Recension: Ace Frehley Origins Vol. 1

Coverlåtar och, ännu värre, hela coverskivor är inte min tekopp. Ytterst sällan bryr jag mig om slika och det får erbjudas något alldeles särskilt för att jag ska lyssna mer än en gång. När det därför avslöjades att ACE FREHLEY skulle släppa en sådan så fick jag tråkslag och hamnade i tristesskoma i ungefär en kvart. Jag gillar både "Anomaly" och "Space invader" och hade fan så mycket hellre hört en skiva med ny musik av gamle rymd-Åke.

Sedan hände två saker som förändrade mycket. Låtlistan släpptes och där i slutet kunde vi läsa att han spelat in en cover på Rock and roll hell, alltså samma låt som KISS gjorde en cover på på skivan "Creatures of the night" 1982 där Ace förvisso är med på omslaget men inte på skivan. Lite nyfiken blev jag allt. Varför den låten? Vet han själv att Kiss spelade in den då, under den otroligt turbulenta tiden? Vad kan han rimligen göra med den ödesmättade låten?

Nästa bomb var ännu större: Paul Stanley medverkar på skivan. På leadsång. Ingen bortglömd gitarrslinga från någon gammal demo utan helt nyinspelad sång på en cover av en FREE-låt. Vafalls? Hatar inte Paul och Ace varandra? Vill de inte skicka bajs i jiffypåsar till varandras postboxar till jul? Så står det ju i Hänt Extra varje vecka?

Självklart är verkligheten en annan. Man behöver inte vara bästisar eller värsta ovänner alltid, i alla väder. Världen är inte så svart och vit. Frågar du mig så gissar jag att de hyser en innerlig respekt för vad de åstadkommit tillsammans, det stora, det unika. Det som få andra lyckats med. Att de sedan kan ha åsikter om varandra rent personligt är bara mänskligt. Men bara grejen att Ace ringer Paul som säger "visst, skicka tapen, kul!" vittnar om att Hänt Extra inte alltid har rätt.

Så fick jag en promoskiva från bolaget igår natt och efter omedelbar lyssning hände följande i tämligen rask takt:

1. Jag konstaterade att jag förvisso fortfarande tycker det är meningslöst med covers, och speciellt coverskivor.

2. Jag konstaterade att Paul borde konsultera Ace vad gäller sång. Sist jag njöt av Pauls sång på något sätt var 2006 när "Live to win" kom, efter det har det bara gått åt fanders för min del. Men imorse njöt jag. En gång. En gång till. Det lilla som är kvar av Pauls fornstora röst presenteras på ett för honom otroligt fördelaktigt sätt. Det enda som kunde lyft denna låt ytterligare voro att det varit en helt egen Paul/Ace-komposition, istället för någon annans låt. Men det lämnar jag därhän. Jag kommer nog aldrig att lyssna igenom skivan igen eftersom jag aldrig, på något sätt, vill höra hans nyinspelningar av Kisslåtarna fler gånger. De lät precis lika uselt som när Kiss spelade in den fruktansvärda "Jigoku Retsuden" för några år sedan. Men jag kommer att lyssna på denna låt igen. Speciellt eftersom Ace lyckas få ur sig ett förhållandevis bra solo också. FAN vad glad jag blev av denna låt.

3. Rock and roll hell var förvånansvärt bra. Den hade passat perfekt på "Trouble walkin'" ljudmässigt och stämningsmässigt, och jag måste säga att jag älskar Ace sång. Den passar honom skitbra. Nu älskar jag såklart Genes mörka version, komplett med yxbas och blod (som jag såg framför mig som liten påg) men denna version gör mig också glad. Solot är lite sådär, det blir mest meningslöst Ace:ande till skillnad från hur han spelar på Freelåten, men jag står ut med det.

