Det har varit en speciell sorts vecka. Innan mina barn föddes så förundrades, förfärades och fnös jag åt begreppet vabruari, alltså den kombination av vab (vård av barn) och februari, som drabbade mina kollegor med barn. Låt mig säga så här - jag är nåt så in i helvete mer ödmjuk numera. Den här veckan har fått mig att längta djupt efter, ja egentligen vad som helst annat än att lulla runt hemma och byta explosiva bajsblöjor och försöka hålla mina barn på någorlunda jämn köl.
Ovanpå detta så drabbades Susanne av en förkylning så kraftig att hon tog fram det tunga substantivet för detta - mancold. Så ni kanske ursäktar oss att vi denna vecka kör en favorit i repris?
Jag kollade igenom några av de listor vi körde 2013, och hittade en som jag tycker är extremt passande: Feelgoodmetal. Den här listan körde vi den 8:e november 2013 och den kan vara en av de trevligaste, mest lättillgängliga och tjo- och tjimartade fredagslistor vi kört. Någonsin.
Så här skrev vi då:
Godmorgon!
Idag ska vi prata om ett känsligt ämne, nämligen detta med feelgoodmetal. Det finns ju en hel del saker som förknippas med metal i alla fall utanför scenen. Att må bra är inte en av de vanligaste förekommande konnotationerna om jag säger som så. Vanligare är då följande: hat, vrede, mord, satanism, samhällskritik, religionskritik för att nämna några. För oss som är en del av scenen är det ju ingen hemlighet att metalheads tycker om att ha kul, umgås och stampa takten till två-takt: klassiskt stambeteende. Detta sagt så finns det ju metal som är mer sprittande och positiv av naturen än säg VAPENLICENS, GORGOROTH eller varför inte THE POODLES? Sätt på bilbältet för nu ska vi ha det skoj!
Jag tänkte att jag ville öppna med en riktigt positiv låt. Då är det fullt lämpligt att öppna med UNISONIC vars sångare heter Michael Kiske. Jo, han som var med i HELLOWEEN när det bandet var bra, haha! UNISONIC lirar hejig och refrängstark melodisk power metal (den per definition mest tjo och tjimmiga subgenren inom metal). Och de gör det bra. Lyssna bara på Souls Alive och försök att inte stampa takten. Jag har svårt att inte göra det kan jag säga. Observera gärna det tajta och schlagerartade slutet på låten.
BATTLE BEAST kommer från Finland. Jo, melankolins förlovade hemland. Därför kan det verka konstigt att just detta band finns på listan. Men med en sådan klappa händerna i takt refräng som i Out On The Streets från plattan "Battle Beast" så är det omöjligt att inte ta med bandet. Att bandet dessutom har en röststark sångerska i Noora Louhimo som river loss rejält gör ju inte saken sämre. Party!
Nu ska ni få ett erkännande: Superstitious är en av mina absoluta favoritlåtar med EUROPE. Jag blir alltiduppiggad av den låten. Går den fort? Nä. Två-takt? Glöm det. Growl? Driv inte med mig. Vad den däremot har är en refräng med en av de både ostigaste och mest geniala synthfanfarerna som bandet gjorde. Ja, den är bättre än den i den stora hiten. Sen har låten ett av de finaste gitarrsolona jag vet. Jag älskar det faktumet att Kee Marcello tar det lite lugnt i början för att sedan vräka på i slutet.
Närhelst jag träffar Adam och Henke (gitarristerna i forna storslagna thrash metalbandet BLACKSHIFT) och dricker öl så kan man ge sig fan på att det nån gång under kvällen kommer ljuda en speciell låt ur högtalarna. Den låten är Thunder Rising. Adam brukar alltid bli helt till sig och sjunga med med stor emfas. Stort nöje. Och låten är helt genialisk som partylåt. Gary Moore gjorde ju sig aldrig känd som en muntergök, men här kommer han rätt nära. Och ja, jag vet att trummisen matar på med sextondelar på hi-haten som om hans liv berodde på det. Ni får helt enkelt köpa det, eller inte haha! Slutet är tajt och genialiskt.
