Fredagslistan 2017, vecka 6: 1993

Gott folk!

Vi återvänder till 1990-talet och den här veckan kollar jag närmre på året 1993.

Likt de flesta åren så hände det en hel massa 1993. Noterbara händelser är att Bill Clinton svärs in som president, Tjeckoslovakien delas och blir två länder, Tjeckien och Slovakien i vad som brukar kallas sammetskilsmässan, jag går första året i gymnasiet på af Chapmangymnasiet i Karlskrona, en bilbomb detonerar under World Trade Center i New York och dödar 6 personer, 1000 skadas, 76 personer skjuts ihjäl i Waco, Texas efter en 51 dagar lång belägring av davidianernas högkvarter - en extrem kristen sekt ledd av David Koresh, och Toni Morrison blir den första svarta kvinna att få Nobelpriset i litteratur. Plus att det, såklart, kom ut en hel massa verkligt bra musik.

Häll upp en kopp valfri dryck, vi kör!

Ronnie James Dio - denne titan inom hårdrocken - hade 1992 gjort en storslagen återkomst till BLACK SABBATH på "Dehumanizer" som jag har skrivit om flera gånger här på bloggen. Det blev en kort sejour i bandet, för redan året efter kommer den här skivan till vänster "Strange Highways". Med sig hade Dio fått med sig Vinnie Appice som jag alltmer börjar betrakta som en helt galet bra trummis. Jag gissar att många associerar Dio med skivor som "Holy Diver" och "The Last In Line" eller "Mob Rules" och "Heaven & Hell". Det gör jag i alla fall, men "Strange Highways" är verkligen värd att kolla in. Den påminner väldigt mycket om just "Dehumanizer", vilket inte gör mig personligen så mycket då jag tycker väldigt bra om den skivan. Det är tungt, argt, och alla bandmedlemmarna lirar loss som om livet berodde på det.

När ENTOMBED släpper "Wolverine Blues" visar de igen på vilket geniband de var på den här tiden. Många tyckte att bandet stack av för mycket från hur death metal "skulle" låta, och att de gamla skivorna var att föredra. Personligen var det med den här skivan jag upptäckte inte bara ENTOMBED, utan hela den scen som vid det här laget hade hypats så hårt att den redan hade börjat stagnera. Jag lyssnade utav bara helvete på den här skivan och skrev min första recension någonsin i ett fanzine min klasskompis Ulf hade startat. Recensionen var lång och avslutades med orden "Suverän. Köp för fan!". Hur jag kommer ihåg det? Jo, Ulf kapade hela recensionen utom de avslutande orden, hahaha! I vilket fall - "Wolverine Blues" är en skiva som jag återvänder till, visserligen oregelbundet, men den kommer alltid att ha en speciell plats i hjärtat.

Om death metalscenen tyckte att ENTOMBED hade blivit för lättillgängliga, så visste de allra flesta inte hur de skulle ställa sig till CYNICs debut "Focus". Idag inser, tror jag alla, hur jävla långt före sin tid det här bandet var. Då - som ett resultat av att folk inte fattade exakt vilken banbrytande skiva det här är - splittrades CYNIC och Paul Masvidal och Sean Reinert blev med i ett annat stilbildande band - DEATH - och det dröjde till 2008 innan bandet släppte nytt material. Blandningen mellan death metal och verkligt udda inslag verkar idag kanske inte så speciellt märkligt. Men då måste folk ha kliat sig i förvirring över vad i hela glödheta det här var för något. Många band har dock vittnat om att utan "Focus" så hade scenen sett väldigt mycket annorlunda ut.

Jo, jag har skrivit om FAITH NO MOREs "Angel Dust" tidigare här på bloggen. Med Mike Patton i spetsen var FNM när de släppte den här skivan ett band jag hade bra koll på. Jag hade köpt "Introduce Yourself" runt 1990 och jag har fortfarande kvar den på vinyl, och såklart hade jag snubblat in på bandet med "The Real Thing" med megahiten Epic. Men det här var något helt annat. FNM har alltid gått sin egen väg, och att som skivbolaget ville att de skulle göra - gå vidare i samma spår - ja, det var de såklart inte alls intresserade av. Bara att döpa en skiva efter ett narkotiskt preparat och ha låtar som heter Crack Hitler, Be Aggressive och Jizzlobber signalerade ju att detta var inte musik som skulle spelas på radio. Men skivan uppskattades och uppskattas fortfarande som en av bandets bästa.

