Fredagslistan 2017, vecka 28: Glada låtar!

Gott folk!

Jag hoppas att ni har trivsel utav bara helvete i era liv. För egen del så har jag sedan 2 veckor tillbaka semester, och det här är - rätt antaget - en av de där förskrivna fredagslistorna som jag tror att alla bloggare över hela världen är glada för att skriva. Det betyder nämligen att du ligger bra till rent skrivmässigt, och i mitt fall att jag kan ägna min semester helt och hållet åt min familj.

Temat för veckan är glada låtar. Alltså som i låtar som får mig på gott humör och med stor sannolikhet vilja dricka öl. Tänkte att det kunde vara lämpligt med en sån lista, haha!

Vi kör!

Jag öppnar på ett högst rimligt sätt med en powermetallåt från UNISONIC vilket är ett band med Kai Hansen och Michael Kiske som jag tänker att ganska många känner igen från tidigare upplagor av HELLOWEEN. Detta är verkligen medryckande musik som sannerligen håller sin plats med den äran bland all den powermetal som framför allt Tyskland har gett oss. Om det är svårt att inte stampa takten? Ja, avgör själva. Själv korkar jag upp en back Einbecker Urbock och säger prost Leute!

Min kärlek till SOILWORK är cementerad sedan väldigt många år. Jag upptäckte bandet med "Stabbing the Drama" som kom 2005, och föll som en yxad fura för Distance på den skivan. Jösses vilken refräng! Numera åker skivan inte på lika ofta, men den väcker alltid samma fina och glada känsla när den väl gör det. Som inför den här listan exempelvis! SOILWORK var på den här tiden fortfarande befolkat av Peter Wichers och Ola Flink och Dirk Verbeuren hade nyligen kommit med som fast medlem. Ja, ni fattar att jag blir lite lätt nostalgisk!

Listans tramsigaste och mest omogna låt är med lätthet Son Of A Bitch från "Breaker" som ACCEPT släppte 1985. 1985 var jag 9 år gammal, och jag tror att jag hörde den här låten kanske året efter. Jag förstod att det som Udo sjöng kanske inte direkt var lämpligt att fråga föräldrarna om vad det betydde. Men mest trodde jag att det fejkade spyljudet skulle vara det som möjligtvis skulle uppröra samtiden. Själv tyckte jag att det var en hysteriskt rolig låt som jag fortfarande har extremt roligt med när jag lyssnar på den. ACCEPT har ju en hel driva av musik som är mer seriös, bättre och ballare än just Son Of A Bitch. För mig kommer den förmodligen alltid att vara låten som drar fram min inre 10-åring.

1990 släpper IRON MAIDEN "No Prayer For The Dying" med den häpnadsväckande framgångsrika låten Bring Your Daughter To The Slaughter som tar sig hela vägen till plats ett på englandslistan. Bandet var storligen förvånat, då de mer eller mindre betraktade låten som en charmig bagatell. Innan låten kom med på skivan så hade Dickinson spelat in en annan version av låten tillsammans med Jannick Gers (innan han kom med i Maiden) till filmen Terror på Elm Street 5. Jag har alltid tyckt att "No Prayer For The Dying" är en undervärderad skiva i bandets diskografi, och även om den inte når upp till de skivor som betraktas som klassiska så ligger MAIDEN alltid på en hantverksmässig hög nivå.

Jag avslutar med en nävarna i luften låt från COHEED AND CAMBRIA. Det är ett band som jag tappar, men återkommer till med oregelbundna intervall. Som de flesta så uppskattar jag bandets "Good Apollo..."-skiva som är en mörk och mustig historia. Bandet senaste skiva "The Color Before The Sun" är en vida ljusare skiva med en episkt smittande öppningslåt i Island. Den har en förträffligt driv och jag blir alltid helt till mig när jag lyssnar på låten.
/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 28: Glada låtar!

Några timmar på Museklrock...

