på WeRock) men nu lättar jag på förlåten och kommer i ett gäng inlägg gå igenom vilka skivor som jag tycker är rejält bra, och som kan hamna på en topp 10-lista inom en snar framtid. Vi kör!

Nominerad: "Sorceress" - OPETH. Jag börjar med en skiva som jag tänker att flera av er nog redan visste att jag skulle nominera. OPETH har jag ett långt och väldigt innerligt förhållande till, och "Sorceress" är ytterligare en skiva från denna högkvalitativa orkester som jag har lagt en hel del lyssnartid på under året. En av fördelarna med OPETH är att det alltid går att hitta enstaka låtar, partier av låtar eller bara ett snyggt riff som det går att känna stark sympati för. I fallet "Sorceress" förhåller det sig - likt majoriteten av bandets skivor - att skivan som helhet känns väldigt gjuten och genomarbetad. Jag har läst att flera stör sig lite på produktionen, men jag gillar verkligen att Martin Axenrots trummor får hamna lite mer i framkant än de gjorde på exempelvis "Pale Communion". Avgör själva - att jag gillar skivan behöver inte betyda att den är bra i era öron :)

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 38: 1996

Gott folk!

Jag fick lite feeling av Metalpoddens senaste avsnitt som handlade om IN FLAMES. Har ni inte kollat in podden så kan jag varmt rekommendera den alldeles oavsett om ni gillar IN FLAMES eller inte. Det pratas om en hel massa annat i den podden - i stort sett allt hörvärt.

I vilket fall - jag började fundera lite på vilka andra plattor som släpptes 1996, då både Tomasz och Erik på podden gillar "The Jester Race" och då i synnerhet låten Artifacts Of The Black Rain. Det visade sig att 1996 var, minnet är uppenbarligen kort, ett väldigt bra år. Jag tror att en av anledningarna till att jag lyssnade extremt lite på musik just det året var att det var mitt första år på högskolan och jag läste en minst sagt arbetskrävande kurs som gjorde att jag lade ner minst 70 arbetstimmar i veckan på att lära mig bland annat engelsk grammatik.

I vilket fall känner jag att jag fortfarande håller på att beta mig igenom skivor som kom ut 1996, både av band som jag har återknutit relationen till, men också band som jag bara den senaste tiden har upptäckt.

Vi kör!

Satte ni kaffet i vrångstrupen nu? Att METALLICA är på gång med ny skiva har fått mig att gå tillbaka till bandets 1990-tal, ett årtionde som likt bandets 1980-tal, var sjukt produktivt. Att sen allt material inte höll samma klass är en annan sak. Jag var lite nyfiken på att kolla in om "Load" gav samma känsla som när jag lyssnade på den vid tiden för utgivning. "Load" är bandets sjätte skiva och den följde på det svarta albumet som försatte bandet i projektilbana till positionen som planetens största band. Att "Load" skulle bli en sämre skiva tror jag de flesta var medvetna om redan innan den kom ut, och då kanske mest beroende på att METALLICA hade en både kreativt och arbetsmässigt storartad period bakom sig. Men har skivan fått oförtjänt dåligt rykte? Ja, lite faktiskt. Visst finns här rent för jävligt dåliga låtar på skivan - Ronnie, Mama Said, och Poor Twisted Me är kompositioner som var dåliga rakt igenom, och de har inte åldrats väl om jag säger så. Samtidigt så märker jag att jag faktiskt gillar att lyssna på Hero Of The Day, 2x4, The House Jack Built och låtvalet för listan Thorn Within. Jag tycker också att produktionen är bra. Här finns betydligt mer bett än på det svarta albumet, och jag gillar att Ulrichs bastrummor har en liten antydan till klick.

Jomenvisst - klart jag måste ha med "The Jester Race" av IN FLAMES. Värt att notera är att detta är den första skivan som Anders Fridén gör debut som sångare i bandet, och här inleds alltså den fullständiga utförsäljningen av IN FLAMES. Om vi nu väljer att tro de diatriber som bandet numera alltid utsätts för när det vankas nytt album. Jag har ytterst svårt för folk som anser sig behöva ösa ovett över orkestrars musik av en eller annan anledning utifrån nån känsla att de har rätt till det. Gillar du inte ett bands skivor finns det en mycket enkel lösning på detta "problem": lyssna inte på dem. Jag har själv inte lyckats uppbåda någon vidare pepp inför ett släpp av IN FLAMES sedan 2006 då "Come Clarity" släpptes. Å andra sidan så har jag inte samma glöd när det gäller bandets tidiga skivor som "Whoracle", "Colony" och just "The Jester Race". De är bra skivor som jag gärna lyssnar på, men inte så mycket mer. "The Jester Race" är också skivan där Björn Gelotte axlar rollen som trumslagare förutom att lira gitarr. Detta är något han gör tills dess att Daniel Svensson går med i bandet vid tiden för "Colony" som släpps 1999. "The Jester Race" brukar hyllas vid sidan av "Slaughter Of The Soul" av AT THE GATES och "The Gallery" av DARK TRANQUILLITY som en portalskiva för the gothenburg sound. Den har ju ett fantastiskt gitarrarbete som det bara sprutar talang och känsla om. Jag tycker verkligen att detta kommer fram i den korta men ack så naggande låten Graveland som jag gärna återkommer till.

Ok, nu får ni gärna ta er något styrkande, för här kommer det en jävligt lång och snårig låt från PAN. THY. MONIUMs skiva "Khaooohs and Kon-Fu-Sion". PAN. THY. MONIUM var ett band som verkligen tog ut svängarna och skruvade sin musik bortom vanlig death metal även om detta är subgenren som bandet oftast räknas till. Bandet gav ut tre skivor under sin levnadsbana och lade ner strax efter att de spelat in "Khaooohs and Kon-Fu-Sion" 1996. Medlemmar i bandet var bland andra bröderna Swanö och  Roberth Karlsson som de flesta kanske känner till från FACEBREAKER och SCAR SYMMETRY numera. Jag drogs till bandet för att just Dan Swanö var med i bandet. Hela hösten har varit ett utforskande av vad den mannen har gjort i musikväg. Det började med WITHERSCAPE för mig, sen lite NIGHTINGALE, för att den senaste tiden bli mer PAN. THY. MONIUM. Jag tycker att sådan här vrickad musik behövs för att visa på att det går att vara seriös och tramsig på samma gång, men också för att visa på de möjligheter som musiken ger kreativa personer. Låten jag valt heter Thee-Pherenth och den är oavbrutet kul att lyssna på. Här har vi verkligt feta riff och traditionell death metal som samsas ypperligt med saxofoner och bakgrundssorl. Helt fascinerande!

