Recension: Copenhell 2016 incl. Black Sabbath

Efter en otrolig eftermiddag med KING DIAMOND på Köpenhamns stadsbibliotek (det blir ett annat blogginlägg det...) så for jag ut till Refshaleöen och COPENHELL för tredje gången i mitt liv. Jag åkte för att se BLACK SABBATH ta farväl av Danmark och skulle inte bli besviken.

Jag tycker om Copenhell, men de har växt sig lite för stora nu. Området är värdelöst, det har det alltid varit - ett gammalt varvsområde med betongmark, men det var inget man tänkte på när publiken bestod av knappt 10000 personer. I år slog de rekord med det dubbla, och möjligheterna att sitta ner och ta det lugnt är inte så många längre. Arrangemanget är dock oklanderligt, kanonbra personal, inte så stora avstånd att gå och bra mat (!) att välja på. Däremot blev jag jättebesviken att de tagit bort parkeringen som låg intill entrén. Jag förstår det av logistiska skäl när de nu är så sjukt stora, men det framtvingade en vild chansning för mig att hitta någonstans där jag kunde ställa bilen. Jag slapp böter denna gång. Skönt det :)

Det första bandet jag såg var HAVOK från Denver, jag visste inget om dem innan utan såg namnet på affischen, googlade lite snabbt och tycket att de verkade lite småkul. Lite ny Speed/Thrash kan man ju inte må dåligt av. Nej sannerligen inte, fyra oerhört kompetenta musiker presterade en fyrtiofem minuter lång spelning som slog undan benen på mig. Det var ett sant nöje att se dem, och jag hoppas att de återvänder till våra breddgrader inom en snar framtid. Sweden Rock 2017 måhända?

Nästa band jag hade på min lista var DARK FUNERAL. Det var synd. På förhand - skoj med lite old school Black Metal och framförallt Lord Ahriman såklart, men det föll pladask. De spelade på den lilla scenen, samma som Havok, men där Havok hade ett kristallklart, tungt och krispigt ljud så hade Dark Funeral bara oväsen. Med all sannolikhet det sämsta ljud jag någonsin hört ett så etablerat band ha. En obegriplig sörja av blä. Trummisen var otight som fan, och det där riktigt mörka, onda ville aldrig infinna sig. Jag stod ut i tre låtar sen gick jag sakta bakåt. Ljudet blev inte bättre. Inte bandet heller. Jag gick och köpte kaffe.

BLACK SABBATH hade jag höga förväntningar på. Inte på Ozzy, han slutade sjunga rent för tio år sedan, men bandet låter förbannat bra. Och så även i lördags. De hade stopp för fotografer i piten vilket grusade mina planer en smula, de få jag lyckades ta från publiken blev inget vidare, men utöver det levererade de en fenomenal spelning där det faktiskt var - hör och häpna - Ozzy som överraskade. Under den inledande halvtimmen sjöng han lika falskt som 2013, youtubea After forever från giget så hörs det hur han konstant ligger en halvton under tonarten. Men han sjöng upp sig, rejält dessutom, och när vi kom en bit in i setet så började han hålla tonen plötsligt. Han såg lika förvånad ut som jag, och Behind the wall of sleep blev en riktig mördare. Den i det närmaste pinsamma Dirty women från Köpenhamn 2013 ersattes av en betydligt vassare sådan 2016, och i just den låten spelade Tony som om det gällde livet. Tyvärr plockades min stora förhoppning Hand of doom bort av någon anledning, men spelningen var så bra att jag var nöjd ändå. Jag vinkade lite farväl till bandet när vi närmade oss slutet och håller nu tummarna för att ryktet om att Tony Iommi ska spela med Tony Martin nästa år verkligen stämmer.

För om vi får Tony + Tony på en scen med samma premisser som HEAVEN & HELL (inga Ozzylåtar!) - då åker jag var som helst i världen om det behövs. 90 minuter "Cross Purposes", "Tyr", "Headless Cross" och "Eternal Idol". Det vore sannerligen en dröm. Hoppas den går i uppfyllelse!