Ah, så har jag borstat av mig festivaldammet från årets Sweden Rock Festival. En synnerligen trevlig tillställning där KING DIAMOND, 220 VOLT, TWISTED SISTER, THE WINERY DOGS och ROB MARCELLO stod för de trevligaste stunderna.

Veckan innan besökte jag dock en helt annan festival. Muskelrock äger rum varje år på anrika Tryloen i Blädinge utanför Alvesta, och jag har tidigare aldrig fått tillfälle att besöka dem. I år skulle NEON ROSE dyka upp så då fick det fanimej vara dags. Jag passade på att kolla upp de andra banden som spelade samma dag och fick upp ögonen för WUCAN som hade speltid precis innan Neon Rose. Trevligt.

Väl på plats så kände jag ända in i benmärgen att detta var en synnerligen trevlig tillställning. Vänligt folk, Eddie Meduza och Iron Maiden i högtalarna på parkeringen och en uppsluppen stämning. Jag var en smula tidig och knallade in på festivalområdet samtidigt som svenska AMBUSH spelade, och jag blev oerhört positivt överraskad. Klassisk 80talsmetal komplett med kläder och poser, allt lät som tidiga ACCEPT och Iron Maiden, men med en egen twist. Riktigt kul och helvete vad sångaren sjöng bra. Hoppas de får tillfälle att spela nära mig fler gånger, då ska jag lyssna in mig lite bättre innan jag ser dem.

Matutbudet bestod av Bullens Korv och Cuba-Cola. Den som känner mig fattar direkt att det  var himmelriket. Inga överpriser, trevlig personal och efteråt kunde man minsann köpa både glass och godis. Var är det ståndet på Sweden Rock?

Efter Ambush var det så dags för Wucan. Ett tyskt band med en kvinnlig sångerska, lite BUDGIE, lite kraut, lite BLACK SABBATH och en sjujävla energi. Francis som sjunger spelar dessutom gitarr, flöjt och theremin. Då vet man att det blir bra. Bandet har släppt en EP och en fullängdare, jag köpte fullängdaren på vinyl direkt efteråt för detta vill jag höra igen. Hoppas verkligen de får tillfälle att komma tillbaka hit, jag var så glad efteråt att jag fick nageltrång. Kolla klippet och njut.

Efter Wucan var det dags för Neon Rose. Jag såg dem i Stockholm i januari, och jag skulle även se dem veckan efter Muskelrock på Sweden Rock. Muskelrock blev det sämre av de tre gigen, de verkade ha dålig medhörning på scenen och publiken verkade inte vara jätteintresserad utöver ett fåtal. Jag hade trevligt, absolut, men det var Wucan som drog det längsta strået denna vackra sommarkväll. Fast Love rock med Neon Rose var för jäkla rolig att höra igen.

Tack till personalen och besökarna på Muskelrock, det var väl genomfört och jag hoppas vi ses igen redan nästa år!

/Alex

Supporta scenen: Udo's farväl till Accept

På torsdag spelar Udo Dirkschneider i Malmö, denna gången inte som bandet UDO utan som bandet DIRKSCHNEIDER eftersom han under detta år tar farväl av sitt gamla band ACCEPT. Han är trött på att behöva köra  en massa gamla hits från ett annat band när han har hundra skivor med sitt soloband, och jag förstår honom.

Även om jag missade 80talet så hade jag ynnesten att få vara med under hela Accept's återförening 1993-96, jag såg dem tre gånger och älskade att de var tillbaka. Så försvann de igen, men Udo bestod och på Sweden Rock fick jag se honom 1999 och 2004. Framförallt fick jag dock se en väldigt intim konsert för kanske 40 personer på Folkets Hus i Växjö 2006. Han körde hela setet och vi som var där fick vara med om något väldigt speciellt.

