Fredagslistan 2017, vecka 3: Ett tvärsnitt - Persefone

Gott folk!

Om ni följt med bloggen ett tag så vet ni att ett band som jag har ett väldigt gott öga till är andorranska PERSEFONE. Deras kommande skiva "AATHMA" är en av de mest emotsedda albumen för 2017 för mig. I veckans fredagslista som består enbart av material från denna fantastiska orkester så listar jag fem personliga favoritlåtar av bandet. Det blir alltid en smula märkligt då man tar låtar ur sina kontexter - för PERSEFONEs plattor förtjänar sannerligen att lyssnas på i sin helhet - men det blir också väldigt tydligt vilken enorm utveckling det här bandet har haft sedan debuten - inte minst produktionsmässigt.

Vi kör!

PERSEFONE debuterade med "Truth Inside The Shades" 2004. Då hade bandet varit aktivt i 3 år. Skivan gavs ut på ett litet franskt bolag som heter Adipocere Records. Såklart seglade skivan fullständigt utanför min radar. Det här är den sångmässigt mest mångskiftande skivan i bandets diskografi. Här finns rensång, högpitchad growl och mörkare growl, och det funkar faktiskt förvånansvärt bra. Men sången åsido - det som jag tror de flesta kommer gå igång på, och gick igång på vid tiden för utgivningen, är nivån på spelskickligheten. Låt vara att några förmodligen tyckte att bandet tog en för stor tugga med kompositionernas längd, för mig personligen har låtar med över 10 minuters längd inte varit ett problem på bra många år. Jag har valt titellåten från den här skivan. Den är fullständigt episk, storvulen och brutalt eklektisk.

Vi hoppar fram två år och till skivan "Core" som är en tematisk skiva om myten om Persefone. Den här skivan gavs först ut på numera nedlagda japanska labeln Soundholic i en ganska begränsad upplaga. Under flera år gick det inte att få tag på skivan, tills dess att bandets nuvarande bolag ViciSolum beslutade sig för att ge ut en nymixad version av skivan. Att bandet här har tagit ytterligare steg på stegen är väldigt tydligt. Jag tycker att bandet har utvecklat sig mer mot en egen identitet om jag jämför med debuten där influenser som DREAM THEATER och SYMPHONY X var ganska påtagliga. "Core" har framför allt mer musik - debuten var 43 minuter lång, "Core" klockar in på långa 1 timme och 13 minuter!

2009, och en klart japaninspirerad skiva med samurajtema. "Shin-Ken" såg bandet fortsätta med att skriva långa skivor - egentligen är ju debuten undantaget från regeln - och ytterligare några medlemsbyten. Och som vanligt tar bandet i från trossbottnen med en skiva som kanske är den skiva i diskografin som jag återvänder minst ofta till. Jag har valt Fall To Rise för den har ett sånt otroligt fint gitarrarbete. Det glöder om strängarna!

2013 släpptes "Spiritual Migration" på svenska ViciSolum. Det var här som jag upptäckte bandet och föll så brutalt hårt. Min kärlek till det här albumet har jag demonstrerat så ofta - senast utnämnde jag skivan till den bästa som har givits ut mellan 2006 och 2015 i en artikel på WeRock - att det nog finns en hel massa människor i min bekantskapskrets som tröttnat på mitt tjatande om den här skivan. Jag har valt två låtar från "Spiritual Migration" - The Great Reality som förra året återigen seglade upp som en av de mest spelade låtarna för mig på Spotify. Jag tröttnar verkligen inte på den här låten, och då framför allt partiet som tar sin början runt 4-minutersstrecket. Trummisen  Marc Mas trummande - och i synnerhet fillet vid 5:18 skickar trots alla tusentals lyssningar fortfarande rysningar längs ryggraden. Den andra låten är titellåten - en 8 minuters uppvisning i majestätisk pomp och värdighet.

Jag misstänker att PERSEFONE kommer vara ett band som jag väljer att slå följe med under många år framöver. Kommande skivan "AATHMA" som släpps i slutet av februari visar återigen på ett band som levererar musik som känns på riktigt. I väntan på själva albumet som delvis finansierades genom en crowdfundingkampanj har bandet lagt upp en teaser på 15 minuter.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 3: Ett tvärsnitt - PERSEFONE

Fredagslistan 2016, vecka 39: Best Of?

