En synnerligen kul, och lite apart låt får öppna veckans fredagslista - Promised Land från skivan med samma namn. Jag hade inte lyssnat på plattan på ett bra tag, men nu fick jag chansen. Titellåten är en minst sagt svulstig dänga. Produktionen är storartad och känslan som låten lämnar efter sig är verkligen hemsökande.
Godmorgon!
Idag ska vi prata konceptalbum. Det följer på en så pass överdriven genre som metal att det förekommer album som berättar, helt eller delvis, en historia på ett sätt som kanske inte NAPALM DEATHs album gör. Kanske är det en önskan att bli tagen på större allvar som får metalorkestrar över hela planeten att göra konceptalbum, kanske känner de behovet att ha en riktlinje i sitt kreativa arbete, kanske är det helt enkelt alltför svårt att avstå att göra något verkligt pretentiöst som gör att det numera finns en uppsjö av album av dylik sort. Vad vet jag?
Vad jag däremot vet är att flera av dessa skivor är så pass bra att de har sålt stora upplagor och i vissa fall anses vara kreativa höjdpunkter i bandens diskografier. Med den uppsjö av musik som finns inom denna ganska speciella nisch var det inte helt lätt att välja 5 skivor som jag tycker förtjänar lite extra uppmärksamhet. Men det gick, haha!
Vi kör.
Med denna skiva har SCAR SYMMETRY påbörjat det som ska bli en trilogi med transhumanism som sammanhållande tema. Skivan beskriver en värld där människa och maskin går samman för att skapa nästa steg i evolutionen. Jag vill redan nu utnämna skivan som det bästa SCAR SYMMETRY släppt från sig. Projektets hela mäktighet är av sådan grad att nog ganska många band skulle dra sig från att ge sig in i dylika krumsprång. Med en sådan här inledning blir jag dock extremt till mig i trasorna - varenda låt är så fruktansvärt bra att det inte går att bli annat än impad. Ska jag välja en låt som sticker ut lite extra får det bli Cryonic Harvest.
Jag har tidigare uttryckt min besvikelse över hur QUEENSRYCHE behandlar sig själva, bandarvet och sin publik. Igår släpptes om inte en bomb så åtminstone en smällare i form av att bandets medlemmar förutom just sångaren Geoff Tate nu ska spela under namnet RISING WEST tillsammans med sångaren Todd La Torre från CRIMSON GLORY. De ska dessutom uteslutande spela låtar från Queensryches "first 5 albums", vilket jag antar är EP´n -> "Empire", inte "Warning" -> "Promised land" som någon spekulerat i. Ett tydligare ställninsgtagande MOT Geoff har jag svårt att se, och om detta inte innebär slutet för Queensryche som vi känt dem så vet jag inte vad mer som skulle kunna hända.
Vad ska man tro? Vad ska man säga? Jag älskar Queensryche och deras skivkatalog fram till och med "Tribe" från 2003, jag har sett dem live fler gånger än vad som rimligen kan vara hälsosamt, jag har burit och byggt deras scen, jag har nästan slagit ihjäl trummisen Scott Rockenfield med en planka (och bett om ursäkt i ungefär en timme efteråt). De var mitt band, MITT band under många många år. Idag ser verkligheten tråkigare ut, förra året på Sweden Rock såg jag bara en liten snutt av spelningen då jag ville höra The lady wore black, det lät så bedrövligt att jag ledsamt gick därifrån omedelbart efteråt. Geoffs röst är helt borta, de har kört kabaréturnéer med paraplyclowner och skit, skivorna de släppt efter "Tribe" har bara låtit snäppet intressantare än Kemiras avfallsutlopp i Öresund och magin som en gång fanns är helt borta.