Det känns såklart lite sorgligt att veta att detta är sista gången han kör Acceptlåtar, men vilken avslutning! Jag spoilar inte, den intresserade kan gå in på setlist.fm och kolla. 23-25 låtar (han ändrar), alla klassiker och en del deep cuts. Det blir sannerligen en värdig avslutning, och eftersom Accept fortsätter med sitt och Udo med sitt så tar det ändå inte riktigt slut.

Tur är ju det.

Biljetter till Malmö finns HÄR (bara ett fåtal kvar).

/Alex

Fredagslistan 2015, vecka 48: Ta i på sång!

Gott folk!

Vi tar ett litet break i syndandet och sysselsätter oss med låtar där sångaren/sångerskan tar i lite extra.

Vi kör!

BATTLE BEAST från Finland rekryterade 2012 sångerskan Noora Louhimo och med det tog karriären något mer fart, haha! BATTLE BEAST gillar att ta i. Mycket. Senaste skivan "Unholy Savior" satte jag igång mest för att se hur usel den var. Det slutade med att jag lyssnade en hel dag på den, haha! Kommer bandets musik att bestå tidens tand? Troligtvis inte, men jag är inte sämre än att erkänna att det är skitkul att lyssna på låtar som Speed And Danger, Lionheart, Unholy Savior och låten som jag valt till listan I Want The World...And Everything In It. Bandet i sig är kompetent nog, men det är Noora som får bandet att lyfta lite extra. Det är ett satans löd i hennes röst som jag köper rakt av.

Painkiller. Nog sagt.

Tysk stabilitet. Det är kanske så att ACCEPT får stå för detta själva nu när Volkswagen har fuskat sig bortom sans och vett. Bandet är inne på en fantastisk återstart av sin karriär. Mark Tornillo har pipan för att kunna ta i så att läderbyxor spricker. Det är helt otroligt kul att lyssna på hur bra ACCEPT låter nuförtiden. Låten Teutonic Terror från "Blind Rage" borde övertyga er om bandets förträfflighet.

Jag såg bandet i somras på Copenhell. Fantastiskt kul. Ni som känner till bandet vet att detta handlar om prick en sak - Justin Hawkins och hans otroliga falsettsång som han släpper loss i ohemula mängder. Plus ett fint hantverk (ibland) att snickra ihop låtar av digniteten I Believe In A Thing Called Love. 

DEATH ANGEL är ju ett band som också har haft en framgångsrik återstart av sin karriär. Jag tänker dock inte ta en nyare låt utan vi ska kolla in Kill As One som dels var titeln på bandets andra demo som kom 1985 och som producerades av Kirk Hammett i METALLICA men som också slank med på debuten från 1987 "The Ultra-Violence". Mark Osegueda tar i från basketkängorna och släpper loss wailande skrin som får armhåren att resa sig. Underbart!

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 48: Ta i på sång!

Copenhell - indeed!

Nu är hela lineupen för årets COPENHELL-festival klar, och jösses så mycket godis de har fått med sig. Allt från IRON MAIDEN som headliners ner till fräckheter som OBITUARY och LYNCH MOB längre ner på listan. Stort är även, för min del, BEHEMOTH, ANTHRAX och ZAKK WYLDES BLACK LABEL SOCIETY. Festivalen har ju utökats till en tredagarstjohejsan, och dessutom börjar den redan på onsdagen den 11/6 för att passa med Maidens schema, men som jag skrev förra året - Copenhell är en festival som är stor i det lilla formatet och som innehåller allt jag älskar och hade glömt att jag älskade med en festival.

Det gläder mig att det går så bra för dem, och jag lovar en bra rapport från festivalen när det är dags.

/Alex

Fredagslistan 2013, vecka 44: 1980-1989

Jag fick lite blodad tand med förra veckans fredagslista då jag ju tog upp musik från bland annat 1985. Och då började jag ju fundera. 1980-talet. Det var ett årtionde som jag växte upp under - jag föddes 1976 så början av 80-talet har jag ju minst sagt dimmiga minnen ifrån. Att jag köpte IRON MAIDENs "The Number Of The Beast" 1988 kommer jag dock ihåg tydligt.