Stockholmscenen inom dödsmetallen var ju inte bara nationellt respekterad, utan gav ju verkligen genklang internationellt. Det är lätt att förstå med band som ENTOMBED och DISMEMBER. Ett band som möjligen kom lite i skymundan av dessa två noder är DESULTORY som 1993 gav ut sin debut "Into Eternity". Detta är verkligen en helt otroligt bra skiva. Visst, du hör att det låter exakt som stockholmsdödsen lät på den här tiden. Men det finns en härlig oberäknelighet i vad DESULTORY gör på den här skivan. Framför allt trummisen Thomas Johnson bjuder på en pugilistisk uppvisning som ibland slirar, men som alltid är sjukligt underhållande. Samtliga låtar på skivan är fint genomarbetade och det är verkligen inte svårt att förstå att den här skivan har fått höga betyg genom historien. Här finns en atmosfär och ett melodiskt anslag - utan att avvika för mycket från dödsen - som jag sannerligen går igång på.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 6: 1993

Fredagslistan 2015, vecka 21: Nytt material

Godmorgon!

Idag får ni er en lista med nytt material - då pratar vi om skivor som har släppts denna veckan. Vill ni veta mer om vad jag tycker om plattorna så är det värt att surfa in på Werock.nu redan nu då jag har satt tre av skivorna under lupp. 

Vi kör. 

"Invictus" är George Kollias soloskiva. Och här pratar vi verkligen om en soloskiva då den kanske bekante skinnpiskaren i NILE står för samtliga instrumentella insatser, sången, och all musik samt text.

Det är alltid vanskligt med dylika skivor tycker jag, för det är nästan alltid som det är någon detalj som inte håller samma klass som de andra. Trumspelet visste jag ju skulle hålla yttersta världsklass - NILE har aldrig behandlat sina trumslagare med silkesvantar och Kollias har hållt den positionen i över ett decennium. I övrigt då? Ja, helt tokigt är det inte, även om det inte håller samma klass som NILE. Det är det å andra sidan inte mycket som gör. Produktionen är fint organisk, vilket jag uppskattar. Jag gillar när trummor låter som just trummor.

"Pathway" av SECRETS OF THE SKY. SECRETS OF THE SKY är verkligen ett band att hålla koll på om du uppskattar musik som vill mycket och sorterar under svår, tung och mörk musik med några ljusa inslag. Jag själv går verkligen igång mer och mer på sådan här musik - kanske har det med åldern att göra att jag blivit mer tålmodig. Eller så är det kanske bara så att bra musik är bra musik.






GUTTER INSTINCT. Lägg det namnet på minnet. Helsingborgsbandet levererar grymt köttig och oerhört elitartad dödsmetall på EP:n "The Insurrection". Detta är dödsmetall när den är som bäst: skitig, ond, argsint och med en produktion som sätter tarmarna i gungning. Att bandet dessutom nyligen har satt bläck på ett kontrakt med ansedda Prosthetic och har förekommit i diverse press gör att jag både tror och hoppas att bandet når en stor publik. Just nu har jag svårt att få nog av bandets musik, och "The Insurrection" gör att jag verkligen ser fram emot den fullängdare som bandet står i begrepp att spela in.



Att FAITH NO MORE har släppt nytt material är ingen liten sak om ni frågar mig. Jag har lyssnat på bandet sedan jag skaffade "Introduce Yourself" på vinyl 1988. Jag har lyssnat, likt många, på "Angel Dust" från 1992 ett skadligt antal gånger. Jag är väldigt övertygad om att det fortfarande finns ett behov av dylik väldigt eklektisk musik för att utmana oss lyssnare. Desto mer glädjande att FAITH NO MORE på "Sol Invictus" känns lika gränslösa, relevanta och intressanta som de gjorde under 1900-talet.






Jag avslutar listan med lite österrikisk black metal och musik från GROTESKHs andra album "Code: End". Inte det mest nydanande vi kommer få höra i år, men icke desto mindre en rasande trevlig skiva som innehåller låten Mystery Orbs, en minst sagt baskaggekåt liten pärla till låt. att bandet gör en fin fade in tycker jag förtjänar lite extra beröm. Jag ber er dessutom lägga lite extra märke till den fina low-endproduktionen.Så där ska det låta - i alla fall i mina öron.