Att Y&T är med på listan tänker jag "skylla" på bloggkollega Jarno på A Fair Judgement som skrev ett långt och ruggigt intresseväckande inlägg om bandet för ett tag sedan. Så jag var ju tvungen att dra igång skivan "Mean Streak". Och satan alltså! Detta är ju helt fantastisk musik. Jag blir, likt Jarno, partysugen och vill dricka öl när jag lyssnar på skivan. Låten Mean Streak har ett fläskigt gung, toksnygg sång och helt underbart gitarrspel. Kapitulation helt enkelt.
Få band förkroppsligar partymetal på ett lika överjävligt överdrivet sätt som THE DARKNESS. Jag äger faktiskt bandets första skiva "Permission To Land" i fysiskt format. Rätt mycket är skruvat i bandets musik. Kompet är det inte, men detta bands musik har aldrig och kommer aldrig att handla om att ha intressant kompspel. Den kommer alltid handla om att Justin Hawkins ska spela gitarr utav helvete och sjunga i falsett. Growing On Me var från första lyssningen en favorit.
ALPHA TIGER är ett för ovanlighetens skull relevant och intressant power metalband. Jag gillade verkligen bandets skiva "Beneath The Surface" som släpptes i år. Detta är partymetal när den är som bäst. Riffglädje, tempo och en ruggigt fin sånginsats från Stephan Dietrich gör låten till en ren njutning.
Ni måste ha sett det komma. En feelgoodmetalfredagslista utan MUNICIPAL WASTE hade varit ofullständig eller hur? Precis. Detta gäng är sjukligt underhållande på scen. Där har bandet sin naturliga plats. Skivorna kan slira lite hit och dit i kvalitet om jag säger som så. Men det gör inte alldeles utmärkta partydängan Headbanger Face Rip från ack så lämpligt döpta "The Art Of Partying".
Listan avslutas med klassiska VAN HALEN. Detta är fullt i sin ordning då bandets musik i stort sett under hela karriären har handlat om att ha kul. Panama från "1984" är, well, inte en direkt negativ låt om jag säger som så då den handlar om att pippa. I en bil. Ack ja, varför krångla till det tänkte nog bandet. Jag sekunderar gärna detta och önskar er med denna skönt hejiga pojkdrömslåt från David Lee Roth med manskap en synnerligen trevlig helg. Nästa vecka kan ni förvänta er fler nomineringar till årsbästalistan 2013 samt en ny fredagslista med ett helt annat tema, haha!
Detta, kära läsare, är fredagslista nummer 150. Jag kan faktiskt inte fatta att det är så många som vi har gjort. Men så är det.
När jag för ett antal veckor sedan, av ren nyfikenhet, ville kolla exakt hur många listor som vi presenterat insåg jag att denna vecka skulle lista nummer 150 göras, då blev jag lite andäktig faktiskt. Och tänkte såklart att detta måste ju firas på något sätt. För oss "blandbands"dårar är detta ingen lätt sak. Först tänkte jag att jag gör en lista som sammanfattar vilka band som har förekommit på listan. Best of the best liksom. Förkastade idén då detta för det första skulle bli en ganska trist lista, den skulle bli lång (extremt lång!) och jag har ju trots allt lön för att göra en del andra grejer än att blogga. Men sen kom jag på det. Det är ju ingen direkt hemlighet att det är fruktansvärt skojigt att syssla med fredagslistorna. Annars hade vi verkligen inte gjort 150 stycken. Så jag bestämde mig för att göra en lista med partytema. Gemensamt för de låtarna som ligger i den listan är att de, utan undantag, är låtar som jag blir fruktansvärt partysugen och glad av. Inga krusiduller liksom. Plus lite mer, well, moshvänliga trudelutter som får det att spritta i benen.
För att använda de numera (kanske) välbekanta orden:
Vi kör.
Detta är partysväng när det är, kanske inte som bäst, men i alla fall jävligt bra. Taget från skivan "III" där bandet började hitta en fungerande formel. Chad Smith är en sjukt svängigt lirande trummis som i låten Big Foot visar att det inte behövs speciellt stora åthävor att göra en låt skojig att lyssna på.
Ett band vars skiva "Arrows & Anchors" jag är svårt förtjust i. Oerhört mångsidiga och med en satans känsla för feta melodier är detta ett band att kolla in. Whiskey and Ritalin är en fantastisk låt som jag hoppas får er att stampa takten.
Nu kommer den tänker ni kanske? Ja om ni tänker Superstitious så har ni rätt. Detta är dock inte studioversionen utan den minst sagt mogna och feta liveversion bandet presenterar på sin 30-års jubileumsskiva/DVD inspelad på Sweden Rock Festival. Magiskt bra.
