Snowy Shaw: The Liveshow, en recension

Äntligen är den släppt. Boxen med SNOWY SHAWs liveshow, inspelad i Göteborg 2011 och Varberg 2012. Jag var på båda konserterna och har längtat efter detta sedan det begav sig - låtmaterialet, framförandet och den fantastiskt fina scenen i Varberg har saknats i den Bergdahlska samlingen. Det som nu släppts är en box innehållandes en mix av båda konserterna på både dvd och cd. Det som är med på dvd'n är inte med på cd'n och vice versa.

Produktionsmässigt är dvd'n oerhört bra. Man ser när det är live i Göteborg eftersom scenen är mindre och Snowy är ljushårig där, jämfört med Varberg där scenen är större och vi betraktar en mörkhårig Snowy. Detta är dock inget som stör mig, jag har sett betydligt värre klippningar mellan olika konserter (typ OZZY - Live & Loud, IRON MAIDEN - Live at Donington 1992 osv) och det är ändå en av grundpremisserna för själva dvd'n.

Vi får en hög med NOTRE DAME-låtar vilket som bekant (?) är mitt favoritband i Snowys digra karriär, däremot saknar jag både just Notre Dames Vlad the impaler och även OPERA DIABOLICUS´ Blood countess Bathory på dvd'n. Dessa är med på cd'n och jag antar att det är en produktionsteknisk detalj (scenen var väldigt mörk när OD spelade) men oj så synd eftersom detta är den enda gången just detta obskyra band över huvud taget spelat live. Man kunde ju försöka vädja till Snowy att släppa låten på youtube eller något om den nu inte funkade på köpedvd'n, det syns ju onekligen ett klipp i trailern nedan....

Cd'n är också bra, speciellt DIMMU BORGIR-medleyt med låtar från skivan han själv var med på, men i ärlighetens namn är jag inte så himla förtjust i rena livecd's - jag vill gärna ha bild till. Speciellt när ridån går upp, Munsters drar igång och allting är precis sådär magiskt som det ofta blir när Snowy drar igång. Och med gäster som Michael Denner, Andy LaRocque, Pete Blakk och Mike Wead så är inte ett öga torrt i salongen, jag lovar.

Det är för mig en gåta att Sweden Rock Festival inte kört detta. Nu har ni chansen kära festivalledning - skaffa dvd'n och ha med på nästa produktionsmöte. Detta MÅSTE vi få se på Rock Stage, typ kl. 21 på fredagen. Allt annat är tjänstefel.

Köp boxen HÄR!

/Alex

Avatarium - Sweden Rock 2014 på radio!

På lördag den 20/9 sänder P3 Rock AVATARIUMs underbara konsert från årets Sweden Rock Festival. Jag vet inte mer om sändningen i dagsläget, jag hoppas de kör hela timmen för då får vi en helt ny låt i fin kvalitet, men oavsett vilket lär det bli en högtidsstund.

Jag hade tänkt strunta i giget eftersom jag var rätt trött, men jag hade å andra sidan inget annat för mig när en polare drog med mig till den lilla scenen. Det var då en förbaskad tur att han gjorde det för jag stod som förtrollad efteråt. Förtrollad av musiken, låtarna, Jennie-Anns underbara sång och stämningen. Och ju mer jag tänkt på det i efterhand (och eventuellt lyssnat på en ljudupptagning från giget), ju mer har jag börjat inse att det är denna timmen som står ut som årets bästa stund på festivalen. FOGHATs spelning ligger där och naggar också, absolut, och EMPEROR var fina, men kära Avatarium - satan vad ni levererade.

Jag hoppas jag får se er snart igen.

/Alex

Sista Sweden Rock-inlägget

En vecka senare kommer så det avslutande inlägget från årets Sweden Rock Festival. Så blir det när tiden rinner ifrån en. Anykorv.

Y&T var som sagt inget för mig utan jag tog mitt pick och pack och knallade bort till SAGA. Det var tur det eftersom de bjöd på en synnerligen trevlig konsert, jag var tvungen att missa lite i mitten eftersom jag skulle på signering med FOGHAT men jag såg den inledande halvtimmen och den avslutande halvtimmen, och det gav sannerligen mersmak. Hoppas de lirar på typ Amager Bio i höst för då är jag självskriven där.