Det var allt gott folk - nästa vecka, om allt funkar som det ska - återvänder Susanne med en, vad hon själv har sagt, djävligt göttig lista. Ta betäckning med andra ord!

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 21: Nytt material

Fredagslistan 2015, vecka 19: Covers mark II

Godmorgon!


För två år sedan gjorde jag en fredagslista på temat covers. Denna vecka kände jag för att köra en ny lista på detta tema, ett tema som kan framkalla rysningar av antingen vällust eller illamående. Precis som förra gången får ni originallåten också.

 Vi kör.

Satt ni kaffet i vrångstrupen nu? LILLASYSTER är någon sorts avknoppning/fortsättning på LOK. Både Martin Westerstrand och Daniel Cordero återfanns i LOK och om det kan man ju tycka vad man vill. Jag har dock svårt för att värja mig från den genuina spelglädjen och svänget i bandets cover av Rihannas Umbrella. Originallåtens genialitet ligger främst i att den är fruktansvärt anpassningsbar till andra genrer. LILLASYSTER fick med sin version av låten en placering på trackslistan vilket säger en hel del om rätt mycket.

Chuck Schuldiner gör en nästan slaviskt hängiven version av JUDAS PRIESTs klassiska låt Painkiller från skivan med samma namn. DEATH var ju direkt nydanande när det gällde death metal, och det som främst märks är Schuldiners makalösa förmåga till att gasta i de oktaver han gör här. Du glade säger jag bara!

ABORTED manglar upp en mäktig rensstorm till version av SEPULTURAs Arise. Det är ingen direkt hemlighet att jag dyrkar SEPULTURAs tidiga skivor. "Arise" är en skiva som jag fortfarande återkommer till med jämna mellanrum. ABORTEDs version bjuder på väsentligt många fler nerslag på virveltrumman än originalet. Sven de Caluwés sånginsats är också betydligt mer köttig än Max Cavaleras. Med andra ord - precis som förväntat!

REVOCATION gör en version av åter aktuella FAITH NO MOREs Surprise! You're Dead! Jag har faktiskt originalskivan "The Real Thing" på vinyl och har lyssnat ett nästan skadligt antal gånger på "Angeldust" som i mitt tycke är bandets bästa skiva. REVOCATION är betydligt mer benägna i att tillämpa dubbelstamp än vad FAITH NO MORE är. En väldigt kul version.

Nu kommer vi in på verkligt klassisk mark. DIO-klassisk. Holy Diver är låten. KILLSWITCH ENGAGE är inte ett band jag lyssnar på till vardags. Bandets egna musik har aldrig tilltalat mig. Men deras version av kanske den mest klassiska låten av Dio är en fin hyllning utan att bli en total efterapning. Det svänger utav bara fan. Jag inbillar mig, faktiskt, att Ronnie James hade gillat detta.

När Blake Richardson, Dan Briggs och Dustie Waring hade varit med i grymma BETWEEN THE BURIED AND ME ett tag och delaktiga i skivan "Alaska" gjorde bandet "The Anatomy Of" en renodlad coverskiva. Otroligt spretigt album, men några fina guldkorn finns. Som exempelvis bandets version av "Blackened" av METALLICA. Detta är verkligen bra. Dels growlar Tommy Rogers genom hela låten och Richardson ställer till med en veritabel trumfest på kaggarna. Och ja, det finns bas!

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 19: Covers mark II

Fredagslistan 2015, vecka 13: 1995

Godmorgon!

Tänkte vi skulle vara lite retrospektiva idag. Jag gillar ju att ibland göra listor efter ett årtal, om inte annat för att påminna mig om att jag inte har någon heltäckande koll - på långa vägar - över när skivor gavs ut. Idag grottar vi ner oss i året 1995, ett år i mängden för de allra flesta. 1995 var året jag tog studenten, 5,372 människor dör när en stor jordbävning ödelägger staden Kobe i Japan, Belgien skrotar allmän värnplikt och följande skivor såg dagens ljus.

Vi kör.

Devin Townsend är en skruvad musiker som tycker om att utmana sina lyssnare med stor känsla för det absurda, det grovt brötiga och det rent jobbiga i musik. Det är ingen slump att STRAPPING YOUNG LAD var ett band som dyrkades av väldigt många musiker. 1995 kom "Heavy As A Really Heavy Thing" som egentligen var ett rent soloprojekt med Townsend som enda fasta punkt i bandet. Jag skulle tro att skivan förvirrade många när den kom ut - det gör den förresten fortfarande - och musiken skaver rätt ordentligt mot öronen.