Jag kan inte göra en partylista utan att ha med VAN HALEN. Och då i synnerhet låten Ain't Talkin' 'Bout Love som vi nog får anta handlar om något annat än romantisk kärlek. Det är ju ändå VAN HALEN vi pratar om. Jag tänker att ni ska få en alternativ version av låten också. bara för att jag känner för det, och då Alex Rudinger är en kickass trummis.
BIFFY CLYRO är inte världens hårdaste band. Men de har ett tungt sväng som jag uppskattar mycket. The Captain heter låten tagen från en upptagning från Wembley med en minst sagt allsångsvillig publik.
Det faktum att THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA har ett gig bokat på SRF nästa år gör att jag allvarligt överväger att åka dit. Jag utnämnde bandets hittills enda skiva till förra årets näst bästa skiva. Den håller sin plats fortfarande. Jag har lyssnat förfärligt mycket på den även i år. "Internal Affairs" är en go-toskiva när man vill ha kvalitetslåtar som liras med glädje och ett sjukt sväng.
Ett av Sveriges bästa band genom alla tider, THE HELLACOPTERS lirade tajt, svängigt och hade en mer än sjyst scenshow. De hade även låtar som på ett perfekt vis tog avstamp i historien och gjorde något eget av detta arv. När det funkade var musiken en urkraft som med finess och jävlarannamma golvade rätt många. Inklusive mig.
-Pausfilm-
Välkomna tillbaka. Nu ska vi köra den andra delen av listan - och nu blir det rens. Det är ingen hemlighet att jag är förtjust i tvåtakt så nu blir det en myckenhet av det.
Ett av mina absoluta favoritband är SLAYER. Ja, nu pratar vi ju inte den versionen som lirar ihop för tillfället utan den med både Hannemann och Lombardo såklart. "Seasons In The Abyss" är skivan där bandet hade enligt min mycket ringa åsikt sin bästa stund. Här finns egentligen endast en låt som inte är så intressant (Dead Skin Mask) - resten är musikalisk mumma av yppersta kaliber. Nu har jag valt dängaren Hallowed Point just för att den är en dängare av stora mått, har en mängd extremt snygga cymbalmarkeringar samt en minst sagt bra text.
Fucking Hostile - en låt som, tja, snabbt kommer igång, haha! "Vulgar Display Of Power" var den första skivan av PANTERA jag köpte. Jag har kvar den om ni undrar. Jag är svårt förtjust i just den skivan.
Man kan prata länge om vilken skiva av NILE som är bäst. Vi kan dock sluta oss till att bandet inte befolkas av oekvilibristiska musiker. Här kan det minsann liras. Jag håller skivan som jag valt Cast Down The Heretic från - "Annihilation Of The Wicked" - som favoriten i bandets diskografi. Krossande tungt och med en ljudbild som minst sagt övertygar är skivan en ren uppvisning i brutal death metal.
Polen är ju ett land som man ska kolla in när det gäller extrem metal. VADER är en av anledningarna. Av någon anledning har jag alltid varit svag för This Is The War. Den låten har ett driv som jag verkligen gillar. Trummorna är straffande hårt lirade av Dariusz Brzozowski.
ANAAL NATHRAKH är ett fantastiskt band. De lyckas som inga andra kombinera i det närmaste oförenliga element till något helt eget. Jag hyllade förra året deras skiva "Vanitas" och placerade skivan på plats nummer 1 på min egen årsbästalista. Jag ser ingen anledning till att revidera den placeringen, haha! Bandet står fortfarande på toppen av min lista av band jag vill se.
När SOILWORK var i början av sin karriär utmärktes bandets musik av en betydligt råare stil än den på senaste, fina, plattan. Jag har lyssnat groteskt mycket på "The Chainheart Machine" och var oerhört glad när bandet inkorporerade titellåten från den skivan i sin setlist. Det är en fantastisk låt med många otroligt läckra taktartsändringar. Jag är oerhört svag för sådant.
LOK. Ett av många avskytt band. Jag tyckte att bandet var otroligt bra, och hade en del musik som verkligen tilltalar mig. Fortfarande. Fina piskdängan Passa dig från den finkänsligt betitlade skivan "Naken Blästrad och Skitsur" får avsluta denna jubileumslista.