Gott folk!

Vi kommer nu i på sista kvartalet av 2016, och jag kan lova er att nästan alla journalister/skribenter som sysslar med musik, litteratur, spel, knyppleri och fan och hans moster nu sitter och gnor sina gråa över vilka skivor, böcker, spel och knypplingsmönster som har varit bäst under året. Min egen nomineringsrunda kommer ni garanterat märka av här på bloggen i mycket högre utsträckning än förra året, då jag stod i begrepp att gå på föräldraledighet i december.

Men, jag tänkte att jag ville göra en tillbakablick på vilka skivor jag satte i toppen av mina årsbästalistor åren 2011-2015. Jag är ju glad över tillbakablickar generellt, men med den mängden musik som jag utsätter öronen för varje år så märkte jag att jag hade svårt att minnas vilka skivor som var best of i min bok dessa år.

Ta någon hårt i hand - vi kör!

2014 hyllade jag DEAD CONGREGATIONs "Promulgation Of The Fall" som den absolut bästa skivan det året. Jag skrev att 

årets bästa death metalskiva hamnar högst upp på årsbästalistan. Med stor integritet sänker DEAD CONGREGATION ner lyssnaren i ett musikaliskt stålbad där mörkret härskar i stor sett oinskränkt. Det är brutalt och underbart på samma gång, och ändå förbryllande lättillgängligt. En skiva att ta fram gång efter gång och upptäcka att den vuxit ytterligare ett snäpp.

Strax efter det att 2014 tagit slut så lyssnade jag fortfarande mycket på skivan - därefter föll den i glömska faktiskt. Det är först nu, nästan två år senare, som jag som en direkt följd av arbetet med denna fredagslista som jag lyssnat på den igen. Och visst, den är fortfarande oerhört bra, så pass bra att jag känner att jag nog vill ta till den som tillhygge mot trumhinnorna mer än under de gångna åren. Inräkningen på virveltrumman till Only Ashes Remain är fin. 

Finska ROTTEN SOUND är en väldigt solid grindcoreorkester som jag tycker mycket om. Förra skivan "Abuse" är bra, men inte av samma kaliber som "Cursed" som kom ut 2011. Helvete (ja, nick till NASUM är högst medveten) vilken skiva det är. Jag var helt salig när "Cursed" kom. 

Ohotad etta - ROTTEN SOUND har lyckats göra en grindcoreplatta så förkrossande stark att det inte är helt obefogat att utnämna finnarna till synnerligen värdiga arvtagare till NASUM. Vreden sprutar ut i 16 stycken musik som samtliga ligger på en verkshöjd som knäcker. Det som ROTTEN SOUND lyckas så väl med är att hävda sin egen originalitet inom en genre där många band låter snarlika och para detta med en talang för att skriva låtar som håller hög klass. Resultatet blir oslagbart. 
Det som jag tycker är det verkligt fina med grindcore är egentligen två saker. Dels att subgenren är väldigt spretig, dels att du vet nästan omedelbart om bandet/skivan är bra. Väldigt skönt med musik som omedelbart ger denna känsla hos lyssnaren. Andra subgenrer kan det du ta ett antal lyssningar innan du inser om skivan är bra eller inte. ROTTEN SOUND har skämt bort trumhinnorna kungligt sedan starten att du egentligen kan välja vilken skiva som helst i diskografin. Men "Cursed" är stark rakt igenom, och är en skiva jag gärna återkommer till. 

