Metal - the definitive guide

Vi har alla stött på dem - feta uppslagsverk fyllda med metalband, med en genomsnittslig längd av 7 cm per band. Garry Sharpe-Youngs Metal - the definitive guide hör tack och lov inte till denna kategori. Istället får läsaren en distosande tegelsten på närmre 500 sidor, där författaren istället för att försöka klämma in så många band som möjligt har valt ut ca 300 band och skrivit längre stycken om dessa.

Är det den definitiva guiden då? Utan att förhäva mig vågar jag nog påstå att den kommer bra nära. Bara en snabbtitt i innehållsförteckningen ger vid handen att Sharpe-Young nog kan sin metal - ett helt kapitel bara åt norsk blackmetal, likadant vad gäller thrashmetallen i England, och svensk metall får även den ett rätt hyfsat långt stycke i verket.

Att detta inte är en bok bara för insnöade metalheads, märks i att genrens upphovsband som Sabbath, Maiden, Motörhead m. fl. får rejält med inläggsutrymme. Som kaka till kaffet får man även en vid tillfället för publiceringen diskografi över samtliga band i boken. Verkligen inte illa alls.

Här, här och här kan man läsa vad andra recensenter har tyckt om boken.

Heavy Metal Thunder

En bok helt tillängnad omslag till metalplattor - ren mumma för Metallbibliotekarien.

Jag är tillräckligt gammal för att ha upplevt när LP och inte CD var formatet som gällde, och rent subjektivt så kan man konstatera att CD-formatet tog död på den omslagskonst som tidigare hade kommit till sin rätt i LP-formatet. Tydligare än inom metallen blir detta inte. Jag kommer fortfarande ihåg vilket intryck Maidens Live after Death gjorde på mig - här snackar vi en rejäl pjäs! Därför är det så oerhört roligt att sitta och bläddra i Niel Aldis och James Sherrys Heavy Metal Thunder: Album covers that rocked the world. Så där värst mycket text är det inte frågan om, det verkar mest förhålla sig så att författarna har velat dela med sig av sina favoritomslag. Detta är i stort sett enda invändningen jag har om boken, i övrigt är boken en ren glädjekälla och man sitter fånleende bläddrandes i boken. Och vilka omslag! Finns det någon genre som kommer i närheten av metallens? Visst, en del omslag är ju inte så där värst upphetsande, men man kan ju inte annat än gå upp i brygga över ett omslag som det till Morbid Angels Altars of Madness. Det är bara så...ont och så grymt snyggt utfört, och att sedan musiken så totalt harmonierar med omslaget är ju ett så klockrent exempel på hur det ska se ut.

Vill man ha en bok som ingående diskuterar och analyserar omslag ska man nog välja en annan bok, men vill man ha en trevlig stund och gotta sig i maffiga omslag så är detta en bok som verkligen funkar.

Swedish Deathmetal

Kan man motivera 500 sidor om svensk dödsmetall? Om man gör det som Daniel Ekeroth har gjort i mastodontverket Swedish Deathmetal är svaret ja.

Under en resa till Stockholm under sent 80-tal snubblade jag in på klassiska House of Kicks i Gamla stan. Av det jag kom ihåg av besöket var att lokalen var väldigt svart och till brädden fylld av skivor av artister jag aldrig hade hört talas om. I efterhand har jag förstått att jag hade gått in i något av en institution inom svensk dödsmetall. Och ja, jag ångar mig som fan att jag inte handlade fler skivor - men å andra sidan hur mycket pengar har man egentligen vid 13 års ålder?

Att Sverige är stort vad gäller dödsmetall blir man varse, om man inte redan var det, när man läser Daniel Ekeroths standardverk i ämnet - för att det är ett standardverk är det inget snack om. Detaljrikedomen är rent imponerande, så imponerande det bara kan bli när författaren själv är en del av scenen han beskriver. Upplägget är kronologiskt något som jag tycker funkar bra. Att dessutom Daniel verkligen har gått ner till källan, musikerna, gör att boken blir ett massivt myller av who's who inom dödsmetallen i Sverige. Fokus geografiskt ligger på Stockholm, vilket är ganska naturligt med tanke på att det var här scenen startade där, men författaren tar även upp scenen i andra delar av landet.

Som läsare tänker jag främst på att dödsmetallscenen i Sverige startade precis som många andra scener inom metall genom tape-tradande. Med tanke på hur stor scenen ändå blev är detta imponerande - Ekeroth verkar dessutom ha alla demos, alla flyers, alla zines som har producerats.

Boken avslutas med ett A-Z of Swedish deathmetal samt en förteckning över de zines som scenen kan skryta med.

Den här boken borde finnas i varje metalheads hylla oavsett om man gillar deathmetal eller inte, men självklart hjälper det om man gillar musiken. Trots att Daniel måste ha haft grymt kul under tiden han skrev boken, så tror jag nog att det också tog emot bitvis, med tanke på den möda på detaljer han har lagt ned på boken.

Andra bloggar om Swedish Deathmetal

Kort om "Swedish death metal"

Att Sveriges inflytande på dödsmetallscenen är stort torde vara ett välkänt faktum - och därför är det fullkomligt befogat att det nu äntligen har kommit ut en härligt fet volym skriven av Insisions Daniel Ekeroth. 500 sidor fullpregade av dödsmetall - och trots att jag bara har kommit runt 100 sidor vågar jag säga att denna bok kommer att betraktas som ett standardverk vad gäller death-metal. Längre recension följer när jag har plöjt igenom hela verket.

