Fredagslistan 2017, vecka 22: Nytt och noterbart

Gott folk!

Jag tänkte att det var dags för ytterligare en titt på plattor som släpptes i en inte alltför avlägsen forntid. Maj månad ger vid handen att det har kommit ut runt 400 skivor - i alla fall om vi frågar Metal Archives - som kan komma ifråga för den här listan. Jag har valt ut 6 stycken av denna försvarliga mängd tonalitet som jag tycker är väl värda att kolla in av olika anledningar.

Vi kör!

Jag har skjutit upp att faktiskt lyssna på AVATARIUM, trots att jag har flera i min bekantskapskrets som gillar och rekommenderar bandet. Mycket, och helt oförtjänt egentligen, har mitt prokrastinerande hängt ihop med att Leif Edling är med i bandet, och jag har alltid tyckt att han är lite för seriös för min smak. Nu fattar ni ju att jag inte är sämre än att jag har omvärderat både Edling och AVATARIUM då bandet är med på listan. Senaste skivan, "Hurricanes and Halos" släpptes för en vecka sedan och den har snurrat med ganska hög frekvens sedan dess kan jag säga. Det finns en lekfullhet och stojighet i AVATARIUMs musik - och detta trots att de lirar doom - som jag verkligen faller för. Dessutom har bandet ett ess i rockärmen i Jennie-Ann Smith som fullständigt dräper med sin vokala insats.

Vi fortsätter med mer doom av det melodiska och dödssvärtade slaget. RED MOON ARCHITECT är ett band från Finland, och nu fattar ni ju att här blir det rejält med vemod och melankoli. Vi tar fram checklistan. Piano? Japp. Kvinnlig sång? Japp. Nedstämda gitarrer? Jahadå. Naturromantik? Japp! Hade det inte varit för att genomförandet på "Return Of The Black Butterflies" till stora delar är så magiskt bra så hade detta kunnat bli lite för ostigt. Nu håller sig den här finska kombon som bedrivit verksamhet sedan 2011 och släppt tre fullängdare på rätt sida skranket för att jag ska gå igång på musiken.

Jag misstänker starkt att enda anledningen till att THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA får vara med på Metal Archives är att detta är sidobandet till Björn Strid  i SOILWORK och Sharlee D'Angelo från ARCH ENEMY bland andra. För ett tag sedan gav bandet ut "Amber Galactic" som, om ni känner till bandet sedan innan, verkligen fortsätter medlemmarnas kärlek till betydligt vänare musik än vad de håller på med i sina huvudband. Är det bra? Ja, hantverksskickligheten är det ju sannerligen inte mycket fel med. Jag gillar skivan mer än förra - "Skyline Whispers" - men mindre än debuten "Internal Affairs" som kom 2012. Däremot fullständigt älskar jag låten Jennie som jag säkert lyssnat på närmre 100 gånger.

Jag kastar oss rakt över hela planeten till Australien och VOYAGER som kommer från Perth. Jag fick tips om det här bandet från Torbjörn Lie, norsk serietecknare som gjorde en fredagslista åt oss för ett tag sedan, och om det finns ett band i veckans lista som får min musikernerv i spänning lite extra så är det VOYAGER. Detta ligger så långt ifrån DIY-scenen som det bara går. Här är det precision till max, vilket gör att antingen gillar man detta eller inte. "Ghost Mile" kom ut i mitten av maj, och är en skiva med stora anspråk.

Hem till Skandinavien igen, och DIRT FORGE från Köpenhamn. Detta är helvetiskt tung och riffstinn sludge som jag tokdiggar. DIRT FORGE är en trio som bildades under releasefesten för HELHORSEs album "Oh Death" som kom 2013. Jag formligen självantänder när jag lyssnar på exempelvis Fortress Burning som har ett så självklart sväng att det är stort sett omöjligt att inte stampa takten med foten. "Soothsayer" är bandets debutskiva, och med tanke på hur bra den skivan är så ska det bli mycket intressant att se vad bandet hittar på under sin kommande karriär. Riffen är såklart i centrum, men det som jag verkligen går igång på är att medlemmarna är så sjukt samspelta med varandra. Detta plus att Alexander Kolbys sång är så helvetiskt bra!

