Gott folk!
Vi har nu hunnit halva 2017, och jag kan garantera er att det inte finns någon musikskribent som inte har börjat fundera på den där fina årsbästalistan som närmar sig med ökande fart. Jag började fundera på den här listan för ett bra tag sedan, och tanken med just den här fredagslistan är lika mycket för mitt eget anbelangande som för er lyssnarnjutning. Jag skapar alltid en spellista över innevarande år. I takt med att tiden går, och fler skivor släpps desto mer omfattande blir den. I skrivande stund har listan en speltid på 28 timmar, och den kommer såklart bli längre.
Jag har valt ut fem skivor som jag anser har en mer än rimlig chans att få placeringar på min personliga årsbästalista - i skrivande stund - det vill jag verkligen påpeka, haha!
Jösses vilken magisk skiva det här är.
Jag var hårt övertygad om att SOEN redan på förra skivan, "Tellurian", hade hamnat på årsbästalistan för 2014 om det året inte hade varit så vanvettigt starkt. Med "Lykaia" har bandet åstadkommit ytterligare en skiva som kanske är lika stark som "Tellurian", om inte starkare. Bandets mörka och eklektiska musik försätter mig i känslolägen så magiskt njutbara att det är svårt att inte tycka att det här bandet har något alldeles speciellt. Trots att bandet tar och lånar element från många olika håll, så blir det något verkligt eget av alla dessa intryck. Att bandet dessutom har en sångare i Joel Ekelöf vars stämma fullständigt glöder hjälper också till.
"Emperor Of Sand" av MASTODON
Det tog inte speciellt många lyssningar på "Emperor Of Sand" för att fatta att det här är den bästa skivan MASTODON har gjort sedan "Crack The Skye" från 2005. Och det är en insikt som är helt ljuvlig att komma fram till. I stort sett allt klaffar på den här skivan. Här finns ett underbart driv, rent episka refränger, nyfikenhet, plus att samtliga sångares insatser ligger på riktigt bra nivåer. Detta plus att gitarrarbetet formligen briserar i låt på låt på låt gör att jag blir helt lyrisk när jag ens tänker på skivan.
"Reflections Of A Floating World" av ELDER
Det var Susanne som tipsade om ELDER i en fredagslista. Sedan dess är jag mer eller mindre fullständigt begeistrad av den här psykedeliska doomorkestern från Brooklyn. Ringer det varningsklockor om att detta är hipstermetal? Sådana reservationer kan ni kasta överbord, för detta är musik skriven och framförd med så mycket känsla och övertygelse att det inte går att tänka tanken "detta är inte trve". Mycket fokus på gitarrspel, och galna tempoväxlingar gör att "Reflections Of A Floating World" kräver ganska mycket lyssnartid, men är inte svårlyssnad för den sakens skull.
"Soothsayer" av DIRT FORGE
Det här köpenhamska bandet har styrt upp den fetaste gitarrtonen detta året. Mest av allt visar DIRT FORGE på möjligheterna med triospel, och hur bra det kan bli när kommunikation mellan bas, trummor, gitarr och sång ligger på den här våglängden. Alexander Kolbys majestätiska stämma knyter ihop den här oheligt förträffliga sludgegrytan på ett sätt som borde få andra bands sångare att avundsjukt undra hur fan människan gör. Att DIRT FORGE låter så här bra redan på debuten gör att jag sannerligen undrar hur i hela helvetet de ska kunna toppa "Soothsayer".
"Black Drapes For Tomorrow" - SHORES OF NULL
Italienska sidoprojektet SHORES OF NULL imponerar sannerligen med sin fina hybrid av melodisk black och doom. Det är dystert så det räcker och blir över, men här finns en kärna av innerlighet och kärvhet som jag finner så rackans tröstande. Ibland behövs det sådana skivor också, och jag har återvänt ganska ofta till "Black Drapes For Tomorrow" sedan den släpptes i mitten av april. Det här är en skiva som gjord att lyssna på i hörlurar, gärna när barnen har somnat och du behöver en skiva att själv varva ner till.
/Martin