För att ha så råa texter och omslag så är CANNIBAL CORPSE ett av de mest sympatiska och ödmjuka banden inom dödsmetallen. Jag minns med glädje hur kul det var att intervjua trummisen Paul när bandet spelade i Göteborg som en del av FULL OF HATE-turnén 2012. Att ens få chansen tycker jag var hur stort som helst. 1996 stod bandet inför ett för utomstående i alla fall paradigmskifte. Då gick nämligen George Fisher med i bandet på sång som ersättare till Chris Barnes som hade frontat bandet med den äran och verkligen hade definierat hur en sångare i ett death metalband nästan skulle agera. Om detta kan ni få reda på mer om när ni kollar in dokumentären "Centuries Of Torment" som är sjukt sevärd. "Vile" var alltså första plattan för George, och det är helt underbart att se honom berätta om hur inspelningen tog sin början med låten Devoured By Vermin och han inte kunde få till skriket i början av låten. Han fick alltså gå in på toan och hetsa sig själv till att gå ut och leverera. Tagningen som blev inspelad är alltså den han gjorde direkt efter diatriberna mot sig själv. Bara det är en anledning att ha med skivan om ni frågar mig, haha!

Ja, det finns hur många dåliga skämt som helst om OPETHs andra skivas titel som heter "Morningrise". Omslaget är så fint och rofyllt att jag inte kan annat än älska det. Musiken återspeglar faktumet att OPETH var - och är - ett band som är annorlunda. Har ni följt bloggen och mitt skrivande på WeRock så vet ni ju att OPETH är ett band som jag håller lite högre än de flesta andra band. Det känns skönt att det finns ett band som i stort sett kan göra vad som helst i musikväg och som jag som lyssnare alltid är beredd att ge en chans. Det handlar inte om förbehållslöst dyrkande, men om en inställning att det som bandet gör kan vara bra. Kommande skivan "Sorceress" är bara ytterligare en byggsten i detta faktum. Men nu ska vi inte prata om den, utan om morgonståndsskivan. Detta är alltså bandets andra platta. Ingen av plattans fem låtar har en speltid på under 10 minuter. Fullt normalt. Här finns en nektarljuv balans mellan lugna partier och döds gjorda på ett sätt som få andra hade, eller har mod, till att göra i samma utsträckning. Den enda medlemmen som är kvar i bandet från denna tid är, rätt gissat, Mikael Åkerfeldt. Den märkligaste utvecklingen efter det att alla lämnade bandet får vi nog säga att basisten Johan De Farfalla fick. Fram till 2015 jobbade han som rektor på Tollare Folkhögskola. Han har också ett förflutet som politiker för KD. Bara en sån sak!

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 38: 1996

Fredagslistan 2016, vecka 32: Spret!

Gott folk!

Det blir en spretig lista idag, mest för att jag kände att jag ville ge ett tvärsnitt av vad jag lyssnat på senaste tiden och tipsa om en drös band som jag tycker förtjänar er uppmärksamhet.

Vi kör!

Ni får ursäkta att jag kanske tjatar lite om OPETH, men de är ju ett favoritband av stora mått, och när bandet nu dessutom är på gång med nytt material i form av "Sorceress" så blir det nästan tjänstefel att inte ta upp bandet. Jag fick promon till skivan i måndags och den har gått varm kan jag säga! OPETH har tillgängliggjort titelspåret till skivan, och det är inte den bästa låten på skivan. Jag säger detta då jag tycker att låten Sorceress är en väldigt bra låt - så då kanske ni förstår hur vansinnigt stark skivan är? Precis. Om jag jämför med förra skivan "Pale Communion" så är produktionen mer köttig. Martin Axenrots trummor låter riktigt tunga, gitarrerna är feta. Låtmässigt fortsätter OPETH den fina trend som de startade på "Pale Communion", vilket såklart är trevligt!

Nästa band är SOEN, och det finns koppling till OPETH i det att Martin Lopez som trummar i SOEN tidigare innehade samma position i OPETH. "Tellurian" kom ut för två år sedan, och det jag verkligen imponerades av på den skivan var bland annat Joel Ekelöfs magiska sånginsats. När jag nu gick tillbaka till skivan så finns känslan kvar av att den mannen har en rent gudabenådad stämma. Detta kommer fram lite extra tydligt i smärtsamt vackra The Words.

Har ni varit i Brighton? Jag var där i början av 1990-talet och kollade in piren och allt det där andra turistiska man ska kolla in i Brighton. KING GOAT kommer från denna klassiska semesterort, men jag gissar att de kanske inte lägger så där värst mycket fokus på kungliga slott och pirar i sin verksamhet. Jag blev tipsat om detta band och deras skiva "Conduit" av Robert Gustafsson, och det har blivit lite snurr på plattan denna vecka. Det är en myriad av olika influenser som bandet bygger sin musik på. Rejält spretigt, men nästan oavbrutet intressant om ni frågar mig. Att bandet dessutom har producerat skivan själva gör mig bara än mer imponerad!

Betydligt vänare tongångar från CIRCUS MAXIMUS. Detta norska band startade som ett DREAM THEATER-coverband tydligen, och de gillar till största delen att lira proggigt. Jag läste en recension av bandets senaste skiva "Havoc" som kom tidigare i år, och blev lite till mig faktiskt. Bandets långvariga fans har uttryckt viss besvikelse att bandet blivit lite för mjuka, men för mig som inte lyssnat på bandet innan så gör detta inte så mycket. Jag har valt en riktigt smörig "ballad" kanske man får säga - Flames.

 Jag avslutar listan med en rejäl lavett från tyska brutaldödsmästarna DEFEATED SANITY. Deras senaste platta är en split med sig själva. Ena halvan av skivan är fylld med den kanske bästa brutala dödsen som ni kommer hitta denna sida, ja nånsin kanske. Det här är ett band som aldrig smitit undan ansvaret att skriva bra och framför allt minnesvärda låtar i den kanske mest utmanande subgenren som finns. Bara av den anledningen är bandet värt att kolla in. Andra halvan är ett ymnighetshorn av förträfflighet om du gillar band som DEATH och CYNIC (och det gör i alla fall jag).

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 32: Spret!

Fredagslistan 2016, vecka 30: Vackra låtar

Gott folk!

Efter föregående veckans djupdykning i 1991 års utgivning tar jag idag tag i ett ganska brett och snårigt definierat ämne, nämligen vackra låtar. Vad är skönhet? Vill man bli riktigt upplyst så tar du tag i Umberto Ecos bok "Om Skönhet" som kom 2005. 2008 kom uppföljaren "Om Fulhet". Värt att veta om Eco är att han var en italiensk spränglärd professor vid universitetet i Bologna. Otroligt läsvärd om ni frågar mig. Mest känd är hans vilt spännande och lärda "Rosens Namn". Väl värd att kolla in.

Men jag slirar. Skönhet är ju något som är högst individuellt, och veckans lista bjuder på låtar som om jag ska vara helt ärlig drar åt det melankoliska och vemodiga hållet. Jag har alltid varit en romantiker och erkänner villigt att jag älskar musik som drar åt detta hållet. En del band lär ni känna igen, men ett band har vi aldrig haft med i någon fredagslista förrän nu.

Vi kör!

