Gott folk!
Ni vet ju att jag är svårt förtjust i att göra fredagslistor efter årtal. Nu när jag nästan är klar med 1990-talet, så tänkte jag att jag ska tjuvstarta med ett årtionde som väldigt många har ett förhållande till, nämligen 1980-talet. Jag vet med mig att ni kommer känna igen kanske alla band som dyker upp i den här veckans fredagslista, men då de här skivorna släpptes så undrar jag om någon trodde att banden i fråga skulle vara household-names, eller ens vara igång.
Vi kör!
Gott folk!
I måndags inföll en ganska ospeciell dag i det stora hela, men för mig var den ganska speciell. Jag fyllde 40 år. Och då infann sig en ganska bizarr tanke - "jag ska köra riktigt gammal musik i nästa fredagslista". Och så blev det alltså. Idag tipsar jag om 3 skivor som kom ut 1976, och i ärlighetens namn hade jag ingen aning om jag ens skulle hitta en skiva att skriva om!
Vi kör!
Gott folk!
Äntligen ska vi avhandla det högst angenäma ämnet live-skivor. Minnet undslipper mig, men jag tror inte att vi har gjort en fredagslista på detta temat alls.
Vi kör!
Jag avslutar med METALLICAs monumentala "Live Shit: Binge & Purge" från 1993. Detta är ett av de mest påkostade live-dokumenten som har getts ut. Förutom skivan, som egentligen är en trippel-CD så fick du konserten på två VHS-kassetter samt ytterligare en VHS på en konsert som spelades in under turnén för "...And Justice For All", plus en tjock fotobok, fejkat backstagepass och en scary guy schablon. Den var svindyr, så jag önskade mig boxen i julklapp det året. Allt material i boxen visar METALLICA i absolut toppform. Sedan släppet av "Black Album" två år tidigare hade bandet turnerat nästan oavbrutet. Och det märks i hur fantastiskt tajt och mäktigt det låter om leveransen.Godmorgon!
Idag ska vi nörda ner oss och prata trumproduktioner. Då jag själv är trummis är detta ett ormråde som, såklart, ligger mig varmt om hjärtat. En usel produktion kan i ärlighetens namn sätta allvarliga käppar i hjulet för hur jag uppskattar en skiva eller inte (se det allestädes närvarande exemplet "St. Anger). Men på precis samma sätt så kan en snygg rattning av hur trummorna låter höja en skiva till oanade höjder (se INSOMNIUMs "Shadows Of The Dying Sun").
Trumljud har ju ändrats över tid - därför får ni fem exempel från 1970-talet och fram till 2010-talet - av låtar som har en minst sagt fin proddning av trummorna.
Vi kör.
Året är 1976. Den kanadensiska powertrion RUSH har med sina tre föregångsplattor ("Rush" från 1974, "Fly By Night" och "Caress Of Steel", bägge från 1975 - vi snackar arbetstempo!) inte lyckats åstadkomma den succé som framför allt deras bolag Mercury har förväntat sig. Bolaget vill lägga sig i nästa skiva. Vad gör Neil Peart, Alex Lifeson och Geddy Lee i detta läge? Jo, de snickrar ihop en tematisk skiva som inleds med en över 20 minuter lång låt. Bolaget skiter knäck tills dess att de ser att skivan inte bara säljer, den säljer utav bara fan. "2112" blir skivan som på allvar sätter RUSH på kartan som ett av de mest innovativa och intressanta banden på planeten, en placering de fortfarande behåller idag. Om skivan är storvulen är produktionen inte det - den är snarare torr. Pearts trummor, han använde trummor från Slingerland mellan 1974 och 1977, låter
Året är 1986. EUROPE från Upplands Väsby släpper den 26 maj "The Final Countdown" och blir stora utav bara fan. Bandet turnerar över hela världen och drar in så mycket pengar att de, istället för att flyga över Ian Hauglands trumpodium från USA, väljer att bygga ett nytt till Europasvängen till en kostnad av många pengar. Jag skulle kunna prata bort en hel kväll om hur trummor lät under 1980-talet. Detta årtionde är ju inte ihågkommet för att det var måttligt på något sätt. Det är årtiondet då yuppien gör sitt intrände, kapitalismen är religion och då band gillar stora produktioner. (För det bästa exemplet inom mainstreammusiken se The Bangles låt Eternal Flame. Virveltrumman i slutet av låten är inget man skojar bort i första taget). EUROPE är inget undantag. De tar in Kevin Elson som producerar skivan. Resultatet är en minst sagt radiovänlig produktion. Hauglands trummor låter visserligen stora, men inte för stora. På skivan, precis som under hela karriären, använde Haugland Yamahatrummor av inte den lilla storleken.
