Fredagslistan 2017, vecka 30: 5 riktigt bra grindcoreband

Gott folk!

Den här veckan tar jag bort alla säkerhetsspärrar och vräker på med en fredagslista helt ägnad åt subgenren grindcore. Det här är en subgenre som inte alla kan med, men i sann upplysningsanda så vill jag lyfta fram fem föredömliga exempel på band som verkligen sticker ut från mängden och som genom sina karriärer har slagit världen med häpnad. Välkomna till musiken som får det mesta att framstå som mainstream.

Vi kör!

Det känns ofrånkomligt att inte starta veckans lista med NASUM. Detta band rankas som ett av de absolut bästa inom genren, med rätta. Faktum är att jag tycker att NASUM de facto är världens bästa grindcoreband. Det tragiska slut som bandet fick med sångaren/gitarristen Mieszko Talarczyks död i tsunamikatastrofen i Thailand 2004 gjorde att jag trodde att jag aldrig skulle få se bandet live. Men 2012 gjorde bandet en avslutande turné med Keijo Niinimaa från ROTTEN SOUND på sång. Och gosse - den svängen gick inte av för hackor! Bandets diskografi är högoktanig, men jag har alltid gillat "Shift" aningens mer än de andra skivorna. Den är ett triumftåg från första till sista ton.

Finska ROTTEN SOUND har alltid utmärkts av att varenda skiva bandet gett ut har varit bra. Det kan skilja lite i nyanser och tilltal, men du känner med hela kroppen att det här bandet verkligen kan sitt hantverk. 2011 släppte bandet "Cursed" som var så pass bra att den hamnade högst upp på min personliga årsbästalista för det året. 16 låtar av häpnadsväckande kvalitet kommer att möta era trumhinnor med förkrossande tonalitet.

Det är både ofrånkomligt och roligt att kunna ha med NAPALM DEATH i den här listan. Ofrånkomligt då detta är bandet som i stort sett grundade grindcore som genre, och roligt då grindcore mer än någon annan genre är så osäker att det inte går att säga att ett band kommer bestå för evig tid. Att NAPALM DEATH bara har blivit bättre med åren gör det också självklart oerhört kul att ha med dem i listan - och i världen. Jag har valt "Time Waits For No Slave" från 2009 då den skivan är lite av en favorit i bandets diskografi.

Från Schweiz kommer MUMAKIL som, om ni känner till Tolkiens Sagan om Ringen, har tagit sitt namn från de där stora stridslystna elefanterna som dyker upp i slaget om Minas Tirith. Bara där så kände jag att det här är ju ett band att kolla in. MUMAKIL lirar en grovt köttig version av grindcore som jag verkligen uppskattar. Det är vredgat till max, men inte helt utan finess. 2009 släppte bandet en skiva, "Behold The Failure" som knäcker det mesta inom genren.

Jag avslutar listan med WORMROT från Singapore. Att lira grindcore i Singapore kräver sin hängivenhet. Singapore, med sina fina världsledande skolor, höga medelinkomst, och skinande rena gator - är inte direkt den grogrund som man förknippar med en så pass politisk genre som grindcore. Men WORMROT har inte bara imponerat på sitt närområde - det här bandet har övertygat även i stora delar av världen med sin stökiga grind som tydligt har inspirerats av NAPALM DEATH utan att vara härmapor. 2011 släppte bandet "Dirge" som är en härligt slirig och stökig skiva.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 30: 5 riktigt bra grindcoreband

Fredagslistan 2015, vecka 18: Revolutionär metal

Godmorgon!

Idag är det ju förste maj, en dag som trots kidnappningsförsök från högerhåll inom politiken, är arbetarrörelsens dag. I Sverige var det längesedan som det samlades stora demonstrationståg - med tanke på allt det som socialdemokratin åstadkom under så många år infann sig en viss mättnad för att gå ut och demonstrera mot orättvisor som inte fanns lika när som i andra länder.

Dagens tema är ganska givet: Revolutionär metal. Det ska inte betraktas som en programförklaring från min sida, men det är i stort sett omöjligt att hitta musik av det hårdare slaget på temat ansvarstagande och långsamt byggande av samhället om jag säger så.

Metal har ju aldrig varit en lika uttalad politisk musikstil som exempelvis punken, men det var inte några större problem att hitta fem band med vänsterinriktning att fylla listan med.

Vi kör.