Jag avslutar veckans lista med isländska SÓLSTAFIR som verkligen inte är ett band jag har en oreserverad kärlek till. Men likt förbannat så ger jag alltid bandet ytterligare chanser när det kommer en ny skiva. SÓLSTAFIR har mer än något annat band blivit mitt work in progress-band, för jag något i bandets musik är det som får mig att återkomma till de här minst sagt egna islänningarna. "Berdreyminn" kom ut för en vecka sedan, och har ett av de snyggaste omslagen jag sett på hela året. Själva ordet berdreyminn betyder "drömmare av framtida skeenden" och är ju en fullt rimlig titel när det gäller det här bandet. Det är också det första albumet där bandets originaltrummis Guðmundur Óli Pálmason inte medverkar på. Jag vet inte om ni läste förrförra Close Up där bandet var omslagsband, men den splittringen var tydligen inte speciellt vänskaplig. Om detta märks på skivan, ja, det får andra avgöra som är mer inlyssnade på SÓLSTAFIRs musik än undertecknad. I vilket fall så är Silfur-Refur en satans bra låt!

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 22: Nytt och noterbart

Avatarium - Sweden Rock 2014 på radio!

På lördag den 20/9 sänder P3 Rock AVATARIUMs underbara konsert från årets Sweden Rock Festival. Jag vet inte mer om sändningen i dagsläget, jag hoppas de kör hela timmen för då får vi en helt ny låt i fin kvalitet, men oavsett vilket lär det bli en högtidsstund.

Jag hade tänkt strunta i giget eftersom jag var rätt trött, men jag hade å andra sidan inget annat för mig när en polare drog med mig till den lilla scenen. Det var då en förbaskad tur att han gjorde det för jag stod som förtrollad efteråt. Förtrollad av musiken, låtarna, Jennie-Anns underbara sång och stämningen. Och ju mer jag tänkt på det i efterhand (och eventuellt lyssnat på en ljudupptagning från giget), ju mer har jag börjat inse att det är denna timmen som står ut som årets bästa stund på festivalen. FOGHATs spelning ligger där och naggar också, absolut, och EMPEROR var fina, men kära Avatarium - satan vad ni levererade.

Jag hoppas jag får se er snart igen.

/Alex

Sista Sweden Rock-inlägget

En vecka senare kommer så det avslutande inlägget från årets Sweden Rock Festival. Så blir det när tiden rinner ifrån en. Anykorv.

Y&T var som sagt inget för mig utan jag tog mitt pick och pack och knallade bort till SAGA. Det var tur det eftersom de bjöd på en synnerligen trevlig konsert, jag var tvungen att missa lite i mitten eftersom jag skulle på signering med FOGHAT men jag såg den inledande halvtimmen och den avslutande halvtimmen, och det gav sannerligen mersmak. Hoppas de lirar på typ Amager Bio i höst för då är jag självskriven där.

Egentligen hade jag bara tänkt vänta ut tiden innan EMPEROR, men en polare drog med mig för att se AVATARIUM. Jag hade hört deras skiva tidigare och tyckte väl att det lät ok, men jag hade i ärlighetens namn inte tänkt se dem. Ibland är polare bra att ha, detta blev nämligen definitivt en av festivalens höjdpunkter och framförallt årets största överraskning. Leveransen var oklanderlig då den formidabla sångerskan Jennie-Ann Smith tog scenen i besittning utan några som helst omsvep och krusiduller. Någon knorrade om att Leif Edling inte var med, bandet är ju hans skötebarn så att säga, men jag gladdes personligen åt att se Anders Iwers som ersättare eftersom jag inte sett honom live sedan 1995. De körde nästan hela skivan och bjöd dessutom på en nyskriven låt. Det var alltså så här jag behövde uppleva musiken för att helt uppskatta den, nu är självfallet vinylen beställd och jag väntar på att få tag i en inspelning av konserten så jag kan höra den igen. Hoppas verkligen de spelar här någonstans snart igen, gärna på The Tivoli eller KB.