extrema rötter. Bandet har tagit in Bob Rock att producera skivan. Tanken är att han ska ge musiken en stor kostym. Det gör han. METALLICA låter på denna skiva oerhört bra. Trumljudet som Rock har gett Ulrich är minst sagt muskligt. Jag kan säga att virveltrumman låter som en våt dröm för mina öron. På turnén för skivan tar Ulrich ut svängarna än mer och utrustar sina två trumset med pukor från storlek 10" till 18". Han har en 16" puka som hängande, vilket på den tiden var minst sagt uppseendeväckande. Jag undrar om det har skett senare faktiskt. Oavsett vad man tycker om riktningen som bandets musik tog med denna skiva så kan jag konstatera att produktionen fortfarande låter fantastiskt bra.
Året är 2004. THE HAUNTED har tappat sin sångare sedan två skivor Marco Aro. Tillbaka kommer bandets originalsångare Peter Dolving. Det är oftast det folk kommer ihåg. när det gäller "Revolver". Det jag kommer ihåg är att trummisen Per Möller Jensen byter från Premiertrummor till Tama Starclassic. Och vilken jävla skillnad det gör. Jensens nya trummor äter sig igen den massiva skrikvägg som Dolving snickrar upp på sin triumfatoriska återkomst till bandet. Här låter bandet bättre än någonsin. Om ni vill friska upp minnet när det gäller Möller Jensens storlek på trumseten han har använt under karriären och vad det (möjligen) har haft för inverkan på musiken i THE HAUNTED kan ni kolla in det här gamla inlägget från 2011.
Godmorgon!
Ni vet de där kedjebreven som med regelbundenhet brukar cirkulera på Facebook av typen nämn 10 böcker/gosedjur/båtar/filmer som har följt med dig under din levnads bana? Normalt sett avskyr jag dylika grejer, inte för att det skulle saknas innehåll att fylla kategorierna med - utan snarare för mycket! Jag menar, jag är bibliotekarie - hur i hela Hurva ska jag kunna begränsa mig till 10 böcker? Eller 20? eller 100?
Varför har jag då valt att göra en fredagslista på temat 10 definierande skivor? Jo, för att när Fredrik Sandberg gör det, då kan jag göra det också. När mannen dessutom har den goda smaken att tagga mig i inlägget på FB, samt att han i och med att han själv gjort listan har återaktiverat sin blogg, plus återtagit sin plats i Werock.se skribentstab - ja då anser jag mig inte bara tvungen, utan även glad och hedrad.
Jag kan i det närmaste garantera er att ni känner igen samtliga bandnamn på denna lista - det är så kallade household names rakt över hela linjen. De har dykt upp i fredagslistor flera gånger. Jag har försökt att välja lite mer udda låtval från varje skiva eftersom det rör sig om mer än lovligt välsäljande och/eller välkända alster.
Vi kör.
Kära läsare!
Denna vecka tar vi upp ett tema som jag har längtat efter att få köra: Instrumentala låtar. Jag kommer själv från en instrumental bakgrund där sång var något som förekom mycket sparsamt. Nu får ni absolut inte tro att jag tycker illa om sång, det är bara det att instrumentala låtar sätter, om de är bra givetvis, hjärtat i brand lite extra.
Och det finns ju en del låtar att välja mellan när det kommer till instrumental musik - därför kommer det att bli en synnerligen spretande lista denna vecka. Och episk. Ungefär som bilden. Den graden av episkhet, haha!