Så här i slutet av året är det ju mycket fokus på listplaceringar i samband med årsbästalistor. Jag lämnade in min tidigare i vecka så nu kan jag i alla fall släppa denna kärvänliga kvarnsten. Men i alla fall - jag började fundera på vilket tema som veckans fredagslista skulle ha. Och för att göra det enkelt för mig så bestämde jag mig för att göra en lista med siffor i låttitlarna. Bara för att liksom.
Vi kör.
Jo. Jag öppnar listan med 22 Acacia Avenue. Jag kunde inte låta bli faktiskt. Jag har valt versionen från finfina "Live After Death" (originallåten ligger som ni säkert redan vet på "The Number Of The Beast"). Jag gillar, föga förvånande, fortfarande "Live After Death". Det var den första liveskivan bandet gav ut, den första liveskiva (tror jag) som jag faktiskt köpte. Och ja, jag har kvar den. På vinyl.
Ett av världens bästa band. Ni vet att det är så. Den räcka av skivor som bandet gav ut från 1990 års "Cowboys From Hell" tills det att bandet lade ner står sig fortfarande som ett mäktigt vittnesmål över prick hur hård, bra och framför allt svängig musik kan vara. 25 years från "Far Beyond Driven" tog jag för att den är just svängig, hård och bra. Och innehåller rätt så sjukt gött kaggelir från Vinnie Paul.
Hangar 18. Tagen från den tiden då MEGADETH skrev bra musik. De har enligt min mycket ringa mening aldrig varit så bra som på "Rust In Peace". Hangar 18 har i huvudsak en grej som gör att den är tokbra: den fullständiga gitarronanin i slutet på låten. Gudars skymning säger jag bara - Mustaine och Marty Friedman går loss som bara attans. Underbart.
6:00 från "Awake". Enda skivan Mike Portnoy använde sig av ett trumset från Mapex istället för Tama. Så nu vet ni det. Efter den pyramidala succé som "Images And Words" utgjorde för bandet var det dags för uppföljare. Jag var mycket skeptisk. Jag dyrkade föregångsplattan och tyckte att "Awake" var ok. Först på senare år har jag märkt att detta faktiskt är skivan jag återvänder mest till i bandets numera rätt digra diskografi.
99. Dolving tillbaka, låtskriveriet brutalt bra. Ett jävla härj. När "rEVOLVEr" kom då var THE HAUNTED kungar i rätt mångas tillvaro. Jag kommer tydligt ihåg att jag först lyssnade på skivan på numera nedlagda Folk å Rock i Lund där jag vid denna tid pluggade. Jag höll på att smälla av.
PYRAMIDO är i stort sett det enda riktigt konsekvent långsamt lirande band jag verkligen gillar. Så då fattar ni att det är värt rätt mycket när jag säger att finfina, malande och frustande 2 Years 8 Months 21 Days från "Salt" är värda er uppmärksamhet.
MISERY INDEX är ett fantastiskt band. Live är de inte att leka med, det tror jag att alla som var på Full Of Hate-turnén kan skriva under på. Gosse vilken brutalslägga den konserten var. Från "Heirs To Thievery" (mycket bra skiva f.ö.) har jag tagit The Seventh Cavalry.
CANNIBAL CORPSE. Skiva: "Kill" (den är vad den heter). Låt: Five Nails Through The Neck. Räcker så eller hur?
DARKANE. Ett svårt underskattat band som befolkas av inte bara trevliga snubbar - de kan lira linnet av ganska många. Bara introt till Execution 44 får mig att börja salivera. Jag tycker fortfarande att "Demonic Art" som låten är tagen ifrån tillhör de tre bästa skivorna bandet gjort. Har ni inte kollat in denna än så tycker jag verkligen att ni ska göra det.
Listan avslutas av IN FLAMES. Och denna gång är old-schoolloggan befogad då låten i fråga, Episode 666 är tagen från "Whoracle" som kom 1997. På denna tid skötte Gelotte faktiskt trummorna och gitarristerna hette Jesper Strömblad och Glenn Ljungström. Anders Fridén sjöng helt annorlunda. Allt var egentligen annorlunda - utom bandets sinne för att skriva bra låtar.
