Utanför topp 10 2011

Misstänker att det inte bara är jag som tycker att 2011 har varit ett bra år - mängden bra plattor är minst sagt omfattande! Nedan hittar ni plattorna som ockuperar platserna utanför topp 10.

 Bara bandnamnet är ju lite hejsan. En produktion torr som attan och tonvikt på rejäla muskelriff hjälpte inte "Leveling The Plane Of Existence" upp på 10 i topp. Men en stunds riktigt god rensfest väntar den som lyssnar. Och det är ju aldrig fel.

Black Metal - med några få undantag inte min bag. Jag erkänner villigt att WITTR är det viktigaste bandet inom genren vid sidan av personliga favoriterna WATAIN, men poletten vill inte trilla ner hur mycket jag än lyssnar på "Celestial Lineage".

Proggiganternas återkomst med ny trummis i Mike Mangini. Det låter ju, föga förvånande, synnerligen kompetent om DT även denna vända. Men förändringarna är verkligen inte stora - och James LaBrie, well, han sjunger ju bättre än vad jag gör - men det blir trots allt de rent instrumentala partierna som jag går igång på.

Köttig death metal. Varken mer eller mindre.

Arty musik med gitarrspel som är som skapt för att reta gallfeber på alla som föredrar mangel i DIY-anda. Personligen gillar jag det bitvis.

Vemodet förplattligat. Produktionen är så fruktansvärt bra och känslan är att MINORA kommer att gå långt.

Jag gillar VOMITORY mycket. Men "Opus Mortis VII" blir aldrig den triumf jag trodde. Det blir aldrig dåligt, men med de superkrafter detta gäng besitter räcker det inte hela vägen denna gången.

Nu ska vi mecka loss i udda taktarter. Det är inte svårlyssnat - "Scurrilous" bjuder på drivor av melodier som jag faller hårt för, men ballar ibland ut i rena rytmikövningar som jag också går igång på. PROTEST THE HERO är ett band att hålla ögonen på då gruppens spelning på Copenhell inte var att leka med.

"What Silence Hides" - DREAMSHADE. Återigen ett episkt fult omslag som döljer väldigt välljudande melodisk dödsmetall. Detta är en platta som är sprängylld med musik som får saliven att rinna till nåt fruktansvärt - men är aningen för välpolerad för att jag ska falla helt för den. 

/Martin 

En stunds lättnad

Ibland är det så skönt att lyssna på plattor som inte har ambitionen att vara något annat än bara en platta fylld med musik - inget mer. Det kan vara svårt nog visserligen att göra riktigt bra musik, men ibland smyger sig prettoallergin på med kraft, och jag slår bakut på blotta tanken på band som så att säga vill förstora upp musik till rent absurda nivåer med tal om att deras plattor minsann är en kommentar till de stora eviga frågorna i tillvaron.



Ibland älskar jag sådana skivor, så detta tillstånd är ju inte konstant. Men när det infinner sig så kan jag varmt rekommendera en platta som "All Guts, No Glory" av EXHUMED. Där har man ju en titel som inte lämnar några tvivel om vad det handlar om för typ av musik, eller hur? Exakt.



Kolla bara in omslaget:

Sen kan ni ju dra era egna slutsatser, haha!

Blir ni lika sugna som jag blev på att höra hur det låter mer exakt, rekommenderar jag denna länken. Längre recension nästa vecka på WeRock för de hågade utlyses likaså.



/Martin