Sådär i sista stund tänkte jag bara njuta med er kring nyheten om Sweden Rock 2014. Precis innan KISS gick på kom det upp en film på skärmarna där de presenterade några av nästa års band. Jag trodde på fullt allvar att jag skulle kissa på mig. Det hade varit en fullt naturlig reaktion för övrigt.
Först - att de bokat TRANSATLANTIC är en njutning som jag fortfarande bara tror när jag ser det. Detta betyder även att jag redan nu planerar för semester i juni nästa år eftersom jag inte tänker nöja mig med ett nedkortat festivalgig (typ RUSH i år) utan vill se ett helt gig med detta världens idag mest musikaliskt genialiska band. Däremot tänker jag självklart vara på plats när de visar Sweden Rock vilket skåp det gäller och exakt var det skall stå.
Sedan - PHENOMENA. Jag har precis förberett mina metallbobgnuttkariekollegor att de bör stå beredda med skopa och sopsäck eftersom det finns en inte alls opåtaglig risk att jag kör en spontaneous combustion när följande låt drar igång:
RUSH, ett av de mest omhuldade banden inom den progressiva rocken har hållt på sin rätt att göra storvulen musik - gärna med tema - sedan dess att "2112" kom ut 1976. Jag har en svår förtjusning för bandets musik som jag gärna återkommer till med regelbundenhet.
I bandet lirar Neil Peart, en trummis som med benhård integritet och sammanbitna käkar har visat vad skåpet är byggt av på otaliga låtar. La Villa Strangiato är en låt från "Hemispheres" (1978) som innehåller 36 minuters musik. Egentligen är den en enda lång låt som är uppdelad i fyra kapitel. La Villa Strangiato är så pass svår att spela att Peart har hävdat att bandet lade mer tid på den enskilda låten än hela plattan "Fly By Night".
Döm själva - för egen del tycker jag att detta är musikalisk mumma av stor karaktär.
Eftersom fredagslistans beskyddare och befrämjare Martin denna vecka har fullt upp med andra bestyr så tänkte jag att det kunde vara på sin plats att bjuda på en ny Gästlistare. Mike Andersson från CLOUDSCAPE och FULLFORCE har varit snäll nog att lista tio personliga favoriter enligt listan nedan, en fredagslista helt utan tvåtakt, growl och andra våldsamheter. Vi talar istället om snabba arpeggios, skönsång och en rent för jävla bra lista. Kanske den bästa jag sett under mina två och ett halvt år här på bloggen. Ordet lämnas härmed över till Mike!
KANSAS: The Pinnacle
En av mina absoluta favorit låtar från ett av mina favorit band.... Denna låten kommer från deras tredje platta "Masque" som släpptes 1976. Jag började lyssna ganska sent på Kansas (början av 90-talet) men jag blev totalt såld på detta bandet direkt när jag hörde dem. Just denna plattan var den första jag hörde. Mästerverk!!
YNGWIE J MALMSTEEN: Seventh sign
Yngwie är (eller åtminstone var) en av mina favoritlåtskrivare. Nog för att han är grym på gitarr men det var som kompositör han fick mig på fall 1985 när han släppte sin andra platta "Marching Out". Jag har fram till för ett par år sedan varit en samlare av hans plattor inklusive specialutgåvor och bootlegs. Dock har mitt intresse för Yngwie falnat litegrann de senaste åren då jag tycker han tappat som låtskrivare. Hur som helst, denna låten är titelspåret från hans i mitt tycke bästa platta från 1994 som heter just "The Seventh Sign". En grymt stark låt och helgjuten hårdrocksplatta som nog de flesta hårdrockare gillar. Med denna plattan slog han historiskt rekord i Japan då plattan sålde dubbel platina på mindre än en vecka. Artister som Madonna & Michael Jackson var inte ens i närheten av hans populäritet i Japan när denna plattan släpptes. Ingen utländsk artist hade sålt så många plattor i Japan som Yngwie gjorde med The Seventh Sign! Lyssna och njut!