Två riktigt roliga överraskningar på en skiva som jag dömt ut på förhand, det hade jag inte trott. Idag är jag en happy hippo som gläds åt att jag trots min cyniska och ibland lite bittra "det var bättre förr"-svada faktiskt kan övertygas tillstå att nuet också kan vara rätt kul.

/Alex

P.S. Omslaget kan vara det fulaste jag sett i mitt liv. D.S.
P.S. 2 näste man som gör en cover på Spanish castle magic eller Wild thing borde få brännässlor uppstoppade i näsan. Pis og papir, som de säger i Rödovre. D.S.2

Sweden Rock-tankar del 1

Jisses vilken start. Jag hade som sagt tänkt se PORTRAIT men hamnade framför SIRENS istället och stannade där. Det var ju för bövelen Anneke från THE GATHERING på sång, tillsammans med Liv Kristine och inte minst Kari från 3RD AND THE MORTAL. Jag fick näsblod av glädje, deras egna låtar var grymma men när Kari sjöng Death hymn och Anneke sjöng Saturnine och Strange machines var inte ett öga torrt i salongen!

Nästa band blev EXCITER från Kanada. Ett gammalt band men de hade tydligen aldrig spelat i Sverige förr. De var lite småroliga men lät ärligt talat bara snäppet bättre än Gnestaskolans Sound of music-uppsättning 1985 (klass 5b).

Efter Exciter hade jag en paus i schemat innan ACE FREHLEY. Då bjöds det till Kissträff vid stora scenens mixertorn. För den oinvigde kan nämnas att det där med KISS ibland är att likna med nomadstammar - man förflyttar sig klump till olika ställen i världen som anses relevanta i ett Kissteoretisk sammanhang. Denna gång fick jag stifta bekantskap med flera personer jag bara känt via internet i många år, sånt är ofta trevligt!

Ace var vid god vigör, oväntat god faktiskt. Bra låtset förutom det eländiga bassolot, och en fenomenal Richie Scarlet tillbaka som andregitarrist. Det blev fina 70 minuter där Breakout och 2 young 2 die var de bästa låtarna, men nog kunde han fått ett helt 90minutersset?

Jag kollade några låtar med NUCLEAR ASSAULT och MOTHERS FINEST också innan jag gick och gömde mig i presstältet eftersom FIVE FINGER DEATH PUNCH hotat med att spela. Där sitter jag nu i väntan på en presskonferens med JUDAS PRIEST. Nästa rapport blir imorgon söndag eftersom det sedan är EXTREME, följt av Judas och sen kör jag hem.

Tata for now,

Alex

Metallbibliotekarien på Sweden Rock igen!

Som rubriken antyder kommer jag även i år att liverapportera från Sweden Rock Festival. Fjolårets rapportering rönte stor uppskattning, såpass att det till och med blev en liten intervju i Sveriges Radio P4 om varför ett bibliotek håller på med sånt här. Jag hoppas att det ska uppskattas i år igen.

Lördagen är dagen då jag är på plats, den svenska nationaldagen spenderas således med rock och pizzaslicar på en åker i Blekinge. Livet kunde onekligen vara sämre. ACE FREHLEY och EXTREME står för de personliga höjdpunkterna, och avslutande JUDAS PRIEST är alltid trevliga att avnjuta. Och bara inledningen på dagen, Kristianstads egna PORTRAIT, kommer att sätta ribban högt.

Ni hittar mitt rapporterande på följande kanaler:

Facebook: https://www.facebook.com/hbgbibliotek
Twitter: @tolvis
Instagram: @hbgbibliotek
Instagram (privat): alex_bergdahl
Tag för dagen: srf2015

Och - om uppkopplingen tillåter - här på bloggen såklart :) Så sitter ni bara där och jobbar över eller väntar på reprisen av Hem till gården så är det bara att koppla upp sig och vara lite med på Sveriges finaste festival!