I vilket fall - jag bestämde mig ganska fort för att jag skulle göra en fredagslista som spänner över åren 1980-1989. En låt för varje år. Varför göra det lätt för sig? Nä, precis.

1980. IRON MAIDEN släpper sitt första album. Vi som gillar bandet vill gärna hävda att hårdrocken med detta släpp förändrades i grunden. I vilket fall så är låten The Phantom Of The Opera en av de bästa låtarna som bandet gjort. Att den håller fortfarande över 30 år efter det att den skrevs är jag fullt benägen att hålla med om.

1981. MÖTLEY CRÜE släpper "Too Fast For Love". Vill man vara elak skulle man kunna säga too high too fuck, men det stämmer uppenbarligen inte med detta band heller. Hair metalscenen som den såg ut under det dekadenta 80-talets Los Angeles handlade så mycket mer om att se "rätt" ut än att kunna erbjuda verkligt habil och stringent spelad musik. För som kollega Lina S har sagt så är detta  "musik där byxan är tight och håret brandfarligt". Observera det fejkade dubbeltrampet från Tommy Lee i Live Wire som är låtvalet.

1982. Finns det ett band som förkroppsligar ett hat mot hair metalscenen så måste det vara VENOM. Jag fascineras av att dylik musik som "Black Metal" som VENOM släppte just 1982 existerade samtidigt som Vince Neil och kumpaner struttade omkring och var höga mest hela tiden. VENOMs musik låter numera inte speciellt skrämmande, men 1982 måste detta ha framstått som oerhört hårt och chockerande, haha!

1983. MERCYFUL FATE släpper alla tyglar vad gäller falsettskrik på "Melissa". Detta är ett av Alexanders favoritband, mycket gissar jag på grund av att King Diamond återfinns på sång i detta gäng som enligt Metal Archives är "on hold". Ni som tycker att ni känner igen låten - METALLICA har gjort den i en coverversion som låter betydligt hårdare, men inte nödvändigtvis bättre. Jag har lyssnat (såklart på Alex inrådan) en hel del på just denna låt jag valt till listan - Curse Of The Pharaohs och fascineras fortfarande av vilka sinnesjuka skrin som dominerar låten.

1984. TWISTED SISTER släpper "Stay Hungry". Alldeles oavsett om man känner till skivan så kan jag garantera att man hört minst en låt från den skivan någon gång. Jag tänker då framför allt på We're Not Gonna Take It eller I Wanna Rock, två monsterhits som förfärade föräldrar. Jag menar allvar. Videon till I Wanna Rock var det tuffaste man sett. Det tyckte i alla fall en mycket ung undertecknad (jag var 8). Mamma var chockerad. 2009 såg jag bandet på SRF då de körde hela skivan. Det var magiskt bra och bandet golvade mig totalt och visade med emfas alla andra headliners det året (IN FLAMES och HEAVEN AND HELL) inte hade där att göra. Prick så bra var TS. Låtval Burn In Hell. 

 1985. PENTAGRAM släpper sitt debutalbum. Detta gäng har i stort sett blivit ihjälkramat av hipstermaffian då de låter precis rätt retroartat även idag för att folk ska gå i spinn. Relentless är en fint svängande låt som med tydlighet visade att även 1985 fanns det band som ville låta som om det fortfarande var 1978.

1986. ACCEPT släpper "Russian Roulette". Andra skivor som släpps detta magiska år inom metal: "Master Of Puppets", "Reign In Blood" och "Peace Sells...but Who's Buying". Alla känner till detta, så därför tyckte jag att det kunde vara på sin plats att ta en låt från ett band som har gjort sig ett namn på att streta på och leverera habil musik år ut och år in.

1987. TESTAMENT släpper "The Legacy". På denna skiva finns en av mina absoluta favoritlåtar med bandet. Det kan fanimig vara en av mina favoritlåtar överhuvudtaget: Burnt Offerings. Den har allt en bra thrash metallåt ska ha om ni frågar mig. Inser ni inte detta när ni lyssnar på den är något fel, haha!