2012 släppte enmansbandet LIBERTEER skivan "Better To Die On Your Feet Than Live On Your Knees". Skivan är uttalat politisk på ett synnerligen övertydligt sätt. Själva titeln på skivan är ett citat av Emiliano Zapata en ledande figur inom den mexikanska revolutionen mot diktatorn Porfirio Díaz som bröt ut i Mexiko 1910. Senare gav Zapata namn åt den mer moderna revolutionära rörelsen Zapatisterna som officiellt grundades 1994, men såklart hade byggts upp under längre tid. Låten Class War Never Meant More Than It Does Now är en minst sagt slagfärdig dänga som inte lämnar något åt fantasin om vad den handlar om. Matthew Widener är förbannad på riktigt, och att som amerikan prata om klasskamp är inte helt vanligt om jag säger så.

Grindcoren har alltid varit en mer eller mindre uttalad politisk genre. NAPALM DEATH är ett band som, i alla fall sedan Mark "Barney" Greenway gick med i bandet, aldrig har hymlat om var de hör hemma på den politiska skalan. Tidigt i år släppte bandet "Apex Predator- Easy Meat", en skiva som fick bränsle av en katastrof i Bangladesh där över 1000 arbetare i en sweatshop dog till följd av ett husras. Smash A Single Digit handlar om de samvetslösa människor som inte tvekar att till illamåendets gräns utnyttja andra till förmån för profit.

RAGE AGAINST THE MACHINE är ett givet band att ha med i listan. Få band var så uttalat politiska som Tom Morello med anhang. Gitarristen var, förutom sina minst sag skruvade gitarrgrejer, känd för att ha klistermärken (bl. a. Sendero Luminoso. Egentligen hette gruppen Perus Kommunistiska Parti, men omnämdes oftare som Sendero Luminoso som betyder den upplysta stigen. Partiet har hela tiden verkat underjordiskt och fört väpnad kamp)  och programförklaringar (Arm The Homeless) på sin gitarr. 

Låten Take The Power Back från bandets mer än lovligt fantastiska debutskiva från 1992. Aldrig har väl revolutionen svängt så mycket som här.

ARCH ENEMY dyker upp lite som gubben i lådan kanske. Bandet har profilerat sig som förkämpar för en vegetarisk kosthållning. 2011 släppte bandet "Khaos Legions". En skiva som estetiskt flörtade med vänsterns uttryck. Den lämnade inte några som helst tvivel om var i alla fall Angela Gossow stod politiskt. Skivan blev sångerskans sista med bandet i den rollen i vilket fall. Under Black Flags We March är låtvalet och har tydlig anarkistisk inriktning. Anarkister har, oftast, använt sig av antingen en helt svart flagga eller en röd-svart dito. Det finns väldigt många olika inriktningar av anarkismen som det går att grotta ner sig i om man känner för det.

Jag avslutar listan med NASUM och låten Den Svarta Fanan. Den är arg, den går fort och titeln talar för sig själv, haha!




/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 18: Revolutionär metal

Fredagslistan 2014, vecka 48: Sick

Godmorgon!

Hade ni frågat mig för 20 månader sedan om jag var sjuk mycket skulle jag nog svarat, inte mer än vanligt. Sedan Leonards födelse, och framför allt, hans inträde i förskolevärlden har detta ändrats radikalt. För två veckor sedan fick sonen en elakartad förkylning. Han hostade, han snorade, han hade feber åtta dagar i sträck. Med sig i fallet drog han först sin far, sedan sin farfar och farmor och nu sedan ett par dagar, sin mor. Viruset hade däckat 2/3 av barnen på förskolan fick vi reda på när vi besökte förskolan i tisdags. Plus två pedagoger. Jag kan innerligt säga att jag är rätt bra på att först rensa intorkat snor för att sedan ge nässprey kl. 02:45 vid det här laget.

Därför är temat för denna veckans lista sjukdom.

Vi kör.

NAPALM DEATH - ett hushållsnamn hemmavid. "Utopia Banished" är inget favoritalbum, men piskar ändå undan rätt mycket av det som kommer ut idag. Plus att jag tyckte att Sick And Tired är en bra titel som på ett ypperligt sätt sammanfattar den gångna tiden. Att låten dessutom innehåller några sjysta ångestdrivna illvrål förstärker bara lämpligheten att ta med låten på listan, haha! Jag ber er notera den oerhört jobbiga ljudbilden som även den sammanfaller med sinnesstämningen under tiden som förflutit.