Efter Sweden Rock Festival lämnar jag Helsingborgs bibliotek, flyttlasset går till Karlskrona och det blir för långt att pendla. Jag lämnar däremot inte bloggen eftersom den inte är lika geografiskt bunden, men det blir nog ett litet avbrott i skrivandet under en tid medan jag letar jobb och liknande. I vilket fall så har det varit fem fantastiska år i Helsingborg, tack för dem och vi ses framgent i Blekinge!

/Alex

Kiss-paus

Jag ber direkt om ursäkt för rubriken men jag kunde inte hålla mig (pun intended). Jag har förvisso semester men det finns ju lite att prata om i KISSvärlden så vad fan.

Först ut är att PAUL STANLEY's självbiografi nu kommit på svenska, Bokfabriken gav Carl Linnaeus i uppdrag att stå för översättningen vilket han gjort med den äran. Det är en bra bok, öppen och ärlig även om han emellanåt blir precis lika bitter och sur som både Ace och Peter i deras respektive böcker. Gene säger som bekant ingenting alls i sin bok så den räknas inte. Det framstår som mer och mer underligt att dessa fyra herrar fann varandra och lyckades skapa ett monster som efter 40 år fortfarande ångar fram. På lite halvstadiga ben numera i mitt tycke, men ångar gör det ändå. Om Paul verkligen uppfattat sitt liv och sin karriär som han berättar i boken så får vi vara glada att han åtminstone varit förhållandevis psykiskt stark eftersom upplevelserna han emellanåt pratar om lika gärna skulle kunnat utmynna i ett missbruk av något slag. Jag ska med glädje pumpa Carl på information om översättningsarbetet när vi gör en repris på fjolårets Kissföredrag i Trollhättan den 13/9 (mer info kommer). Boken går för övrigt självklart att låna på biblioteket.

Och så blir det rymddags: ACE FREHLEY släpper en ny skiva i augusti kallad "Space Invader". Det hade jag inte vågat hoppas på samtidigt som jag efter den fina "Anomaly" som kom 2009 kom på mig själv med att få höga förväntningar. Jag gillade "Anomaly" från första stund, samtidigt slog han underifrån då eftersom i princip ingen trodde att han någonsin skulle kunna göra en skiva igen. Denna gång fick jag försöka hålla tillbaka förhoppningarna en smula, jag ville inte bli monsterbesviken. Detta var dock onödigt eftersom jag gillade "Space Invader" skarpt redan vid första lyssningen. Produktionen är sämre än "Anomaly" men jag har överlevt betydligt sämre dylika och skiter lätt i sådant om bara låtarna är bra, vilket de är. Han mjölkar "Space"-grejen lite väl mycket men det får vara som det är. Tredje låten I wanna hold you är fanimej bland det starkaste han spottat ur sig någonsin, en svängig rackare med skön 70talskänsla. Change är ödesmättad med en svinbra melodi, Inside the vortex har en sjukt bra refräng och på det hela taget är det bara öronen som är i vägen för att mitt leende när jag hör skivan skulle gå runt hela huvudet.

En sak dock: han kunde struntat i att spela in covern på The joker, det är en helt onödig version som jag från och med nu alltid kommer att hoppa över / ta bort från spellistan. Han får såklart göra vad han vill men jag undrar vad som föranledde detta magplask. Dock så rättas allt till i sista spåret Starship. Jag älskar hans instrumentala låtar och håller Fractured quantum från "Anomaly" som en av låtarna som ska spelas på min begravning. Starship kommer inte långt efter. Sju fina minuter som avslutar den bästa Kissrelaterade skivan jag hört sedan han behagade släppa en skiva senast. Även om jag lärt mig lite för mycket om Ace som privatperson under åren för att helt tycka att han verkar vara en hyvens påg så är och förblir han en av mina största scenidoler.

Jag har förbeställt digipacken och vinylen. Digipacken har den snygga retrotiteln, och vinylen är den jag kommer att lyssna på hemma. Synd bara att de inte körde retroversionen på samtliga utgåvor eftersom den reguljära är betydligt tråkigare.