2013 släppte PERSEFONE sitt senaste album "Spiritual Migration" och satte Andorra på metalkartan för väldigt många lyssnare. Jag kan utan tvekan utnämna skivan till den av de album jag satt högst upp på min årsbästalista som jag lyssnat flitigast på sedan den kom ut. Den är fortfarande helt otroligt bra och omtumlande. I min motivering av varför skivan hamnade högst upp skrev jag att
Årets i särklass bästa skiva klockar in på en speltid på 1 timme, 10 minuter och 34 sekunder. Inte en enda sekund av detta är överflödig. Jag har sällan njutit så mycket av en skiva som "Spiritual Migration". Här svetsas kompetens ihop med inspiration till en fullödig enhet som intresserar, utmanar, smeker, smäller på käften och förför på ett fullständigt briljant vis. Detta är, de facto, den bästa progressiva dödsmetallplattan som har släppts sedan NE OBLIVISCARIS kavlade ut "Portal Of I" förra året. Magi, med andra ord.
Det roliga är att jag numera, ytterst sällan, lyssnar på NE OBLIVISCARIS. PERSEFONE har med andra ord dominerat fullständigt, haha!

För att vara ansett som ett extremt band så finner jag ANAAL NATHRAKH väldigt lättillgängligt. Nerbäddat i Birgmingham-duons illvrål så finns här väldigt snygga melodier, harmonier och nickningar åt alla möjliga håll inom musiken. Inte bara metal, ska tilläggas. 2012 släppte bandet "Vanitas", och jag var inte så lite till mig. Ohotad etta sedan första genomlyssningen. ANAAL NATHRAKH läxar upp så många band att det är skrattretande. De gör det med en överlägsen förmåga att skriva låtar som innefattar hänsynslös brutalitet parad med en paketering som gör musikens innefattande våld oerhört lättillgängligt. Dave Hunt utmanar både sig själv och oss som lyssnare med årets i särklass mest imponerande och oroande sånginsats. När ANAAL NATHRAKH är så bra som på "Vanitas" då är de oslagbara. Jag har lyssnat väldigt mycket på "Vanitas" sedan den kom ut, och är nog den skiva i bandets groteskt starka diskografi som jag uppskattar mest. Jag känner mig alltid extremt väl omhändertagen i bandets musik - det är bara att luta sig tillbaka och njuta!

Förra året gjorde ALKALOID årets bästa album. ”The Malkuth Grimoire” släpptes i mitten på mars 2015, och redan efter första lyssningen kände jag att skivan hade en mer än fullgod chans att hamna på årsbästalistan. Jag har återkommit till skivan med oregelbundna intervall, och för varje gång har den vuxit. Med fullvuxna låtar dignande av teknisk mumma som används som medel, ej som mål, mejslar ALKALOID ut en skiva som känns i det närmaste fulländad när det kommer till progressiv dödsmetall.
Jag har inte lyssnat på "The Malkuth Grimoire" på bra länge, men när bandets trummis Hannes Grossmann för en tid sedan gav ut sitt andra soloalbum (det är skitbra för övrigt!) så blev jag väldigt sugen på att kolla in bandet igen. Och, ja helvete vad bra den är! Den håller fortfarande sin plats med den äran, och då var ju förra årets utgivning inte att leka med. 

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 39: Best Of?

Supporta scenen: Persefone

2013 så släppte andorranska PERSEFONE "Spiritual Migration", en skiva så öronbedövande bra att jag satte den på plats nummer 1 på min årsbästalista det året.

Nu är bandet på gång med nytt material i form av sitt femte album betitlat "AATHMA" som kommer ges ut - förhoppningsvis - i början av 2017. Jag skriver förhoppningsvis eftersom bandet har dragit igång en crowdfundingkampanj som ultimativt ser till att medlemmarna kanske går med vinst på hela företaget, eller åtminstone ser till att förlusterna inte blir för stora.

Bakom utgivningen står det svenska bolaget ViciSolum och för mixen och mastrandet av skivan står Jens Bogren - en i det närmaste garanti för att skivan kommer att låta fantastiskt.

Vill du bidra - på samma sätt som jag har gjort - så hittar du länken till rätt sida här. 

Som idé tycker jag crowdfunding är fin. Detta markerar tredje gången som jag backar ett projekt. De två andra är NECROSAVANTs "Aniara"-projekt och Bladen Brinner-poden som är en pod om barn- och ungdomslitteratur för vuxna lyssnare. Såklart finns det projekt som är rent tramsiga och kanske redan från början kvalitetsmässigt dödsdömda, men PERSEFONE hör till en skara band som jag tycker förtjänar mer uppmärksamhet och baserat på den musik som gruppen tidigare har skämt bort oss med så tycker jag de är värda både vår uppmärksamhet och en del av våra pengar.