1988. HELLOWEEN släpper "Keeper Of The Seven Keys pt. II". Jag gick fullständigt bananas när jag hörde Eagle Fly Free första gången. Jag tycker fortfarande att det är en av de bästa power metallåtarna som gjorts genom tiderna. 12-åringen Martin häpnade över hur många cymbaler som Ingo Schwichtenberg tycktes ha på sitt trumset. Jag hade 2. Men här var det ju cymbalmarkeringar i varenda jädra takt. Ja, ni fattar varför jag har valt denna låt, eller hur?

1989. MORBID ANGEL släpper "Altars Of Madness" och förändrar hela metalvärlden. Alla andra band gömmer sig i skräck över två saker:
1. MORBID ANGEL kan spela skjortan av alla
2. Metal har aldrig låtit mer ondskefull och hård som på denna skiva.

Jag kan inte tänka mig en värdigare avslutningslåt på veckans fredagslista än magiska Maze Of Torment.


/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 44: 1980-1989

Copenhell 2013, en recension

Jag hade aldrig varit på Copenhell tidigare men kunde naturligtvis inte låta bli att åka när KING DIAMOND visade sig göra sitt första gig på hemmaplan sedan 2006. Sagt och gjort, biljett köptes och väntan påbörjades. Jag åkte bara på lördagen, jag är för trött för att stå och slösa dagar på festival där jag intehar så många band jag vill se och fredagen boastade inte mycket för mig även om jag gärna sett GHOST och BETWEEN THE BURIED AND ME. Lördagen inleddes dock svinstarkt för min del med ACCEPT. De fick bara en timme, men det var en sån benknäckartimme att man knappt kunde stå upp efteråt. Breaker och Losers and winners var bäst, tveklöst.

 

Efter Accept knatade jag bort till nästa scen för att se NEWSTED, det var Jasons första gig i Danmark sedan uppbrottet med Metallica och det var ett välkommet återvändande. Musiken är inte märkvärdig mer än att den är tung, låter bra och svänger grymt. Hans egna favorit sades vara Long time dead men jag gillade King of the underdogs bäst. Och Whiplash, såklart. Bäst att kolla upp den där EP'n han mumlade om.

Efter Newsted såg jag några låtar med SABATON, mest för att SNOWY SHAW spelar trummor. Jag kan verkligen inte med musiken så jag försvann snart bort till pizzatältet istället dock. Lite tokjävlaösregn efter detta slog ned stämningen en smula men exakt när TESTAMENT gick på scenen tittade solen fram igen. Det är ju helvete vad bra de är, ständigt och jämt. Dock så tappade de bort sig så hårt i Native blood att Chuck Billy stoppade låten och startade om den, det var ganska roligt att se och alla i bandet skrattade hårt åt fadäsen. Bästa låten för min del var True american hate, den är tveklöst en av de styggaste alster de någonsin åstadkommit.

Lite mer väntan efter Testament men sen jävlar rasslade det igång. DOWN med en Phil Anselmo i högform sparkade sån stjärt att man blev alldeles öm. Han passade på att tycka till lite nedsättande om band som SKID ROW och MOTLEY CRUE dessutom, kanske med en glimt i ett öga, kanske inte. I sista låten Bury me in smoke dök det plötsligt upp massor av folk på scenen och vips stod alla medlemmarna i Down och bara sjöng medan Eric Peterson, Gene Hoglan och Alex Skolnick från Testament tagit över instrumenten och avslutade låten. Det var jävligt häftigt att få se på en scen må jag säga. Bilden säger kanske inte så mycket men det var exakt så det såg ut.

Efter Down äntrade GOD SEED den mindre scenen, det var tvättäkta ondska som serverades courtesy of herrarna King Ov Hell och Gaahl. Grötigt ljud bjöds det på tyvärr, men det var bara att framhärda för det var en bra spelning i övrigt. Man kan inte gå fel med Alt liv.