Egentligen hade jag bara tänkt vänta ut tiden innan EMPEROR, men en polare drog med mig för att se AVATARIUM. Jag hade hört deras skiva tidigare och tyckte väl att det lät ok, men jag hade i ärlighetens namn inte tänkt se dem. Ibland är polare bra att ha, detta blev nämligen definitivt en av festivalens höjdpunkter och framförallt årets största överraskning. Leveransen var oklanderlig då den formidabla sångerskan Jennie-Ann Smith tog scenen i besittning utan några som helst omsvep och krusiduller. Någon knorrade om att Leif Edling inte var med, bandet är ju hans skötebarn så att säga, men jag gladdes personligen åt att se Anders Iwers som ersättare eftersom jag inte sett honom live sedan 1995. De körde nästan hela skivan och bjöd dessutom på en nyskriven låt. Det var alltså så här jag behövde uppleva musiken för att helt uppskatta den, nu är självfallet vinylen beställd och jag väntar på att få tag i en inspelning av konserten så jag kan höra den igen. Hoppas verkligen de spelar här någonstans snart igen, gärna på The Tivoli eller KB.

Och Emperor då. Det de bjöd på var kanske de intensivaste minutrarna jag upplevt på festivalen. Å ena sidan såg de glada och trevliga ut hela högen, och verkade genuint tacksamma för att folk var där och tittade. Å andra sidan är skivan "In the nightside eclipse" som de framförde i sin helhet något av det mörkaste, ondaste och jävligaste som finns. Jag njöt av varje sekund av att få se denna unika spelning - det var Fausts första gig med bandet på 20 år. Ihsahn har uttryckt en rädsla för att bandet skulle bli en nostalgiakt om de gjorde en massa greatest hits-turnéer, därför blir det bara sex spelningar totalt för att hylla skivan och sedan är det in i obskyriteten igen med Emperor. Synd kanske någon tycker. Jag tycker det är starkt.

När de dessutom plockade fram Wrath of the tyrant som extranummer så kändes det som att en jävligt ond cirkel var sluten. Sweden Rock kommer med all sannolikhet inte att få uppleva en spelning av denna dignitet igen. Jag är lycklig över att ha närvarat.

Som alltid är Sweden Rock en perfekt organiserad festival, och detta året fick jag hjälp av en synnerligen tillmötesgående personal när jag skulle göra intervjun med Pete Trewavas. Inget knorr, inget stoj, bara en genuin vilja att hjälpa. En eloge till personalen i presstältet är således på sin plats. Tack för detta, vi ses nästa år! (Och då kan ju Avatarium få 90 minuter på Sweden Stage!)

/Alex

Sweden Rock lördag, del två

Madam X. Vilket pajasband. De lät illa, såg illa ut och musiken som kanske var bra när man var liten var bara trams idag. Jag orkade sex låtar, sedan kom trumsolot. Då sprang jag. Jag fick inte höra min barndomsfavorit High in high school, jag antar att de körde den sist. Jag saknar den inte.

Efter detta debacle begav jag mig runt på området för att dels snacka lite med gubbarna i FOGHAT som skulle ha signering, dels för att kolla in brottstycken av några band. Det var kul att träffa bandet (eller halva bandet åtminstone) och sedan fastnade jag vid DANGER DANGER i väntan på just FOGHAT. DD levererade som vanligt en bra, intensiv och glädjefylld spelning understundom fylld med flera små homager till KISS. Och sedan var det dags.

2004 levererade FOGHAT årets bästa spelning på Sweden Rock, deras första i Sverige någonsin. Sedan den dagen har jag hoppats på en återkomst, och jösses vilken återkomst. De hade bara 75 minuter till sitt förfogande men det sket de i och körde nästan tio minuter extra. De körde hela liveskivan från 1977 förutom den halvtråkiga Honey hush, och de petade även in några andra låtar från den långa karriären. Förra gången hade de med sig originalbasisten från tidigt 70-tal, Tony Stevens, men han var denna gång ersatt av det senare 70talets Foghatbasist Craig MacGregor som spelade på just liveskivan och flera andra skivor. Det var en stabil orkester må jag säga, Charlie Huhn som 2004 var ny i gamet och som hade stora skor att fylla efter Lonesome Daves bortgång har nu tagit en betydligt mer självklar plats i bandet och han sjunger dessutom som en gud. Starkt, roligt, bluesigt och svängigt. 