Ett av de svagaste albumen i SOILWORKs diskografi är skivan till vänster - "Sworn To A Great Divide". Jag var bittert besviken på den, och så här i efterhand undrar jag om bandet hade dragit publik till gigen utan sin mer än gedigna erfarenhet som liveakt. Det finns dock några bra låtar på skivan. En av dem är Sick Heart River som, om man kan komma över den ostiga titeln, har ett fint anslag. Framför allt refrängen tycker jag är alldeles ypperlig.

Franska TREPALIUM är ett band som jag tycker att man bör kolla in. Fransmännens blasfemiska sväng har fått undertecknad att stampa fötterna mer än en gång. Mest svag i bandets diskografi är jag för skivan till vänster "Alchemik Clockwork of Disorder" och i synnerhet Sick Boogie Murder. 

 Covered In Sick/The Barfer. Låtens titel väcker minnen till liv. När Leonards hosta var som värst hände det att han hostade så mycket att det gick över i kräkningar. Ni kan ju gissa vem som var mottagare av dessa uppkast. Precis. Leonard har alltid haft svårt att somna av sig själv. Han gillar att bli vaggad in i sömn, vilket jag alltid sköter. En ganska speciell känsla att se kräk komma bubblande upp ur lillkillen. Det är förbluffande hur mycket man hinner känna och tänka innan det landar på en. Och på honom. Tack och lov hände det bara 3 gånger. Men ändå.
MUNICIPAL WASTE är ett kul gäng att kolla in live. Det är ett skönt tempo, bandet är födda underhållare, och det är lagom lattjo.

Avslutar med Blessed Are The Sick från skivan med samma namn av MORBID ANGEL. Dels för att det är en så jävla bra låt, dels för att när livet är om jobbigast så intalar man sig själv att det finns något syfte med lidandet. Att bygga upp immunförsvar till exempel. Jag tror inte att det var detta floridadödsarna hade i åtanke, men det skiter vi i, haha!

Trevlig, och förhoppningsvis frisk, helg!




/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 48: Sick

Fredagslistan 2013, vecka 46: Covers!

Denna vecka tar jag upp ytterligare ett känsligt tema, nämligen covers. Covers, och framför allt att lira dessa, har ju ett skamfilat rykte och många ser nog framför sig en publik (aspackad så klart) som skrålar med till Living Next Door To Alice, Knocking On Heaven's Door eller Änglahund. Kort sagt - musikalisk misshandel av låtar. Men vad händer när verkligt begåvade band eller artister gör versioner av andra akters musik? Jo, det kan bli pannkaka (såklart) men det kan lika gärna bli fina versioner av låtarna. Ibland, ytterst sällan, kan coverversionen överglänsa originalet. Jag ska, självfallet, fokusera på de bra versionerna. I sann disclosureanda så får ni såklart även originallåtarna efter coverversionerna.

Vi kör.

MAIDEN UNITED är ett gäng med namnkunniga musiker som gör akustiska versioner av IRON MAIDENs musik. Och detta är riktigt kul, och bra! Bandet har, såklart, godkännande från Steve Harris att göra detta, och när det låter så pass bra om detta gäng så ser jag verkligen ingen anledning att inte digga loss till finfina versionen av Only The Good 
Die Young från "Seventh Son Of A Seventh Son".

Ni såg den komma en mil bort eller hur? Tänkte väl det. EVERGREYs skamlöst kommersiella kapande av I'm Sorry som ju gjordes av Dilba i originalversionen. Detta passar ju bandet som handen i handsken. Vemodigt, teatraliskt och bombastiskt var originalversionen (faktiskt). Bara att sätta till distade gitarrer och så var det färdigt. Och det låter ju inte helt tokigt om jag säger så.
PANTERAs version av BLACK SABBATHs Planet Caravan ligger sist på "Far Beyond Driven" en av de bänghårdaste skivorna som har producerats inom metal. De hade till och med en disclaimer om att låten inte skulle ses som ett avvikande från bandets inriktning och om man inte gillade låten så kunde man ju ge fan i att lyssna på den. Haha - klockrent!

IN FLAMES tog sig an Land Of Confusion av GENESIS. Det hade såklart varit mycket mer intressant att höra bandet ta sig an en annan, bättre, låt från när GENESIS fortfarande lirade progressivt men som en stunds förströelse funkar ju detta alldeles utmärkt tycker jag.