/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 1: Fem favoritlåtar från 2013

Kära läsare - välkomna till den första fredagslistan för 2014! Detta är en speciell lista för mig att göra då jag från och med nästa tisdag är föräldraledig med vår lille Leonard och kommer att så vara till början av september. Det kommer bli fokus på lite andra grejer än att göra fredagslistor om jag säger så, haha!

Jag har dock fullt förtroende för att Alex och Susanne kommer att styra upp listor som kommer att kittla hörselgångarna för er och även för mig.

Jag väljer att i veckans lista tjata lite till om året vi lämnat bakom oss, 2013. Det var ett exeptionellt bra år om ni frågar mig när det gäller extrem musik.

Vi kör.

Peter Tägtgrens HYPOCRISY återvände med en rungande musikalisk lavett i "End Of Disclosure". Mitt absoluta favoritspår från den skivan är Tales Of Thy Spineless. Från första illtjutet håller den låten mig fången. Det är för att tala klarspråk ack så bra.

Ni som följer skriverierna på Werock.se vet att jag placerade PERSEFONEs "Spiritual Migration" på plats 1 över 2013 års skivor. Jag vet med mig att jag kommer återvända ofta till denna skiva under åren som kommer. Den är, för att tala klarspråk, en skiva som är magiskt bra, stringent njutbar och en skiva som jag i ärlighetens namn tycker borde ha funnits med på fler årsbästalistor, haha! Inner Fullness är allt som EKTOMORF inte är. Det vill säga bra och värda er uppmärksamhet.

När Dan Swanö talar, då gör man klokt i att lyssna. I alla fall när han smyger in med en dylik maskerad upper-cut till skiva som "The Inheritance". Satan vad bra den är. Jag vill att ni erkänner mannens yttersta genialitet när ni registrerar handklappseffekten i The Math Of The Myth. Ni vet att det är bra.

Från lyssning ett av DIABOLICALs "Neogenesis" fastnade jag speciellt för World In Silence. Ack så pampigt! Ja, då pratar vi inte bara om låten, utan om hela skivan.

Öppningsspåret från SONS OF AEONs debut heter Faceless. 7 minuter och 42 sekunder av ren jävla mumma. Pampigheten i introdelen är magisk. Jag gillar att bandet drar ut på detta, det gör jag verkligen. Övergången till 2-taktsmatningen är synnerligen njutbar.

Med detta önskar jag er en trevlig helg, och på återseende i september!

/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 1: Fem favoritlåtar från 2013

Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 7

Nominerad: "Spiritual Migration" - PERSEFONE

PERSEFONE härstammar från det ytterst lilla landet Andorra. Det är bara att gratulera landet till att de härbärgerar ett band av denna kaliber. Bandets diskografi är verkligen väl värd att kolla in om ni inte redan gjort det. "Spriritual Migration" är en skiva som på ett alldeles ypperligt sätt visar på vilket fenomenalt gäng vi har att göra med här. Den tar faktiskt andan ur mig.

I min recension av skivan skrev jag att

Här krockar och sammanförs nämligen det sköna med det brötiga, det skira med det brutala på ett väldigt intelligent sätt.

Jag har återkommit till skivan med ganska stor regelbundenhet under året - och det behövs - och varje gång så upptäcker jag något nytt med den.

/Martin

Fredagslistan 2013: 2013 så långt

Vi har nu hunnit nästan halva året - och då tänkte jag att det kunde vara kul att summera vilka skivor som kan vara värda att hålla koll på när året ska summeras nån gång i december. Skadat? Ja, lite får jag väl erkänna, haha! Jag har, av olika anledningar (den främsta kanske tidsbrist inför kommande flytt) total hegemoni över veckans lista. Nästa vecka kommer dock ordningen vara återställd med bidrag från både mig och Susanne.