/Alex

När hårdrocken fick slåss

I samband med en facebooktråd drog jag mig till minnes det på vissa sätt mörka 90-talet då den klassiska hårdrocken fick se sig utmanövrerad av andra krafter. Idag är det nästan omvänt. De allra minst populära av 70- och 80-talsband ges ibland lite väl stor plats i hyllningskörer, därför kikar jag tillbaka lite på en tid då IRON MAIDEN fick spela på Kåren i Göteborg, då Metron i samma stad (liknad vid en taskig Silja Line-scen i sagda facebooktråd) huserade DIO, KING DIAMOND och YNGWIE MALMSTEEN och då GLENN HUGHES spelade på KB i Malmö inför knappt 30 personer + en firmafest som inte brydde sig.

När började det? Jag skulle gissa på runt 1993. METALLICA gjorde sin sista sväng på "Svarta Plattan"-turnén och tappade sedan fort en del av suset som omgav dem. Iron Maiden sade farväl till Bruce Dickinson. KISS, som planerat ta sin "Revenge"-turné till Europa med ACCEPT och PEARL JAM som förband var så iskalla att ingen promotor ville ta i dem med tång (två datum i Sverige i maj var preliminärbokade). Accept spelade istället på Mejeriet i Lund, först 1993 då det var utsålt till bristningsgränsen (typ 1100 personer), och sedan 1994 då det var kanske 150 personer i publiken varför bandet valde att inte ens spela fullt set.

Ja, kanske kan man se trenden genom Accept i Lund? Eller kanske genom Iron Maiden - 1992 spelade de i ett halvfullt Globen, 1993 i ett halvfullt Scandinavium. 1995 blev det istället ett förvisso utsålt Kåren, men det blev ändå bara Kåren. KB-hallen i Köpenhamn (kapacitet 3500) hade 1995 knappt 800 betalande Maidenfans. Samma publikantal som när QUEENSRYCHE spelade där ett halvår tidigare dessutom.

Tomt. Ekande tomt.

Samtidigt som detta naturligtvis är oerhört sorgligt så har det ju skapat konsertmöjligheter för oss som var med som för de flesta idag framstår som rent hokus pokus. Att exempelvis Dio, denna ikon inom hårdrocken, spelat på klubbar som Metron i Göteborg eller KB i Malmö är ju nästan direkt underligt. Tänk att SAXON spelat på den gamla Ångfärjestationen i Helsingborg. Det känns obegripligt idag. En av de bästa underligheterna är BLACK SABBATH på Mejeriet 1995. Med Tony Martin på sång och bandets förvisso absolut sämsta skiva "Forbidden" bakom sig körde de nästan två timmar och var så otroligt bra att man inte trodde det var sant. Black Sabbath på Mejeriet. Slå den på knäna farbror Örjan!

När vände det? Jag skulle nog säga att tre faktorer i slutet av 90-talet vände upp och ner på allt igen.

1. Återföreningarna haglade. KISS banade 1996 vägen för återföreningsexplosionen. Aldrig innan eller efter har ett återförenat band fått så mycket kontinuerlig press. "Zeppelin 2007?" säger kanske någon, och absolut - det var hype så det räckte och blev över, men gällde bara en spelning. Inget kan dock mäta sig med de 194 konserterna som det skrevs om i hela västvärlden under ett års tid. Efter detta följde nästa otänkbara återförening: Black Sabbath med Ozzy och Bill. Den varade betydligt kortare dock innan Bill försvann på grund av hjärtproblem, och 1998 såg vi därför Sabbath med Ozzy och Vinny Appice på trummor.

2. Återkomsterna. Band som inte funnits på länge såg möjligheter att börja spela igen eftersom rockfestivaler började skrika efter dem. Sweden Rock gick i bräschen och man kunde any given day på det blekingska höglandet få se både band som aldrig varit i Sverige eller band som inte spelat ihop sedan mormor var ung. För en liten peng dessutom. BUDGIE, CAPTAIN BEYOND, LYNYRD SKYNYRD och även lite mer namnkunniga band som SCORPIONS, WASP och andra hittade en ny marknad där de inte behövde kuska runt i bussar och spela på småklubbar för inga pengar alls. Festivalinflationen som kom i kölvattnet av detta är dock inget jag personligen gillar, och någon gång inom en inte alltför avlägsen framtiden måste det ju ta slut efterhand som band lägger av och artister dör. Men än så länge funkar det.

