Fredagslistan 2016, vecka 44: Nytt mark II

Gott folk!

Jag vet inte hur mycket ni tänker på det, men 2016 är ett riktigt bra skivår för metal. Så pass bra att jag känner mig nödgad att göra ytterligare en fredagslista med någorlunda nytt material. En del av låtarna i veckans fredagslista är från skivor som inte är släppta i sin helhet, andra är det, och vi pratar om skivor som i det fall de är utgivna har kommit ut den senaste veckan.

Vi kör!

DARK TRANQUILLITY släpper nytt idag faktiskt. "Atoma" heter skivan som jag har haft tillgång till ett tag, men faktiskt inte lyssnat igenom! De smakprov som bandet har släppt i förväg har dock fått mig att se fram emot skivan nåt enormt. Amelies recension av skivan på WeRock har fått mig att bli än mer intresserad. Det var ett tag sedan jag såg fram emot en skiva från denna veteranorkester faktiskt, och det är riktigt kul att faktiskt ha denna känsla inför ett skivsläpp. Jag har valt Forward Momentum som är en vacker, ödesmättad låt med ack så snygga harmonier och är en låt som drar lite åt INSOMNIUM-hållet. Och så har vi Mikael Stanne  som sjunger bättre än någonsin.

Jag tyckte faktiskt att "Desideratum" som kom 2014 var lite av en mellanskiva för ANAAL NATHRAKH, och det var jag inte ensam om att tycka. Först tyckte jag att nya "The Whole Of The Law" var likadan. Men snälla ni - ge den här skivan en chans, för den växer ut till en riktigt fin stund. Jag har valt en låt som jag direkt föll för, We Will Fucking Kill You, ja AN är inte ett band som satsar på finkänslighet i låttitlarna i alla fall. Musikaliskt är det dock annorlunda. Få band som sysslar med extremmetal har den väl utvecklade känsla för melodier och maffiga refränger som Birminghamduon har. Här finns ett fint episkt anslag, ett jättefint driv och ett - wait for it - magiskt bra gitarrsolo! Ja!

Band nummer två som övertygar mig att de är tillbaka i fin form är TESTAMENT. Jag tyckte att "Dark Roots Of Earth" var ganska tråkig och den hamnade raskt i högen av skivor som jag inte lyssnar på mer. Men jag ger alltid bandet fler chanser, och "Brotherhood Of The Snake" är en skiva som jag verkligen tycker är bra. Bettet och drivet är tillbaka på väldigt övertygande sätt. Riffen sitter som en keps, och bandet har numera en rent skrattretande kompsektion i Gene Hoglan och Steve DiGiorgio som med osviklig precision styr upp verksamheten. Har ni hört TESTAMENT sedan innan så kommer ni känna igen er - det här bandet handlar inte om förnyelse - utan om att visa på precis hur tajt, kul och driven thrash kan låta när den liras av kompetent folk.

Ytterligare ett smakprov från METALLICAs kommande skiva. Atlas, Rise! får mig att ytterligare längta efter att få höra mer, för ta mig satan om METALLICA inte låter mer tända än på bra länge! Att ljudet är betydligt bättre än på "Death Magnetic" gör ju inte saken sämre. Atlas, Rise! har jättefint gitarrspel. Gitarrsolot som börjar vid 3.30 är bra och jag älskar när Hetfield blandar sig in i leken vid 4.23. De hade kunnat mata på längre med den grejen. Och på tal om Hetfield - jävla krut i pipan han visar upp här! Ja, ni fattar - jag är lite till mig i trasorna, och det känns helt kung att vara det över ett band som har hållit på så länge som METALLICA.

I en värld med så mycket musik som vår så finns det få konstanter. Men en sådan är att det tar tid att lyssna in sig på skivor från ULCERATE. Jag har dragit varv på varv på nya "Shrines Of Paralysis" och det enda säkra jag kan säga om den är att den är löjligt bra. Jag har valt Yield To Naught från skivan, men jag rekommenderar er verkligen att lyssna på hela skivan då ULCERATE alltid har handlat om hela album snarare än enstaka låtar. Av band jag inte sett live så ligger Nya Zealändarna på topp 3 med övertygelse. När jag recenserade "Vermis" för 3 år sedan skrev jag att den var en skiva som kräver uppmärksamhet. "Shrines Of Paralysis" är exakt likadan i denna aspekt. Men den är verkligen värda er tid.
/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 44: Nytt mark II

Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 18

Nominerad: "Vermis" - ULCERATE

I min recension av "Vermis" skrev jag att

Letar man [...] efter musik som verkligen kräver uppmärksamhet och tålmodighet, musik som handlar om att försätta lyssnaren i extrema känslotillstånd då är ”Vermis” en världsmästarplatta. För när eller om poletten trillar ner då trillar den ner på allvar. Jag lovar.

Bandet från Nya Zealand har genom hela sin karriär gjort musik som utmanar lyssnaren - detta är musik som aktivt tar avstånd från trevnad, harmonier och linjära låtstrukturer - musik som gjord för apokalypsen.