Boktips om Maiden

Att Iron Maiden länge har varit populära i Sverige borde inte ha undgått någon hårdrockare – 4 utsålda konserter på förra turnén talar sitt tydliga språk. 2004 kom det en bok som tog upp bandets hela historia med Sverige – Scream for me Sweden! Iron Maiden i Sverige – bilderna, konserterna, anekdoterna av Henrik Nyquist.

Glad i hågen slår jag mig ner för att läsa denna numera svåråtkomliga bok – den är nämligen slutsåld på förlaget och det verkar inte som om den kommer tryckas igen – och visst är det kul och skoj att få följa med Maidens historia, vi pratar här ”recensioner” av samtliga konserter bandet har gjort i Sverige, många bra bilder och framförallt många roliga anekdoter. Ändå känns det inte som om boken riktigt lyfter.

Att Henrik Nyquist verkligen gillar bandet behöver man inte betvivla – och på något sätt vill han gärna tro att Maidens status i landet ska räcka och att han inte behöver bry sig så mycket om språket - vilket är synd för den här boken borde kunnat vara så mycket mer än vad den är.

Vill man däremot ha en redigt gedigen genomgång av bandets hela historia rekommenderas Iron Maiden – Run to the Hills som visserligen är den officiella biografin – men fan så bra! Tidsmässigt sträcker den sig till och med turnén för albumet Dance of death, men det som är bra med boken är dels det rejäla intervjuarbete som Mick Wall har lagt ner – och dels bokens tjocklek. Vi pratar här runt 400 sidor läsfest! Anbefalles stenhårt.

Låna Scream for me Sweden (Helsingborgs bibliotek)

Låna Run to the Hills (Helsingborgs bibliotek)

Lords of Chaos

Blackmetal harmlöst? Inte om man läser Lords of Chaos - the bloody rise of the satanic metal underground av Michael Moynihan och Didrik Söderlind.

"With the rare exception of groups like Ulver, these people are losers and their actions of no more world significance than the low-life antics of any urban slum." Rik på Fluxeuropa

"It is definitely not for all tastes, and even fans of black metal may find it horrible, because this book has a lot of views. Form (sic!) fans, from the musicians, from people who dealt with the subject of satanism for a long time. But also people how are against the whole scence. Not for the weak of heart. Other than that, it is an very interesting read..." Anna på Tongues of Destruction

"Highly recomended." Andrew Ian Dodge på Dodgeblogium

Här har vi en bok som definitivt upprör framför allt de som inte befinner sig inne i Black Metal scenen - och dessutom några som befinner sig i den - Varg Vikernes till exempel! Boken har kommit ut i två upplagor, en 1998 och en 2003 - så det är ingen "ny" bok i den bemärkelsen.

Vad den däremot gör som ingen annan bok är att på ett fullkomligt utmattande sätt ta upp den norska blackmetalscenen, framförallt de mord och kyrkobränder som förekom i både Norge och Sverige.

Underhållande, javisst, men också jävligt otäckt, och fascinerande. Det jag slås av genomgående är den fanatism som vissa personer i boken uppvisar, deras närmast totala likgiltighet både för sina egna och andras liv, och att blackmetal handlar om så mycket mer än att bara spela musik.

Choosing death - fet bok om death metal och grindcore

Albert Mudrian har med Choosing death - the improbable history of Death Metal and Grindcore åstadkommit en lika rolig som initierad redogörelse för dessa två extrema grenar av metal.

För oss som gillar death metal och grindcore har det länge saknats en rejäl volym som på ett heltäckande sätt visar på hur genrerna uppkom. Det är därför extremt kul läsa denna gediget genomarbetade bok. Faktum är att vissa recencenter har blivit deprimerade över hur heltäckande boken är - eftersom den inte lämnar kvar någonting att utforska för andra!

Den första grindcoren jag lyssnade på var Napalm Death - och här får man veta precis allt bakom detta bands alla medlemsbyten. Förutom att texten är heltäckande - mängden intervjuer som Mudrian har gjort är rent imponerande - finns här drösvis med bilder, bland annat bilder på en mycket ung Nicke Andersson från tiden då Entombed hette Nihilist. Men absolut roligast är historien om hur Deicide skaffade sig skivkontrakt - Glen Benton stövlade helt enkelt in på Roadrunners kontor, slängde en demo på direktörens skrivbord, röt "Sign us you fucking asshole" varpå han stövlade ut igen! Uppenbarligen gjorde det intryck - för dagen efter var bandet signat!

Helt enkelt - gillar du dödsmetall eller grind är Choosing death en trevlig volym att ha i hyllan.

Massiv biografi om Metallica

Förra veckan befann jag mig en dag på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Bland det första mina ögon landade på (förutom alla Gudrun Sjödén stylade bibliotekarier och sterotypt svartklädda förläggare) var Joel McIvers bok Justice for all: The Truth About Metallica. McIver är en idog skribent i bland annat Metal Hammer och han har, upptäckte jag, spottat ur sig en hel del böcker också.

Boken följer Metallicas karriär kronologiskt, men emellanåt dyker det upp sk. "The truth about..." kapitel - som återanknyter till det föregående kapitlet. Att McIver är ett fan märks direkt - framför allt när han pratar om de fyra första albumen, och i synnerhet album nummer två och tre Ride the Lightning och Master of Puppets. Efter dessa fyra plattor blir McIvers omdömen om Metallicas inspelade alster alltmer negativa. Att McIver har gjort sin hemläxa vad gäller albumen märks, men det som är roligast är alla fakta man får reda på om till exempel varför Slayers Dave Lombardo och Slipknots Joey Jordison spelade istället för Ulrich på Download-festivalen i England.

Gillar man Metallica - och att läsa - kan jag rekommendera denna biografi. Gillar man inte Metallica...ja ni fattar vad?