Som kontrast hör jag nu Y&T på stora scenen, många älskar dem men jag har aldrig riktigt fastnat utan tycker mest att det känns som lite småtråkig hårdrock. Fast vem fan skulle kunna spela efter FOGHAT och vara det minsta intressanta?

Nu har jag bara SAGA och möjligen AVATARIUM kvar innan det är dags för sista bandet för mig i år. EMPEROR spelar 21.45-23, sedan skyndar jag mig ut så att jag är långt från festivalen innan VOLBEAT hinner spela en endaste ton.

Alex

Sweden Rock, tillbaka

Så är det lördag och jag är tillbaka på Sweden Rock! Jag lyckades få ställa några frågor till ALICE COOPER på presskonferensen i förrgår, det var roligt. Den går att beskåda i sin helhet via youtubekanalen SwedenrockTv. Konserten var bra, han hade kanonljud och var nästan ovanligt energisk vilket var kul att se. Jag såg första timmen, jag visste att han skulle köra ett set med coverlåtar i slutet och dylika extravaganser (covers framförda av etablerade artister som har en låtskatt som är större än ett normalstort lands BNP) intresserar mig inte ett smack så jag njöt av House of fire, He's back och en sedvanligt nedkortad men fin Welcome to my nightmare.

Jag hann även kasta ett öga på ROB ZOMBIE som spelade innan Alice. Han och gitarristen John 5 var pigga på eftermiddagens presskonferens och även om jag inte är ett jättefin av musiken så bjöd han på en tight show pyntad av festivalens tveklöst snyggaste scen någonsin. Fem jättebilder på gamla Universalmonster täck hela scenen och var väldigt effektfullt.

Strax är det dags för barndomsidolerna i MADAM X, och sedan ska äntligen FOGHAT spela på svensk mark igen.

Tills dess,

Alex

Sweden Rock, torsdagen del två

PRETTY MAIDS gjorde vad jag erfar bra ifrån sig, jag fick bara tillfälle att se några låtar eftersom radio P4 ville göra ett litet reportage om bibliotekets närvaro på festivalen. Under intervjuns gång hörde jag dock att min favvolåt Little drops of heaven spelades.

Efter detta var det så dags för Sverigepremiär. Medlemmarna i TRANSATLANTIC  har alla spelat i Sverige flera gånger i olika konstellationer men aldrig tillsammans, det är ett av mina favoritband och spelningen jag såg med dem i London för fyra år sedan tillhör de allra finaste stunderna en konsertscen sett. Idag fick de bara futtiga 75 minuter, för ett band vars låtset bygger på halvtimmeslånga episka låtar så undrade jag hur fan de skulle ro detta i hamn. Lyckligtvis har de en mästare bakom trummorna som även är låtlistefanatiker, kanske för att han är ett fan av musiken själv. De öppnade med Into the blue som även är öppningsspåret på den senaste skivan. Låten var ingen av mina favoriter fram tills idag, då den fick en helt ny pregnans. Svenske Daniel Gildenlöw som är den femte medlemmen i livesituationer kunde inte vara med tidigare i år då han blev väldigt sjuk och fick ersättas av en kille ifrån SPOCKS BEARD. Således var det nästan med tårar i ögonen som vi fick se honom sakta kliva upp på scenen och sjunga sitt parti i denna låt, jag ryser fortfarande över armarna när jag skriver detta. Efter låtens slut blev han inbjuden att spela hela resten av giget vilket gör att vi idag fick se ett unikt Transatlantic eftersom de bestod av sex medlemmar för första och kanske den enda gången någonsin.