Nu återgår vi till sommaren.

/Alex

Fredagsskivan på en torsdag - Alice Cooper

Imorgon (fredag) är jag ledig och istället för att schemalägga inlägget så skickar jag ut det direkt. Why? Because I can.

Imorgon är det dags för Rock And Roll Hall Of Fame-debaclet och kanske kan sedan allt skit kring detta elände lägga sig. Jag bortser numera helt från KISS eftersom de sannerligen inte kunnat ta detta med värdighet utan betett sig som barnrumpor allihop. "Vi gör det för fansen" sägs det, men jag vågar påstå att när de envist kastar skit på varandra i pressen är det sannerligen inget som fansen vill höra eller se. Mina två förhoppningar för galan består därför i följande:

1. Att NIRVANA-tributen med Dave, Pat, Krist och Joan Jett blir något så när värdig.
2. Att All-Starbandet som ACE FREHLEY ska medverka i blir något så när värdigt.

Gamla gubbar som beter sig som...gamla gubbar. Usch, jag blir bara mer trött ju mer jag tänker på det. Ett svagt ögonblick övervägde jag faktiskt att åka över. Jag är glad att jag sparade pengarna.

Fredags(torsdags?)skivan blir något helt annat. Fantastiska Wolfgangs Vault, som förser oss med konsertinspelningar från förr både vad gäller ljud och video, lade under december månad ut ALICE COOPER live i Passaic 1981. Denna hade cirkulerat som en "rare trade"-dvd tidigare, endast ett fåtal hade sett den och den var dessutom "vattenmärkt" med en stor textblaffa i mitten av rutan. Still, det var och är den enda kända tv-filmade konserten från "Special Forces"-turnén 1981/82 och beggars can't be choosers. När Wolfgang lade ut den så var kvalitén en smula bättre och vattenstämpeln var borta, jag betalade därför nyligen för ett årsabonnemang (typ 250 spänn) och har nu full tillgång till alla videos och audios där, streamat i toppkvalitet. Det finns oerhört mycket guld där, vi får väl se vad jag hinner titta och lyssna på.

Anyway, med detta i minne drar jag mig till minnes Metaltown 2004 och Alice Coopers headlinegig. Han körde nämligen en fullständigt unik låt just på den turnén i och med Who do we think we are från just "Special Forces". Jag hade fanimej egen publik under den låten. Så mycket luftgitarr har jag aldrig spelat före eller efter. Det finns tyvärr ingen film från giget men en trevlig yngling spelade in komfärten på sin minidisc, varför vi åtminstone kan njuta av ljudet från detta unika evenemang. Det är den enda gången han spelat en låt från den skivan i Sverige. Någonsin. Njut av länken! Och lyssna sen på skivan. För den är fenomenal. Speciellt titelspåret och You look good in rags.

Fredagsskivan: Alice Cooper - Special Forces

/Alex

Fredagsskivan: Ace Frehley

När jag nåddes av meddelandet att ACE FREHLEY släpper en ny skiva blev jag glatt överraskad. Detta kittlar mig oerhört eftersom jag tycker väldigt mycket om den gamle lodisen. De få skivor han släppt sedan hans första avhopp från KISS är skivor jag har olika relationer till, men gemensamt är att jag tycker om dem allihop. Från 1987 års "Frehley's Comet" till den senaste "Anomaly" (2009) har Ace aldrig gjort mig besviken vad gäller musiken. Nog hade jag önskat att han haft en högre arbetsmoral och kanske varit lättare att jobba med, det Kiss som sjöng svanesången 2001 med Ace och Eric Singer är den tveklöst sista riktigt bra (läs: intressanta) inkarnationen av spektaklet i mina ögon. Men som med alla andra missbrukare i världen så är Ace lynnig, opålitlig och självisk som bara den. Tyvärr.