Och till sist, Kungens hemvändande. Han körde i princip samma låtlista som på Sweden Rock förra året men hade stuvat om det en smula och bytt ut Halloween mot Evil. Setet flöt lite bättre och han sjöng lite bättre, man märker att han börjar bli väldigt säker i rösten nu. At the graves var fenomenal igen, Voodoo var fantastisk och Evil satt som en smäck. Måtte han snart komma tillbaka igen, och då gärna inomhus på typ Amager Bio. En bonus var att Phil Anselmo tog sig en promenad i fotodiket i tredje låten, och när jag sträckte fram handen för att hälsa så flinade han bara och drog tag i mig och gav mig en bamsekram. Han hade nog druckit vuxenläsk, men det var väldigt trevligt iallafall!

Mitt första Copenhellbesök blir inte det sista. Jag visste inte det förrän jag stod där, men jösses vad jag saknat detta lilla formatet, den intima känslan med kanonband på små scener och inte en endaste människa som bara var där för "vara på festival". God stämning, hygglig mat och massor av toaletter, nej - detta var sannerligen inte mitt sista besök. Tak skal I ha Copenhell, vi ses i 2014!

(ögonblicket då King tittade rakt in i min kamera och jag fick kramp i ren lycka)

/Alex

Teknik, teknik, teknik. Och rock.

Vilken helg! Plötsligt har jag förärats en dator och lite pilleri till denna som nu möjliggör överförande av videoband på ett aldrig tidigare skådat sätt. Fort går det, bra blir det och roligt har jag. Såpass roligt att jag beslutat mig för att föreviga några av de roligare ögonblicken i min personliga tillika tämligen modesta karriär som rockartist. Bandet hette CRUSH, vi spelade mellan 1994 och 1996 och även om vi sällan var mer än knappt bra så hade vi roligt och gavs tillfälle att spela på ganska trevliga ställen. Ett sådant trevligt ställe var Mejeriet i Lund där jag tidigare sett ACCEPT (1993 och 1994), MOTORHEAD (1993) samt skulle få se BLACK SABBATH samma år som jag själv spelade där - 1995, den femte april. Den uppmärksamme lyssnaren hör genast att gitarriffet är snarlikt IRON MAIDENs Lord of the flies varför jag önskar påpeka att den låten först såg dagens ljus på hösten 1995 när skivan "The X-factor" släpptes. Sen huruvida det är bra eller dåligt att Iron Maiden anno 1995 valde att göra en låt av ett riff som några taffliga yngligar i södra Sverige också kommit på, ja, det må vara hänt. Vi lyssnar.

 

 

Ett annat och betydligt roligare videoband som legat i en låda ett tag och som aldrig tidigare sett dagens ljus innehöll en film från Göteborg 1993, närmare bestämt med UGLY KID JOE och DEF LEPPARD. Må vara att ingetdera band egentligen tilltalar mig speciellt mycket, men som en gammal onkel sade - "en nycirkulerad rockkonsert på dvd är alltid bättre än regionalpolitiska möten avseende asfaltsgupp". Ett citat att stödja sig på. Därför, varsågoda att njuta nästan 20 år efteråt.

 



 

 

I den andra kanalen har jag nyligen startat en ny bloggserie kallad "Proggliv" efter att mina "Resor till ingenstans" fått en paus. Gå gärna in och läs.

 

/Alex

Queensryche 2013 - en liten återkomst

Ur askan av det som en gång var mitt favoritband fick vi först GEOFF TATEs skräp kallat "Kings & Thieves" vilket med råge väl får anses som det sämsta den mannen presterat i någon form någonsin. Texterna, framförandet och själva låtarna är alla bara olika stadier av fekalier i musikform. Urk och blä och hoppas han aldrig släpper fler skivor.

