Fredagslistan 2015, vecka 16: Svart är det nya svart

Willkommen! Bienvenue! Welcome!

Nu när våren sakta men säkert smyger sig in i våra liv och vår utomhusmiljö är det på sin plats att påminna om svärtan så att vi inte förhäver oss. Ljuset som återvänder behöver balanseras upp så att vi inte glömmer våra rötter. Nu förstår ni säkerligen att jag pratar om de mörka krafter som ligger till grund för i princip all bra musik någonsin. Temat för veckans lista är således black metallåtar som har ordet black i titeln. Ni fattar: Hail to darkness, more is more, svart är det nya svart. Då far vi.



Här krävs ingen större presentation för den luttrade bloggläsaren gissar jag. Uppsalas mörka prinsar inleder med en kär gammal dänga från "Casus Luciferi", nämligen Black Salvation. Snygga riff, bra atmosfär och rivig sång. Nog snackat, WATAIN är ungefär allt vi behöver för att sparka igång fredagen.

ARVAS. Från Bergen i Norge kommer dessa svårmodiga pyren. Först (mellan -93 och -99) hette de ÖRTH men kom på den briljanta idén att byta bandnamn då den nya konstellationen kom igång strax efter millennieskiftet. Tur det tycker jag, inget ont om örter men alltså... Ja. Hur låter musiken då? Jo tack bara bra, punkigt och snabbt. Fullt ös - fartvind i håret.

Dags för fler fina vapendragare från förr i form av MARDUK. Man måste inte alltid uppfinna elden (fastän det hade suttit fint i CV:t), ibland räcker det gott och väl med att dra igång Christraping Black Metal för att komma upp på morgonen. En kopp kaffe på det, sedan är moshpiten igång. Den observanta läsaren (ja, jag tittar på DIG) börjar nu skönja ett starkt mönster av Sverige/Norge i listan. Det är helt korrekt och gjort med flit, ska det vara mörkt gör man bäst i att leta i sin egen lusekofta först och främst.

POSTHUM är en för mig ny bekantskap som inte alls är oäven utan rent av riktigt även. Det här är ett band jag tänker kolla in närmare vid tillfälle och jag råder er att göra detsamma. Gör det. Råbarkad black med nymodiga vibbar och ett thrashigt driv kan man säga som sammanfattning. Sa jag att det var svängigt också? Det är det nämligen. Det finns slutligen en kyla här som gör att jag vill tänka på DARKTHRONE för en stund.

Pluspoäng för att vi klämmer in ett black även i albumnamnet - "The Black Northern Ritual" och låten Demon Black Skies. Heja black!




För jobbig stämning - lyssna på XASTHUR (gammalt djungelordspråk). Jag vill påstå att ingen lista med temat svart är komplett utan detta gastkramande band. Maken till svärta får man leta efter (med ljus och lykta? Hehö). Jag sparar denna pärla till sist för att vi ska få tid till eftertanke och riktigt gosa in oss i mörkret.

Bara låttiteln lovar fredagsmys å det grövsta: Dreams Blacker than Death. Ja, svartare drömmar än de som handlar om liemannen finns det väl knappt? Kommer ni på något mörkare får ni maila oss på bloggen - bäst förslag vinner en påse hallonbåtar. Där sätter vi punkt för listan innan ni försvinner in i de existentiella grubbleriernas dimma och går vilse. Med den sånginsatsen är det lätt hänt, tro mig.

Avslutningsvis en så kallad moodsetter. Lättsamhet och renlevnad hör ju ändå våren till så ladda termosen och dra på kängor och nitarmband för en trevlig skogsutflykt med IMMORTAL. Medtages: oömma kläder och ett glatt humör, dubbelyxan är valfri. Tjolahopp.

/Susanne

 Fredagslistan 2015, vecka 16: Svart är det nya svart

Fredagslistan vecka 2 - den snygga listan.