När jag stod i London 2008 och avnjöt hans återkomst till den Europeiska konsertscenen så var det som att en cirkel slöts, det var då 20 år sedan hans tidigare Londonkonsert och hans totalt tredje solokonsert på Europeisk mark någonsin. Min förhoppning inför den nya skivan är dock ingen Europaturné utan snarare att han gör lite ströspelningar i eller runt New York, jag har aldrig fått se honom på hemmaplan och en Acekonsert på Manhattan skulle definitivt generera en resa för min del.

Vi firar fredagen med skivan som fyller 25 år. 2 young to die har varit en av mina favvelåtar sedan skivan släpptes, och det har inte gett med sig ännu.

Fredagsskivan: Ace Frehley - Trouble Walkin' 

/Alex

FredagsAce

Så vaknar vi till nyheten att ACE FREHLEY släpper en ny skiva i juni. "Space Invader" släpps på E1 Music, samma bolag som bl.a. hyser BLACK LABEL SOCIETY. Vi är nog många som inte trodde att detta skulle hända, Ace Frehleys arbetsmoral tillhör inte den bästa och åtminstone jag trodde att "Anomaly" från 2009 skulle bli det sista han släppte. Därför blir jag oerhört glad när det visar sig att gubben tydligen hade lite mer att ge.

Jag planerar omedelbart in en New York-resa såtillvida han ämnar spela live också, jag har aldrig sett honom på hemmaplan så det hade varit väldigt skoj att få uppleva.

Denna dagen till ära blir fredagsskivan således hans senaste alster. Spela högt.

Fredagsskivan: Ace Frehley - Anomaly

/Alex

An Ace Frehley Christmasgift

Jag hittade en skiva i gömmorna igår med två filmer som inte tidigare funnits tillgängliga på youtube. Det var den gode herr Svärra som filmade en del med sin fotokamera när ACE FREHLEY spelade i London 2008, det finns massor av klipp från giget på youtube i blandad kvalitet men ingen lyckades filma den bästa låten för kvällen: Stranger in a strange land. Detta är som bekant en av de allra tidigaste FREHLEY´S COMET-låtarna och den spelades bara 1985, 1987 och på ett fåtal gig 1995 så det var en välkommen återkomst. Dessutom lyckades Svärra även filma merparten av Hard times som bara funnits i två 54-sekunders- respektive 36-sekundersklipp tidigare. Båda har halvhygglig bild men nytt pålagt ljud från en fin källa courtesy of...en vän. Jag hoppas detta skall glädja alla Acefans.

/Alex (som i den andra kanalen idag gör årets sista Resa till ingenstans!)

Bibliotekets skivbonanza - part IV

Tack vare en donation från en vacker yngling (petite moi) kan Helsingborgs stadsbibliotek nu basunera ut att vi i dess bestånd återfinner en komplett samling soloskivor från medlemmarna i KISS, utgivna 1978. Vi är än så länge det enda biblioteket i Sverige som har alla fyra (det finns en Peter-skiva någonstans och en Ace någon annanstans) och det bör man ju inte sticka under stol med!

Dessa underbara mytomspunna soloskivor! Back in the day omtalades att bandet efter kalkonfilmen "Kiss meets the phantom of the park" 1978 var på väg att splittras och att soloskivor var ett sista desperat försök att rädda bandets fortlevnad. Idag vet vi naturligtvis bättre, soloskivor fanns inskrivet i kontraktet så tidigt som 1976 och var en del av den långsiktiga planen. Däremot var det nog inte en del av planen att Peter och Ace skulle få så blodad tand efter skivinspelningarna att de skulle se KISS som ett hinder för deras personliga utveckling och utsvävnader. Resultatet vet vi - skivorna sålde förvisso ingenting alls men Peter försvann likväl i ett moln av orealistiska soloförväntningar knappa ett och ett halvt år efter deras utgivning och Ace lämnade Kiss Kruisen (internt skämt för fansen) efter ytterligare två år.