Ja! HELLSONGS - detta är ju bara så bra. Bandet har gett ut ett gäng skivor där de i sann loungeanda tolkar (och här handlar det verkligen om att tolka originalen) väldigt kända metaldängor. Det är väl värt att investera några minuter åt bandets övriga diskografi. Till listan har jag valt bandets tolkning av MEGADETHs Symphony Of Destruction bara för att den är så jävla bra.

Vi hoppar över till detta hyfsat välkända band. METALLICA har ju alltid varit ett band som lyssnat på en hel del musik. De har också gjort väldigt många covers. Jag har alltid varit oerhört svag för bandets version av Blitzkrieg. Originalbandet hette samma sak. Originellt.

Nu blir det slakt! SOILWORK mosar sig igenom Burn av Deep Purple. Denna version innehåller två-takt, blastbeats, skriksång, kvinnlig sång, dubbeltramp. Rätt gissat, originallåten innehåller inget av detta, haha!

Detta kan vara bland det dingaste jag hört - THERION gör en ultrateatral och därmed extremt skitnödig version av ABBAs Summernight City. Döm själva - för egen del tycker jag detta är lika frånstötande som fascinerande.

 DEAD KENNEDYS låt Nazi Punks Fuck Off har ju befunnit sig väldigt många år i NAPALM DEATHs låtlista. NAPALMs version är, såklart, mycket bättre än originalversionen. Eller så kan det ju vara så att jag uppskattar NAPALM DEATH så oerhört mycket mer än DEAD KENNEDYS, haha!

Johnny Cashs version av NINE INCH NAILS Hurt får avsluta listan av den enkla anledningen att det är världens bästa cover. Jag menar det verkligen - denna version är för mig själva sinnebilden av hur fantastisk en coverlåt kan bli när någon med samma närvaro som Johnny Cash hade i rösten tar sig an en låt med sin fulla auktoritet. Detta är inte musik - detta är magi.






/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 46: Covers!

Årsbästalistan 2012 - de nominerade, nr. 5

Nominerad: "Utilitarian" - NAPALM DEATH.

När grindnestorerna i NAPALM DEATH släpper skiva så är det i det närmaste självskrivet att den åtminstone kommer nomineras till en plats på årsbästalistan. Det tror jag att ni snappat upp om ni följt bloggen ett tag.

Ska jag jämföra med förra släppet "Time Waits For No Slave" håller "Utilitarian" inte samma klass. Därmed inte sagt att årets skiva inte innehåller en del verkligt högkvalitativ musik. Det spretar och drar åt alla möjliga håll, och orden organisk och spontan (två av sångaren Barney Greenways favoritord när han pratar om bandets musik) känns verkligen inte helt fel.

/Martin

Kommande texter

Under vissa perioder är det roligare än vanligt att recensera musik. För tillfället är jag inne i en sådan period, med en hel del bra musik som väller in. Förra recensionsomgången på WeRock speglar det ganska bra - "The Aura", denna fantastiska platta har ju återkommit med regelbundenhet i lurarna. "The Aura" är förresten ett utmärkt exempel på en skiva som endast verkar har recenserats på bloggar, nättidningar och dylikt.

 "Weightless" släppte jag ganska fort efter det att recensionen var publicerad, helt och hållet till förmån för tre skivor som jag verkligen hoppas att ni kollar in när de släpps. En av dem kan ni faktiskt redan lyssna på - "Eternal Recurrence" av ungerska SEAR BLISS.

Jag hade inte lyssnat på bandet tidigare och hajade verkligen till - mörk, tung musik rätt in i hörselgångarna - varpå bleckinstrument i form av trumpet och trombon dyker upp! Synnerligen oortodoxt och något som jag gillar alldeles förträffligt.

Övrig tid har delats mellan "Utilitarian" av NAPALM DEATH och "Hordes Of Zombies" av TERRORIZER. Ställd mot ett faktum som brukar dyka upp i många intervjuer med NAPALM att sponaniteten är viktig är just denna skivan en kontrapunkt. Den känns extremt genomarbetad och uttänkt.

TERRORIZER spelar musik med inställningen att snabbt är bra (vilket det ju faktiskt är) och de gör det med Sandoval tillbaka i storform och med en brutalt bra produktion.