3. Iron Maiden. Det går inte att överskatta Iron Maidens betydelse för hårdrocken i västvärlden, framförallt i Europa. När Bruce Dickinson kom tillbaka 1999 var det en återförening i mängden men sedan dess har Maiden kontinuerligt bevisat att arenan är deras och endast deras. Nya skivor lite då och då blandas med turnéer som fokuserar på att det var bättre förr. Nya fans får skapa "sitt" Maiden och hylla det på konserter, gamla fans får minnas "sitt" Maiden på konserter med urminnes scener och spektakel. Iron Maiden har dessutom tagit scenen till tidigare nästintill otillgängliga marker som Sydamerika där de lyckats skapa något helt nytt vilket även nyligen uppmärksammats i businessvärlden eftersom Maiden är ett synnerligen framgångsrikt företag.

Seven Days Of Sabbath, day 5: Live Evil

Och så var det det här med liveskivor. Jag är både för och emot fenomenet, idag känns de nästan meningslösa med tanke på den flora av mer eller mindre perfekta bootlegs som envist dyker upp så fort Lasse Kronér tagit en enda ton. Förr var det en annan ko i fållan dock, och en Sabbathskiva som man kan diskutera till döddagar är just deras första riktiga liveskiva: 1982 års ”Live Evil”. Inspelad under några konserter i USA på våren 1982 står skivan ut som en förbisedd klassiker i genren. Den släpptes som en slags motpol till Ozzys ”Speak of the devil” och framförallt till deras ”egna” liveskiva ”Live at last” (inspelad 1973) som släpptes utan att bandet ville det. ”Live Evil” skulle bli en riktig Black Sabbath-liveskiva, och blev väl det också även om de interna striderna i bandet gjorde att denna sättning inte ens överlevde mixningen. När den släpptes i december 1982 var både Dio och Vinny Appice borta ur bilden för länge sedan, och 1983 skulle ge världen något helt annat i Sabbathväg.

Vad ”Live Evil” bjuder på är ett bra band som är ungefär mittsunds på sin Mob Rules-turné. De inspelade kvällarna vittnar om en sammansvetsad grupp som gjort detta förut utan att låta trötta. Mitt enda problem är att de envisas med att köra äldre låtar. Förvisso var det Black Sabbath som stod på scen med allt vad det då innebar (något man snyggt parerade vid återföreningen 2007 genom att döpa om sig), och visst passar det att köra en eller kanske två klassiker, men jag har personligen alltid haft problem med Dios version av låten Black sabbath. Iron man låter inte heller något vidare i hans tappning, och Children of the grave skulle de absolut skippat. Fler ”Mob rules”-låtar hade varit mumma, och att de missade att köra mästerverket Die young från ”Heaven and hell” på denna turné är inget annat än ett helgerån.

Detta till trots är det en bra skiva och en bra turné, Voodoo är mästerlig i sin enkelhet och versionen av Heaven and hell är magnifik. Filmmässigt är vi tyvärr synnerligen dåligt bevandrade, en enda bootlegfilm inspelad på Londons Hammersmith Odeon i januari 1982 är vad som finns. Man kunde ju önska att det skulle finnas något lite mer officiellt material, något tv-filmat…

Så var jag ute på myren en dag, och vad dök upp plötsligt om inte några gamla Warner Brothers-rullar. Filmade på samma konserter under vilka ”Live Evil”-upptagningarna gjordes, och den första smaken av detta godis gavs ut som ett slags easter egg på en dvd som i övrigt innehöll den tidigare nämnda Moskvakonserten från 1989. Det hintades där och då om att dessa rullar snart skulle se en ordentlig release, en hel konsert tv-filmad med ljud från liveskivan. Det var många år sedan nu och till dags dato har inget mer kommit ut, rykten finns det gott om men inget är bekräftat eller verkar ens finnas i de mest ljusskygga av bootleghörn runtom i världen. Det är många med mig som gladeligen skulle sålt av både en och två släktingar för att ges tillfälle att se en sådan film, men tills det blir verklighet får vi nöja oss med det knapphändiga existerande materialet. Jag bjuder nedan på två hyggligt sebara klipp, det finns fler på den berömda tuben men då rör det sig om väldigt korta snuttar som egentligen bara gör oss nedstämda. Fast lite glada också.

/Alex

Black Sabbath - God is dead?

