Hatten av, Marcus, hatten av. PROGRESSIVE CIRCUS startade i det stora fast lilla formatet i Helsingborg förra året. Det var en trevlig tillställning, tyvärr inte så välbesökt som man kunde önska men Prog och Helsingborg är tyvärr inget som är synonymt. För mig åtminstone. När arrangören Marcus Enochsson så hintade om en fortsättning så var det väl INGEN som vågade hoppas att det skulle bli så här bra. Och så presenterades lineupen. DEMONER, ANNAMY, SONIQ CIRCUS och BEARDFISH är good shit all around, men det var två punkter i det digra schemat som fick mig att tappa andan.
Först - på nåt underligt sätt lyckades han få hit CARAVAN. Sprungen ur Canterburyproggen redan 1968 gjorde bandet en historisk SVERIGEpremiär - törs jag säga det - 47 år efter att de bildats. Med låtskatter som In the land of grey and pink och den fenomenala For Richard var det sannerligen en högtidsstund. Men nu gick jag händelserna i förväg. Ett band spelade innan Caravan.
Änglagård.
Tidigare bloggläsare kanske minns min faiblesse för detta band, dels genom skivrecensionen för "Viljans öga", dels genom min lycka efter att ha fått se dem live på Sweden Rock Festival 2012. Jag nämner i den recensionen att jag önskade att jag skulle få se dem inomhus, vilket blev verklighet i lördags.
The Tivoli är inte känt för att ha särskilt bra ljud. Stengolv, högtalare riktade nedåt mot sagda golv, det är en liten och knepigt designad lokal, m.m. Men om bara bandet ger sig FAN på att ha bra ljud med sig så går det. Ett par gånger har det hänt, och i lördags blev det nästintill fulländat. När dessutom publiken var förvånansvärt respektfull och (mestadels) höll käft i de tysta partierna så var det precis som jag hade drömt om.
Man sluter ögonen och befinner sig på den där stenen. Ingenting annat spelar någon roll. Någon i publiken skriker "we love you" och det förstör faktiskt inte stämningen. Bandet ler åt känsloyttringen. Jag ler också. Det fångas något i luften denna kväll, något som man inte kan beskriva med ord eller höra på upptagningar i efterhand utan som man var tvungen att vara där för att uppleva. Och det är väl det som de allra flesta band eftersträvar. Inte att låta bra på youtube dagen efter, utan att ge den närvarande publiken musiken de skrivit. Ur hjärtat. Utan förbehåll. Och hoppas att publiken tar emot den i sina hjärtan.
Det gjorde jag.
Hatten av Marcus. Vi ses om ett år.
/Alex
Vilken fantastisk cirkus!
Änglagård till Helsingborg!
God fortsättning gott folk. Vi börjar det nya året med nyheten att ÄNGLAGÅRD spelar på Progressive Circus i Helsingborg den 25/4 vilket är den bästa nyheten jag fått på länge. Spelningen på Sweden Rock för ett par år sedan var fin men stördes av ljud från den andra scenen. Nu blir det inomhus och njutning om bara folk lovar att hålla käft.
Köp biljetter HÄR!
Jag hoppas på Sista somrar. Det finaste stycket de skrivit.
Så här skulle alla nya år börja.
/Alex
Änglagård - Viljans Öga
Det är en typisk sensommardag, eller rättare sagt eftermiddag. Solen går sakta ner och lyser genom trädens lövverk, det är ett nästintill magiskt ljusspel att bevittna. På den stora stenen alldeles invid tjärnen sitter du och lyssnar, på susandet ifrån träden, på tystnaden ifrån vattnet. På stillheten. Emellanåt bryts den spegelblanka vattenytan av något, det bildas små ringar som sakta rör sig utåt, bortåt. Denna eftermiddag spelar det ingen roll att logiken och rationaliteten säger att det inte finns skogsväsen, du ser dem överallt ändå. Det är som att tiden just i detta nu står helt stilla. Den enda förhoppning du har är att denna eftermiddagen aldrig ska ta slut. Du vet att det inte kommer att bli så, men du håller fast vid förhoppningen ändå.
Precis som jag beskriver låter ÄNGLAGÅRDs nya skiva "Viljans Öga". Jag har älskat Änglagård i många år, och 2012 skulle äntligen bli det året jag fick se dem live. En på många sätt underbar spelning, endast grumlad lite av att den tyvärr ägde rum på festival. Es ist egal. Jag har egentligen aldrig gjort skillnad på "Hybris", bandets första skiva, och "Epilog", bandets andra. Det enda jag vetat är att Sista somrar på "Epilog" med all sannolikhet är bandets och kanske den svenska musikhistoriens vackraste låt. Dess ödesmättade stämning innehåller allt jag kan önska.