Denna vecka viker jag hela fredagslistan till ett enda band - METALLICA. Det borde rimligtvis inte komma som en nyhet att nästa års traditionella semester som bandet brukar ta när de jobbar med nytt material kommer att ta bandet till Sverige och ett helt nytt event kallat Stockholm Fields. Mattias Kling har skrivit en hel del om vilket formidabelt festivalkrig denna bokning utlyste, vilket även Johan Jakobsson på Uppsala Nya Tidning har gjort.
Denna gång bjuder METALLICA på något extra: man kan nämligen rösta på vilka låtar man vill att bandet ska spela, under förutsättning att man har köpt plåt till giget. Och man kan välja vilka låtar som helst från bandets diskografi vilket gör att nu måste vi verkligen se till att tillräckligt många old-school metalliheads skaffar plåtar och ser till att inga låtar från "Load" och framåt spelas, haha!
I ärlighetens namn tror jag att det blir svårt att undvika att låtar från bandets mer mainstreamartade skivor spelas, men nedan har ni listan på låtar jag hade blivit exstatisk över om bandet hade spelat dem.
Vi kör.
Skivan som gjorde METALLICA till den megaapparat som bandet är idag. Jag köpte själv skivan på vinyl när den kom ut 1991 och lyssnade under en period oerhört intensivt på den.
Bandet har kört samtliga låtar som finns på skivan, men det finns två som jag verkligen skulle gå igång på om bandet tvingades att köra dem: The God That Failed främst av den anledningen att jag själv aldrig har hört bandet lira den - plus att det är oerhört snyggt ihopsnickrad låt - och finfina Whereever I May Roam som är en låt jag alltid har hållt som en av de allra bästa på skivan.
"...And Justice For All" är min favoritplatta i bandets diskografi. Jag vet att förbannat många stör sig lika mycket på produktionen på denna skivan som på "S.T. Anger". Och visst, den är verkligen en vad man kan kalla en aquired taste. Men låtarna. Herrejävlar i min låda.
Överst på min önskelista står The Frayed Ends Of Sanity. Jo. Den med fillet vid 4:03 som borde ge Ulrich febersvettiga mardrömmar. Det borde förresten även Dyers Eve, Blackened och Eye Of The Beholder göra. Faktum är att jag verkligen, djupt och innerligt hoppas att många med mig kommer rösta på dessa låtar då framtidsutsikten att lira dessa formidabla stycken musik kräver att karln verkligen sätter sig ner och fucking övar på ett sätt han inte gjort på många, många år.
Bandets thrashplatta framför alla. Alla låtar är suveräna, men jag har alltid gillat Disposable Heroes och The Thing That Should Not Be mer än de andra.
Här var bandet elakt, här hade de ett driv i låtarna. De hade också den fullständiga kompetensen att skriva och lira låtar som de inte hade kunnat göra vid tiden för debuten. Att produktionen är så adrenalinstinn och in your face gör att skivan, med rätta, ses som den kanske starkaste i bandets diskografi.
För de av oss som var på bandets gig i Göteborg för två år sedan kommer ni kanske ihåg att detta var skivan som bandet valde att köra flest låtar ifrån. 5 st. Därför väljer jag inte dessa mer uppenbara låtar: Creeping Death, Fade To Black, For Whom The Bell Tolls, Ride The Lightning och The Call Of Ktulu. Inte på grund av att de är dåliga låtar, men för att jag mycket hellre skulle höra bandet köra den sällan spelade Trapped Under Ice.
"Ride The Lightning" var ju skivan som visade att bandet hade mognat något så fruktansvärt på bara det knappa år som hade gått sedan debuten "Kill 'em All" släpptes. Låtskriveriet hade tagit sig till nya nivåer och Hammett hade verkligen börjat komma igång på allvar. Fantastisk platta.
Fyllda till brädden av alkohol och ungdomlig entusiasm lirar METALLICA skjortorna av alla i sin närhet.
När jag var 12 år gammal och hörde skivan första gången kunde jag inte fatta att man kunde spela så snabbt. Det säger väl en del om utvecklingen, eller hur?
Phantom Lord är det självklara valet och jag blev helt jämrans kokobananas när jag fick höra låten 2009 under en av bandets konserter på Forum i Köpenhamn. Jag skulle hemskt gärna få uppleva den igen.