/Martin

Nytt på WeRock.se

Mitten av månaden (eller ganska nära i alla fall!) vilket innebär nya recensioner på WeRock.se. Från undertecknads tangentbord får ni recensioner av DIABOLICALs smäckplatta/bok/get "Neogenesis" som är lika bra som hypen påstår om ni frågar mig.

Sen har vi den minst sagt krävande, men ack så belönande skivan "Vermis" från ULCERATE. 


Från Robert Gustafsson får ni recensioner av SAHGs "Delusions Of Grandeur" samt AVATARIUMs självbetitlade platta.

/Martin

Fredag!

Gudars skymning! Efter en alldeles fenomenalt fullspäckad arbetsvecka för undertecknad (och även för, som jag har förstått det, en och annan bloggkollega) så är den äntligen här! Fredagen i all sin prakt breder ut sig framför oss och med den förstås en obligatorisk fredagslista. Som vi har väntat.

Idag har jag fått den stora äran att sätta ihop och skriva några rader om denna, vilket jag ska sätta tänderna i alldeles strax. Först dock några ord om hur jag tänker när jag väljer musik (i likhet med det Martin skrev häromveckan). Jag försöker att ha ganska mycket nytt med i listurvalet. Sådant som är nytt för mig och mina öron vill säga. Dels av rent egoistiska skäl eftersom jag gillar att hitta ny musik men också för att jag inbillar mig att det är roligare att lyssna på för utomstående. Med detta sagt har jag också en fäbless för det vi brukar kalla gammal skåpmat. Det tänker jag inte ens försöka sticka under stol med. Jag kan ha en rent av löjlig förmåga att lyssna på vissa album tills de går sönder och samman. Och sedan ta ett par varv till bara för att. Försöker ta det lite lugnt med upprepningar i just fredagslistesammanhang dock och jag tycker att jag har lyckats ganska bra so far. Vad gäller takt och tempo så tänker jag ibland att det är fint att följa någon sorts dramaturgisk kurva vilka låtar som följer efter varandra. Ibland tänker jag tvärtom, att more is more när det kommer till att köra låtar i samma stil/genre/tempo/whatever. Jaha, vad kan vi lära oss av detta då? (Inte mycket.)

Vän av ordning (och oordning) förstår ju av den här utläggningen ovanför att vi kan konstatera att jag kommer att vara konsekvent inkonsekvent med hur och varför (och var och när) jag väljer de låtar jag gör till listan. Jag går efter humör, känsla och dagsform helt enkelt. Det blir nytt och gammalt och långsamt och upptempo i en sorts ohelig röra utan några direkta riktlinjer eller mål. Ingen ordning alls med andra ord, mer än att det ska vara bra musik. Detta om detta, nu kör vi veckans fredagslista!

Första fem
Martin har plockat ihop ett gäng klockrena hits i den lite tuffare skolan. Det inleds hårt och brutalt med LOCK UP och fortsätter sedan i rask takt med bland annat NASUM och annat snabbmangel för att avslutas med gammal hederlig grisdödssång á la BENIGHTED (som får mig att tänka på BRODEQUIN och att jag borde lyssna mer på dem). Rask takt är nog för övrigt den klarast lysande ledstjärnan för det här urvalet. Men så är det ju också så vi vill att fredagarna ska inledas, snabbt och kompromisslöst. Plus i kanten för att NASUM får vara med även denna vecka!

Mittenpartiet
Alex gillar Halloween som företeelse (och vem gör inte det?) och har plockat ihop låtar kring detta tema. KING DIAMOND har den äran att inleda och sedan följer klassiska Alex-akter så som ALICE COOPER och MERCYFUL FATE. KING DIAMOND får stilpoäng för sminkningen och NOTRE DAME har bäst gung - en sorts horror/goth-historia som helt oväntat slog an en nostalgisträng hos undertecknad från ungdomens fornstora dar. Jodå, jag har allt ett förflutet i gothträsket jag med, precis som alla andra. (Nåja, nästan alla...) Även om mittenpartiet inte är min kopp med te överlag så blir jag lite småsugen på att plocka fram maskeradkläderna ett varv till. Gott så.

The bitter end
Så har det blivit dags att runda av. Mina fem låtar ligger sist och här kan vi konstatera att hösten har kommit till byn. På riktigt. Nu, mina vänner, sveper november sitt kalla grepp om åtminstone alla veckopendlare som åker kollektivt. Därför värmer vi upp med lite trallvänligt (CODE och BORNHOLM), slugde-ar till det i mitten med ULCERATE och avslutar med eländesblack signerad SARGEIST och NEGURA BUNGET. En överraskande snabb lista för min del med tanke på att jag har lyssnat mycket på band den senaste tiden som rör sig framåt ungefär lika fort som en inlandsis. Men det sparar vi till decemberlistorna, så vi har något att se fram emot!  

Ha nu en riktigt fin helg.

/Susanne

Fredagslistan vecka 44