Så släpptes då "Viljans Öga" för några veckor sedan. Bäst avnjutes den på lp, inte för att jag är speciellt ljudintresserad eller för att jag har en bra anläggning (vilket jag inte har) utan för att allting, precis allting, blir perfekt om just denna skivan spelas i detta format. Omslaget är kanske det snyggaste jag någonsin sett. En låt per sida på en dubbel-lp betyder att du ungefär var femtonde minut får resa dig och byta sida. En välbehövlig kontemplativ paus. Om man bara lyssnar rakt av utan paus eller eftertanke så blir musiken ofta till slut en bakgrundsgrej och där vill jag aldrig hamna.
Omslaget är perfekt och i den medföljande boken illustreras varje låt av en bild och en kort text. Jag blir nästan tårögd när jag läser, tittar och lyssnar. Detta är inte bara musikalisk perfektionism i stil med [insert valfritt band du tycker är bäst] utan även musiken som konstform för ALLA sinnen i sin mest förädlade form. Det är exakt denna skiva som är anledningen att jag lägger ner hela mitt liv på att lyssna på andras alster istället för att ens försöka skapa något eget. Änglagård fångar i varje ton, varje ord och på varje bild det jag älskar mest av allt med att vara vid liv. Själva medvetandet. För det tackar jag er.
Min enda önskan är att de gör en konserthusspelning någonstans i landet. Jag åker var som helst, bara jag slipper höra MSG i bakgrunden. Att få sitta på en ytterplats på rad 7 i Jönköpings / Luleås / Knislinges / Helsingborgs Konserthus en sen höstkväll. Änglagård spelar hela den nya skivan. Kanske spelas Sista somrar eller Höstsejd som extranummer, men det spelar ingen roll. Där och då skulle mitt liv vara fulländat. För den stunden åtminstone.
Tack, Änglagård.
/Alex
Semestersviter
Så är en metallbibliotekarie tillbaka från semestern. Fyra veckor går fort, speciellt när man reser runt och letar skivor och annat. Och går på konsert. Jag ser att Martin inte är helt tillfreds med TESTAMENTs nya LP, jag tycker synd om honom och spelar min lite extra högt med honom i åtanke ikväll. En stark skiva enligt mig och True american hate kan mycket väl vara en av de bästa låtarna bandet någonsin presterat.
En annan skiva som äntligen kommit är ÄNGLAGÅRDs tredje skiva "Viljans öga". Jag fick cd´n för någon vecka sedan men har avstått från att lyssna eftersom jag väntar på den limiterade LPn som innehåller lite bilder och annat krafs som förhoppningsvis förhöjer initiallyssningen. Dessutom har det varit alldeles för bra väder för att lyssna på sådan känslosam, nästan tungsint musik. Jag längtar efter att höra skivan, titta på bilderna och njuta en stilla kopp kaffe alltmedan regnet rinner längs fönsterkarmen. Allt har sin tid.
På Repeat Records i Lund hittade jag två förnämliga nypressade dundersvåra skivor, MESSAGEs lilla mästerverk "From books and dreams" och JOSEFUS hårda "Dead man". Message har gått varm där hemma under de senaste veckorna, en intrikat liten rackare att sätta tänderna i. Det gillar jag.
Häromdagen läckte den kommande ommixade "Destroyer" av KISS ut på iTunes, och vips fanns den såklart även hos oss som inte har möjlighet att köpa därifrån. Varför man släpper den i endast detta format innan de fysiska skivorna kommer ut är för mig en gåta, man dödar ju sin egen marknad lite. Jag har både vinylen och cdn bokade sedan länge så jag lyssnade med gott samvete bums igenom den utläckta iTunesversionen. Jag ska inte döma grisen efter båren eftersom det trots allt är en mp3:a jag lyssnat på, men sådär vaaaaaaansinnigt stor skillnad är det inte. Lite punchigare, säkert en massa loudness som vanligt, Aces hemska originalsolo i "Sweet Pain" och lite annat ska locka människor att köpa skivan en gång till. Det som glädjer mig mest är att Peters trummor hörs lite mer i denna mix och hans spelande blir därmed faktiskt höjdpunkten på en skiva som de flesta Kissfans kan helt utantill. En passus, som i princip alla ommixar är, men en rolig sådan.
Nu går vi en hård jävla höst till mötes gott folk. Taget ur huvudet har vi inom kort ALICE COOPER på Liseberg (på onsdag!), WASP i Varberg, ACCEPT i Köpenhamn, SNOWY SHAW i Varberg, KREATOR & MORBID ANGEL i Köpenhamn, och med guds försyn MARILLION i Tyskland någonstans. Och lite annat. En bra höst helt enkelt.