Efter första låten fick vi en svit låtar från förra skivan THE WHIRLWIND. Detta är som bekant en 80  minuter lång låt och de körde ungefär 20 minuter från den inklusive det oerhört starka slutet. Mitt i låten öppnade sig himlen och ett riktigt tokregn satte igång, lyckligtvis varade det bara i tio minuter men då var jag blöt ända in i Susedalen så det var lite trist. Konserten avslutades som jag faktiskt trott, med det sedvanliga medleyt av All of the above/Stranger in your soul. En bra avslutning på ett bra men alltför kort gig. Direkt efteråt sprang jag till presstältet för att vara med på bandets presskonferens. Jag satt längst fram och det var i princip bara jag som hade frågor så det blev som en liten intervju, mycket trevligt!

Efter detta hade jag bokat en intervju med basisten i bandet, Pete Trewavas. Jag trodde att jag fått några minuter men han satt så snällt och pratade som fanken så totalt sett pratade vi i en timme om allt och inget. Jag kommer att sammanställa både presskonferensen och intervjun för senare publicering här, rest assurera att det var två väldigt roliga intervjuer.

Det blir nog inga fler bloggerier idag, nu sitter jag och väntar på att ALICE COOPER ska ha presskonferens, och sedan är det bara honom jag skall se innan jag kör hem igen. Glöm inte kolla instagram och Facebook, där finns bilder!

Alex

Sweden Rock igång!

RIOT HORSE från Helsingborg öppnade festivalen starkt med ett jäkla sväng och en omistlig energi, bra jobbat Adde och gänget! Min förhoppning kring nästföljande band grusades dock en smula. JAKE E LEE's RED DRAGON CARTEL såg jag fram emot som attans då de kör en hel del låtar från Jakes förflutna, nämligen OZZY och BADLANDS. Tyvärr gick det inte så bra, gitarrproblemen överskuggade hela spelningen eftersom gitarren stundtals helt sonika lade av. Flera låtar fick startas om eller helt enkelt bara rinna ut i sanden.

Dessutom låter bandet bara snäppet bättre än kommunala musikskolan, inget ont om Jake men sångaren låtsades att han kunde sjunga som Ray Gillen men lyckades bara låta som om Ozzy skulle försöka samma sak. Trummisen fick nog sitt första trumset i förrgår, oavhängigt var namnet. Detta lär dock ha varit den enda chansen jag får att se Jake och jag bär med mig de trots allt habila versionerna av Shine on och High Wire som trevliga stunder iaf.

Nu börjar PRETTY MAIDS. Det borde bli trevligt.

Alex

Biblioteket på Sweden Rock i år igen!

Jag kommer precis som tidigare år att befinna mig på Sweden Rock Festival i år, detta år under två dagar (torsdagen och lördagen). Jag har inte mindre än fem skärmar med mig och den som sitter hemma och önskar att den var på plats kan följa ett ständigt flöde av inlägg, bilder och trams på följande ställen:

Denna bloggen såklart
Twitter: @tolvis
Facebook (min privata): Alex Bergdahl
Facebook (biblioteket): Helsingborgs bibliotek
Instagram (min privata): @alex_bergdahl
Instagram (biblioteket): @hbgbibliotek
Jag taggar allt med #srf2014

Följ på, kommentera och var med. Helsingborgs bibliotek är mig veterligen det enda bibliotek som liverapporterar från festivalen, det tycker jag är lite roligt.

Vad ser jag mest fram emot? Tveklöst TRANSATLANTIC, EMPEROR och veckans fredagsskiva!

Kom gärna fram och hälsa om du är på plats! Försten som lägger sin hand på min vänstra axel och säger "Sporten i Kvällsposten, Mr X" blir bjuden på kaffe eller en pizzaslice.

Fredagsskiva: FOGHAT LIVE

/Alex

Kiss - Den osminkade sanningen i pocket

Om någon dags släpps fjolårets praktverk "KISS - Den osminkade sanningen" av Carl Linnaeus i pocketbok. Jag skickade därför fem snabba frågor till honom.

Det är ett nytt omslag på pocketutgåvan, varför då? 