DEATH var ett fantastiskt band. Det är ingen direkt hemlighet att bandet med Chuck Schuldiner omdanade death metal rätt ordentligt. "Symbolic" kom den 21 mars 1995. Låtarna ligger på en groteskt hög nivå. Gene Hoglan lirar trummor som om livet berodde på det. I senare intervjuer har han pratat om hur han överspelade nästan hela tiden, ivrig att visa upp sina färdigheter. Har jag någonting emot hans lir? Verkligen inte. 

Jag har haft med FAITH NO MORE på en Fredagslista innan. Visste ni att bandet är på gång med en ny skiva? Likt ganska många andra lyssnade jag på bandet kring släppet för bandets så kallade hitlåt Epic. Skivbolaget blev helt till sig och ville, såklart, att skivan efter skulle gå i samma spår. De fick "Angel Dust". Fy fan vad jag lyssnade på den skivan. Men den kom 1992, och skivan för veckans lista är en lite mer lättillgänglig platta som heter "King For A Day, Fool For A Lifetime". Väldigt fin och sympatisk skiva den också. Låten Ugly In The Morning är ett fint tvärsnitt av hur bandet kunde låta. Luftigt, stressat och med en Mike Patton som ömsom kräkskriker som sjunger fint. 

Jag lyssnade inte på "Pierced From Within" när den släpptes den förste maj 1995. Jag var helt omedveten om SUFFOCATIONs existens. Många år senare krossade skivan mina hörselgångar med skrämmande frekvens. En väldigt solid och brutal death metalskiva.

Avslutar listan med en låt från Blaze Bayley-eran, Sign Of The Cross från "X-Factor". Låten klockar in på 11 minuter och 7 sekunder och är en av de bästa låtarna som bandet snickrade ihop under en annars ganska intetsägande del av sin karriär. Framför allt sjunger Bayley fullt ok och låten är synnerligen mäktig. 

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 13: 1995

Fredagslistan 2013, vecka 12 - Martin är inte helt nöjd, men när han är det är han verkligt nöjd.

Fredag igen och förutom att vi kan glädjas för att EM-kvalet drar igång igen ikväll med match mot Irland, så kan vi förenas i yster ringdans över att Susanne nu är tillbaka som medskapare av fredagslistan. Det ni, det är min själ inte så dumt.

Susanne inleder med tre norska akter - VREID (ett av BiblioteKarins favoritband för övrigt). Jag får säga att jag blev förvånad - jag hade väntat mig ett satans härj. Framför allt då bandets namn betyder vrede. Men, ack vad jag bedrog mig. Snarare är det lite lagom ilsken musik som strömmar ur lurarna. Alls inte oäven.

Sen jävlar blir det så magiskt episkt med IN VAIN och deras "Aenigma". Detta gillar jag riktigt ordentligt kan jag säga! En synnerligen trevlig blandning mellan det mäktigt orkestrala och det riviga. Jag uppskattar i synnerhet bruket av symfoniorkester.

Sen kommer det hela fem låtar som jag med viss underdrift kan säga inte är min kopp te. Men skit i det, gillar ni det, så gillar ni det. Nu till några omdömen:  CREST OF DARKNESS med den föga originellt döpta låten Welcome To My Funeral, såsar på i mediokritetens tecken, DEVOURMENT - ett band som jag rimligtvis borde gilla - tråkar ut mig fullständigt med Fifty Ton Warmachine. DENOUNCEMENT PYRE fyller ingen nämnvärd funktion heller dessvärre, ROTTING CHRIST med skivan vars namn är på grekiska är rent av dålig. Jag har alltid haft svårt för det bandet. THE FALL OF EVERY SEASON kommer ni älska om ni gillar långa låtar i midtempo. Jag gör det inte. Usch, jag är riktigt negativ känner jag.

OMNIUM GATHERUM vet ni ju att jag gillar. Från "Beyond" har Susanne valt Formidable - en vacker och likt många av bandets låtar, härligt melankolisk låt. Slingorna bölas fram från gitarristerna Markus Vanhala och Joonas Koto på ett synnerligen förtjänstfullt vis.