Mina vänner, fredagen är över oss igen och vid det här laget vet ni vad som väntar. Just det, listan. I ett (fåfängt?) försök att hotta till det hela lite, utmana oss själva, förnya, variera, sätta guldkant eller vad man nu vill kalla det, så har vi spånat fram ett antal finurliga teman att följa medelst kadaverdisciplin när det kommer till låturvalet. (Teman som handlar om både det ena och det andra kan jag avslöja redan nu. Jo jo, håll i hatten kamrater, det här kan gå precis hur som helst.) Med andra ord, nya tider stundar - åtminstone denna vecka då vi har makat listan enligt riktlinjen snygga bandloggor. Endast band som passar in under den benämningen platsar denna fredag, resterande göre sig icke besvär. En annan nyhet som drabbar oss på ett lite mer fasansfullt sätt är att den gode herr Bergdahl icke längre är med oss i listsnickrandet, detta på obestämd framtid. Alex tar helt sonika en liten semester och vi hoppas förstås att han är tillbaka fortare än kvickt (alternativt snabbare än han själv hinner säga New York). Kom snart tillbaka, du är redan saknad!

Med detta sagt ger vi oss i kast med veckans skapelse. Först ut är mina tio låtar och vi inleder på den något dystra och skogsinriktade vägen, vi kan kalla den nordiskt mörker möter vilda djur. DARKTHRONE, also known as The master king of kvistiga loggor, sparkar igång det hela tätt följda av WITTR (ja, ni vet ju vilka jag menar men det är så hiskeligt långt att skriva ut hela bandnamnet. Så mycket bättre då att göra en jättelång parentes om det hela istället och därigenom spara tid!) och bröderna hårdrock NIFELHEIM. Ingen logga borde vara komplett utan en fladdermus. Egentligen. Det här vet vi alla innerst inne.

Följer på detta gör lite svensk kvalitetsdöds utan några direkta krusiduller. DISMEMBER dyker förstås upp samt BLOODBATH vars senaste bandtröjor för övrigt hyllar fina kultfilmerna Omen nr 1 och 2. Fjäder i hatten för detta initiativ.

Raskt går vi vidare mot mörkret igen och hamnar i ARMAGEDDAs trygga famn som avslutning. Kvistar, blod och bråte får vara samlingsorden för mina bidrag, som bubblare kan nämnas GLORIOR BELLI, GNAW THEIR TONGUES, BATHORY, SVARTSYN och SARCOFAGO. Ja, listan kan göras lång men låtom oss istället kika på herr Benschs bidrag. Här kan vi se en ganska bred spridning från väna toner i form av mr Åkerlunds andra band via klassisk floridadöds till det rena raka renset som stavas NASUM.

Om jag ska dra någon parallell loggorna emellan får jag nog säga att många av dem går in under den välkända stilmallen bokstäver i form av blankvapen eller liknande tingestar som det går att hugga med. Ta exempelvis DEATHs karaktäristiska lie, MORBID ANGELs eldgaffel, DECAPITATEDs slingriga sågklingor och OBITUARY som får mig att tänka på kastknivar vilken dag som helst i veckan. Kort sagt, stickvapen är även det ett framgångsrecept vad gäller bandloggor. Beskåden:

De enda som egentligen sticker (pun intended) ut från mängden är OPETH men å andra sidan fungerar deras mer naturromantiska sida lite som en balansvikt mot resten. En rolig detalj i sammanhanget är att vi helt ovetandes, på något mirakulöst sätt lyckats synka ihop bandvalen. Jag satt t.ex. länge och försökte hitta på legitima ursäkter till varför jag inte tog med DEATH och ENTOMBED, dessa gamla käpphästar i snygglogobranschen. Visar sig att båda banden plockades upp av Martin och listan kan på så sätt anses vara helt komplett. Sen ska erkännas att jag fuskade bort min MORBID ANGEL-låt bara för att vi inte skulle ha med ett band två gånger. Men för övrigt har inget lagts till eller dragits ifrån i syfte att göra listan vackrare, cross my heart (of darkness). Ja, det är bara att gratulera till denna promenadseger, säga några ave satanas och förstås lyssna på listan.

Med förhoppningar om en trivsam helg.

/Susanne

Fredagslistan vecka 2 - Snygga bandloggor

Sommarlyssning

Sommaren närmar sig, och med detta i åtanke kommer det en massiv laddning metal till bibliotekets hårdrocksavdelning.