/Martin

Mer NAPALM DEATH

Ville bara tipsa om Tomasz Swiesciaks intervju med Barney Greenaway som ni hittar här.

För mig innebar den ett bra avslut på en ganska stressig dag. Bara en sån sak. Nu åker jag strax hem och lyssnar ytterligare en runda på "Utilitarian".

/Martin

Napalm Death harvar vidare

Personliga favoriterna NAPALM DEATH är ju på gång med nytt alster. Att det låter bra kan jag intyga då Century Media i helgen såg till att jag fick tillgång till skivan. Det ledde till glada krumsprång i lägenheten hemmavid. Grannarna måste ha undrat i alla fall lite vad som felades mig, haha!

Quarantined som ni kan betitta i en skönt kaotisk liveversion nedan ger en fingervisning om vart det barkar. Häromdagen lade bandet dessutom ut en till låt - Leper Colony som inte heller den är så dum.

I övrigt känns albumet, "Utilitarian" mer episkt än tidigare skivor. Det är ilsket som vanligt, men den politiska vrede bandet alltid har utstrålat känns mer pregnant än någonsin innan.

/Martin

Fredagslistan vecka 50 - en tidsresestudie

Temat för veckans fredagslista går inte av för hackor, vi har satt tänderna i en utmaning av rang - decennierna 1970-90 har avhandlats. Vi delade helt enkelt ut ett årtionde till var och en enligt följande: Martin förpassades till 70-talet, Alex fick förbarma sig över 90-talet och själv fick jag den stora äran att botanisera i 80-talets fluffiga träskmarker. Det är väl ingen större hemlighet att Alex gärna rör sig i skivbackar á la 70- och 80-tal medan jag och Martin helst gräver runt i 90-talet och framåt, därav blev det hela lite av en utmaning. Herrejesus, jag var faktiskt smått förskrämd till en början. Tänkte kallsvettigt att nog släppte väl åtminstone MAYHEM en eller annan skiva innan 80-talet vände blad och blev till 1990. Eller skulle allt falla i Jon Bon Jovis håriga famn? Nå, det visade sig bli en riktigt rolig resa som vi tar oss igenom kronologiskt som sig bör. Egentligen borde vi kanske ha tagit det här steget längre och kört tidsenlig klädsel hela veckan också. Kan se framför mig Alex i rutiga grungeskjortan och skogshuggarkängor i beige mocka och Martin med ohyggliga polisonger och skjortor i syntetmaterial. Och mig själv i... Nej förresten, det var nog verkligen lika bra att vi inte körde dresscode till det här experimentet. Nu kör vi istället listan fortare än kvickt.

Saturday night fever
Huruvida John Travolta skulle svänga sina lurviga discoben till Martins 70-talsdängor ska jag låta vara osagt.  Själv tycker jag att RAINBOW gör ett riktigt bra och tillika svängigt jobb med låten Kill The King. Sedan tågar RUSH in och det blir en temposänkning utan dess like. Vilket inte nödvändigtvis måste vara en dålig grej, låten i sig är bra men bitvis håller jag faktiskt på att somna och går istället vidare till nästa alster i listan, JUDAS PRIESTs Tyrant. Jag tycker att de låter bra mycket proggigare här än jag är van vid, men skam vore väl annars när det är 70-talet vi tar oss an. VAN HALENs välbekanta introslinga till Ain't Talkin' 'Bout Love är det svårt att inte känna igen även om man verkligen anstränger sig men jag hade kunnat svära på att det där ljudet kommer från 80-talet. Där högg jag alltså i sten. AEROSMITH avslutar 70-talseran och vi lägger bluesigt gitarrgung och orange-bruna färgskalor åt sidan för en stund.

Girls just want to have fun
Vissa skulle nog hävda att jag utför någon form av helgerån som helt utesluter glam, sleaze, hair metal och överlag spandexbralleband i min del av listan. Och om sanningen ska fram så hade jag faktiskt vissa problem med att låta min barndoms TWISTED SISTER falla ifrån men så fick det bli.  För varje sak man väljer väljer man också bort något annat och SEPULTURA, DEATH och SLAYER kändes obligatoriska att ha med. De får också inleda min del av listan och följs upp med NIHILISTs Carnal Leftovers. Bandet bildade ju sedermera ENTOMBED men det visste ni redan. Avslutningsvis gör NAPALM DEATH en insats med Unchallenged Hate från studioalbum nr 2 i kronologin. Det var svårt att välja ska jag säga. Hiskeligt svårt. MORBID ANGEL skulle jag velat ha med här. Och tidiga MAYHEM som sagt. Kanske MORBID och NECRODEATH också. Tidiga METALLICA förstås som ju inte finns på Spotify. Ja, man kan inte få allt, vi kan istället konstatera att jag blev motbevisad, allt bra gjordes inte på 90-talet utan en hel del kommer från tiotalet år innan, axelvaddar or no axelvaddar.