Från en av de fina kvällarna jag såg för knappa två veckor sedan bjuder jag på en hit.
/Alex (som i den andra kanalen senare i veckan kommer att skriva om en gammal Kissadress igen. Det tar aldrig slut.)
Äntligen Änglagård
Så länge vi har väntat. Så länge vi har önskat. Så länge vi har hoppats.
Kan man med ord beskriva musik som går rakt in i själen? Musik som är så vacker att den borde vara skriven av skogsväsen eller änglar? Musik som står för det allra godaste i världen?
När skivan kommit ska jag gå ut i Pålsjö Skog i Helsingborg och sätta mig med hörlurar och bara lyssna. Låta den få tala utan att jag störs av allt runt omkring i hemmet. Få skivor i världen har någonsin varit lika efterlängtade.
Tack Robban för att du en gång öppnade mina ögon.
/Alex
Sweden Rock 2012 - Lite kors och tvärs
I eftermälet av mitt livs spelning tänkte jag dela med mig av tankarna och möjligen även bristen på dylika efter årets tillställning. Den intresserade kan således bänka sig med lite kaffe och möjligen en donut, för här kommer facit (jag var på plats hela lördagen och under fyra timmar på fredagen varför det naturligtvis blir dessa dagar jag avverkar).
Oh, and FYI: Allt jag talar om exkluderar KING DIAMOND av den enkla anledning att det inte var en spelning, det var ett livsverk. Det kommer en helt egen grej kring den föreställningen lite senare.
ÅRETS OVERKLIGASTE: ÄNGLAGÅRD. En underbar timme trots ösregnet och trots det faktum att den obegripligt placerade scenen led av att MICHAEL SCHENKER körde SCORPIONSlåtar på en annan scen. Som Anna i gruppen skrev till mig efter att ha sett min film: "Videon var intressant... alla lugna passager blev en Änglagård/Schenker-mix... ". Sista somrar var så magisk att jag stod som i koma. Eller trans. Eller vad som helst.
ÅRETS MEST MENINGSLÖSA: Norska RETURNs återkomst. Varför kom de tillbaka? Hade någon bett dem? Även om det på intet sätt lät dåligt eller så så var det kanske den absolut mest meningslösa spelning jag sett. När de körde hitten (and I use the term in its widest definition) Bye Bye Johnny så var det någon som klappade. Jag tror att han trodde det var Johnny B Goode.
ÅRETS ÖDMJUKASTE: ADRENALINE MOB. Superstjärnor, men av divalater märkte man ingenting. Efteråt när de signerade i tältet var de om möjligt ännu trevligare. Ett på alla sätt föredömligt band. Bra spelning dessutom, den tidiga timmen till trots.
ÅRETS MEST EFTERLÄNGTADE: FISH såklart. Få artister har varit önskade under lika lång tid som honom. Tyvärr fick han bara 75 minuter, men han fyllde dem med bravur. "I´m 54 and every year I get angrier" varpå han körde Vigil. Inte ett öga var torrt. När jag och Hinke träffade honom i publikhavet fick vi dessutom lova honom att Sverige ska krossa England i fotbollen. Undrar hur det blir med den saken.
ÅRETS KORTASTE: SLAUGHTER. De fick 90 minuter, de använde 64 av dem. Jag tycker det är alldeles för snålt av ett band som aldrig varit här. De första fem låtarna lät ok, speciellt Spend my life och Burnin´ bridges. Efter det lade Marks röst av, och det kanske är detta som är anledningen till att de bara kör en timme. Synd, men man var iallafall där och fick uppleva halva VINNIE VINCENT INVASION på en scen. Bara en sån sak.
ÅRETS STÖRSTA ÖVERRASKNING: Jag brydde mig egentligen inte nämnvärt att LYNYRD SKYNYRD skulle spela, de likt många andra gamla band kör på övertid. Därför blev jag överraskad själv när jag upptäckte att jag faktiskt tyckte det var ganska trevligt. Jag yppade något till Svärra om att de ju gott kunde köra Tuesday´s gone som jag tycker mycket om. Ett par låtar senare så gjorde de det. Jag blev glad.
ÅRETS SVÄRRA: När man känner folk som envetet spottar ur sig medvetna och omedvetna oneliners så är det en ynnest att få stå i skottgluggen ibland. Svärra är en sådan person, under vår 20 år långa bekantskap har det mellan oss varit högt, lågt och allt däremellan. Mest lågt. Lördagen var inget undantag, och när han dissade Peter Criss i KISS genom att hävda att Paul Rodgers, sångare i BAD COMPANY, är så jävla bra att HAN spelar trummor bättre än vad Criss ens SJUNGER - då fick jag andnöd. Lite internt kanske, men alla som begriper skämtet skrattar nog med mig.