För att det är roligt att snöa in på gamla bilder igen. Först ville jag att pocketomslaget bara skulle bestå av en helt ny sminkbild, men förlaget poängterade att omslaget till den första inbundna utgåvan är så inarbetad vid det här laget. Det vore synd att överge den bilden. De föreslog att behålla den gamla men även flika in en osminkad bild, så att tjejerna skulle rycka ett ex när de såg hur snygg Paul Stanley var utan smink på 80-talet. Jag hittade den här bilden i Neil Zlozowers arkiv, en outtake från omslagsplåtningen till den osminkade versionen av albumet "Creatures of the Night" från 1985. Eftersom jag belyser Kiss 80-tal mer än andra böcker tyckte jag att bilden passade bra. Gitarristen Bruce Kulick gick igång på detta nya omslag, så nu har både han och Gene Simmons varsitt exemplar i sin ägo. Och den nya braskande loggan i eld på omslaget ... Jag säger som Yngwie: "How can less be more? More is more!"

Är det några nyheter eller nytillkommen information i boken?

Eftersom jag gjorde djuplodande intervjuer med Peter Criss, Eric Singer och Paul Stanley efter att den första utgåvan kommit ut ville jag så klart inkludera dessa när jag nu uppdaterade boken. Jag har även hittat och inkluderat gamla intervjuer som spelades in på 70-talet men aldrig användes. Jag har grottat ned mig ännu mer i perioden runt konceptfloppen "The Elder". Och jag pratade med Snake i Skid Row förra året om den sista heliga gralen i Kiss-sammanhang: låten Do you Wanna touch me now som han skrev med Paul 1991 och spelades in, men som ingen utanför bandet hört, inte ens Snake. Nu har jag fått höra låten och beskriver den i detalj. Sedan att Nicke Andersson (Imperial State Electric, ex-Hellacopters, Entombed) skrev ett nytt förord var förstås en ära. Jag blev glatt överraskad över hur personligt han skrev om sitt förhållande till Kiss.

Sedan fjolårets boksläpp så har faktiskt den mytomspunna inspelningen från The Daisy 1973 läckt ut till samlare, hur ser du på det?

Det var väl egentligen bara en tidsfråga. Det skulle inte förvåna mig om även Do you Wanna touch me now blir allmän egendom inom en snar framtid. Eftersom jag själv inte är direkt insyltad i tradinghierarkin är det bara kul att så många som möjligt får ta del av outgivet material. Förhoppningsvis ser alla det historiska värdet i sådana här inspelningar.

Har du några signeringar, framträdanden, annat på gång? Sweden Rock kanske?

Ja, jag kommer att signera pocketen, som bara kostar en bråkdel av vad den inbundna gjorde, under Sweden Rock Festival. Antingen under torsdagen eller fredagen, men kolla efter uppdateringar på www.facebook.com/thekissbook

Min översättning av Paul Stanleys bok, Under stjärnan - Självbiografin, släpps i början av juni, och jag har gjort en lång intervju med honom, och även Ace Frehley, till juninumret av Sweden Rock Magazine. Även en omfattande Frehley's Comet-special i SRM kommer att bli verklighet inom en överskådlig framtid. 

Jag har frågat förr och jag frågar igen - har du fler böcker i pipelinen?

Just nu har jag först och främst en lite knodd på åtta veckor att ta hand om, men visst lär det bli fler böcker i framtiden. Uppslag saknas inte, men mycket måste klaffa innan man verkligen kan ge sig hän ett nytt sådant här mastodontprojekt. 

Tackar för det Carl, och alla som bor i eller nära Västra Götaland kan ju hålla den andra helgen i september obokad så får vi se om jag och Carl hittar på någonting där i trakterna då.

/Alex

Några snabba till Foghat

Tihi! Jag fick tillfälle att mailledes fråga FOGHAT's Roger Earl några frågor inför Sweden Rock Festival-giget om två veckor, jag orkar inte översätta utan litar helt till läsarens kunskaper i engelska språket.

Alex: It's been ten years, what are your expectations for this years show in Sweden?

Roger: I expect to have a great time! Last time was a blast. So much talent in one place, you can’t go wrong.

A: What do you recall from the last time you were here? Anything specific?