Jag öppnar med OPETH. Har ni hängt med ett tag på bloggen, eller kanske till och med känner mig så vet ni att OPETH är ett av mina favoritband. Att bandet är på gång med nytt material, "Sorceress" som släpps den 30 september, gjorde att jag blev sugen på att lyssna på "Pale Communion" igen. Med tanke på recension av nya plattan, men också för att jag faktiskt hade känt en längtan efter skivan. Jag tycker att bandet gjorde en rejäl upphämtning rent låtmässigt från "Heritage" som "bara" var okej. "Pale Communion" är dock fortfarande ett satans bra album. En av de finaste låtarna på skivan (och egentligen i hela OPETHs karriär om ni frågar mig) är Faith In Others. Här finns ett stramt vemod, ett fint sväng och en väldig närvaro. Jag märker att jag dras med och blir engagerad på riktigt, något som jag blir lika glad över att bli varje gång det händer.

Dan Swanö är ju en sjukt upptagen och mycket sysselsatt människa. Det märkliga är att jag har inte fattat vilket geni han är som sångare och låtskrivare förrän jag i stort sett snöade in på WITHERSCAPE. (Om ni vill läsa mer om senaste skivan och intervju med den andra hälften av bandet - Ragnar Widerberg - så klickar ni här). I vilket fall så hade jag inte lyssnat på något annat Dan varit involverad i. Tills en måndag för två veckor sedan då jag fick senaste Close-Up. I det numret pratade Mikael Åkerfeldt om sitt samarbete med Swanö i SÖRSKOGEN, och nämnde då NIGHTINGALE. Läst och gjort - jag kollade in bandets senaste alster "Retribution". Och dra åt helvete! Vilken vansinnigt bra och njutbar skiva. Jag har haft ytterst svårt att slita mig från att lyssna på den. Den har en skön förankring i 80-talshårdrock om ni frågar mig, men med en produktion som är så löjligt överlägsen att det är löjligt. Jag hade kunnat ta vilken låt som helst, men jag har gillat Lucifer's Lament redan från första lyssningen så det fick bli den.

Jag gillade IN FLAMES mer innan. Jag dömer absolut inte ut bandet som så många andra, men jag märker att jag återkommer mer sällan till detta numera väldigt stora band. Runt tiden för "Come Clarity" tyckte jag bandet var otroligt bra, tajta, relevanta och riktigt njutbara att lyssna på både på skiva och live. Jag har valt titellåten från "Come Clarity" då den har en extremt episk refräng och ett fullt medvetet vinden i håret solo. Bandet hade faktiskt detta som uttalat mål med låten som till slut fick ge namn åt hela skivan. Där ändrade sig faktiskt bandet, för jag vill minnas att det först var tal om att skivan skulle heta "Crawl Through Knives" som är ytterligare en väldigt bra låt på skivan.

Finska AMORPHIS är det lätt att tycka om. De representerar allt det som är bra och fint med metal från Finland. Det finns en speciell ton, ett tilltal i musik som kommer från det landet. Vid sidan av i mina öron ganska ointressanta giganterna NIGHTWISH har det formerats en kader band som det är svårt att avfärda. Jag tänker främst på INSOMNIUM, vilande GHOST BRIGADE och så AMORPHIS. Kanske är det bruket av klaviatur, eller så är det de rent bölande slingorna som så skickligt vävs in i låtarna? Något är det i vilket fall, och detta gör att jag alltid kommer att ge de tre ovanstående banden en chans när det är nya skivor på gång. För när de får till det, då blir det oftast extremt bra. Jag har valt Dark Path från "Under The Red Cloud". Skivan som helhet betraktat är väldigt stark och genomarbetad.

WATAIN är fortfarande världsmästare vad mig anbelangar, trots att senaste given "The Wild Hunt" inte är lika stark som "Sworn To The Dark" och skivan till vänster "Lawless Darkness" som är så knäckande i sin leverans att jag fortfarande baxnar. Jag har valt långa Waters Of Ain. Det verkligt episka och vackra drar igång vid femminutersstrecket ungefär. Då kommer gitarrslingorna fram för första gången, och ta mig fan om jag inte får tårar i ögonen varje gång jag lyssnar på dem. Det är ju musik när den är som mest kraftfull och massiv. Ett mästerverk.

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 30: Vackra Låtar

Veckans Youtubeklipp: OPETH i Malmö

God eftermiddag!

Jag filmar ytterst sällan när jag är på konsert. Ytterst sällan. Desto roligare är det när jag väl gör det, och resultatet blir som nedanstående. OPETH lirade på KB i november 2012. Inget förband vilket gjorde att spelningen blev härligt lång. Och bra i vanlig ordning.

/Martin

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 4

Nominerad: "Pale Communion" - OPETH

OPETH är ett viktigt band för mig. Hade jag tvingats välja ett band att lyssna på för evig tid hade jag med stor sannolikhet valt OPETH.

Jag var svårt nervös när jag fick tillgång till "Pale Communion". Jag tyckte att "Heritage" var en besvikelse till skiva för att låtarna inte höll måttet. Growlet saknade jag inte - det räcker att gå på konsert med bandet för att få skäppan full med growl - men låtarna var inte av den kvalitetsgrad som bandet skämt bort oss med sedan starten för 24 år sedan.

Jag drog faktiskt en suck av lättnad efter första genomlyssningen av "Pale Communion". Låtarna var oerhört mycket starkare än på föregångaren. Här ryms det svängigt proggiga med det rent majestätiskt episka. Det är oerhört bra. Att sedan Åkerfeldt svarar för den starkaste sånginsatsen i karriären gör sannerligen inte skivan sämre!

I min recension av skivan skrev jag att

[...] det är låtarna som imponerar mest på mig - att förvänta sig att OPETH lirar på en nivå ganska mycket över rätt så många band är lika självklart som att förvänta sig blodvite om man hugger sig med kniv i låret - och jag tror nog att många med mig kan skriva under på att man förväntar sig lite mer från ett band som har levererat låtar som Blackwater Park, Ghost Of Perdition, Deliverance och White Cluster än av vilket band som helst. Gott är det då att kunna konstatera att OPETH nu är tillbaka med en i stort sett fullständigt lysande skiva som jag utan att tveka plockar fram ett betyg på den övre delen av skalan till.

/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 47: Jens Bogren

Godmorgon!

Mannen till vänster heter Jens Bogren. Namnet
klingar kanske bekant? Bogren är personen som trots sina relativt unga år (han är 35 år) minst sagt har satt sin prägel på rätt många skivor genom åren. Basen Fascination Street Studios i Örebro har utgjort vistelseort för en pletora av band som anlitat Bogrens expertis bakom studiobordet. Nedan ser ni ett urval.

Bloodbath, Opeth, Katatonia, Soilwork, Paradise Lost, Vildhjarta, Dark Tranquillity och Kreator. Med en nisch för väl avrundade och för öronen synnerligen sympatiska produktioner blir i alla fall jag glad när jag ser att Bogren varit involverad i en skiva. Därför ville jag göra en fredagslista med Bogren som gemensam nämnare.

Vi kör.

"Ghost Reveries" av OPETH. Gosse vad jag lyssnat på den skivan. Nästa år firar skivan 10 år, och OPETH firar 25 år som band med en föreställning på Palladium i London där hela skivan kommer framföras i sin helhet. Magiskt? Jo, tack! Bogren har jobbat på flera av bandets alster - jag förstår varför bandet valde just honom. I OPETHs mer än lovligt komplexa musik krävs det fingertoppskänsla av lite extra kaliber. "Ghost Reveries" har en torr tydlighet i produktionen som jag verkligen gillar. Trumljudet är exemplariskt om ni frågar mig. Sången kommer fram på ett underbart sätt. Om jag är förälskad i skivan? Behöver ni ens fråga, haha?!