WHITESNAKE: Still of the night
Whitesnake var det första bandet jag upptäckte inom hårdrocken som elvaåring och det var "Saints & Sinners" plattan som fick mig att börja lyssna på hårdrock under det tidiga 80-talet. Tillsammans med Yngwie så var/är Whitesnake ett av mina absoluta favoritband. Denna låten har få missat och den innehåller allt som jag gillar med hårdrock...tyngd, melodi, dramatik och dynamik.
RUSH: Mystic rhythms
Även detta fantastiska band är ett av mina absoluta favoritband. Jag såg dom live i Stockholm 2004 samt på Malmö Arena 2011 vilka båda var magiska upplevelser. Jag har följt detta bandet sedan plattan där denna låten kommer ifrån, "Power Windows", släpptes 1985. Toppmusiker och i princip allt dom gjort sedan första plattan 1974 håller absolut högsta klass.
HELLOWEEN: Nabataea
Denna låten kommer från Helloweens senaste platta "Straight out of hell" som bara är några veckor gammal, ensjukt bra platta!! Under 80-talet lyssnade jag och Peter Wildoer (Darkane) flitigt på Helloween men under tidiga 90-talet "växte jag ifrån" den dubbeltrampande powermetallen som Helloween spelade och jag började allt mer lyssna på progressiv metal och band som DREAM THEATER, FATES WARNING m.fl. Dock återupptäckte jag Helloween för ca fem år sedan och började forska i hur dom låter idag och till min stora förtjusning så blev jag klok på att Helloween som band är som ett gott årgångsvin som blir godare/bättre med åren. De spelar en typ av metal sedan mitten av 90-talet som jag definierar som semi-progressiv metal med grymma melodier. Visst finns en och annan "galopplåt" fortfarande men fokus i deras musik de senaste femton åren ligger definitivt inom den typ av metal jag älskar idag och dom har en stor lekfullhet som jag älskar i deras komponerande. Kort och gott, Helloween har aldrig tidigare varit så bra som de är idag.
SAGA: Wind him up
Bandet som både hårdrockare och synthare gillar. Jag har följt Saga sedan 1984 och älskar deras musik än idag, fortfarande släpper herrarna starka plattor med en lekfullhet som många band med deras genomsnittsålder saknar. Deras musik är beroendeframkallande för mig och glider jag in i en "Sagaperiod" så tar det lång tid tills perioden är över ;).
YNGWIE J MALMSTEEN: Magic mirror
Ytterligare en låt från Sveriges enda sanna rockstjärna ;). Denna kommer från hans tredje platta "Trilogy" (1986), detta är också en av mina favoritlåtar från en av mina favoritplattor med Yngwie. Numera sjunger jag i samma band som Anders Johansson spelar (Fullforce) som lirade med Yngwie på 80-talet. Att man idag är bandmedlem och sångare i ett band där legendariske Anders lirar trummor kunde man i barndomens och ungdomens dagar inte tro skulle ske ;).
SYMPHONY X: The accolade
Ett band som jag upptäckte när denna låten var ny 1996. Blev totalt såld direkt och deras musik är en gnutta neo klassiskt likt Yngwie fast långt mer progressivt. Fantastisk låt och platta ("The divine wings of tragedy") och Russell Allen är en av nutidens bästa metallsångare enligt mig.
TOTO: Mr Friendly
Detta är väl på gränsen att kalla för hårdrocksband då dom både skriver popmusik och mer gitarrbaserad westcoastrock. Denna låten kommer från en platta som heter "Isolation" (1984) och stilen på plattan anser jag vara AOR/melodiös hårdrock. Jag gillar det mesta Toto släppt sedan debuten 1978 men denna låten och plattan är deras bästa i mitt tycke.
MERCENARY: Lost reality
Sjukt bra låt och platta från ett av Danmarks bästa band enligt mig. "The hours that remain" släpptes 2005 och är bandets fjärde i ordningen, de har släppt ytterligare två grymma plattor efter denna. Stilen är vad de insatta kallar för "melo-death" och rör sig i samma område som SOILWORK fast med all respekt till våra lokala hjältar i Soilwork så tycker min smak att Mercenary är det bästa bandet i genren.
Tackar för mig och hoppas denna gästlista kanske fått några lyssnare att upptäcka något nytt och nygammalt.