Förväntningarna på själva QUEENSRYCHE var inte heller höga, alldeles oavsett att deras låtlistor idag hyllar deras storhetstid så kändes det som att det även där vore på sin plats att ta en gravöl över fordom stordom. Men så släppte de strategiskt nog en youtubeteaser på den kommande skivan igår och VIPS så fick jag iallafall en liten känsla av att "jo, det kanske kan bli något ändå". Det blir nog ingen uppryckning likt ACCEPTs senaste tre år men en uppryckning är det likväl. Av snuttarna att bedöma åtminstone.

Från initialt totalt ointresse kommer jag på mig själv med att faktiskt vilja höra skivan. Inte ställa den mot gamla skivor, inte jämföra och peka ut detaljer, utan bara höra skivan och se om det möjligen kan vara något jag skulle tycka om.

Det är en liten vinst bara det.

/Alex

Accept till Köpenhamn!

Japp, blott 12 dagar återstår innan de tyska metallarbetarna äntrar Amager Bios scen i den kongelige danske hofvedstad. ACCEPT som åstadkom metalhistoriens starkaste comebackskiva med "Blood of the nations" 2010 och en turné som krossade allt motstånd gör slag i saken i år igen. Visst, "Stalingrad" kanske inte riktigt når de höjder som föregångaren gjorde - troligtvis för att den just var föregångaren och ingen hade förväntat sig något dylikt. Jag kapitulerar däremot fullständigt inför låtar som titelspåret, Hung, drawn & quartered och bandets kanske allra bästa låt någonsin: Shadow soldiers. Accept 2012 lär bli precis lika bra som de tre spelningarna jag såg 2011. De får gärna skippa gamla låtar till förmån för nya, jag njuter så ända in i benmärgen av detta band och formligen dyrkar det nya materialet. Därvid dock inte glömt att jag hade betalat precis vad som helst för att få höra Losing more than you´ve ever had från "Balls to the wall" live.

/Alex (som i den andra kanalen idag pratar om Electric Lady)

Semestersviter

Så är en metallbibliotekarie tillbaka från semestern. Fyra veckor går fort, speciellt när man reser runt och letar skivor och annat. Och går på konsert. Jag ser att Martin inte är helt tillfreds med TESTAMENTs nya LP, jag tycker synd om honom och spelar min lite extra högt med honom i åtanke ikväll. En stark skiva enligt mig och True american hate kan mycket väl vara en av de bästa låtarna bandet någonsin presterat.

En annan skiva som äntligen kommit är ÄNGLAGÅRDs tredje skiva "Viljans öga". Jag fick cd´n för någon vecka sedan men har avstått från att lyssna eftersom jag väntar på den limiterade LPn som innehåller lite bilder och annat krafs som förhoppningsvis förhöjer initiallyssningen. Dessutom har det varit alldeles för bra väder för att lyssna på sådan känslosam, nästan tungsint musik. Jag längtar efter att höra skivan, titta på bilderna och njuta en stilla kopp kaffe alltmedan regnet rinner längs fönsterkarmen. Allt har sin tid.

På Repeat Records i Lund hittade jag två förnämliga nypressade dundersvåra skivor, MESSAGEs lilla mästerverk "From books and dreams" och JOSEFUS hårda "Dead man". Message har gått varm där hemma under de senaste veckorna, en intrikat liten rackare att sätta tänderna i. Det gillar jag.

Häromdagen läckte den kommande ommixade "Destroyer" av KISS ut på iTunes, och vips fanns den såklart även hos oss som inte har möjlighet att köpa därifrån. Varför man släpper den i endast detta format innan de fysiska skivorna kommer ut är för mig en gåta, man dödar ju sin egen marknad lite. Jag har både vinylen och cdn bokade sedan länge så jag lyssnade med gott samvete bums igenom den utläckta iTunesversionen. Jag ska inte döma grisen efter båren eftersom det trots allt är en mp3:a jag lyssnat på, men sådär vaaaaaaansinnigt stor skillnad är det inte. Lite punchigare, säkert en massa loudness som vanligt, Aces hemska originalsolo i "Sweet Pain" och lite annat ska locka människor att köpa skivan en gång till. Det som glädjer mig mest är att Peters trummor hörs lite mer i denna mix och hans spelande blir därmed faktiskt höjdpunkten på en skiva som de flesta Kissfans kan helt utantill. En passus, som i princip alla ommixar är, men en rolig sådan.