"Faith Divides Us - Death Unites Us" av PARADISE LOST. Har ni funderat på hur fint virveltrumman låter på denna skiva? Det har jag gjort. Ganska mycket, efter det att chocken över att jag faktiskt har hittat ett album av PARADISE LOST som jag gillar lade sig. Detta är ett band som inte hör till favoriterna. Men denna skivans rent episka kraft är omöjlig att stå emot. Något mer svärtad och smutsig produktion från Bogren (utan att det blir för skitigt) här. Och det är såklart i sin ordning.

"Stabbing The Drama" av SOILWORK. Skulle nog säga att detta är skivan jag loggade mest speltid på i bandets katalog när jag på allvar började lyssna på bandet. Det var också med denna skiva jag upptäckte bandet. Ojämförligt mest speltid av låtarna på skivan har Distance fått. Det är inte på långa vägar det hårdaste bandet gjort, men där finns på hela skivan en skön kantighet i produktionen. Jag tänker främst då på hur Dirk Verbeurens trummor låter. En fullständigt ljuvligt smackande virvelkagge gör att jag har svårt att värja mig. Kan nämna att virveltrummans ljud utgör en icke oväsentlig del av hur jag uppskattar en produktion eller inte. Se "St. Anger" (tror inte jag behöver säga mer).

 "Impermanent Resonance" av James LaBrie. En undangömd liten pärla till skiva. Ofrånkomligen blir det så när sångaren huserar i DREAM THEATER till vardags. Av de skivor som James LaBrie har gett ut under eget namn är detta den bästa. Låtarna är kul, och det är Peter Wildoer från bland annat DARKANE som lirar trummor. Plus att produktionen är ypperlig. Jag ber er notera hur levande trummorna låter och på vilken stor plats de har i ljudbilden utan att bli alltför påtagliga.

"Extol" av EXTOL. Jag var mycket till mig i trasorna vid de första genomlyssningarna av denna skiva. Jag var fullt beredd att utnämna den till bästa skiva 2013. Jag sansade mig efter ett tag, för trots sina stora förtjänster fanns det andra skivor förra året som var bättre än norrmännens självbetitlade alster. Produktionen är smutsig stundtals - men visst finns den avrundade ansatsen även här. Kolla in virveltrumljudet (egentligen hela trumproddningen) som ligger i framkant på ett mycket fint sätt. Även om skivan som helhet inte räckte till en plats på förra årets bästalista så är låten jag valt - A Gift Beyond Human Reach - något av det bästa EXTOL har klämt ur sig.

/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 47: Jens Bogren

Fredagslistan 2014, vecka 44: 10 definierande skivor

Godmorgon!

Ni vet de där kedjebreven som med regelbundenhet brukar cirkulera på Facebook av typen nämn 10 böcker/gosedjur/båtar/filmer som har följt med dig under din levnads bana? Normalt sett avskyr jag dylika grejer, inte för att det skulle saknas innehåll att fylla kategorierna med - utan snarare för mycket! Jag menar, jag är bibliotekarie - hur i hela Hurva ska jag kunna begränsa mig till 10 böcker? Eller 20? eller 100?

Varför har jag då valt att göra en fredagslista på temat 10 definierande skivor? Jo, för att när Fredrik Sandberg gör det, då kan jag göra det också. När mannen dessutom har den goda smaken att tagga mig i  inlägget på FB, samt att han i och med att han själv gjort listan har återaktiverat sin blogg, plus återtagit sin plats i Werock.se skribentstab - ja då anser jag mig inte bara tvungen, utan även glad och hedrad. 

Jag kan i det närmaste garantera er att ni känner igen samtliga bandnamn på denna lista - det är så kallade household names rakt över hela linjen. De har dykt upp i fredagslistor flera gånger. Jag har försökt att välja lite mer udda låtval från varje skiva eftersom det rör sig om mer än lovligt välsäljande och/eller välkända alster.

Vi kör.

Otroligt förväntat förstaval, eller hur? Nä, precis - hahaha! Alltså, detta är skivan som startade hela denna bloggen i mars 2006. En skiva som var den absolut första egna metalskivan jag köpte. På Domus i Karlskrona. Ni fattar att loppet var kört sen eller hur? Jag hade ingen aning att det var ett klassiskt verk jag köpt - jag gick bara igång på omslaget. Det brukar sägas att skivan bara innehåller två aningens svagare låtar, Invaders och Gangland i ett annars kompakt kvalitetsmässigt låtsjok som få andra band kan toppa. Jag har valt Children Of The Damned. Det är en ganska sällsynt låt i bandets låtlistor. Jag har aldrig själv hört den spelas. Fortfarande med mer än 25 år på nacken är "The Number Of The Beast" en skiva som jag lyssnar på minst ett par gånger om året.

Många minns säkert första gången man lyssnade på "Reign In Blood", och även för mig var det den skivan jag hörde först ur SLAYERs diskografi. Ett halvkasst kassettband var mediet och ändå fattade man att detta var något verkligt unikt. Den skivan i all ära - för mig personligen är "Seasons In The Abyss" skivan där bandet fick allt att klaffa. En perfekt mix mellan höghastighetslir och tyngd. Det är, fortfarande, helt ofattbart bra musik. Jag vågar mig nog på att säga att detta är en skiva som jag starkt hade övervägt att ta med mig till en öde ö. Här är det ett förväntat låtval - Spirit In Black som jag har haft med på flera fredagslistor. För mig representerar den allt som är bra med SLAYER: klockrena riff, ett lika brutalt som lekfullt lir från Lombardo och ett byte till tvåtakt vid 2:14 som fortfarande så många lyssningar senare ofta får mig gråtfärdig av glädje som vid första lyssningen.

1992 började jag gymnasiet i Karlskrona. Samma år släppte, utan några som helst kopplingar till min skolgång, DREAM THEATER sitt andra album, som fortfarande är deras mest säljande och som bjöd på nye sångarens James LaBries röst. Jag hörde Pull Me Under på radion i ett program som jag inte kommer ihåg vad det hette (om det är någon som minns det kommentera gärna, jag är genuint intresserad) och tyckte att detta var ju helt grymt! Som musikskoleelev var jag alltid på jakt efter musik som var krånglig, och där det hemskt gärna fick höras att det var verkligt skickliga (gärna högskoleutbildade) musiker som spelade. Gärna i metalsammanhang. Ja, ni fattar - DREAM THEATER var ett band jag dyrkade sönder och samman. Skivan är sprängfylld av "hits" i den mån man kan prata om sådana i detta fall. Därför väljer jag  avslutande låten Learning To Live för den är helt jävla episk. Det är visserligen Metropolis pt. 1 också men den har vi alla hört till leda.