Igår blev det premiär för en ny BLACK SABBATHlåt. Från kommande plattan "13" bjöds vi på God is dead?. Vad ska man säga, jag hade absolut noll förväntningar även om kombon Iommi/Butler sällan svikit, därför var det med tveksamma öron jag lyssnade på låten imorse. Tja, det är ju ingen katastrof i stil med KISS "Monster", och självfallet är det inte heller någon blivande klassiker. Det är en dåligt producerad men lite sådär halvhabil rocklåt. Det är lite för mycket "nu ska vi spela tungt grabbar" i början, men andra delen av låten svänger faktiskt till lite grand.

Ozzy sjunger med autotune som sin bästa vän, det tackar vi för eftersom han i verkligheten inte kan ta en enda ton numera, trummorna är välspelade även om trumljudet är fruktansvärt dåligt. Men som förväntat: Geezer Butler sviker inte. Tony Iommi sviker inte. Och det var egentligen bara det jag ville. Vem som sjunger är helt ointressant för mig, Sabbath har under åren haft nöjet att bestå av flera av rockvärldens bästa sångare. Vem som spelar trummor har jag också lagt helt bakom mig, dels för att sandlådegrejen mellan nuvarande medlemmar och Bill Ward aldrig lär få någon lösning, dels för att Ward ändå inte kunnat hålla en takt och än mindre spela bra sedan mitten av 70talet.

Black Sabbath släpper en ny låt. Jag lyssnar och tänker "jahaja, det var väl trevligt". Det finns en parallellhistoria om när jag kom in på SöderCD på våren 1998 och berättade, väldigt moloken, för innehavaren Jörgen att Bill Ward fått en hjärtattack och inte kunde spela på turnén. Jörgen brast ut i ett gapskratt och jag tog rätt illa vid mig, när han lugnat ner sig försökte han förklara att han inte skrattade åt hjärtattacken alls, han gillade också Sabbath och såg dem första gången i Lund 1977. Han skrattade åt att bandet nu bestod av människor som var så gamla att de fick hjärtattacker, och att det var så otroligt lite hårdrock över det att han inte kunde låta bli att skratta. Jag förstod inte honom då. Idag förstår jag precis vad han menade.

Det var längesedan de och de andra stofilbanden var farliga, stenhårda eller ens intressanta. Idag är jag mest glad för att de lever.

/A

Kiss 2012 - fortfarande ett Monster?

Att band byter medlemmar eller ändrar inriktning är inget nytt. Det har skett sedan tidernas begynnelse och skapat debatt fans emellan och kommer med all sannolikhet att fortsätta göra så. Det finns BLACK SABBATHfans som inte kan tänka sig att lyssna på något annat än OZZYtiden, det finns DEEP PURPLEfans som styvnackat hävdar att när Tommy Bolin kom med eller Ritchie Blackmore hoppade av så dog bandet osv. För KISSfans är det ungefär likadant, dock med en liten skillnad - av Kissfans förväntas det allt oftare att man måste gilla allting hela tiden och den senaste skivan är alltid bland det bästa de har gjort, även om tiden de facto brukar utvisa att detta sista faktum nästan aldrig stämmer alldeles oavsett vilket band vi pratar om. Jag ska försöka bena ut detta i ett härligt generaliserande tonläge.

Det finns tre generationer eller cykler Kissfans. Den första cykeln var med på 70-talet, och de blev skitsura när bandet "sålde ut sig" i och med världshiten I was made for loving you som släpptes 1979. De avskydde att Peter Criss hoppade av, de avskyr 80-talet, Eric Carr och bandmedlemmar utan smink.

Nästa cykel fans är de som faktiskt upptäckte bandet genom ovan nämnda hit, eller åtminstone i början av 80-talet när Kiss bytte medlemmar varannan vecka. Denna kategori fans är uppväxt med ett osminkat Kiss som turnerade friskt på våra breddgrader och skrev hit efter hit. 70-talet var ett spännande minne men få hade någon egentlig egen relation till det utöver det skimmer av fantasi och magi som gamla bilder i exempelvis Rocket eller Okej visade upp.