Smells like teen spirit
Alex går ut med en känslomässig och något klistrig ballad signerad SHADOW GALLERY, vars namn jag tyckte mig känna igen lite vagt och mycket riktigt hade Alan Moore och hans (grafiska novell) V för Vendetta ett finger med i spelet här. The Shadow Gallery är nämligen namnet på hjälten V's hemliga bas och bandet som tidigare hette SORCERER bytte väl då de insåg Moores storhet kan jag tro. Nå, vi lägger serienördsreferenserna åt sidan en smula och går vidare.  PRIDE & GLORY puttrar på med lite svängig sydstatsrock och lämnar sedan över till brittiska giganten Bruce Dickinsons väna stämma. Sen blir det tempohöjning i form av FEAR FACTORY, ett  gott initiativ från Bergdahls sida och ett något oväntat inslag. Pluspoäng för det. Brian Robertson som får den äran att avsluta Alex del och tillika listan som sådan gör mig varken till eller från faktiskt, det är habil bilradiorock i min bok som funkar i bakgrunden. Gott så.

Jag vill också passa på att redan nu varna för årets sista lista där vi kommer att ta i till bristningsgränsen med allt som varit lyssningsbart under det gångna året. Ni förstår ju själva, det blir en urladdning av katastrofala mått. Lika bra att ni börjar förbereda er medan tid äro. Värm upp, stretcha och ha kaffetermosen i högsta beredskap.

Men först, veckans lista och två dagars ledighet. Enjoy.

/Susanne

Fredagslistan vecka 50

Fredagslistan - FTW (Well, mostly ;-))

I Awoke To A Night Of Pain And Carnage. Där lägger vi ribban för veckans fredagslista. Gosse vilken titel alltså, haha! Susanne, som inleder veckans soniska slakt, förnekar sig sannerligen inte med att förundra i alla fall mig med vilka band det faktiskt finns i den mörka undervegetationen. Prick ett band som jag faktiskt har lyssnat på innan, DEMIURG, och som öppnar listan på ett förtjänstfullt vis. Sen stampar vi bara hårdare på gaspedalen med  MY OWN GRAVE och HOUR OF PENANCE som piskar på en rensfest som får gomseglet att fladdra i takt med blastbeatsen. Underbart. Grottiga WITHERED smiter med på ett hörn innan JUDAS ISCARIOT avslutar med ett black metalväsande från underjorden.

Efter det måste man ju lugna ner sig, inte sant? Ja kanske inte jag, men Alex tyckte att det var idé att öppna med (förlåt Alex), tre låtar med så låg verkshöjd att pulsen avstannade nästan helt. Men det är ju bara jag. MERCYFUL FATE, KISS och YES - tre band som inte betyder så där värst mycket för mig, men desto mer för Alex. Men sen jävlar rycks det upp med musik från IRON MAIDENs bästa skiva, och redigt gammal gosig DREAM THEATER från när Portnoy fortfarande var med.

Bandet som öppnar min del av listan har faktiskt en koppling till DREAM THEATER då PERIPHERY är så kallade Special Guest (med andra ord förband på vanligt språk) till just DT på åtminstone giget i Stockholm i januari. Sen blir det lite gungig musik från KVELERTAK, och resten rens (i vanlig ordning) från TRAP THEM, LOCK UP och NAPALM DEATH.

Nästa vecka ser listan mycket annorlunda ut - det kan jag faktiskt lova.

Tills dess, trevlig helg!

/Martin

Fredagslistan vecka 49

Ny NAPALM DEATH-låt

När jag i början på februari intervjuade Barney Greenway i NAPALM DEATH sade han att bandet precis skulle sätta igång och skriva ny musik på allvar. Att bandet har en bra arbetstakt visas med att bandet nu har en ny låt som återfinns på Decibel Magazine betitlad Legacy Was Yesterday och den låter typiskt ND. Svängigt med mycket punkfeeling. Inte så mycket rens, men ett jäkla röj som lovar gott inför nästa platta.