Utan RUSH hade inte DREAM THEATER funnits. Så är det bara. I samma program, samma kväll jag hörde Pull Me Under spelades RUSHs Limelight från "Moving Pictures". Jag gick fullständigt bananas även på denna låt. Det blev början på en förälskelse som håller i sig än idag. Jag har den största respekt för RUSHs hantverksskicklighet och med den värdighet som bandet för sig i hela sitt värv. Jag rekommenderar verkligen er att kolla in "Beyond The Lighted Stage" för ymniga bevis för detta. Limelight är den enklaste och mest lättillgängliga låten på "Moving Pictures" som i sin helhet nog får sägas vara bandets mest "mainstreamartade" skiva utan att för ett ögonblick vara dålig eller slätstruken. Den är i mitt tycke ett måste att ha i en skivsamling då den är jämn, bra och har så många otroliga låtar att man häpnar. Min inkörsport till bandet.

Jag har i en artikelserie vi körde på Werock 2010 utnämnt "Shift" till den bästa skivan som ett svenskt band har gett ut. Fortfarande är skivan extremt viktig för mig. Det var genom den jag upptäckte grindcoren på allvar- och framför allt hur otroligt bra denna är när allting klaffar. NASUM var ett band som med otrolig integritet och känsla för låtskriveri gav ut ett antal definierande plattor från egentligen första fullängdaren "Inhale/Exhale" från 1998. "Shift" blev bandets sista skiva då sångaren/gitarristen Mieszko Talarczyk dog i tsunamin 2004. Bandet gjorde en extremt värdig och förkrossande hård avslutningsturné 2012 med Keijo Niinimaa från ROTTEN SOUND på sång som jag gladde mig oerhört mycket över då jag inte såg bandet under dess aktiva fas. De bevisade då med all tydlig önskvärdhet att de fortfarande var ett av planetens starkaste liveband. Andra giget jag såg med bandet på KB i Malmö var så bra att jag rördes till tårar.

Ytterligare en skiva som släpptes 2004 var BEHEMOTHs "Demigod". Jag hörde den först i en bilstereo (Henkes bil) på väg till ett rep. Jag tyckte att det var det absolut hårdaste jag hört. Skivan blev ansvarig för att jag fick upp ögonen för vilket land Polen var på dödsmetallkartan, och även om jag tycker att bandet har presterat både bättre och sämre skivor än denna så har jag en soft-spot för "Demigod" idag. Bandet kör forfarande ofta låtar från skivan, och Slaves Shall Serve är ofta spelad. Men den är ju så bra! Det mer än lovligt salivspottande slutet i all ära, men du glade allt driv innan detta är ju fortfarande så jävla bra!

Om jag skulle nämna ett enda band som det bästa i landet skulle jag nog de flesta gånger svara OPETH. Här har vi ett band som med den största kärlek och den största integritet har gjort sig skyldiga till en räcka skivor så makalöst starka att inte många andra band kan komma med motmälen. Jag hörde låten Deliverance på en fest i Lund och blev, ja vi kan väl säga, lite lätt imponerad. Jag håller fortfarande, likt ganska många gissar jag, som en favorit i bandets låtskatt. Här samsas allt det som gör OPETH till ett verkligt stort band. Hårdheten, melankolin, det eftertänksamma anslaget, drivet, svänget. Och så har låten det absolut bästa slutet någonsin. Året efter jag hörde skivan släppte bandet "Ghost Reveries" (2005). Då var jag redan övertygad om att OPETH var ett band jag skulle lyssna på till min levnads bana var vid sitt slut.

Alla hårdrockare jag känner har ett förhållande till PANTERAs "Vulgar Display Of Power" från 1992. Jag lyssnade i stort sett sönder skivan när den kom och hade ett flera år långt uppehåll då jag alls inte lyssnade på den. Men såklart återkom jag till skivan som bjöd på, likt flertalet av bandets skivor, ett stenhårt sväng som inte många andra band kunde uppvisa. Det finns flera starka låtar på skivan (nähä?!) som ni har hört till leda. Eller inte. By Demons Be Driven är en låt som jag inte oreserverat gillade från början. När jag började lyssna på skivan blev denna dänga en otippad favorit. Öppningsriffet är ju bara så bra! Svänget i versen bättre än bra, och slutet rent fenomenalt.

 Nu ska ni få en anekdot. När det skulle lyssnas på "Kill 'em All" hemma hos en kompis 1988 (jag var tolv) så trodde vi inte att det gick att spela så snabbt som det gjordes på 45 rpm, så vi satte ner hastigheten till 33 rpm. Jag skojar inte. När vi fick reda på, flera veckor senare, att jo, skivan skulle spelas på 45 rpm blev vi lamslagna. Hur i hela helvetet kunde man spela så snabbt?! Borta är dagarna då METALLICA ansågs vara ett snabbspelande band, men då var bandet ett frustande fartmonster. Visst, bandet har bättre skivor i sin diskografi ("Re-Load" och "St. Anger" framför allt.) men den ungdomliga entusiasm som uppvisas på debutskivan går inte att stå emot. Phantom Lord är en låt jag alltid har gillat. Framför allt slutet tycker jag är synnerligen mäktigt.

Nu ska ni få höra en grej. För många var detta skivan då många ansåg att IN FLAMES började bli dåliga. För mig var "Reroute To Remain" skivan då jag föll för bandet på allvar. "Clayman" var en skiva som spelades på de flesta fester man gick på. Och alla var så fruktansvärt förtjusta i den skivan. Jag tyckte skivan var bra, men då jag hittade "Reroute To Remain" på Karlskronas Stadsbibliotek blev jag helt såld på vad jag hörde. Jag är svårt förtjust i stämmor i lager - det finns det gott om på denna skiva. Dark Signs har en refräng som jag verkligen gillar. Det finns många snygga undermelodier i den som går rakt in i hjärteroten hos mig. "Reroute To Remain" var skivan som mer än någon annan fick mig att upptäcka göteborgsmetallen, och då IN FLAMES idag är ett band jag inte lyssnar speciellt mycket på idag kommer "Reroute To Remain" alltid att vara en skiva som kommer att ha en speciell plats hos mig.

Så, där har ni det - 10 skivor som definierade vad jag lyssnar på idag. Säkerligen inte några som helst överraskningar, eller kanske några stycken, eller enbart överraskningar. Vad vet jag. Det var i alla fall kul att göra listan, haha!

Trevlig helg allihopa!

/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 44: 10 definierande skivor

Nya recensioner uppe på Werock

Tidigt i morse lades recensionerna 1040-1043 upp på Werock.se av yours truly.

 Jag var milt till mig i trasorna när jag fick tillgång till OPETHs "Pale Communion" för ca en och en halv vecka sedan. Oerhört intensivt lyssnande följde - vad jag tycker kan ni läsa här.










Tvåtaktens mäktiga och högst angenäma återvändande. "Exit Wounds" från favoriterna THE HAUNTED inbjuder till yster ringdans. Hela recensionen hittas här!

Kollega Robert har spanat in två mer obskyra skivor:

AMULETs "The First" och "Diesgrows" från LUCIFER WAS. Jag blev sjukt sugen på att kolla in den senare, det måste jag säga!