 Vi återvänder till det episka och THYRFING. Jag har lyssnat mycket lite på bandet. Med mycket lite menar jag att jag har lyssnat på den låt Susanne har valt - Mot Helgrind som jag väl får anta inte syftar till någon pub i Hardangervidda utan något helt annat. Det är överlastat utav bara helvete, men funkar trots detta ganska ok.

Som avslutning dänger MOURNING BELOVETH oss i skallen med en episkt usel låt som är lika lång som den är förfärlig - Dead Channel. Fy satan säger jag bara.

- Pausfilm - 

Så, vi fortsätter med psykbrytsvarning och DILLINGER ESCAPE PLANs nya låt Prancer. Gillar man, som jag, bandet så kommer man tycka att det är bra. Det låter nämligen precis som det brukar.

Sen kommer det ett härligt sjok gammelmetall - ENTOMBED, SLAYER, och IRON MAIDEN visar hur det går till när man etablerar legendstatus med låtar som Like This With The Devil, Silent Scream och The Prisoner. Jag vet inte om ni tänkt på hur fantastiska dessa låtar är. Om inte är det hög tid att inse nu att Silent Scream kan vara en av de bästa låtarna SLAYER skrivit.

Vi lugnar ner oss lite grann med GHOST BRIGADE som släpper på det näst tyngsta groovet på listan denna vecka. Traces Of Liberty är en sån där skönt hemsökande låt som är tagen från bandets "Until Fear No Longer Defines Us".

KLONEs senaste skiva "The Dreamer's Hideaway" tyckte jag sådär om. "Black Days" däremot är en riktigt bra skiva med starka låtar och en skönt ångestdriven sånginsats från Yann Ligner.

Ett skuvat trelåtarssjok - det blir mycket sånt idag märker jag - där något udda THE MARS VOLTA inleder. Jag lyssnade nästan sönder "Deloused In The Comatorium" när den kom. Faktum är att jag lånade den på mitt lokala bibliotek och såklart är detta evigt tacksam för detta haha! Det är ju inte det hårdaste som finns, men jävlar i det om det inte är bra för det. FAITH NO MORE var såklart så mycket mer är Epic. Skivan efter "The Real Thing" som "hiten" låg på exempelvis. "'Angel Dust" är vansinnigt bra. Jag valde Land Of Sunshine men skulle i princip ha kunnat välja vilken låt som helst från skivan. RAGE AGAINST THE MACHINE är ett band som jag mer än gärna skulle ha sett när bandet hade sin heyday. Gosse vad bra de var. Nu får jag nöja mig med att kolla på utmärkta DVD:n "Live At The Grand Olympic" eller lyssna på ljudupptagningen från samma gig. Kanske lite tråkigt låtval i Bulls On Parade men den är ju så groteskt bra att jag inte kan låta bli.

Nu kommer vi till den svängigaste och fetaste låten på listan om ni frågar mig. Susanne kommer ha min eviga tacksamhet för att hon tog med en låt av IN VAIN. Jag snöade in rätt hårt på det bandet. Jag minns att det var samma sak med NE OBLIVISCARIS. Så tack Susanne :) Times Of Yore fångar mig från den omedelbara starten med sin elegans och sitt sväng. Den släpper inte taget på de 7 minuter och 22 sekunder som den varar. Magiskt bra.

Så, det var fredagslistan vecka 12 2013. Enjoy!

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 12: Martin är inte helt nöjd, men när han är det är han verkligt nöjd.

Fredagslistan

Nu ska draperiet falla. Vilka låtar har en utmattad undertecknad lyssnat på denna veckan? För att ansluta till första meningen - en låt av OPETH finns med, men inte The Drapery Falls från ypperliga "Blackwater Park" utan Hope Leaves från "Damnation". Den har spelats mycket kan jag säga - rent balsam för en tröttkörd själ.

Alex har gått omkring med en saligs leende hela veckan då han har lyssnat på DREAM THEATERs kommande "A Dramatic Turn Of Events". När jag hör On The Backs Of Angels förstår jag honom. Det lovar riktigt gott detta faktiskt!

Sen finns det en hel del annat också - FAITH NO MORE till exempel, BON JOVI och HELLSONGS - vilket ger en väldigt mångsidig lista. Varannanprincipen gäller - första låten är Alex val.

Fredagslistan vecka 36

/Martin