/Martin

Intervju med NAPALM DEATH

Så - nu ligger äntligen intervjun med NAPALM DEATHs sångare Mark "Barney" Greenway uppe på WeRock. Fortfarande slås jag av hur otroligt trevligt det var att prata med denne väldigt ödmjuke i vissa kretsar rene legenden. Fast jag tror att Barney hade sagt emot att bli utnämd till legend. I sina egna ögon är han fortfarande en kille som gillar grindcore i allmänhet och NAPALM DEATH i synnerhet. Det framkommer med all önskvärd tydlighet i intervjun som ni hittar här.

/Martin

Napalm Death - The Verdict

Dear Mr Soundengineer, please stop with the smoke. We're not a smoke band. Orden är Mark "Barney" Greenways efter den inledande kanonaden av furiös grindcore NAPALM DEATH levererade i tisdags på The Rock. Jag hade ganska höga förväntningar på konserten - att jag inte blev besviken kan man läsa mer om i recensionen på WeRock som lades upp i går kväll. Den hittas här.

Det kommer också en intervju som jag gjorde med Barney innan konserten. En trevligare intervju har jag faktiskt inte varit med om. Ni som känner till bandet sedan innan vet att den mannen gillar att prata, och att han verkligen är engagerad till 100 % i det han tar sig för. Han berättade till exempel att bandet alltid tackar ja till intervjuförfrågningar, alldeles oavsett om man skriver för en stor publikation eller mindre webzines helt enkelt för att det ingår i bandets identitet. Synnerligen ödmjukt får jag säga. Nedan en länk till en film där Barney introducerar Continuing War On Stupidity. Bloggen lägger ner så fort jag ska klistra in filmer direkt. Därav denna lösning...

Napalm Death - Barney Speaks

/Martin

Supporta scenen: NAPALM DEATH

I morgon smäller det - grindcorelegenderna NAPALM DEATH lirar loss på The Rock i Köpenhamn. Att säga att det kommer bli kaotiskt känns som en underdrift. Bandet har länge stått på min lista över band jag verkligen vill se - och som grädde på moset ska jag få intervjua bandet innan giget. Nervös? Jo, något får jag väl erkänna, men mest för att det finns en hel del frågor jag vill få svar på, och på att vi trots allt pratar om ett verkligt klassiskt band inom scenen. Jo, jag vet att bandet inte har gjort sig kända som en grupp som har överdrivet hög svansföring trots sin starka position inom grindcoren, men ändå...

Fredagslistan vecka 4

Fredagslistan återvänder med en dåres envishet för att ge er lite tips på bra plattor - två av dem ser ni nedan, Ace Frehleys debutplatta som förutom höjdarlåten Breakout innehåller ett stycke musik där det sjungs om dockor. Helt annat innehåll är det såklart på NAPALM DEATHs "Fear, Emptiness, Despair" som kan vara en av de bästa skivtitlarna som gjorts. Den matchas av musik så hård och känsloladdad att man inte annat kan än kapitulera.

Ha en trevlig helg så återkommer vi på måndag med lite nya inlägg!

/Martin & Alex

Fredagslistan vecka 4 2011

Fredagslistan

God Morgon!

Jag ljög lite när jag sa att jag sätter stopp för grindcoreraseriet i och med recensionen av EXHALEs "Blind" - det blev ju snudd på omöjligt när man ska se legenderna NAPALM DEATH i början av februari. Det var prick det enda bandet som jag ville se på Close-Up Båten så jag var lite bitter över att jag inte ska med på den i år. Desto större blev glädjen när jag fick reda på att bandet spelar på The Rock i Köpenhamn några dagar innan kryssningen. Därför satte jag ihop ett gäng låtar baserat på den setlist bandet körde den 10 december 2010 i Prag. Fantastisk musik, så den listan har gått varm senaste dygnet, haha! I övrigt har jag varit ganska sparsmakad - endast två andra plattor har det lyssnats på ordentligt.


Alex del av listan domineras i en eller annan form av Doro. Det låter tyskt åttiotal så det bara skriker om det, så det blir väldigt svårt att hävda att listan inte har variation denna veckan, minst sagt!


Här får ni ett bildmässigt exempel på det:

Fredagslistan, vecka 2 2011

Trevlig helg!

/Martin

Veckans bara för att.