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 38: Höst

Hösten. Det känns väl som om den har dragit in på allvar nu, inte sant. Många av oss har säkert bilden av hösten som den till vänster - en kaskad av färger och skönhet. Just denna delen av den svenska hösten brukar ju vara ungefär två timmar. Ändå vidmakthåller vi denna bild i total förnekelse då hösten alltsomoftast ser ut  som på fotot till höger. Hösten handlar lika mycket om vemod som om död, förruttnelse och lidande och är på många sätt ett oerhört lämpligt tema för en fredagslista tänkte jag och Susanne.

Några grundregler - det dyker upp en del låtar och band med orden "fall" och "autumn" i sina namn. Det är en av reglerna, men vi tänkte att det kunde vara kul att också associera fritt kring vad hösten faktiskt står för varför detta blev den andra regeln för listan. Varsågoda!

Ett stort vemodsband från grannarna i öster - Finland. Nu borde ni känna till detta band sedan innan: jag och Susanne är djupt imponerade av vad denna combo har presterat. Weighed Down With Sorrow har ett fint snyftigt stråkintro som sätter tonen nåt så förbannat fint. Det bölas fram slingor så vackra att det är stolligt i denna ypperliga låt.

Gothic Doom Metal. Smaka på det. DRACONIAN från Säffle (ack en så lämplig setting för bandet!) har slagit ur underläge under hela sin karriär och levererat musik så ödesmättad att det nog får bli ett råd att ta fram ytterligare näsdukar, haha! Jag har valt Seasons Apart från "Turning Season Within", en skiva som har gått ett försvarligt antal varv hemmavid.

Nä, nu får han väl ändå lägga av? Nä, jag tänker inte göra det. Har jag väl satt tonen så vill jag bibehålla tårkanalerna öppna. Faith Divides Us - Death United Us är en låt som jag håller som en av PARADISE LOSTs allra finaste. Det är en perfekt låt i många avseenden: varje enskild del i låten är bra, sammanfogningen oantastlig, och refrängen så bra att knognarna vitnar och produktionen är oerhört fin. Och ja, den är vemodig utav bara helvete.

Ni vet vilken låt jag har valt av OPETH eller hur? Slamdunk: Demon Of The Fall. Å andra sidan är detta den enda låten på min del av listan som faktiskt har ordet "fall" i sig. Sen kan ni tjata (jag har själv gjort det) om att "Heritage" inte var så klockren som bandets övriga skivor - här får ni OPETH som jag gillar bandet som mest: mångfacetterat och med en komposition som kan smäcka rätt många andra bands hela diskografier på fingrarna.

Jag avslutar min del av listan med finska progressiva mörkermetallarna (bandets benämning på sin musik) THROES OF DAWN. Jag har inte lyssnat speciellt mycket på gruppens musik sedan innan, men We Have Ways To Hurt You har det där fina, skira och mörka tonläget som så många finska band är mästare på.

-Pausfilm-

Tjosan! Detta är verkligen inte illa. SANCTRUM från Uppsala visar vad skåpet står när det gäller att lira stomp. Koppling till hösten? Låten heter Autumn från EP:n med samma namn. Detta kommer jag återvända till, och skulle jag få möjlighet att se bandet skulle jag ta chansen då jag tror att det skulle kunna bli rätt roligt!

MY AUTUMN från St. Petersburg. Hur många av er kände till detta band sedan innan? Jag gjorde det inte kan jag säga. Jag gillar verkligen gitarrljudet som bandet har styrt upp på "Oblivion Era". De stärkarnas rör får jobba - att bandet också har ett skönt gung och en trummis i Pavel Korchagin som ibland blästrar loss rätt rejält hjälper också till.

OCTOBER FALLS - bandet som kan ha den nyaste skivan på listan. 15 mars i år släpptes "The Plague Of A Coming Age". Kolla in omslaget: Oerhört snyggt och för temat högst lämpligt tycker ni inte det? Precis. Detta är verkligen mollstämd musik till max. Sången från Mikko Lehto uttrycker både desperation som ett accepterande, ja till och med välkomnande av att saker kommer gå åt helvete. Vemod utav helvete i gitarrspelet á la Finland igen. Jag tycker detta är alldeles utmärkt musik, och jag förstår varför Susanne valde att ha med en låt av detta band.

När jag säger WITHERSCAPE hur många av er nickar igenkännande då? Mmmhmmm. Om jag säger Dan Swanö då? Precis, då vet jag att det är många som vet vem det är. Swanö är en lirare som inte bara har spelat i oerhört många band - antalet han har mixat är enormt. Han lirar trummor, keyboards och sköter sången på bandets hittills enda skiva som kom i år. Andra hälften av bandet utgörs av strängarbetaren Ragnar Widerberg. Detta är så satans bra! Progginfluenser, assnygga melodier, bra trumlir. Och så Swanös growl. Det är bara att kapitulera.

Vi knyter ihop säcken med samma band som inledde listan: och varför inte då "Across The Dark" är en synnerligen bra skiva. Susanne har valt ack så lämpliga Lay Of The Autumn. Slut ögonen, och bara njut av denna uppvisning i finsk tonalitet.

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 38: Höst

Fredagslistan 2013, vecka 16: Andra plattan

Denna veckan ska vi ta upp den oerhört intressanta andra plattan i ett bands historia. Det är ju lite av en grej med andra plattan som i många fall ställer till det i ett bands karriär - i alla fall om första skivan har varit en hit. Prestationsångesten sätter in med kraft och i många bands fall blir  andra skivan lite av en besvikelse, om nu inte bandet visar sig besitta kapacitet att verkligen skriva musik av kaliber. Och det är såklart några av dessa grupper som vi kommer att prata om denna vecka.

Jag inleder lite nätt, och till mångas förtjusning hoppas jag, med finfina Murders In The Rue Morgue av IRON MAIDEN. Bandet debuterade ju med "Iron Maiden" som även den har stora förtjänster. "Killers" som låten är tagen ifrån är även den en stark platta. Det blev också den platta som blev Paul DiAnnos sista med bandet - på skivan efter "The Number Of The Beast" hade Bruce Dickinson kommit med i bandet och IRON MAIDEN hade i samma veva lyckats skapa ett mästerverk till skiva. Men det är ju en annan historia.

Tror det är många med mig som gillar METALLICA, och då i synnerhet de fyra första skivorna? Precis vad jag trodde. Efter den pubertalt aggressiva "Kill 'Em All" kom "Ride The Lightning" som visar ett band som tagit ett gigantiskt kliv framåt låtskrivarmässigt. Låtarnas mogenhetsgrad är så mycket större om man jämför med debuten att det är svindlande egentligen. Jag har alltid gillat bandets instrumentala låtar, och mest då The Call Of Ktulu som är så härligt episk och, ja, bra helt enkelt.

Sen jädrar höjer vi ambitionsgraden och dänger till med OPETH och deras minst sagt långa ypperliga The Night And The Silent Water från "Morningrise". Jag ska avhålla mig från dåliga skämt om titeln denna gång. Skivan visar på ett band som är så originellt och huserar musiker av sådan kaliber att i alla fall jag baxnar. Mikael Åkerfeldt har ju gång efter annan visat att hans låtskrivartalang är av rang och har egentligen alltid varit det.