Den stora besvikelsen som gjorde att skivorna inte sålde var nog att man letade efter Kisslåtar på soloskivorna, men det var nog aldrig meningen. Snarare bör man se dem som en perfekt musikstilistisk bild av varje medlem. Många var nog precis som jag besvikna i ungdomen på exempelvis Genes skiva som inte innehåll tung demonhårdrock utan enklare rock och flera ballader - detta är dock egentligen en ganska korrekt bild av vem Gene faktiskt är. Hela demonbiten består egentligen bara av:
1. hans smink
2. hans dräkter och yttre beskaffenheter (blod/eld) samt
3. God of thunder (som skrevs och egentligen spelades in av Paul). Allt annat som kan tillskrivas honom under Kiss karriär fram till 1978 är enkla rocklåtar och flera lugnare låtar.

Pauls skiva består av...well...Paullåtar, och låter således ganska mycket som en Kisskiva. Ace skiva är lite tyngre men även lite ofokuserad kan jag tycka idag med sina underliga tempoväxlingar emellanåt och ibland nästan halvfärdiga låtar. Peters skiva är i mina ögon klart bäst med sin briljanta rock vars grund ligger i 60talsfållan blandad med det sena 70talets underbara ljudbild. Det enda smolket i hans bägare är att förfallet hade börjat - trummisen i Kiss spelar knappt några trummor alls på sin egen soloskiva. Fast å andra sidan spelar Gene knappt bas på sin, det är dock inte riktigt samma grej i mina ögon eftersom hans avstånd från sitt instrument inte härstammade i ett drogmissbruk som gjorde det omöjligt för honom att fungera. Peters missbruk var långt gånget och skulle såklart eskalera till den grad att han inte medverkar på mer än en enda låt på nästföljande Kisskiva, "Dynasty".

Nåväl. Historielektionen är över, och alla Helsingborgare kan idag stolt säga "Kiss soloskivor? Jo, de finns på vårt stadsbibliotek". Det är ni ensamma om, kära Helsingborgare!

/Alex

Ace Frehley - en fundering

Nu blir man sådär orolig igen. ACE FREHLEY har precis ställt in sina tre englandsspelningar som skulle ägt rum till helgen. Han har enligt den officiella sidan ramlat hemma och skadat armen, och även publicerat en bild på sig själv med gips. Jag var själv nära att köpa biljett till London och dra över så jag lider med alla som nu sitter med en bokad resa men ingen spelning. Jag är dock mer orolig för Ace, grundat på följande:

1. "Ramlat hemma". Ryktena (obs - RYKTENA) går redan på nätet kring dålig biljettförsäljning och så vidare. Skulle det visa sig att de har någon som helst bäring så blir åtminstone jag väldigt besviken. Dessutom marknadsfördes åtminstone ett av gigen med att Ace skulle köra hela soloskivan från 1978, något som dementerades av Ace för bara två veckor sedan så besvikelsen var redan ett faktum på sitt sätt.

2. Om han nu verkligen har ramlat så är det naturligt att undra varför. Jag hoppas innerligt att det bara är en olycka och inget annat, för måtte han inte ha trillat dit igen. Rent spelmässigt så var den nyktre Ace 2008-09 tveklöst den bästa Ace sedan 1988, till skillnad från "sådär-Ace" 1990-1992/96-97 och "oftast katastrof-Ace" 1993-95/1998-2002. De två solospelningarna 2001 och 2002 är utan tvivel bland de sämsta han någonsin gjort.

Fan Ace. Hoppas du fortfarande är på banan. Du spöade skiten ur KISS med "Anomaly", en platta jag fortfarande lyssnar på och älskar (när spelade jag "Sonic Boom" sist? Strax innan KISS Malmögig 2010 tror jag). Du var GUD i London 2008 och i Malmö 2009. Spoliera inte detta, visa världen att du fortfarande är ACE.

