Ny musik! For real? Japp!

Hör och häpna, i helgen har jag lyssnat på NY musik! Inte uteslutande såklart, det mesta jag lyssnade på var gammalt mög som spelades in långt innan jag föddes, men en liten hög med nya plattor och bekantskaper avlyssnades faktiskt.

NASTY IDOLS nya platta "Kalifornia" är bra som fan. Inget nytt under solen, de låter ungefär som jag minns dem från Rockbolagets scen 1994, detta är dock helt till deras fördel. Inga långa temaskivor om valarnas utrotande, inga powerproggiga tendenser - bara rock. Och roll. Jag hoppas få se dem på en scen nära mig snart igen, det är lite av en bedrövelse att det gått hela 18 år sedan sist. Nyskapande? Inte ett dugg. Svettigt? Litervis.

Ett litet skivpaket från Record Heaven som anlände häromdagen innehöll en promoskiva från skivbolaget Transubstans. Normalt sett åker dylika promoplattor i soporna direkt, men en hastig avsyn av baksidan gjorde gällande att två bandnamn faktiskt fångade mitt intresse så jag lyssnade på hela skivan. Mycket riktigt var det mesta på skivan ointressant, men min blick var fortfarande att lita på: REFORM och ETT ROP PÅ HJÄLP släpper nya skivor inom kort och de båda smakproven på skivan kittlar mig oerhört, speciellt Reforms I furuskogen. I skrivande stund upptäcker jag att skivan finns på spotify, och kittlingen fortsätter bums med första spåret. Jag ber att få återkomma i ärendet.

Ett rop på hjälp hittar jag bara på myspace, detta eländiga forum. Hör ni det grabbar - hemsida eller facebook tack. Jag vill veta mer men avskyr verkligen myspace.

En annan otroligt trevlig bekantskap på Transubstans blev GÖSTA BERLINGS SAGA, namnet har existerat i mitt medvetande ett tag men jag har aldrig kollat upp dem. När jag gick igenom artisterna på bolaget fanns de där vilket resulterade i att jag imorse gick min jobbpromenad till tonerna av deras skiva "Detta har hänt". Det var på tiden kan jag säga. Otroligt snyggt.

Så där sitter man och tycker att allt var bättre förr, och så visar det sig att det faktiskt finns band som är bra idag också! Ska det behöva vara så?

In och lyssna på "Reveries of Reform" på Spotify nu!

/Alex

Stygga idoler och galna gubbar

Helgens produktivitet nådde hittills oanade höjder när jag ombads att lite omgående pilla till en gammal videokassett med NASTY IDOLS inspelad i Hässleholm 1991. Sagt och gjort, en överföring och lite småpill senare så satt jag där och lyssnade och tittade och kastades tillbaka till början av 90-talet när sagda band var kungar, åtminstone i södra Sverige. Jag fick bara sett dem en enda gång, på Rockbolaget i Helsingborg i januari 1994, men det var en rent för jävla bra spelning och Peter Espinozas plektrum sitter fortfarande tryggt kvar i sin ficka i min plektrumsamling. Ain´t got nothing från plattan tredje plattan "Vicious" är fortfarande en klassiker. Tyvärr så tappade jag bort dem efter det, men det är lätt åtgärdat 2012 varför jag med glädje återupptog bekantskapen med bandet imorse under morgonpromenaden till jobb. Tänk vad en liten bootlegvideo kan göra.

En annan ynnest som förärades mig redan i fredags var den ur brevlådan sprungna dvdn med ALICE COOPER. I tusentals år har vi längtat och hoppats att den tv-filmade konserten från San Diego 1979 skulle se dagens ljus på dvd, och i fredags var väntan slut. Jag har likt alla andra tragglat runt med en hygglig videokopia sedan barndomen, den fanns tillgänglig på köpemarknaden en kort stund i början av 80-talet men återutgavs aldrig vilket naturligtvis både spädde på myten och gjorde den ganska svåråtkomlig under lång tid. Men nu så! Madhouse Rock-turnén var fantastisk, skivan han turnerade på, "From the inside", är en av mina favoriter, låtvalet var kanon och scenproduktionen är dundersnygg. Det enda smolket i bägaren är Alice själv som här inte var vid helt god vigör, smal som en pinne och med en nästintill obefintlig sångröst varför han istället stackato-pratar sig igenom låtarna. Detta är dock en parentes i sammanhanget, bandet är fenomenalt med guden Steve Hunter på ena gitarren och även monsterbasisten Prakash John.

Jag såg igenom hela konserten omedelbart och njöt. Nu har jag det bästa kvar - att se konserten med Alices egna kommentarspår. Alla som hört honom snacka igenom Welcome To My Nightmare-konserten från London 1975 vet att det är en högtidsstund jag har framför mig. Tror det får bli frukostprojektet imorgon.

/Alex