Jag hoppas det är slut nu. Jag hoppas Queensryche som band slutar spela. Rising West känns som ett typiskt Sweden Rock-band, folk går dit för att minnas hur det en gång var dock med vetskap om att det inte kommer att komma tillbaka ("Thin Lizzy", någon?). Kanske går jag och ser dem om de kommer, kanske inte. Tiden går inte att vrida tillbaka. Ingenting kan dessutom någonsin överträffa the real thing, Köpenhamn 1995-spelningen var en enda lång orgie i liveperfektionism. Å andra sidan känns det trist att man nu kanske ska leva resten av livet utan att ens ha möjligheten att kunna välja att se bandet eller fragment av det. Därför stänger jag inte dörren för Rising West. Jag lämnar den lite på glänt, men inte med en önskan om att det ska bli 1995 igen, utan bara med en förhoppning om att bandmedlemmarna mår bra, gör det de trivs med och lever sina liv så bra de kan. Utanför den alltmer snäva gränsen som fram tills igår hette "Queensryche".
Geoff, Scott, Michael, Eddie and all past and present guitarists - I love you. Thanks for the memories and the music.
Take me home guys.
Nu börjar tankarna samla sig efter årets Sweden Rock. Jag missade/slapp Whitesnake vilket de allra flesta rapporter verkar ha varit en total katastrof. Jag lämnade själv bandets spelningar 2003 och 2006 med gråten i halsen så det kom inte som någon överraskning för min del.
Årets festival bjöd mestadels på bra spelningar, några sisådär och en ren katastrof. Här kommer några snabba tankar:
torsdagen:
* Duff McKagan´s Loaded: Riktigt bra, ödmjukt men rockstjärnigt på samma gång.
* FM: En av de bästa spelningarna i år, och min favvelåt dök upp redan som andralåt (I belong to the night)
* Queensrÿche: Maken till oinspirerat framträdande får man leta efter, alla verkade vilja vara någon annanstans. Jag fick dock äntligen höra Lady wore black, och de körde även NM 156 / Screaming in digital / Real world och Walk in the shadows så den halvtimmen var helt ok.
* Groundhogs: En bedrövelse. Att Tony McPhee´s fru släpar upp denna strokedrabbade människa på scenen för att förnedra sig så gör ont i hjärtat. Jag sprang därifrån efter två totalmassakrerade favoritlåtar. Ovärdigt.
* Accept: Kanonbra, och för min del fräckt att Hermann Frank var sjuk för jag gillar dem bäst när bara Wolf spelar gitarr!
* Morbid Angel: Kanonbra även här, bra setlist, premiär på en ny låt (I am morbid) som inte spelats tidigare + en "ny" gammal (Blood on my hands) som dök upp för första gången på denna turnén. Stenhård spelning med kanske festivalens bästa ljud.
* Judas Priest: Förvånansvärt bra. Halford sjöng bättre än 2005/2009 och låtlistan tilltalade mig oerhört. Never satisfied för bövelen!!!!
lördagen:
* Lee Aaron: Rolig spelning, bra låtval, ödmjuk men förvirrad Lee vilket månne förklaras av att de hade en rätt jobbig flygning från Vancouver där de bl.a. blev av med alla gitarrer/basar. Barely holdin´ on var höjdpunkten!
* Molly Hatchet: Skön spelning med ganska dåligt ljud, iallafall kändes det så när man stod där. Får väl se vad inspelningen säger (om det nu finns en sån....:)...).
* Rhapsody Of Fire: Jag struntade i Kansas som jag redan sett (och inte gillade) och satte mig i stolen vid Zeppelin Stage för att se Rhapsody istället. Det var tur det för den timmen gick sannerligen inte av för hackor. Direkt efter spelningen sprang jag in i det tyska tältet och köpte skiva. När hände det sist? En kul grupp att ha fått upp ögonen för!
* Black Label Society: Såg ungefär 40 minuter innan Walter Trout, och förstår fortfarande inte detta bandets popularitet. Tråkig och monoton musik. Har försökt flera gånger nu men jag lägger ner och längtar tillbaka till Pride & Glory-tiden :)
* Walter Trout: Festivalens absolut bästa spelning. 75 minuter underbar blues, och tonen han har är fanimej helt oslagbar!