Den tredje cykeln fans är barnen till den första. När Kiss drog på sminket igen 1996 så hade 70talsfansen blivit runt 35-40 år gamla och ville "visa" sina egna barn hur fantastiskt det var när de själva var unga. Dessa barn indoktrinerades förvisso tidigt med bilder, skivor och videos men när det dessutom gick att få se bandet live i full regalia så kapitulerade av naturliga skäl de flesta ungarna inför det inferno av rök, eld, bomber och smink som återigen blev bandets signum. Dessa knappt tio år gamla ungar är i mitten av de tjugo idag, ofta med en starkare ekonomi och ett helt annat levnadssätt än vad deras föräldrar hade i samma ålder. Detta är den enskilt starkaste orsaken till att Kiss över huvud taget existerar idag, de hade inte kunnat leva på cykel ett eftersom de (likt bandmedlemmarna) är runt sextio idag, de hade inte kunnat leva på cykel två eftersom denna kategori är mitt i livet med allt vad det innebär. Det är cykel tre, de unga och köpstarka, som ser till att hjulen rullar kväll efter kväll medan cykel ett och två åker på Kiss Kruise där de får en semesterresa med familjen och lite Kiss som bakgrundsmusik samtidigt som de träffar alla gamla polare.

Vad har då dessa cykler gemensamt? Inte så mycket egentligen förutom den numera grundläggande tanken "En gång Kissfan, alltid Kissfan". Behagar bandet komma hit - då ska du vara på plats. Behagar bandet släppa skiva - då ska du dels köpa alla utgåvor, dels tycka den är fantastisk. Denna tanke utkristalliserades någonstans efter återföreningen, den existerade inte alls under den osminkade perioden.

Jag skriver som bekant inte riktigt under på den. Jag håller fanan högt för Kiss 1973-1995, jag vet mer om bandet och dess medlemmars förehavanden under denna tid än vad jag vet om mina egna eller mina släktingars, vi gjorde dock slut där någonstans i slutet av 90-talet och när vi nu "ses" lite då och då i olika sammanhang så är det med de gamla minnena i behåll men med en lite underlig stämning oss emellan. Jag har nya kärlekar som idag betyder mycket mer och de har nya grejer på gång som inte alls betyder något för mig. Jag tror att det är en naturlig utveckling, och som sagt - Kiss hade inte överlevt om det inte sett ut EXAKT så här, men ändå anses en svagt avvikande åsikt i ämnet "den nya skivan" som ett slags förräderi bland många. Det förvånar mig, men å andra sidan är det nog få som ens skulle bemöda sig med att över huvud taget analysera fenomenet. Jag antar att de flesta människor bara är ett "fan" eller inte ett "fan". Ett eller noll. På eller av. Inga gråzoner, inga nyanser. You´re either with us or against us.

Det är ok för mig. Jag har själv varit där. Vissa kommer ur det, andra inte. Vissa stärks av det, andra inte. Däremot ligger det långt från åtminstone mig numera att döma någon, jag vet att jag gjort det tidigare och för det ber jag om ursäkt. Jag lyssnade på den nya skivan "Monster" idag och, tja, det var ju det. Jag kanske lyssnar någon gång igen, men det jag hörde imorse rann av mig väldigt fort. Jag har läst de ibland rent euforiska recensionerna och tro mig när jag säger att jag gläds med er alla eftersom jag vet hur det känns, min kärlek är dock upptagen på annat håll numera. Jag hoppas dock att nyheten som släpps idag är en turnényhet, jag hoppas att alla som inte sett Kiss får se dem och jag hoppas det blir en fin konsert för alla inblandade. Jag vet inte om vi isåfall ses där, det är inte helt omöjligt men inte heller speciellt sannolikt. Tiden får utvisa, nästa år har helt andra grejer på min palett som pockar på min totala uppmärksamhet. Sådan är livets gång.

/Alex

Semesterdags

Imorgon spelar gamle Oswald Brännborns i Malmö. Tänk om varje semester kunde börja med en OZZY-konsert. Då hade världen nog sett annorlunda ut. Åtminstone för min del.

Imorgon tar jag semester i en vecka, den vetgirige har redan kollat och jo - det är såklart Sweden Rock. Nu ska jag inte se hela festivalen men det finns annat i den veckan som pockar på min uppmärksamhet. Jag har dessutom lärt mig blogga från min telefon så om du sitter där och plötsligt undrar vilka låtar GIRLSCHOOL körde på Sweden Rock-lördagen så finns det numera en sportslig chans att du kan se det ganska omgående på min konsert- och låtlisteblogg. Därmed inte sagt att jag lägger ut just Girlschool - har rätt dålig koll på dem. Men kanske något annat. Eller inget.