Denna vecka bjuder jag på en mycket skruvad lista: metal med blås. Detta hör inte till vanligheterna vågar jag påstå. Men, invänder nu vän av ordning, finns det inte flera band som har samarbetat med symfoniorkestrar, körer, och individuella instrumentalister som har lirat solon i låtar? Jo, det har det. Men det var inte detta jag var ute efter i detta fall. Jag ville se om det faktiskt fanns band som fullt medvetet hade skrivit musik med tanke på att använda en blåssektion eller en enskild musiker redan från början. Och det fanns det. Inte speciellt många, men tillräckligt för att jag skulle få ihop en fem låtar lång lista på musik som verkligen heter duga.
RIOT är ett band med en lång historia. Bandets första sejour varade mellan 1975-1984. Efter det att bandet inte nådde större framgångar rent ekonomiskt lade man ner, men återupptog verksamheten redan 1986. Bandet är idag fortsatt verksamt och släppte så sent som 2011 skivan "Immortal Soul". Men det är inte den skivan vi ska prata om idag utan "The Priviledge Of Power" som kom i februari 1990. Här har man alltså tagit in en hel blåssektion. Och det är inte vilken blåssektion som helst kan jag tala om, utan snarare blåssektionen med stort B: Tower Of Powers blåssektion. Detta är alltså blåssektionen som i pricip alla som behövde ha en top-notch blåssektion och hade en hyfsad budget använde sig av under en väldigt lång period. Och jag förstår varför - detta är ren lyxkräm om ni frågar mig. Låten i fråga, Killer, är en störtskön, assvängig låt redan utan blåssektionen. Jag vill dock verkligen hävda att blåset höjer låten ytterligare. Det är måktigt, skruvad och fullständigt briljant.
Vi släpper lös sköna galningarna i THE DILLINGER ESCAPE PLAN i låten White Lizard som förutom ett helt klockrent utnyttjande av en blåssektion vräker på med piano och mer än lovligt galen sång från Greg Puciato. Detta är ren och skär magi om ni frågar mig.
HAKEN är ett band som jag stiftade bekantskap med tidigare i år genom "The Mountain". Detta är progressiv musik som när den funkar är alldeles ypperlig. Låten i detta fall heter Somebody och är en finstämd låt med en fin långsam stegring i intensitet för att i sluten vräka på med tungt brass. Jag tycker att detta verkligen är bra - första gången jag lyssnade på låten hajade jag till när den fullständigt ljuva klangen från brasset nådde öronen.
Ni kanske såg det komma? STRAPPING YOUNG LAD och bandets primus motor Devin Townsend drog sig verkligen inte för att korsa gränser vad gäller rätt mycket. Antiproduct från "The New Black" är från början en rätt skruvad historia. Precis som större delen av bandets musik var. Mellanspelet är dock helt briljant - för det första svänger det utav bara fan. För det andra dyker det upp en flöjt.
SEAR BLISS är ett ungerskt, mycket eklektiskt black metalband. Jag stötte på bandet när jag recenserade bandets senaste skiva "Eternal Recurrence" från 2012. Första låten på den skivan heter The Eternal Quest och innehåller inte bara stomp och growl utan även trumpetspel som verkligen höjer låten.
I veckans fredagslista tar jag upp ytterligare ett känsligt ämne, nämligen detta med refränger. Refrängmakeriet som sådant sammankopplas ju ofta med popen eller, i värsta fall, med schlagern som i alla fall tidigare gärna dängde till med en tonartshöjning innan sista refrängen. Succé och handklapp i mainstreamland. Men så finns det såklart undantag från denna mycket snäva och rent elaka regel. Låtar som min själ dänger dit refränger som får nackhåren att resa sig, pulsen höjas och lusten att dricka öl infinner sig. Det är såklart dessa som avhandlas i veckans lista.
Vi kör.
Jo, jag kommer dragandes med SOILWORK igen. Jag har svårt att låta bli får jag erkänna då bandet i stort sett alltid har levererat musik av klass. Många instämmer nog med mig då jag säger att "Stabbing The Drama" var skivan som fångade uppmärksamheten till bandets verksamhet. Den skivan har fortfarande en härlig charm. Det var fint att lyssna på den igen märkte jag när jag började leta låtar till listan. En låts refräng sticker ut lite extra. Eller lite - den är ju helt fenomenal så jag kan lika gärna skriva som det är: den knäcker som satan. Jag pratar såklart om Distance som med lätthet kan sägas ha en magisk refräng. Ni anar inte hur svårt nerknarkad jag var på den låten. Vi pratar alltså fler än 10 lyssningar per dag. Jag var som en sockerberoende när det gällde just den refrängen. Ja, ni fattar att jag inte kunde öppna med en annan låt.