* Ozzy Osbourne: Jag kollade låtlistan innan och såg att det räckte för min del att se de första 40 minuterna så jag fick höra Road to nowhere och Shot in the dark. Rösten var ingen höjdare, men det kompenserade han med att underhålla på andra sätt. I vilket fall, jag gick efter Shot och på min väg ut till bilen såg jag att Ozzy måste ha haft den allra största publiken någonsin, det fanns t.o.m. vakter på vägen utanför som höll koll på alla som stod och tittade. Och de boende i Norje satt i solstolar på sina tak och tittade. Tyvärr har det väl knappast med hans musikaliska arv att göra utan snarare att han skäller på sina bajsande hundar i TV, men det må ju vara hänt.
På det hela taget en bra festival. Jag samlar nu intrycken och eventuella digitala signaler vilka förmedlas på olika sätt för att njutningen aldrig ska ta slut. Det är en underbar tid att vara musikdåre i :)
/Alex
Det är med skeptisk förtjusning jag ser att Queensrÿche är klara för Sweden Rock, och dessutom på en av de dagarna jag skall gå. Få band har lyckats med konsten att på just QR´s sätt skapa ett musikaliskt arv som nästan alla metalintresserade högaktar och sedan misslyckas så totalt med att förvalta arvet. Sättet som de gick konstant framåt från första EP´n 1983 till 1995 års mästerverk Promised Land saknar helt motstycke i hårdrocken, men det blev även fruktansvärt påtagligt att den musikaliska kraften i bandet helt kunde tillskrivas Chris DeGarmo varför hans avhopp efter 1997 års Hear In The Now Frontier även innebar döden för QR som intressant och framåtsträvande band. Detta togs till sin spets 2006 när bandets enligt de flesta bästa skiva, Operation: Mindcrime, fick sin uppföljare. Uppföljaren hade oerhört lite med sin föregångare att göra tyvärr, och jag tror det var många med mig som lyssnade och lyssnade och verkligen VILLE att den skulle vara bra. Det var sista gången jag hörde en ny QR-skiva i sin helhet, jag har lyssnat på ströspår sedan dess och aldrig tyckt att det låtit mer än knappt ok.
Jag är egentligen inte så bitter över detta som det kan tyckas, jag har fått se bandet live massor av gånger sedan 1995 (deras bästa turné någonsin, alla kategorier) och jag har även haft ynnesten att jobba lite grand för dem på deras skandinavienturné 2004. Jag tycker fortfarande om dem som liveband, och hoppas på att de kör åtminstone en låt från EP´n på Sweden Rock i sommar eftersom det är den enda skivan jag hittills inte hört några låtar ifrån live. Men det räcker med att kolla på klippen nedan för att drömma sig tillbaka till 90-talet. De var bäst där. Bättre än de allra flesta. Kanske bäst av alla. I keep looking back.
För den intresserade: Jag skrev en gång krönikor för Artrock.se, klicka på länken och scrolla nästan längst ner - där finns min krönika om 4 dagar med Queensryche 2004. Det är inte alla som nästan slagit ihjäl Scott Rockenfield med en bräda, strax innan spelning...
/Alex
Herregud, minns ni Benidorm? Eller åtminstone Melody Line, postorderföretaget i Göteborg som skickade ut såna UNDERBARA kataloger med godis några gånger om året. Jag klippte tyvärr sönder katalogerna i jakt på KISS-bilder, detta ångrar jag idag då det hade varit grymt kul att ha en samling sådana att blicka tillbaka i. I brist på detta får vi blicka tillbaka till vad de saluförde, köpvideokassetter med musik som på den tiden var oerhört svårt att få tag i på Domus skivavdelning i Helsingborg. 80-talet stod för de i sanning bäst filmade konserterna, innan det fasansfulla MTVsättet att klippa blev legio. Att sen banden ofta var allt mellan bra och fenomenala höjde såklart känslan av att det var något unikt man fick se. Idag är det inte lika unikt, men det är också därför jag tar på mig nostalgihatten och delar med mig av nedanstående klipp som sannerligen skapat den Alex som idag är.