Ciao, Mike
Temat för veckans fredagslista går inte av för hackor, vi har satt tänderna i en utmaning av rang - decennierna 1970-90 har avhandlats. Vi delade helt enkelt ut ett årtionde till var och en enligt följande: Martin förpassades till 70-talet, Alex fick förbarma sig över 90-talet och själv fick jag den stora äran att botanisera i 80-talets fluffiga träskmarker. Det är väl ingen större hemlighet att Alex gärna rör sig i skivbackar á la 70- och 80-tal medan jag och Martin helst gräver runt i 90-talet och framåt, därav blev det hela lite av en utmaning. Herrejesus, jag var faktiskt smått förskrämd till en början. Tänkte kallsvettigt att nog släppte väl åtminstone MAYHEM en eller annan skiva innan 80-talet vände blad och blev till 1990. Eller skulle allt falla i Jon Bon Jovis håriga famn? Nå, det visade sig bli en riktigt rolig resa som vi tar oss igenom kronologiskt som sig bör. Egentligen borde vi kanske ha tagit det här steget längre och kört tidsenlig klädsel hela veckan också. Kan se framför mig Alex i rutiga grungeskjortan och skogshuggarkängor i beige mocka och Martin med ohyggliga polisonger och skjortor i syntetmaterial. Och mig själv i... Nej förresten, det var nog verkligen lika bra att vi inte körde dresscode till det här experimentet. Nu kör vi istället listan fortare än kvickt.
Saturday night fever
Huruvida John Travolta skulle svänga sina lurviga discoben till Martins 70-talsdängor ska jag låta vara osagt. Själv tycker jag att RAINBOW gör ett riktigt bra och tillika svängigt jobb med låten Kill The King. Sedan tågar RUSH in och det blir en temposänkning utan dess like. Vilket inte nödvändigtvis måste vara en dålig grej, låten i sig är bra men bitvis håller jag faktiskt på att somna och går istället vidare till nästa alster i listan, JUDAS PRIESTs Tyrant. Jag tycker att de låter bra mycket proggigare här än jag är van vid, men skam vore väl annars när det är 70-talet vi tar oss an. VAN HALENs välbekanta introslinga till Ain't Talkin' 'Bout Love är det svårt att inte känna igen även om man verkligen anstränger sig men jag hade kunnat svära på att det där ljudet kommer från 80-talet. Där högg jag alltså i sten. AEROSMITH avslutar 70-talseran och vi lägger bluesigt gitarrgung och orange-bruna färgskalor åt sidan för en stund.
Girls just want to have fun
Vissa skulle nog hävda att jag utför någon form av helgerån som helt utesluter glam, sleaze, hair metal och överlag spandexbralleband i min del av listan. Och om sanningen ska fram så hade jag faktiskt vissa problem med att låta min barndoms TWISTED SISTER falla ifrån men så fick det bli. För varje sak man väljer väljer man också bort något annat och SEPULTURA, DEATH och SLAYER kändes obligatoriska att ha med. De får också inleda min del av listan och följs upp med NIHILISTs Carnal Leftovers. Bandet bildade ju sedermera ENTOMBED men det visste ni redan. Avslutningsvis gör NAPALM DEATH en insats med Unchallenged Hate från studioalbum nr 2 i kronologin. Det var svårt att välja ska jag säga. Hiskeligt svårt. MORBID ANGEL skulle jag velat ha med här. Och tidiga MAYHEM som sagt. Kanske MORBID och NECRODEATH också. Tidiga METALLICA förstås som ju inte finns på Spotify. Ja, man kan inte få allt, vi kan istället konstatera att jag blev motbevisad, allt bra gjordes inte på 90-talet utan en hel del kommer från tiotalet år innan, axelvaddar or no axelvaddar.