Och Emperor då. Det de bjöd på var kanske de intensivaste minutrarna jag upplevt på festivalen. Å ena sidan såg de glada och trevliga ut hela högen, och verkade genuint tacksamma för att folk var där och tittade. Å andra sidan är skivan "In the nightside eclipse" som de framförde i sin helhet något av det mörkaste, ondaste och jävligaste som finns. Jag njöt av varje sekund av att få se denna unika spelning - det var Fausts första gig med bandet på 20 år. Ihsahn har uttryckt en rädsla för att bandet skulle bli en nostalgiakt om de gjorde en massa greatest hits-turnéer, därför blir det bara sex spelningar totalt för att hylla skivan och sedan är det in i obskyriteten igen med Emperor. Synd kanske någon tycker. Jag tycker det är starkt.

När de dessutom plockade fram Wrath of the tyrant som extranummer så kändes det som att en jävligt ond cirkel var sluten. Sweden Rock kommer med all sannolikhet inte att få uppleva en spelning av denna dignitet igen. Jag är lycklig över att ha närvarat.

Som alltid är Sweden Rock en perfekt organiserad festival, och detta året fick jag hjälp av en synnerligen tillmötesgående personal när jag skulle göra intervjun med Pete Trewavas. Inget knorr, inget stoj, bara en genuin vilja att hjälpa. En eloge till personalen i presstältet är således på sin plats. Tack för detta, vi ses nästa år! (Och då kan ju Avatarium få 90 minuter på Sweden Stage!)

/Alex

Sweden Rock lördag, del två

Madam X. Vilket pajasband. De lät illa, såg illa ut och musiken som kanske var bra när man var liten var bara trams idag. Jag orkade sex låtar, sedan kom trumsolot. Då sprang jag. Jag fick inte höra min barndomsfavorit High in high school, jag antar att de körde den sist. Jag saknar den inte.

Efter detta debacle begav jag mig runt på området för att dels snacka lite med gubbarna i FOGHAT som skulle ha signering, dels för att kolla in brottstycken av några band. Det var kul att träffa bandet (eller halva bandet åtminstone) och sedan fastnade jag vid DANGER DANGER i väntan på just FOGHAT. DD levererade som vanligt en bra, intensiv och glädjefylld spelning understundom fylld med flera små homager till KISS. Och sedan var det dags.

2004 levererade FOGHAT årets bästa spelning på Sweden Rock, deras första i Sverige någonsin. Sedan den dagen har jag hoppats på en återkomst, och jösses vilken återkomst. De hade bara 75 minuter till sitt förfogande men det sket de i och körde nästan tio minuter extra. De körde hela liveskivan från 1977 förutom den halvtråkiga Honey hush, och de petade även in några andra låtar från den långa karriären. Förra gången hade de med sig originalbasisten från tidigt 70-tal, Tony Stevens, men han var denna gång ersatt av det senare 70talets Foghatbasist Craig MacGregor som spelade på just liveskivan och flera andra skivor. Det var en stabil orkester må jag säga, Charlie Huhn som 2004 var ny i gamet och som hade stora skor att fylla efter Lonesome Daves bortgång har nu tagit en betydligt mer självklar plats i bandet och han sjunger dessutom som en gud. Starkt, roligt, bluesigt och svängigt. 

Som kontrast hör jag nu Y&T på stora scenen, många älskar dem men jag har aldrig riktigt fastnat utan tycker mest att det känns som lite småtråkig hårdrock. Fast vem fan skulle kunna spela efter FOGHAT och vara det minsta intressanta?

Nu har jag bara SAGA och möjligen AVATARIUM kvar innan det är dags för sista bandet för mig i år. EMPEROR spelar 21.45-23, sedan skyndar jag mig ut så att jag är långt från festivalen innan VOLBEAT hinner spela en endaste ton.

Alex

Nytt på WeRock.se

Mitten av månaden (eller ganska nära i alla fall!) vilket innebär nya recensioner på WeRock.se. Från undertecknads tangentbord får ni recensioner av DIABOLICALs smäckplatta/bok/get "Neogenesis" som är lika bra som hypen påstår om ni frågar mig.

Sen har vi den minst sagt krävande, men ack så belönande skivan "Vermis" från ULCERATE. 


Från Robert Gustafsson får ni recensioner av SAHGs "Delusions Of Grandeur" samt AVATARIUMs självbetitlade platta.

/Martin