BLACK BREATH hade ett rätt bra 2012. De var med på hela avslutningsturnén som NASUM gjorde och nådde då en publik som verkligen fick upp ögonen för just hur bra detta gäng är i livesammanhang. Första skivan "Heavy Breathing" var helt ok, men skivan nummer 2 "Sentenced To Life" är späckad med rejält bra musik. Att denna dessutom liras med en frenesi och uppenbar spelglädje gör ju bara saken bättre. Låtval: Endless Corpse. 

Vi växlar över till tekniska dödsmästarna NILE och deras "Black Seeds Of Vengeance". Fy fan, det är en stänkplatta det! Framför allt är titellåten en djupt imponerande låt så därför har jag valt den.

Lite black metal kanske? DISSECTION hade gjort "The Somberlain", en mycket imponerande skiva 1993. 1995 fortsatte de sin skoningslösa utveckling med "Storm Of The Light's Bane" en skiva som imponerade storligen på mig när jag hörde den första gången. Den har inte slutat imponera om jag säger som så! Låtvalet är Night's Blood bara för att den är så satans bra.

Raskt hopp i genre över till BLACK SABBATH och magiska skivan "Paranoid". Alla låtar på den skivan är bra, så jag hade i princip kunnat välja vilken som. Men då jag alltid har hyst en stor kärlek för War Pigs blir det den. Det blasfemiska svänget är totalt och hänryckande och BLACK SABBATH visade på den skivan att det var ingen lyckträff med debutverket som kom faktiskt samma år som "Paranoid" - 1970. Det säger en del om bandets kapacitet minst sagt!

"Rising" av RAINBOW är en skiva som många gillar, så även jag. Efter det att Ritchie Blackmore hade lämnat DEEP PURPLE kom en första skiva ut under namnet "Ritchie Blackmore's Rainbow" 1975. 1976 dängde bandet till med en klassiker i "Rising". Fy satan vad bra det är.  Det är ju inte bara det att låtarna är magiska, utan insatserna från de inblandade musikerna är synnerligen imponerande. Ronnie James Dio sjunger med ett självförtroende som överbryggar decennierna, Cozy Powells trumspel är svängigt till tusen och gitarrspelet från Blackmore är förträffligt. Låtval: Stargazer. 

Skiva nummer två från THE HAUNTED "Made Me Do It" då Marco Aro hade kommit med i bandet är en av mina favoriter med bandet. Att dessutom Per Möller Jensen hade tagit plats bakom trummorna gör bara skivan än bättre. Silencer har alltid varit en favorit när det gäller bandets låtar, mycket för att Jensen piskar upp en pugilistisk storm på kaggarna som suger musten ur mig. Fortfarande efter ett försvarligt antal lyssningar håller plattan toppklass.

NASUM och "Human 2.0". En knäckande skiva på vilken The Black Swarm återfinns. Kommentar överflödig, eller hur?

THE FACELESS avslutar veckans fredagslista med en låt från "Planetary Duality" - Legion Of The Serpent. Jag gillar verkligen den skivan.

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 16: Andra plattan

 

Några uppdateringar

när det gäller WeRock.

I torsdags var jag och besåg OPETH för jag vet inte vilken gång i ordningen. De var, som vanligt, helt fantastiska. Att dessutom bandet igen börjat lira låtar med growl i gjorde mig bara än gladare.

Rapporteringen med filmat material och allt hittar ni här.

Nya recensioner hittar ni också. En del höjda ögonbryn  - YEAR OF THE GOAT ett band som nye skribent Jarno "A Fair Judgement" Lauronen inte hissar lika mycket som han gjort tidigare.

Det finns 9 övriga recensioner att ta till sig på recensionssidan om ni skulle känna för det :-)

/Martin

Supporta scenen: OPETH

Jag vet vad ni tänker - kan han inte sluta tjata om OPETH? Nej, jag vill inte det, eftersom det rör sig om ett av världens bästa band. För lite mindre än ett år sedan såg jag och Henrik bandet på Trädgårn i Göteborg. Vi var helt till oss, vilket ni tydligt kan utläsa i vår dubbelrecension på WeRock.

Det som skiljer den turnévända bandet är ute på nu från den för ett år sedan är att nu jävlar i min låda är growlet tillbaka. Även i fall jag hissade giget på Trädgårn, så klagar jag sannerligen inte på att bandet nu återigen har späckat setlisten med låtar som Blackwater Park, Ghost Of Perdition och Deliverance. Mumma säger jag för att parafrasera Alex.

Vill man både se OPETH och kanske tjöta med mig och Henke om man känner för det, är platsen för eventet Kulturbolaget, datumet den 29/11, och tiden 20.00. KB ber oss dock observera att tiden skall uppfattas som en cirkatid. Förband? Ja, tyvärr. Jag säger "tyvärr" bara denna gång då jag oftast tycker om att upptäcka nya band, men det jag hört av VON HERTZEN BROTHERS imponerar inte och jag har den bestämda uppfattningen att 3-4 timmar OPETH är fullt rimligt.

Kort sammanfattning:

Vad? OPETH
När? Torsdagen den 29/11, kl. 20.00
Var? KB, Malmö
Pris? 380 spänn

/Martin

Sång och texter

Min faiblesse för instrumentalmusik har blivit mer påtaglig på sistone. Inte bara för att texterna de flesta artister serverar oss tangerar det penibla, utan även för att sångare i allmänhet inte riktigt alltid verkar veta när det är dags att hålla tyst. Det finns självfallet undantag, MARILLION och FISH skriver texter som går rakt in i själen, KING DIAMOND brukar alltid få till det oavsett om det gäller skräckhistorier eller rena glädjeyttringar (ex. Black funeral). På andra sidan myntet har vi sedan favoritband som DREAM THEATER vars texter oftast är fullkomligt obegripliga, min favoritlåt är Surrounded, jag kan texten och har sjungit med live flera gånger. Jag har dock ingen som helst aning om vad texten avhandlar.

Och, nu får vi vara ärliga mot oss själva, om vi sätter oss ner med textbladet i hand och skivan på tallriken så står det ganska snart helt klart att i princip alla låtar med band vi gillar sällan har bättre texter än THE PINKS-hiten 12 23 05 ("jag ringer 12 23 05, jag ringer om och om igen"). Egentligen spelar det så klart ingen roll, vid ett eventuellt förhör skulle jag nog med all sannolikhet kunna alla texterna till KISSlåtar skrivna mellan 1973 och 1992, men jag bryr mig egentligen inte om vad som sjungs. Brudar hit, party dit, något om ett vedträ som ska in i nån eld, 12 23 05 jag ringer om och om igen. IRON MAIDEN brukar sjunga om krig. Det var kanske lite fränt 1983 när The trooper var ny. Det är fullkomligt ovidkommande 2012 eftersom det i princip är samma text som ältats sedan dess.