DEFEATED SANITY - ett av den tekniskt brutala dödsmetallens allra mest stringenta band. Senaste skivan "Passages Into Deformity" visar att tyskarna är kapabla till både furiöst rens som, faktiskt, ett satans sväng. Produktionen på skivan är precis så knastertorr som dylika tonala attacker vinner på. Virveltrumman är pitchad till absurditetens gränser, sången precis så köttigt brutal att man knappt tror att det är mänskligt möjligt att prestera dylika ljud och gitarrerna borrar sig in i skallbenet med obönhörlig aggression. Ja, ni förstår ju att detta är världsklass.

Betydligt vänare tongångar från SOILWORK. Jag är glad att jag har förmåga att uppskatta melodiösa tongångar också kan jag säga. "The Living Infinite" är nämligen en skiva som det är svårt att förneka kvaliteten på. Och den är ju lång som ett ösregn, så det vill till att band som eftersträvar att göra dubbelalbum ser till att fylla speltiden med kvalitet. Detta klarar SOILWORK, såklart, av alldeles finfint.

Det progressiva dödsgänget från Andorra har vi ju nästan tjatat hål i huvudet på er om redan. Men det går liksom inte att göra någonting åt att PERSEFONE är så pass bra att vi helt enkelt är tvugna att göra detta igen. "Spiritual Migration" är en skiva späckad med den ljuvaste tonkonst som fick mig och senare Susanne att gå i spinn.

HEAVEN SHALL BURN är ett band som jag har svårt att tycka illa om. Tyskarnas obevekliga engagemang tränger under huden på mig och får mig att ilsket knyta näven i den proverbiella fickan över sakernas tillstånd. Vilket såklart är bandets ambition. "Veto" är en skiva fylld med indignation genom musik och den funkar fint att röja loss till kan jag säga.

När DARK TRANQUILLITY släpper nytt material så ger jag bandet alltid ett gäng lyssningar. Föregångsplattan till nysläppta "Construct" - "We Are The Void" - tyckte jag var lite av en besvikelse. Därför är det så kul att bandet verkar vara tillbaka i god form - och att Stanne återigen visar att han besitter en stämma lika mångfacetterad som suverän.

"End Of Disclosure" är en gedigen skiva från ett band som har en grundmurad karriär bakom sig. Jag började nästan yla av glädje när jag hörde Tales Of Thy Spineless första gången. Känslan att låten är en av de starkaste korten i bandets kortlek just nu har inte avtagit kan jag säga. Så ursinnigt bra rent musikaliskt, lägg därtill en elitartad sånginsats av Peter Tägtgren och det är svårt att inte kapitulera.

Jajemänsan! Det tog ett tag innan poletten trillade ner för mig för "Pinnacle Of Bedlam". Mest för att jag aldrig fick tillräckligt tid att lyssna in mig på den. SUFFOCATIONs musik behöver nämligen det - tid.

Polen är ju en fin grogrund för dödsmetall. HATE är ett band som lätt hamnar i skymundan bakom exempelvis BEHEMOTH och DECAPITATED. Lite trist, då bandet verkligen inte är dåligt.

Tysk powermetal med substans. Så skrev jag om "Beneath The Surface" i min recension på WeRock. Bara det att jag ens recenserar power metal borde få er att höja på ögonbrynen, men det går inte att argumentera med skivans kvalitet.



Vi avslutar lite vänt och finstämt från brittiska djentmästarna TESSERACT. Jag har svårt att värja mig från bandets musik när den ligger på denna nivån faktiskt. Så var det inte när bandet släppte "Perspectives" förra året. Då var jag rätt besviken, så det var skönt att bli överbevisad på detta sätt.

/Martin

Fredagslistan 2013: 2013 så långt.

Fredagslistan 2013, vecka 22: Bibliotekarierna späker loss trvestyle med alfabetsordning

Sådär, nu ska vi demonstrera att vi är nördiga bibliotekarier fullt ut och rigga en lista med banden i bokstavsordning. Risken att det skulle slinka med ämnesord var total, så dessa får ni er också till livs.

Med 20 låtar räknar man verkshöjdsmässigt ut att vi kommer täcka bokstäverna A till T. Det hade varit en sann utmaning att täcka hela alfabetet, men det skiter vi i, haha!

Så, nu kör vi!

Ämnesord: Vredgad rens, growl, tokös.