R: The festival was probably the best organized large festival I’ve played at. The sound system was fantastic. The fans were great. The folks working backstage were terrific. A great time was had by one and all!

A: With so many classic songs to choose from, how do you choose which songs to play live?

R: Each year we change three or four songs in the set before we go out and tour. We try to mix it up. And there are always fan favorites. We have a good time playing no matter what!

A: Is there any one song you like more/never get tired of playing?

R: I like them all but Slow Ride is always a gas to play! The fans love it and we love playing it.

A: The latest album "Last train home" was a true vitamin injection, but it's almost 4 years old now. Will there be more new music down the road?

R: Yes. We are in the middle of recording a new album now. We should have it finished for release in 2015. Some new tunes, some Blues tunes and it will “Rock”!

A: "Energized" celebrates it's 40th anniversary this year, any chance of you playing any of the more obscure songs from that one? (Here's hoping for Golden arrow!)

R: There’s always a chance? Like I said, we try to mix it up.

A: After having been in the music business for so many years, is there something you personally feel you haven't done yet that you would like to?

R: Let’s see. I play in a great Rock n’ Roll band. Charlie, Bryan and Mac (Craig) are great musicians and good friends (Happy drunks after the show too!) I’ve done 175 MPH in my Lamborghini Miura SV in 1976. I love my job. I’m gonna roll till I’m old and rock till I drop. If the good Lord’s willing and the creek don’t rise….NO.

A: Are you happy with Foghat as it stands today, or are there venues still to explore with the band?
R: I would love to play in Europe more often. Maybe Sweden Rock every year??

A: Do you have a message for the swedish fans?

R: To all the Swedish Rock n’ Rollers, You guys fuckin’ ROCK! Real friendly too!


16 days to go! YEEHAAAA!

/Alex

New prospects, new horizons

God fortsättning gott folk. Nu skriver vi 2014 och ser fram emot vad det kan ha att erbjuda. Martin har som bekant gått på föräldraledighet, så jag är lite halvt ensam här på bloggen under en tid framöver. Martin bad mig hålla igång fredagslistorna, det är lite mer hans skötebarn och jag kommer garanterat inte att kunna hålla hans tempo eller engagemang vid liv men ska försöka pilla ihop något så att ni inte går lyssningslösa på fredagarna. Vad och hur och med vem får tiden utvisa.

Jag har under julledigheten startat en ny blogg tillägnad förra årets bästa skivsläpp "Progglådan". 40 skivor bestående av musik ur Sveriges Radios digra arkiv sammanställt av Coste Apetrea. Musiken är fantastisk men boxens information är oerhört bristfällig, så bloggen som jag kallar Proggliv är ett ställe där jag ämnar gå igenom varje skiva, med korrigeringar och utökande av informationen i boxen. Hittills har jag avverkat fyra skivor, den intresserade får gärna gå in och kolla, klicka här. Kritik, åsikter och hjälp av de som vill hjälpa (kanske forna bandmedlemmar?) eller annat emottages tacksamt.

I övrigt har jag ett intressant och proggigt konsertår framför mig. Redan nästa vecka åker jag till Amsterdam för att se TRANSSIBERIAN ORCHESTRA igen, det blir en höjdare vågar jag påstå. Sedan är det dags för Stockholm, den kungliga hufvudstaden som jag inte besökt sedan 2008 eller 2009. Den 8/2 firar TRETTIOÅRIGA KRIGET att det är 40 år sedan deras debutskiva gavs ut, detta genom att spela hela debuten rakt av. Jag påminde dessutom basisten Stefan om en annan låt från den tiden som det verkar som att de också petat in i setet. Förband är lika gamla och svenska Christer Stålbrands SAGA som också ska spela sin 40 år gamla debutskiva. På det hela taget en höjdarkväll vill jag tro!

Sedan blir det MAGNUM i april i Köpenhamn, STEVE HACKETT i maj på samma ställe, SWEDEN ROCK och COPENHELL och säkert mycket annat kul i poolen.

Ah well. Nu får det bli kaffe. Kan inte jobba hur hårt som helst den första dagen.

Eller som GORKY PARK sade: BANG!

/Alex