Ses i mitten av juni igen, märkta av satans återkomst.

/Alex

Sommarpepp!

Jag sitter och kommer på mig själv med att bli sjukt peppad inför OZZY-giget i Malmö. För mig som bara såg hälften av den i övrigt väldigt nedkortade spelningen på Sweden Rock förra året så är premiärsetet från Helsinki riktigt kanon, dessutom ströks två låtar i sista stund som jag hoppas dyker upp i Malmö istället. Förvisso skulle visst Slash gästa lite men med guds försyn spelar han på Sabbathlåtarna eller nåt och behöver således inte förstöra för oss som inte vill se honom mörda Mr. Crowley. Oavsett hur man vänder och vrider på den nutida Ozzykarriärens pinsamhet så är musiken mellan åren 1980 och 1992 fantastisk, det blir totalt sett sjätte gången jag ser gubben (en gång med Sabbath, resten solo) och det blir förhoppningsvis en tillnärmelsevis behaglig upplevelse.

Självfallet är det annars Sweden Rock som står för dörren. Jag åker dit för att se ÄNGLAGÅRD på fredagen och återvänder på lördagen för att se da rubb. Jag minns att förra årets lördag var fenomenal, men årets lördag med FISH, BAD COMPANY, SLAUGHTER och självfallet KING DIAMOND kommer att spränga de sista hjärncellerna i bitar. I år blir det dessutom hatt för herr Börgens...förlåt Bergdahl, eftersom jag brände huvudet så löjligt hårt förra året och fick leka med kylbalsam och annat för att återgå till min forna glans.

Sommaren bjuder på en hel drös med spelningar, helt i sin ordning. Det blir pop, det blir jazz, det blir kanske PEARL JAM i Köpenhamn, det blir Alice Cooper i Göteborg, det blir två MARILLIONspelningar - kort sagt bör det bli en bra sommar. Sen kommer hösten, men den vågar jag inte ens tänka på för tillfället. En sak är säker - donationer emottages tacksamt.

Till sist - om du sitter med ett facebookkonto och inte kommer på något att göra kan du med fördel klicka dig in HÄR och rösta på några polares band i Metro Onstage 2012-tävlingen. INSANITY från Grevie (mera känt som Skånes Oxelösund) behöver DIN röst! Och kanske några andras. Och möjligen en bättre bandbild.

Saft, Lasso!

/Alex

Vilken jävla soppath

Jag ska inte lägga alltför mycket åsikter i ämnet BLACK SABBATH men vill för syns skull åtminstone uttrycka min förtvivlan över hur tramsiga gamla gubbar kan vara. En i gänget är redan död och ytterligare en har fått cancer vars utgång naturligtvis är oviss. Ändå kan inte fyra gubbar sätta sig ner ihop och komma överens. Jag sticker inte under stol med att jag vill tro mest på Bill Ward, han verkar sympatisk. Vis av erfarenhet i KISS-världen dock så lämnar jag nu fingerpekandet åt andra och säger bara att jag saknar 1970 mer och mer ju längre bort från det året vi kommer.

Jag fick aldrig sett Sabbath med Ward eftersom hans hjärtattack 1998 omöjliggjorde turnerande, men egentligen spelar det faktiskt ingen roll eftersom hans trumspelande after 1972 är i det närmaste penibelt. Sättningen med Ozzy/Iommi/Geezer/Vinny Appice i Oslo 1998 var fantastisk, och Ozzy sjöng på sin sista ton rent tonalt. Därför bekommer det egentligen inte mig nämnvärt att Ward inte är med i år eftersom det ändå låter skit om hans spelande (den som tvivlar - kolla in klipp från den senaste turnén de gjorde 2005 - Ozzy sjunger sämre än någonsin och Ward trummar som Ozzy sjunger). Det är bara förfarandet som retar mig. Men våra gamla stofiler verkar tro de är övermänniskor som kommer leva för alltid och att man därför kan vara hur odräglig som helst och bete sig som en fyraåring.