ÅRETS SÄMSTA: Egentligen var det kanske inte skitdåligt, jag vet inte för jag bryr mig inte nämnvärt, men när AXEL RUDI PELL kör en massa skitcovers då kändes det verkligen som att det var en gubb-festival. Han har väl släppt en miljon skivor ungefär med egen musik, så varför spotta sina fans i ansiktet och köra andras låtar? Och dessutom lägga in ett trumsolo? På 75 minuter. Jag hade begärt pengarna tillbaka ur den fanklubben direkt kan jag säga.
ÅRETS VACKRASTE: Vigil med Fish och Bad Company med Bad Company. BC gjorde en fruktansvärt bra spelning och Fish var, well, Fish. Omöjligt att välja mellan dessa två. Tur jag slipper.
ÅRETS TRUMSOLO: Existerar inte. Precis som vanligt. Alla former av ensamsolo skulle vara belagda med dryga böter, speciellt på festivaler. Men visst - Tommy Lee i MOTLEY CRUE lyckades med konststycket att vara lite mer ointressant än de flesta andra eftersom hans solo inte innehöll något mer än än att han höll takten och åkte rutschkana eller nåt. En gång i tiden var han en oerhört bra trummis. Det känns som att det var länge sedan.
ÅRETS MEST MISSHANDLADE DJUR: Katten som någon stod och stampade på, mickade upp och kallade för sång courtesy of Vince Neil i Motley Crue. Han har aldrig kunnat sjunga, det är sant, men numera låter det så hiskeligt att jag hellre hade lyssnat på en fyra timmar lång upptagning av utblåsljudet från en Volta U7510 än en mixerbordsupptagning av hans "sång".
ÅRETS MISSRIKTADE INSATS: Jag gillar förvisso att Sweden Rock släppte på alla former av förbud mot kameror och dylikt, förhoppningsvis genererar det bra filmer från gigen. Den omedelbara konsekvensen var dock att pressfotografer, dessa miffon, nu stod i fotograven i tre låtar och fotade och sedan gick ut långt fram i publikhavet med sina monsterobjektiv och skulle fortsätta fota. Allvarligt talat - hur många bilder behöver du på [insert valfritt band]? Och varför tror du att jag är det minsta intresserad av att förminska min konsertupplevelse för att du vill att jag ska stå still så att du får tjugotusen bilder på [banddags igen]? Avskräde. Håll er borta.
ÅRETS TOPP 10-LÅTAR:
Bad Company - Bad Company
Bad Company - Seagull
Fish - Vigil
Fish - Fugazi
Adrenaline Mob - All on the line
Lynyrd Skynyrd - Tuesday´s gone
Änglagård - Jordrök
Änglagård - Sista somrar
Motley Crue - Piece of your action (även om de låter röv så var den kul att höra)
Slaughter - Burnin´ bridges
ÅRETS TOPP 3-SPELNINGAR:
1. Bad Company. Det var, helt enkelt, en jävligt bra spelning. Bra låtval, bandet maxade sina 90 minuter utan solon, mellansnack eller annat trams. Och Paul Rodgers sjöng röven av ALLA sångare som någonsin ställt sig på någon av Sweden Rocks scener.
2. Fish. Jag är hemligt förälskad i denna två meter långa skotte. Det var femtonde gången jag såg honom. Hoppas det snart är dags igen.
3. Änglagård. En nästan tjugo år lång väntan är över. Nu gäller det bara att lyckas fånga dem inne i ett konserthus istället, för säga vad man vill men jag tror att de låter ÄNNU bättre om man inte samtidigt hör Rock you like a hurricane i bakgrunden.
There you have it. Lika sant som enkelt. Lördagen i år var en jävligt bra dag i princip utan paus. Det tycker vi om. Det kommer som sagt en längre grej om King Diamond senare. Jag vet fortfarande inte vad jag ska skriva.
/Alex
Sommarpepp!
Jag sitter och kommer på mig själv med att bli sjukt peppad inför OZZY-giget i Malmö. För mig som bara såg hälften av den i övrigt väldigt nedkortade spelningen på Sweden Rock förra året så är premiärsetet från Helsinki riktigt kanon, dessutom ströks två låtar i sista stund som jag hoppas dyker upp i Malmö istället. Förvisso skulle visst Slash gästa lite men med guds försyn spelar han på Sabbathlåtarna eller nåt och behöver således inte förstöra för oss som inte vill se honom mörda Mr. Crowley. Oavsett hur man vänder och vrider på den nutida Ozzykarriärens pinsamhet så är musiken mellan åren 1980 och 1992 fantastisk, det blir totalt sett sjätte gången jag ser gubben (en gång med Sabbath, resten solo) och det blir förhoppningsvis en tillnärmelsevis behaglig upplevelse.