Ämnesord: Veckans nobrainer, stilfullt, refräng från helvetet, Martin knyter sina nävar i exstas.

Ämnesord: überklassiker, när Michael Amott lirade bänghårt på sin gitarr, svanesång, mosh, svinsnygg logga.

Ämnesord: proggressiv döds, underskattad, Stockholm

Ämnesord: Borås, dödsmetall, trevlig, nystart, svinsnygg logga.

Ämnesord: Freddy Kruger jazzar loss i sin grav, grav humor, gravhumor, party fullt ut, Lawrence Mackrory.

 Ämnesord: thrash metal, två-takt,  ack så snygga cymbalmarkeringar!

Ämnesord: Thrash metal, så ska en logga se ut, Martin blir glad utav helvete, magiskt bra platta.

Ämnesord: Norge, ja fy fan vad bra, brötsväng, 16-delstrioler på baskaggarna, Martin går fullständigt bananas.

Ämnesord: Svängthrash, trevlig, nu är det fest!

Ämnesord: Rens, triggade bastrummor, riktigt bra growl.

Ämnesord: tysk thrash, habilitet, kriminellt tråkig logga

Ämnesord: deathcore, mumma, nu går vi ner i källarvalven!

Ämnesord: mysorkester, skönhet, Italien, ack så fint, livet är lite jobbigt ibland - då får vi gå ut i skogen och deppa.

Ämnesord: Doomig döds, bra, gitarrerna bölar och jag bölar med dem.

Ämnesord: Andorra, favorit i repris, fy satan vad bra detta är, progressiv, många band önskar att de hade kunnat skriva dylik musik.

Ämnesord: Teknisk melodisk döds, Kanada, favorit i repris, inte så dumt detta.

Ämnesord: Singapore, originellt minsann, råhet i produktionen, stomp och kyla.

Ämnesord: talat intro från film, nu blir det åka av, brutal death metal, yster rindans på redaktionen.

Ämnesord: Stor skillnad från första skivan, svensk dödsmetall, inte så dumt ändå.





/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 22: Bibliotekarierna späker loss trvestyle med alfabetsordning

Ett litet bonustips: Persefone

God förmiddag!

På senaste tid har en känsla växt sig starkare - den att ju mer jag lyssnar på metal, desto mer finns det att upptäcka (alternativt missa helt!) hos de skivbolag som verkar djupare ner i den extrema myllan än storbolag som Sony, Nuclear Blast, Century Media, Metal Blade exempelvis. Inte för att de etiketterna ger ut dålig musik på något vis, men med tillgång till promos från mindre labels som Season Of Mist, Candlelight, Siege Of Amida, Viral Propaganda och Indie Recordings så inser i alla fall jag att det finns en oerhörd mängd fantastiska band som kanske inte kommer fram lika starkt som bjässarna. Därför tänkte jag att det kunde vara kul att starta en ny serie (vi är ju oerhört förtjusta i återkommande segment här på bloggen) betitlat "Ett litet bonustips" där det dyker upp tips på sådant vi uppskattar och tycker förtjänas att lyftas fram. Förresten, för en mästare på detta kolla gärna in kollega Jarno på A Fair Judgement. Jag vet inte hur ofta jag hajar till över vad den mannen skriver om för band, haha! Se där, ett tips i tipset!

Så, idag tänkte jag att ni skulle få veta lite om ett band som heter PERSEFONE. Bandet kommer från pyttelandet Andorra och är alltså landsmän med NAMI.

PERSEFONEs musik ligger inom foran progressiv döds, en subgenre som jag är svårt förtjust i och de kan lira brallorna av rätt många band kan jag säga. Tre skivor har bandet hunnit med att släppa - "Truth Inside The Shades", "Core" och "Shin-Ken". Fjärde fullängdaren "Spiritual Migration" släpps nu i dagarna. Bandets tonkonst är minst sagt episk och trots att jag hör influenser från BETWEEN THE BURIED AND ME, DREAM THEATER och CYNIC har bandet verkligen hittat ett eget uttryck som jag köper i det närmaste rakt av. Det är helt enkelt en njutning att lyssna på bandets musik. 

/Martin