Teknik, teknik, teknik. Och rock.

Vilken helg! Plötsligt har jag förärats en dator och lite pilleri till denna som nu möjliggör överförande av videoband på ett aldrig tidigare skådat sätt. Fort går det, bra blir det och roligt har jag. Såpass roligt att jag beslutat mig för att föreviga några av de roligare ögonblicken i min personliga tillika tämligen modesta karriär som rockartist. Bandet hette CRUSH, vi spelade mellan 1994 och 1996 och även om vi sällan var mer än knappt bra så hade vi roligt och gavs tillfälle att spela på ganska trevliga ställen. Ett sådant trevligt ställe var Mejeriet i Lund där jag tidigare sett ACCEPT (1993 och 1994), MOTORHEAD (1993) samt skulle få se BLACK SABBATH samma år som jag själv spelade där - 1995, den femte april. Den uppmärksamme lyssnaren hör genast att gitarriffet är snarlikt IRON MAIDENs Lord of the flies varför jag önskar påpeka att den låten först såg dagens ljus på hösten 1995 när skivan "The X-factor" släpptes. Sen huruvida det är bra eller dåligt att Iron Maiden anno 1995 valde att göra en låt av ett riff som några taffliga yngligar i södra Sverige också kommit på, ja, det må vara hänt. Vi lyssnar.

 

 

Ett annat och betydligt roligare videoband som legat i en låda ett tag och som aldrig tidigare sett dagens ljus innehöll en film från Göteborg 1993, närmare bestämt med UGLY KID JOE och DEF LEPPARD. Må vara att ingetdera band egentligen tilltalar mig speciellt mycket, men som en gammal onkel sade - "en nycirkulerad rockkonsert på dvd är alltid bättre än regionalpolitiska möten avseende asfaltsgupp". Ett citat att stödja sig på. Därför, varsågoda att njuta nästan 20 år efteråt.

 



 

 

I den andra kanalen har jag nyligen startat en ny bloggserie kallad "Proggliv" efter att mina "Resor till ingenstans" fått en paus. Gå gärna in och läs.

 

/Alex

En gång spelade jag i ett band

Jag tror att alla gymnasiehårdrockare har gjort det, åtminstone känns det så. Spelat i ett band alltså. Jag gjorde också det, dessutom inte i bara ett band utan totalt, om man räknar på unika bandnamn och gästspel, fem stycken tror jag. Det var dock ett band som var "mitt" band, alltså det som jag spelade i "på riktigt". CRUSH hette vi, två demos spelades in och vi spelade live så fort någon visslade. Det blev oftast spelningar på tämligen nystartade Mega Musik i Helsingborg (finns fortfarande men är idag en gymnasieskola - GO ANKI!) men en och annan konsert gavs även i finare salonger. Det roligaste för egen del var att vi fick tillfälle att spela på Mejeriet i Lund 1995, speciellt eftersom jag såg BLACK SABBATH på samma scen det året.

Vi lät väl som de flesta gymnasieband gjorde och gör - vi tog lite av alla band vi gillade och försökte hitta något eget. Somliga lyckas med detta, andra inte. Vi hamnade kanske någonstans i mitten. Ett par av låtarna, främst mot slutet av karriären, skulle nog gå att göra till "riktiga" låtar efter lite omarrangemang och inspelade med dagens spelkunskap från alla medlemmarna. Jag var trummis i bandet, märk väl att första gången jag satt bakom ett trumset var första gången vi repade ihop. Typ. Never had one lesson, som Ferris Bueller sade. Och det märktes naturligtvis. Men är man bara tillräckligt dålig på något kan man ta igen det genom att vara odräglig, och där inbillar jag mig att jag nog kan ha vunnit både ett och annat pris. Ah, the good times.

Jag ser tillbaka på de gyllene åren 1994-1996 med glädje. Visst kan det krypa fram några pinsamheter ibland som minner om när mamma under tonåren inför större sällskap ville avslöja skämsligheter från barndomen, men på det hela taget var det roligt att få tillfälle att spela live och att ett tag leva i en tro att vi skulle bli större än IRON MAIDEN. Efter att Crush gick i graven 1996 stod det dock ganska klart för mig att det inte var rockstjärna jag skulle bli. Jag skulle inte få pryda omslaget till Okej, en tidig dröm i livet. Nej, ville jag skapa glädje för omvärlden så fick den bestå av annat eftersom jag vägrar hemfalla till coverträsket (om jag hör Mustang Sally en enda gång till i mitt liv så kommer jag att fekalkräkas i dagarna tre). Idag är jag nöjd med att resa världen runt och göra och se sånt som de flesta inte ens vågar drömma om, jag har en...eh....vän....som har en konsertinspelningssamling som vida över- eller understiger vad som kan anses normalt och som bringat många människor glädje genom åren, men jag kan självfallet bli lite nostalgisk då och då och tänka tillbaka och försöka minnas.

Vilken JÄVLA tur då att vi fick spela in en musikvideo. Fram med kudden, gott folk. Spot the clichés!

/Alex (word to Dånken, Jox och Lalle)