Självfallet är det annars Sweden Rock som står för dörren. Jag åker dit för att se ÄNGLAGÅRD på fredagen och återvänder på lördagen för att se da rubb. Jag minns att förra årets lördag var fenomenal, men årets lördag med FISH, BAD COMPANY, SLAUGHTER och självfallet KING DIAMOND kommer att spränga de sista hjärncellerna i bitar. I år blir det dessutom hatt för herr Börgens...förlåt Bergdahl, eftersom jag brände huvudet så löjligt hårt förra året och fick leka med kylbalsam och annat för att återgå till min forna glans.
Sommaren bjuder på en hel drös med spelningar, helt i sin ordning. Det blir pop, det blir jazz, det blir kanske PEARL JAM i Köpenhamn, det blir Alice Cooper i Göteborg, det blir två MARILLIONspelningar - kort sagt bör det bli en bra sommar. Sen kommer hösten, men den vågar jag inte ens tänka på för tillfället. En sak är säker - donationer emottages tacksamt.
Till sist - om du sitter med ett facebookkonto och inte kommer på något att göra kan du med fördel klicka dig in HÄR och rösta på några polares band i Metro Onstage 2012-tävlingen. INSANITY från Grevie (mera känt som Skånes Oxelösund) behöver DIN röst! Och kanske några andras. Och möjligen en bättre bandbild.
Saft, Lasso!
/Alex
Änglagård
Så blev det ÄNGLAGÅRD till Sweden Rock till slut. Mitt i all sörja av före detta föredettingar vars bäst före-datum passerades långt innan deras första skiva ens släpptes lyckas SRF peta in ett litet litet band som är oändligt stort för några få av oss. Det är det som är SRFs styrka. Det har aldrig varit MOTLEY CRUE, SAXON eller SCORPIONS oavsett vad den där förbannade massan säger. Det har alltid varit i förmågan att boka CACTUS, FOGHAT, CAPTAIN BEYOND m.fl. som SRF visat sig större och starkare än de flesta andra.
Till detta kan vi nu lägga Änglagård.
Tack Sweden Rock. Vi ses i juni. Igen.
/Alex
Verklighet och sanningar där moralen är fantasi
Förhoppning.
ÄNGLAGÅRD ska spela live 2012. Osannolikt var till alldeles nyligen bara förnamnet. Det är dock sant. Det finns nog inget svenskt band jag hellre skulle vilja se live. Det finns nog inget svenskt band jag hyst lägre förhoppning om att få se. Nu står vi där, på kanten ned till en ocean av möjligheter. Med tur så tar Sweden Rock Festival sitt ansvar och låter oss få njuta av "Hybris", detta nationalepos av nationalepos, i solen en eftermiddag i juni. Med ännu mera tur så får vi även bevittna dem på en inomhuskonsert i en för ändamålet lämplig lokal (Trädgår´n i Göteborg? Helsingborgs konserthus eller ännu hellre stadsteater? Eller varför inte St Gertrud i Malmö?).
Förväntan.
Låter de så bra live som man hoppas, önskar och vill? Jag tror det. Tänk att få sitta där och avnjuta Kung Bore eller Gånglåt från Knapptibble. Mina händer skakar i skrivande stund av lycklig förväntan. Det måste vara så nära himmelen som vi kommer nå.
Förälskelse.
"Har du inte hört Änglagård???", utbrast Robban. Var det femton år sedan. Mer? Var det i samband med datorproblem? Eller var det månne något annat? Nej, datorproblem var det nog. Efter lite hattande och dattande och både effektiv och ineffektiv problemlösning så fick jag en dag ett tack och ett litet paket. Däri låg skivan "Hybris". Jag lyssnade en gång och var fast. Jag lyssnade en gång till och har aldrig slutat lyssna. Det är kanske den bästa svenska skivan genom alla tider, eller så är det inte det. Alldeles oavsett vilket så vet jag att jag blev kär i skivan den där dagen och att förälskelsen aldrig lagt sig. Tack Robban.
Till medlemmarna i bandet.
Tack för vad ni givit och tack för vad ni ger. Inte bara mig utan hela världen. Berätta vart ni befinner er så kommer vi. Det är ett löfte. Och en längtan.
/Alex