Vi har sett det förr och vi kommer att få se det igen. Girigheten bedrar visheten. De som ytterst drabbas är vi i publiken. Det är vi som läser om pajkastandet, som köper biljetter, som hoppas, som vill. Vi som växte upp med musiktidningar där det verkade som att alla i alla band var vänner med varandra och att allt i musikvärlden var ett barnkalas med tårtor, bubbelsaft, serpentiner, presenter och dajmkulor. Det är vi som fortfarande önskar att det var så fast verkligheten såklart kommit ikapp oss och biter oss i röven konstant.

Å ena sidan vill jag skita i att se Ozzy av just anledningarna ovan, att han och de andra inte kan bete sig som folk. Å andra sidan är det ju precis som med Kiss på samma ställe 2010 - en vacker dag i en icke alltför avlägsen framtid har jag inte längre möjligheten att välja att gå eller ej. Därför står jag på Malmö Stadion även om det låter kråka. En slags missriktad sympatigest; "Jaja, det är ju som det är". Lite som den där släktingen man besöker fast han är otrevlig och luktar illa. För att vara snäll.

Fan vad lite hårdrock det är egentligen.

/Alex

Inte molnigt i helgen

I snart nitton år har jag följt ett lokalt band, CLOUDSCAPE (tidigare DR. WEIRD). Jag vet inte hur många gånger jag sett dem live, jävligt många har det blivit och needless to say så har jag upplevt både toppar och dalar. I lördags på The Tivoli i Helsingborg såg jag något som måste vara den absoluta toppen hittills. Medlemmar har kommit och gått genom åren, alla har naturligtvis satt sin prägel på respektive sättning men jag måste säga att med nytillskottet Stefan Rosqvist på gitarr så har de nått en höjd jag inte upplevt på flera år. Alldeles oavsett band så är det såklart alltid lite trevande att vara the new kid, speciellt i ett band med en lång historia. Av detta märktes prick INGET i lördags, det var som att hela Cloudscape lyftes och peppades medlemmarna sinsemellan. Spelglädjen var inte att ta miste på och under ett par dubbelgitarrgrejer mellan Stefan och Patrik Svärd så rös jag faktiskt lite över armarna. Den nya låten Voyager 9 från kommande plattan "New era" bådar dessutom oerhört gott. Lagom till 20-årsjubileet nästa år borde väl en Sweden Rock-spelning vara på sin plats?

Cloudscape var för övrigt förband till FREEDOM CALL. Innan någon frågar hur de var så kan jag meddela att jag var hemma igen långt innan de spelade sin första ton, och jag hänvisar framgent alla som önskar en recension eller låtlista att kolla på ERIC SAADEs message board alternativt fråga lillsyrran.

Be that as it may (and I doubt that it was) så gick helgen även i skivornas tecken. Det är sällan jag sätter mig ner och lyssnar på skivor bara sådär numera, bootlegs tar en enormt stor plats i mitt liv och jag är på gott eller ont betydligt mer intresserad av vad BLACK SABBATH gjorde 1971 än vad OZZY gör idag. I vilket fall, två monumentala skivsläpp kan jag inte bortse från att nämna. FLYING COLORS debutplatta med monsterguden Mike Portnoy och den ännu större Neal Morse lämnar mig sannerligen inte besviken. True, inga tjugominuterslåtar med världens mest komplexa taktbyten men en behaglig, väl avvägd tillika fenomenalt producerad skiva som låter som allt jag älskar i musik men som jag ändå inte hört förut. Synd bara att det inte kunde vara detta gänget som kommer till Sweden Rock istället för hiskeliga ADRENALINE MOB.

Nästa skiva som avnjöts var WARREN HAYNES liveskiva "Live At The Moody Theatre". Inspelad i höstas med fantombandet han även hade med sig i Köpenhamn i augusti förra året, och det räcker att körsångerskan Alecia Chakour öppnar munnen så faller jag pladask. Det uppstod dock ett litet problem vad gällde speltiden, hela giget gick inte in på två skivor. "Vad gör vi då" tänkte väl någon. "Äh vad fan, släng med rubbet på en extra dvd" svarade någon annan. Det tycker jag var en trevlig gest, en 2-cd med extra dvd för 149 kronor. Få band, om ens något, bjussar på slikt.

Annars ägnades hela lördagen i princip åt en box, men MILES DAVIS och hans milstolpe "Bitches Brew" avhandlas nog bäst någon annanstans.