Smells like teen spirit
Alex går ut med en känslomässig och något klistrig ballad signerad SHADOW GALLERY, vars namn jag tyckte mig känna igen lite vagt och mycket riktigt hade Alan Moore och hans (grafiska novell) V för Vendetta ett finger med i spelet här. The Shadow Gallery är nämligen namnet på hjälten V's hemliga bas och bandet som tidigare hette SORCERER bytte väl då de insåg Moores storhet kan jag tro. Nå, vi lägger serienördsreferenserna åt sidan en smula och går vidare. PRIDE & GLORY puttrar på med lite svängig sydstatsrock och lämnar sedan över till brittiska giganten Bruce Dickinsons väna stämma. Sen blir det tempohöjning i form av FEAR FACTORY, ett gott initiativ från Bergdahls sida och ett något oväntat inslag. Pluspoäng för det. Brian Robertson som får den äran att avsluta Alex del och tillika listan som sådan gör mig varken till eller från faktiskt, det är habil bilradiorock i min bok som funkar i bakgrunden. Gott så.
Jag vill också passa på att redan nu varna för årets sista lista där vi kommer att ta i till bristningsgränsen med allt som varit lyssningsbart under det gångna året. Ni förstår ju själva, det blir en urladdning av katastrofala mått. Lika bra att ni börjar förbereda er medan tid äro. Värm upp, stretcha och ha kaffetermosen i högsta beredskap.
Men först, veckans lista och två dagars ledighet. Enjoy.
/Susanne
Novembers grådaskiga filt av dysterhet och olust inför att stiga upp på morgonen har svept in med kraft över Helsingborg idag. Därför har vi en i det närmaste perfekt uppbyggd lista idag, både som förstärkare av sagda sinnestämning och som ett uppsträckt långfinger mot den.
Alex inleder med en låt av Glenn Hughes som har ett av de finaste virveltrumljud jag hört på bra länge - och mannen kan ju sjunga bättre än de flesta. En bra inledning helt enkelt. Sen blir jag ju bara så glad att se LAMB OF GOD på listan - Hit The Wall är inte bandets bästa låt, men finfin ändå. Enda invändningen jag har är avslutande låten på Alex del av listan från gamla krigarna i VENOM. Kan tyckas märkligt då det bandet borde vara nåt som jag skulle kunna gilla, men jag har aldrig förstått det bandets storhet. Förklara gärna då jag är genuint intresserad. Var var jag?
Jo! Min egen del av listan börjar kanske, tycker många, aningen mesig med La Villa Strangiato av RUSH från senaste liveplattan "Time Machine - Live In Cleveland". 2 timmar lång, och med hela "Moving Pictures" är den en ren fröjd att lyssna på. Som jämförelse är OPETHs nuvarande setlist 1 timme lång. Mesigt.
Det är inte fortsättningen - DECAPITATED, FLESHGOD APOCALYPSE och ARCHSPIRE bjuder upp till tekniskt pisk i den högre skolan. Om jag är pepp inför konserten på The Rock nästa tisdag? Är Kee Marcellos bok totalt överflödig? Precis. Sen för att avrunda - MOLOKEN. Jävlar vad bra det är.
Avslutande del av listan står Susanne för. Alltid lika spännande att se vad hon har lyssnat på - oftast har jag ingen aning om vad det är för grejer bara genom att kolla på bandens namn - fast jävlar i min låda, idag kände jag inte bara igen ett av banden, jag har dessutom recenserat skivan "Mammal" av ALTAR OF PLAGUES för ett tag sen. Och den plattan är milt sagt ambitiös. Det är rätt mycket vemod på Susannes del får jag säga - gött med lite avslutande två-taktsmos av CHASTISEMENT och VOLTURYON så att man inte går under helt.
Så nu har jag banne mig svamlat på länge nog.
Trevlig helg!
/Martin
Om Martin hade en RUSH-vecka förra veckan så blir det GENTLE GIANT för hela slanten hos mig denna veckan. Nej, det är inte norsk black metal eller sporadisk grindcore, det är den allra vackraste progrocken man kan tänka sig. Jag hade ynnesten att lära känna bandets musik för många herrans år sedan och kärleken sitter i även om de inte spelar ihop längre.