Sången sedan, jag gillar bra sångare där de platsar och jag kan uppskatta lite argare tongångar när de platsar. MAYHEMs "Pure fucking armageddon" hade låtit väldigt fånig med Rob Halford på sång, och om OZZY hade börjat growla så hade jag nog kissat ner mig av skratt. Allt har sin tid, eller något i den stilen. Något som blivit populärt på sistone (de senaste tjugo åren eller så) är dock att blanda skönsång med growl. Detta är den enskilt starkaste anledningen till att jag och OPETH inte hittade varandra förrän i och med den senaste skivan. Den underbara musiken herr Åkerfeldt har svängt ihop genom åren har allt som oftast förstörts (i mina öron) av "sången" han envisas med att vaxlägga. Därför lyssnar jag inte heller på skivorna, jag älskar välspelad, välproducerad och genomtänkt musik men det finns massor av band som tillverkar sådan och dessutom har den goda smaken att inte growla sönder den. Jag får säkert mothugg, Opeth är populära svensktoppsartister idag, men det går inte att komma ifrån det faktum att jag istället för att se hela förbandsspelningen i Köpenhamn 2009 efter ett par låtar hade så urbota tråkigt att jag gick ut i foajén och väntade på att de skulle bli klara. Jag skulle dock gärna se dem nu, om de lovar att bara köra hela den senaste skivan.

Vad gäller sång och sångare annars så är det som bekant ett faktum att alla favoritsångarna man haft idag är betydligt äldre än...när...eh...de var yngre, och med detta kommer alla krämpor som ett brev på någon slags post. Paul Stanley, Ian Gillan, Ozzy, Halford, Geoff "mongo" Tate, alla är idag pinsamma karikatyrer av den de en gång var. Det är väl därför jag hellre sitter där med min kassettbandsinspelning från Minneapolis 1977 gjord genom bakfickan av en full fjortonåring än lyssnar på något som någon av ovanstående sångare sjungit in sedan 90-talet. Det var lite roligt att se Ozzy i Malmö i juni dock, eftersom det blev väldigt tydligt där att Ozzy vet att han sjunger illa, publiken vet att han sjunger illa men ingen låtsas om det utan alla låtsas som att det är 1982. Det blir nog bäst så, egentligen. Både för den åldrande publiken och för de åldrande artisterna.


I EN INTE ALLTFÖR AVLÄGSEN FRAMTID

Ozzy: "Vad har jag för gigs denna veckan?"

manager: "Du ska sjunga fem Black Sabbath-hits på gruppboendet Forellen i Bollmora kl.12, och på torsdag är allsång i Åparken i Tyringe. De ville att du sjunger Bark at the moon, Mr Crowley och sedan kör någon slags allsångsgrej där du får välja mellan Ta mig till havet och Teddybjörnen Fredriksson".

Ozzy: "Får jag något betalt? Vem spelar?"

manager: "Du får fika och bulle i Bollmora, i Tyringe blir det visst middag efteråt. Det är något lokalt band som spelar, jag tror den där Hempo Hilldén skulle vara med"

/Alex

Fredagslistan vecka 2 - den snygga listan.

Mina vänner, fredagen är över oss igen och vid det här laget vet ni vad som väntar. Just det, listan. I ett (fåfängt?) försök att hotta till det hela lite, utmana oss själva, förnya, variera, sätta guldkant eller vad man nu vill kalla det, så har vi spånat fram ett antal finurliga teman att följa medelst kadaverdisciplin när det kommer till låturvalet. (Teman som handlar om både det ena och det andra kan jag avslöja redan nu. Jo jo, håll i hatten kamrater, det här kan gå precis hur som helst.) Med andra ord, nya tider stundar - åtminstone denna vecka då vi har makat listan enligt riktlinjen snygga bandloggor. Endast band som passar in under den benämningen platsar denna fredag, resterande göre sig icke besvär. En annan nyhet som drabbar oss på ett lite mer fasansfullt sätt är att den gode herr Bergdahl icke längre är med oss i listsnickrandet, detta på obestämd framtid. Alex tar helt sonika en liten semester och vi hoppas förstås att han är tillbaka fortare än kvickt (alternativt snabbare än han själv hinner säga New York). Kom snart tillbaka, du är redan saknad!

Med detta sagt ger vi oss i kast med veckans skapelse. Först ut är mina tio låtar och vi inleder på den något dystra och skogsinriktade vägen, vi kan kalla den nordiskt mörker möter vilda djur. DARKTHRONE, also known as The master king of kvistiga loggor, sparkar igång det hela tätt följda av WITTR (ja, ni vet ju vilka jag menar men det är så hiskeligt långt att skriva ut hela bandnamnet. Så mycket bättre då att göra en jättelång parentes om det hela istället och därigenom spara tid!) och bröderna hårdrock NIFELHEIM. Ingen logga borde vara komplett utan en fladdermus. Egentligen. Det här vet vi alla innerst inne.

Följer på detta gör lite svensk kvalitetsdöds utan några direkta krusiduller. DISMEMBER dyker förstås upp samt BLOODBATH vars senaste bandtröjor för övrigt hyllar fina kultfilmerna Omen nr 1 och 2. Fjäder i hatten för detta initiativ.

Raskt går vi vidare mot mörkret igen och hamnar i ARMAGEDDAs trygga famn som avslutning. Kvistar, blod och bråte får vara samlingsorden för mina bidrag, som bubblare kan nämnas GLORIOR BELLI, GNAW THEIR TONGUES, BATHORY, SVARTSYN och SARCOFAGO. Ja, listan kan göras lång men låtom oss istället kika på herr Benschs bidrag. Här kan vi se en ganska bred spridning från väna toner i form av mr Åkerlunds andra band via klassisk floridadöds till det rena raka renset som stavas NASUM.

Om jag ska dra någon parallell loggorna emellan får jag nog säga att många av dem går in under den välkända stilmallen bokstäver i form av blankvapen eller liknande tingestar som det går att hugga med. Ta exempelvis DEATHs karaktäristiska lie, MORBID ANGELs eldgaffel, DECAPITATEDs slingriga sågklingor och OBITUARY som får mig att tänka på kastknivar vilken dag som helst i veckan. Kort sagt, stickvapen är även det ett framgångsrecept vad gäller bandloggor. Beskåden:

De enda som egentligen sticker (pun intended) ut från mängden är OPETH men å andra sidan fungerar deras mer naturromantiska sida lite som en balansvikt mot resten. En rolig detalj i sammanhanget är att vi helt ovetandes, på något mirakulöst sätt lyckats synka ihop bandvalen. Jag satt t.ex. länge och försökte hitta på legitima ursäkter till varför jag inte tog med DEATH och ENTOMBED, dessa gamla käpphästar i snygglogobranschen. Visar sig att båda banden plockades upp av Martin och listan kan på så sätt anses vara helt komplett. Sen ska erkännas att jag fuskade bort min MORBID ANGEL-låt bara för att vi inte skulle ha med ett band två gånger. Men för övrigt har inget lagts till eller dragits ifrån i syfte att göra listan vackrare, cross my heart (of darkness). Ja, det är bara att gratulera till denna promenadseger, säga några ave satanas och förstås lyssna på listan.

Med förhoppningar om en trivsam helg.

/Susanne

Fredagslistan vecka 2 - Snygga bandloggor