En av de absolut tyngsta plattorna som har släppts - och en av mina personliga favoriter. Panteras Far Beyond Driven är en uppvisning i brutal kraft och sväng och fick med rätta höga betyg när den släpptes 1994. Det solida kompet signerat trummisen Vinnie Paul och basisten Rex Brown är tungt, svängigt och bildar den massiva grunden till sångaren Phil Anselmos gastande - fast den som lyser starkast är Dimebag Darell. Gosse vad den mannen kunde spela. Tyngd, speed och ackuratess är bara förnamnet på denne fenomenale gitarist.

Plattan gick för övrigt in på Billboardlistans förstaplats vid sin release!

Personligen har jag inga problem med Amy Lees fascinerande sångröst, inte heller på denna liverelease som Evanescence släppte mellan hyllade debutalbumet Fallen och nya The open door. Att konsertpubliken inspelningskvällen ifråga dyrkar bandet tar det inte många sekunder in på plattan för mig att inse detta faktum. Allsången är massiv. Som en bonus har bandet slängt med en DVD.





En god vän till mig är inbiten lyssnare av black metal, och då i synnerhet Darkthrone. Sällan har jag sett ett så missvisande omslag - jag förväntade mig en sonisk slakt som totalt skulle golva mig - men till min stora förvåning är Darkthrone på F. O. A. D. förvånande lättlyssnat med en stark dragning till äldre, tyngre och skitig rock.




Jag har redan skrivit upp denna skivan så mycket att det inte torde förvåna någon att jag köper in den till biblioteket. 25 år efter grundandet av denna klassiska thrash metalgrupp är Testament fortfarande relevanta och lika tunga. The Formation of Damnation är en uppvisning i Bay Area thrash när den är som bäst.





Ytterligare en klassisk thrashplatta från legendariska Exodus är Bonded by blood ett givet inslag i varje diggare av thrash metals skivsamling. Detta är en no-nosense platta från början till slut och den har med rätta hyllats som ett mästerverk inom metal.


Niclas Engelin (ex-In Flames) återkommer på denna platta, Absolute Design producerad av Anders Fridén (gastare i In Flames) och mixad av Daniel Bergstrand som också har jobbat med, trumvirvel, In Flames. Engels känslomässiga metal funkar oftast helt ok i min stereo, i lagom doser. Tyngd snarare än hastighet är ledordet på denna habila debutplatta som lovar mer. BiblioteKarin recenserade plattan på Werock, den recensionen hittar du här plus en intervju med Niclas Engelin.


Det tog mig en stund innan jag kom in i Paradise Losts Icon trots att den anses vara ganska lättlyssnad. Bandet maler på med sin gotiskt färgade doom metal, och oftast funkar det alldeles utmärkt. Jag gillar verkligen sångaren Nick Holmes röst. Majestätiskt är bara förnamnet, mycket genom Gregor Mackintoshs fantastiska gitarrspel.







Ytterligare en tung och dyster platta, denna gång från ett, om man lyssnar på skivan, absolut blygrått Irland. Primordials juggernautmetal är ingen upplyftande lyssning - sorg, blod och död är dominerande teman på dystra To the nameless dead. Stämningsfullt så det förslår och en mästerlig uppvisning i tung metal. En längre recension av plattan signerad mig hittar du här.

Att Steve Vai får många gitarrister att få tokspel bevisar han ytterligare en gång på The Ultra Zone. Inte lika bra som klassiska Passion & Warfare, men ändå tillräckligt intressant i vissa stycken. Steve Vai tillhör inte mina favoriter, men att han kan göra fantastiska saker med sin sjusträngde gitarr kan man inte betvivla. Musiknörderi på hög nivå, och gillar man det är denna skivan ett givet lån.

John Bush fixade sånginsatserna på Anthrax makalösa The sound of white noise, och det var där jag hörde hans mäktiga stämma för första gången. Johns tidiga band Armored Saint är inte bättre men minst lika bra som Anthrax. Av många ansedd vara deras bästa skiva kan Symbol of Salvation skryta med utmärkta insatser av samtliga medlemmar i bandet, plus att låtmaterialet håller extremt hög klass. Utgåvan jag har skaffat är en maffig 3-cd utgåva, där cd 2 innehåller demoversioner av samtliga låtar på skivan, och cd 3 innehåller en lång intervju med Brian Schlagel, grundare av klassiska Metal Blade Records.

Plattorna kommer att finnas på Helsingborgs Stadsbiblioteks hårdrocksavdelning från och med 2 juni.