NASUM sysslade inte med refränger kanske ni nu säger. Jag svarar: bara för att de var extremt korta så betyder detta inte att bandet inte sysslade med refränger. Det är en större dygd att ha effektiva refränger än att skriva en som sedan mjölkas alltför hårt om ni frågar mig. Kolla in låten The Engine Of Death från den i mina öron absolut bästa metalskivan som ett svenskt band presterat - "Shift". Att låten är en genismocka på 1:48 gör inte saken sämre.
Kort låt följs av lång. Jag har tjatat hål i huvudet på folk om att IN MOURNING skall kollas in. Nu gör jag det igen - magiska "The Weight Of Oceans" är en skiva som jag återkommer till med regelbundenhet. Jag tänker då framför allt på låten Colossus vars synnerligen rytmiska refräng fick mig att njuta från första lyssningen. Låten är i sin helhet verkligen inte dum den heller.
"Come Clarity". Det är ingen dum platta om ni frågar mig, och att säga att den är refrängstinn är ingen överdrift. Det finns dock en låt vars refräng fick mig att haja till lite extra vid första genomlyssningen och då pratar jag inte om titellåten utan om Crawling Through Knives. Refrängen i den låten är, well, fantastisk. Jag kan inte tänka mig ett lämpligare ord faktiskt. Jag älskar också Daniel Svenssons cymbalarbete i just refrängen - pricka klockan på backbeatet brukar det kallas.
Det var ett tag sedan jag hade med en låt av ARCH ENEMY på någon lista, men jag ville verkligen ha med finfina Dead Eyes See No Future då den har en alldeles förträfflig refräng. Jag har på senare tid tappat intresset för bandets musik, men deras äldre material tycker jag fortfarande håller hög klass. Att den sedan är lite väl polerad och i vissa fall rent steril må vara fallet. Jag uppskattar dock Angela Gossows enorma sångleverans och ni som har sett bandet live vet ju med er att hon är en frontperson av rang.
Jo, jag tog med World In Silence från DIABOLICALs senaste alster. Det är en sjuhelvetes refräng i den låten som gör den omöjlig att stå emot. Ödsligheten och ångesten alltså - den sitter ju som en smäck!
Kommer ni ihåg förra året när NEKROMANTHEON släppte "Rise, Vulcan Spectre"? Du glade vad alla skulle krama ihjäl det bandet och den skivan. Det var full credd rakt av. Själv tyckte jag att skivan var ok som helhet. Titellåten däremot: den är klockren. Framför allt refrängen som visar på dygden av att hålla det enkelt som de säger i USA.
Grunge? Japp - jag gör gärna ett undantag för ALICE IN CHAINS då det bandet i sin tidiga karriär stod för en starkt ångestladdad och nervig musik. Jag lyssnade i princip sönder "Dirt" när den kom och har fortfarande kvar mitt fysiska exemplar. Jag tyckte (och tycker) att den skivan är helt överlägsen exempelvis NIRVANAs "Nevermind". "Dirt" är ju fylld till brädden med kvalitetslåtar och starka refränger. Jag har alltid varit svag för Junkhead som har en skönt driven och lite lätt oroväckande refräng. Låtens ämne och i stort sett oförblomerade advokerande av narkotikamissbruk är i backspegeln inte speciellt vackert - Layne Stayley dog nämligen av en överdos 2002.
Vi fortsätter med dyster musik. PARADISE LOST - ett band jag fått upp ögonen för på senare tid. Jag märker att jag återvänder oftast till "Faith Divides Us - Death Unites Us" och då främst titellåten som har en sjukligt episk refräng. Satan vad bra den är!
Jag avslutar listan med en låt från "Internal Affairs", skivan som jag placerade på plats 2 på 2012 års årsbästalista. Att bandet är bokat för nästa års SRF gör att jag starkt överväger att åka dit. Transatlantic Blues är en lång låt - över 8 minuter - men inte en enda gång har jag upplevt låten som just lång i den negativa aspekten. Refrängen har en skönt släpig attityd som varje gång får mig att sluta ögonen och bara njuta.