En sista tanke skänks åt priserna. Idag klagar folk högt och brett på de hiskeliga cd-priserna, men att vi 1986 spottade ut icke mindre än 389 kronor för en VHS med KISS från Detroit 1984 var inget att fundera över då - man skulle ju bara ha den.
Ozzy Osbourne: Rock & roll rebel (Salt Lake City 1984)
KISS: Creatures of the night (Animalize Live Uncensored 1984)
Iron Maiden: Infinite dreams (Maiden England 1988)
Alice Cooper: Welcome to my nightmare (The Nightmare Returns 1986)
Frehley´s Comet: Rip it out (Live + 4 1988)
Magnum: It must have been love (Wings Of Heaven Live 1988)
Queensrÿche: Take hold of the flame (Live inTokyo 1984)
Dio: Rainbow in the dark (Live 1983)
och som alternativ, här är två typexempel på fullkomligt osebara konsertfilmer:
Iron Maiden - The Clairvoyant (Donington 1992)
Ozzy Osbourne - Crazy train (Live & Loud 1992)
/Alex
Fredagslistan denna vecka har 3 band i fokus - de fornstora hjältarna i QUEENSRYCHE, DECAPITATED och THE DUSKFALL.
QUEENSRYCHEs produktion har ju gått lite upp och ner (mest ner de senaste åren om du frågar mig) men ingen kan ta bort storheten från plattor som "Operation: Mindcrime" och "Empire" om du frågar mig. Just "Empire" har ju några riktiga höjdarlåtar som verkligen har gått på repeat denna vecka.
Polska überdödsarna som numera har återuppstått från de döda efter det att bandet efter trummisen Viteks och sångaren Covans död i och efter en bussolycka i Vitryssland. Det här bandet är ren kvalitet - från debuten med "Winds Of Creation" då ett mycket ungt manskap visade att bandet skulle bli en kraft att räkna med har DECAPITATED hållt en svinhög standard på sin utgivning. Vill man ha bevis på hur bra Vitek var bakom trummorna - lyssna då på Spheres Of Madness från "Nihility", eller Post Organic från "Organic Hallucinosis" och jag hoppas på att du blir lika impad av den killens chops som jag fortfarande är.
THE DUSKFALL är inte längre aktiva. Det är lite synd då bandets musik är riktigt bra och trevlig. Den känns liksom trygg på ett bra sätt, men så har jag också en ganska stor bultande svaghetsnerv för melodier och när jag får den kittlad av musik som på "Frailty" och "Source" då myser jag.
Och det fantastiska är att skivan fortfarande är lika bra! Vissa plattor häpnar man över att de fick så stort genomslag, kanske inte omedelbart, men över tid visade sig vara verk som har stått emot tidens tand. "Operation: Mindcrime" kom ut 1988 och var QUEENSRÿCHEs tredje platta. Kollar man på utgivningen detta år finner man skivor som CINDERELLA "Long Cold Winter", DEATH "Leprosy", EUROPE "Out Of This World" och TESTAMENT "The New Order". En av de skivor som möjligen skulle kunna ställas bredvid "Operation: Mindcrime" i fråga om pretentioner är IRON MAIDEN "Seventh Son Of A Seventh Son", men annars måste nog QUEENSRÿCHEs platta verkligen ha framstått som en främmande fågel.
Tematiska plattor har alltid varit lite av ett vågspel, som ibland går hem, men det brukar framför allt vara band som redan har uppnått ett visst mått av framgång som gör dessa. Men gosse, jag kan inte säga att jag är besviken på att sångaren Geoff Tate kämpade igenom idén att göra en platta med en handling mot de andra i bandet, som till en början var synnerligen skeptiska.
I efterhand har "Operation: Mindcrime" på ont och gott blivit Plattan för QUEENSRÿCHE och de testade att göra en fortsättning på historien om knarkaren Nikki, Syster Mary och den onde Dr. X 2006 givetvis utan att lyckas infria förhoppningarna på en lika fantastisk skiva som del 1 som fortfarande kvarstår som en av de absolut bästa konceptplattorna, i alla fall i min bok.