Eller jo, det gör de ju till en liten del. Runt 2007-08 startade ett coverband kallat Rentle Giant vilket även inhyste två ex-medlemmar: Gary Green (gitarr, sång) och Malcolm Mortimer (trummor). Gary var permanent medlem i bandet emedan Malcolm endast spelade på den oöverträffade plattan Three Friends från 1972. Så skrev vi 2009 och ytterligare ett tillägg gjordes till line-upen - den närmast mytomspunne originalkeyboardisten och sångaren Kerry Minnear. Nu började det även dyka upp lite youtubeklipp på denna fantastiska uppsättning musiker som även bytte namn till just THREE FRIENDS. Totalt sju personer i bandet och om man blundade gick det att tro att det var Gentle Giant man lyssnade på.
Härnäst i kedjan av fantastiska händelser var att de blev bokade till Göteborg. "Göteborg", säger nån, "det svenska bakvattnet?". Ja. En i sanning värdigt musikintresserad person på Musikens Hus som älskade Gentle Giant bestämde sig för att om de skulle spela någonstans så skulle det vara hos honom. Den tjugofjärde april 2009 körde så jag och två vänner upp till feskekörkaland. Musikens Hus är inte stort, men denna kväll kändes det gigantiskt. På min Three Friends-vinyl har jag nu personliga hälsningar från tre medlemmar ur ett av mina absoluta favoritband. Jag har fått höra musik live jag aldrig i HELVETE trodde jag skulle få höra. Få konserter har påverkat mig mer än denna gjorde.
Jag passade naturligtvis på att....eh....be en vän, ja det säger vi, en vän, spela in konserten på med ljud och bild eftersom detta troligtvis aldrig skulle hända igen. Mycket riktigt så blev denna uppsättningen av bandets tredje konsert ihop också en av de sista med sagda Kerry Minnear som snart lämnade igen. Det visste dock naturligtvis ingen då och när han sjöng Think of me with kindness med sin vackra ljusa röst var det inte ett öga torrt i lokalen.
Konserten blev dessutom den sista gången jag träffade en gammal vän som hastigt lämnade oss någon månad efteråt. En av de där "gamla skivsamlarhårdrockarna" som jag nu själv blivit, en av de som format mig och mitt sätt att lyssna och ta till mig olika sorters musik. En hälsning till dig Mats, det var en ynnest att få dela din sista spelning med dig. Good times, indeed.
Översta klippet filmades uppe vid mixerbordet, men det nedre klippet ser ut som min...jag menar min väns film. Se, lyssna, ät wienerbröd och njut!
/Alex
Fredagslistan! Den är rätt märklig denna vecka. Prick en låt från ett band som kan kallas styggt - MAYHEM - och den kommer från Alex. Annars skulle vi kunna utropa denna veckas lista till progglistan. Jo, så är det. Och det beror inte på något annat än att jag i det närmaste fullständigt snöade in på RUSH under hela veckan. Om jag tror att det kommer en backlash? Det borde ni väl veta vid det här laget att sannolikheten för att min del av nästa veckas lista består av nästan bara rens är hög då det oftast brukar funka så för mig, haha!
Vilka låtar Alex har lyssnat på? Hans del börjar med Tease Me Please Me av SCORPIONS, och om denna säger jag prick inget.
/Martin
Jag hörde Limelight från "Moving Pictures" av RUSH tidigt 90-tal. Och föll som en fura faktiskt. Jag håller fortfarande "Moving Pictures" som en av bandets bästa plattor och har den på vinyl. Förra året kom DVD:n "Beyond The Lighted Stage" som i grund och botten är en dokumentär om bandets karriär. Bakom filmen står bland andra Sam Dunn som har gjort "Global Metal" och "Metal: A Headbanger's Journey".
Tjena!
Det är fan märkligt hur snabbt veckorna går ibland. Redan är fredagen här och denna veckan får ni tre plattor vardera från mig och Alex. Alex lär vara i packningstagen då han imorgon åker till New York för att kolla in The Wall på Madison Square Garden - bara en sån sak.
6 plattor av 6 band: INSOMNIUM, KVELERTAK och RUSH från mig, DREAM THEATER, DEEP PURPLE och SYMPHONY X från Alex. Riktigt trevlig och kul lista denna veckan, med stor bredd och variation.