Slut för idag, tack för idag och happy valborg. Eller som David Coverdale sjöng 1974: BUUUUUUURN!

/Alex

Black Sabbath Paris 1970

En av hårdrocksvärldens finaste tillika mest klassiska konsertvideos är tvivelsutan timmen med BLACK SABBATH inspelad live 1970. Under alla år som bootlegsamlare har det varit allmänt vedertaget att den spelades in på anrika L´Olympia i Paris den tjugonde december 1970. Ibland har det förvisso hetat att datumet snarare varit den nittonde. Detta är dock den enda diskrepans som funnits, samlare emellan. Det är dessutom vedertaget bland officiella källor att Paris 1970 är korrekt, i princip alla OZZY- och Sabbathdokumentärer och köpvideos där klipp från spelningen ingår skjuter fram en liten blänkare med "Paris 1970", "France 1970" eller till och med "Olympia, Paris 1970". Det finns egentligen bara ett enda problem med detta.

Konserten spelades in i Bryssel.

Den som sett filmen vet att själva spelstället ser ut som en aula. Inte helt olikt Wieselgrensskolans aula i Helsingborg för övrigt. Olympia i Paris är en av världens mest anrika och hyllade spelställen där celebriteter som EDITH PIAF och MILES DAVIS spelat. Är det någon som efter en stunds betänksamhet verkligen tror att Olympia skulle vara ett sådant populärt ställe om det såg ut som på Sabbathfilmen? Utan läktare, ljusrigg och fina stolar? Jag har varit på Olympia två gånger, en gång satt jag på golvet och andra gången på läktaren. Det är INTE samma ställe som Sabbathfilmen är inspelad på. Inte ens om man tänker sig att någon av någon fullkomligt meningslös anledning skulle riva ut hela gamla Olympia och göra om hela innanmätet (vilket naturligtvs inte heller hänt) skulle Olympia i Paris kunna jämföras med garderoben Sabbathfilmen är inspelad i.

Troligtvis är det så att eftersom det i eftertexterna till programmet nämns en massa franska namn på kameragubbar, bildtekniker osv., och eftersom det i något backstageshot går att se en skylt med den franska texten "ne pas de fumiére" (rök inte) så har någon någon gång sagt till någon annan "det måste ju vara Paris eftersom det är franska". Det är ofta så med sagor och påhitt, en människa säger "jag har inte hunnit räkna klart men tror att det kanske blir strax under en miljon", nästa person vidarebefordrar detta med "jag har hört att det rör sig om minst en miljon, kanske mer" varpå aftonbladet sedan basunerar ut "ÖVER TVÅ MILJONER!!! HOVET RASAR!". Det sistnämnda läses av massan som sedan har en ganska klar bild om att det rör sig om två miljoner (och att prins Carl-Philip är irriterad) trots att den faktiska ursprungskällan var tveksam ens till den första miljonen.

But I am digesting. "Fakta för i helvete" skriker gemene Sabbathfan nu. Dessa staplar jag upp nedan enligt följande: Översta länken är Sabbathkonserten i sin helhet. Avnjutes helst medelst en stor kaffe, en liten konjak samt två Ballerinakex. Varje dag. I evighet. Amen. Nästa länk tar läsaren till min bild på RETURN TO FOREVER i Paris 2008, tagen från golvet. Bara där kommer läsaren att se att det åtminstone rör sig om två helt olika sorters spelställe.

Den sista länken tar läsaren till hemsidan för Théâtre 140 i Bryssel och en fin panoramabild över teatern. Den Sabbathälskande läsaren som inte ryser av välbehag när den scrollar runt i teatern och känner igen sig är inget Sabbathfan värt namnet.

Return To Forever - Olympia, Paris 2008

Theatre 140, Bryssel

Mesdames et messieurs - c´est tout. En sista grej ni kan ändra i era bootleglistor är datumet, vi får förflytta oss ända tillbaka till den tredje oktober för att ha det alldeles rätt i våra listor. I december 1970 spelade Black Sabbath i Paris. Den konserten har vi än så länge inte fått höra. Även om vi trott det.

Metallbibliotekariens samhällsinformation är slut för dagen. Jag återkommer dock med mer kul i poolen när tillfälle ges.

/Alex