/En lite rädd Alex

Fredagslistan

Tallyho sweet Jesus!



Som den uppmärksamme lagt märke till så är jag tillbaka i full kraft, och fredagslistan denna vecka blir en hysterisk blandning av det finaste vi vet och kanske det värsta. Jag var tvungen att avsluta listan med en bottenfisk av läskigaste sort, om inget annat så för att vi ska njuta av allt det andra fina vi har. Eller kanske för att få oss ett härligt skratt på en fredagförmiddag. You decide.



Listan innehåller idag bl.a. GHOST BRIGADE, IRON MAIDEN, AGNOSTIC FRONT och ACE FREHLEY. Som sig bör.



Spotify har sina ljusa sidor, men att de saknar den kanske viktigaste och framförallt bästa skivan i WASP´s utgivning är en miss så fatal att jag inte finner ord. Jag talar naturligtvis om Kill Fuck Die. Nåväl, jag ämnar skriva en grej om denna monumentala skiva nästa vecka i vilket fall, Spotify eller icke Spotify. Youtube kan man iallafall alltid lita på :)



Friends and foes - we march!

Fredagslistan vecka 33

/Alex

Höstens begivenheter

Mitt i sommarvärmen planerar jag inför höstens utflykter, speciellt två som nu verkligen håller på att realiseras.

1. Alice Cooper gör en egen inomhusturné i Europa. Festival schmestival, det är inomhus i den karga månaden oktober man ska avnjuta mästaren. Hittills inga Sverigedatum men det spelar ingen roll ändå, jag beger mig med all sannolikhet till London och anrika Alexandra Palace en lördag i slutet av oktober. Det är nästan läskigt att man numera kommer till London med konsertbiljett och hotell till en kostnad som vida understiger en Stockholmsresa på samma premisser. Underligt, sa Bull.

2. Ace Frehley verkar styra kosan hitåt. I december gör vår rymdgubbe en spelning i Wales på en festival där han bland annat ämnar köra hela sin soloskiva från 1978. Jag kollade lite hastigt på detta datum när nyheten släpptes men kom fram till att det är för svårt att ta sig dit rent logistiskt, speciellt eftersom festivalen inte har ett enda annat band jag skulle vilja se. Senare rykten gjorde gällande att han kommer att köra några liknande spelningar i USA i januari varför jag närt en fundering på att ta mig till New York igen. Igår så kom dock en liten ryktesbomb och slog sig ner, Ace verkar vara på g till Skandinavien igen. Jag ber den intresserade vara aktsam dock, det är INTE tillrådigt att stå nära Bergdahl när Ace kör What´s on your mind. Bara som en liten varning.

Annars sitter jag idag mest och hoppas på att Metallica kör Fade to black på söndag. Då är det luftgitarrsdags igen!

Om någon läsare förresten ämnar spela in hela söndagstjohejet på sin digitalbox och har möjlighet att bränna ut möget i HD så är jag oerhört intresserad och erbjuder ersättning på sätt eller annat för arbete och material.

Dagens undring: Varför kör inte Maiden Afraid to shoot strangers live längre?

/Alex

Fredagslistan vecka 4

Fredagslistan återvänder med en dåres envishet för att ge er lite tips på bra plattor - två av dem ser ni nedan, Ace Frehleys debutplatta som förutom höjdarlåten Breakout innehåller ett stycke musik där det sjungs om dockor. Helt annat innehåll är det såklart på NAPALM DEATHs "Fear, Emptiness, Despair" som kan vara en av de bästa skivtitlarna som gjorts. Den matchas av musik så hård och känsloladdad att man inte annat kan än kapitulera.

Ha en trevlig helg så återkommer vi på måndag med lite nya inlägg!

/Martin & Alex

Fredagslistan vecka 4 2011