Nu går vi en hård jävla höst till mötes gott folk. Taget ur huvudet har vi inom kort ALICE COOPER på Liseberg (på onsdag!), WASP i Varberg, ACCEPT i Köpenhamn, SNOWY SHAW i Varberg, KREATOR & MORBID ANGEL i Köpenhamn, och med guds försyn MARILLION i Tyskland någonstans. Och lite annat. En bra höst helt enkelt.

Från en av de fina kvällarna jag såg för knappa två veckor sedan bjuder jag på en hit.

/Alex (som i den andra kanalen senare i veckan kommer att skriva om en gammal Kissadress igen. Det tar aldrig slut.)

Nya recensioner på WeRock

ICS Vortex är tillbaka i BORKNAGAR. Det är en starkt bidragande orsak till att Henrik Nygren går fullständigt bananas över bandets "Urd" och delar ut högsta betyg till skivan. Recensionen läses här.

Den gode Nygren delar även ut högt betyg till "Lost In The New Real" av Arjen Anthony Lucassen som åtminstone jag blir sugen på att kolla in.

Klassisk metal från ACCEPT, som minst sagt verkar ha hittat det så kallade flytet och levererar skiva på skiva med styrkebesked. Ingen personlig favorit hemma hos mig, men det spelar ju mindre roll när det inte är jag som skrivit recensionen av "Stalingrad" - det har nämligen Janne Sandstén gjort.

Ett av årets, kanske historiens, grymmaste omslag står norska LAKEI för med senaste representationen betitlad "Konspirasjoner". Tydligen verkar även innehållet vara lika grymt, ty Fredrik Sandberg tycker att bandet har "tillverkat det perfekta receptfria botemedlet mot överdriven ysterhet och glädje så här på vårkanten." Klockrent skrivet tycker jag!

För egen del har jag tagit mig an CATTLE DECAPITATIONs "Monolith Of Inhumanity" som inte riktigt når hela vägen fram, samt PIGEON TOEs "The First Perception" som emellanåt får mig att njuta storligen.

/Martin

 

Accept & Snowy Shaw

De senaste dagarna har jag mitt i min KING DIAMOND-eufori även spenderat lyssnandes på den nya ACCEPT-skivan. Jag är återigen helt förstummad. Ett band jag hade räknat bort totalt efter tråkspelningen på Sweden Rock 2005 är nu så bra att det om några år i backspegeln troligtvis kommer att framgå att de aldrig var bättre än just nu. Jag älskar Accept, gammalt som nytt, jag tycker om UDO (sångaren men inte solobandet) men det var längesen ett Accept med Udo lät så här bra. Jag ser verkligen fram emot att återigen få avnjuta Wolf Hoffmanns underbara gitarrspelande på Amager Bio i Köpenhamn dagen innan halloween!

Och när vi ändå rör oss i de nejderna: lördagen den tredje november markerar vi i almanackan som dagen då vi återigen får en möjlighet att avnjuta miniguden SNOWY SHAW och hans all star band, denna gång i Varberg. Alla ni som missade giget sist får nu en andra chans. Det blir lite andra gäster denna gång (kanske lyckas han få dit Mikkey Dee som var tvungen att missa det sist? ) och jag ska med själ och hjärta försöka lobba in "Le Theatre De Vampire" i låtlistan. Eller som jag kort uttryckte det när jag läste nyheten:

YEEEEEEEEEHAAAAAAAA!

/Alex

Accept är tillbaka!

Ingen text, inget tjafs. Bara metal. Och glädje!

/Alex