5 band på en kväll - kan tyckas mycket, men funkade förvånansvärt smidigt när Machine Head med kompisar drog in på KB-hallen i Köpenhamn igår.
KB-hallen, som jag och polarna Mats och Henrik transporterades till på buss nummer 15, är just en idrottshall som i början av kvällen känns aningen kylig, men i slutet på kvällen då Shadows Fall, Arch Enemy, Dragonforce, Trivium och Machine Head drabbat publiken luktar en blandning av svett, öl och cigarettrök.
När det är så pass många band som 5 stycken som ska riva av konserter ger det två saker - man vet att man inte kommer att gilla alla banden och det blir tvunget till ganska korta set för varje band.
Amerikanska Shadows Fall inleder kvällen med sin ganska standardiserade amerikanska metal. Detta är ett band som jag mer har hört talas om än hört. Är man regelbunden läsare av trumtidningar så har man nog lagt märke till att SF's trummis Jason Bittners namn dyker upp en del. Visserligen är han en skicklig trummis, men jag tycker att han inte riktigt kommer till sin rätt i Shadows Fall. Det är lite talande när man tycker att det som imponerar mest med 
Shadows Falls konsert är sångaren Brian Fairs längd på sina dreads, som nästan har samma längd som Close-Ups Robban Becirovic.
Shadows Falls konsert är sångaren Brian Fairs längd på sina dreads, som nästan har samma längd som Close-Ups Robban Becirovic. Desto mer imponerar nästa band på scenen - Arch Enemy. För mig är det en gåta att bandet går på innan Dragonforce och att bandet endast spelar i cirka 30 minuter! Nä, bandet hade lätt kunnat hålla på längre - för det som levereras från scenen är metal så precis, så tajt och så brutal som (nästan) bara Arch Enemy kan. Inledande "Blood on your hands" från senaste släppet Rise of the tyrant låter förbryllande bra. 
Att Arch Enemy är ett ruggigt samspelt band med en hel drös skickliga musiker får vi bevis på gång på gång under bandets konsert. Bröderna Amott har en i det närmaste telepatisk kontakt på scen och alla gitarrgrejerna sitter som en keps. Trummisen Daniel Erlandsson är klockren han med och han bildar med Sharlee D'Angelo på bas en grund gjuten i betong. Men det är såklart Angela Gossow som är bandets stjärna. 
Hur i helvete kan en sådan röst rymmas i en sådan förhållandevis spröd kropp? Det första ordlösa vrålet från den tyskfödda vokalissan får hela min kropp att knottras. Bandet river i rask takt av "Ravenous", "Nemesis", "We will (fucking) rise", och "My apocalypse" - och sedan är det slut. Jag hade önskat att gruppen körde fler låtar från senaste plattan, gärna titellåten, men det enda som drar ner betyget på konserten är just längden.
Att Arch Enemy är ett ruggigt samspelt band med en hel drös skickliga musiker får vi bevis på gång på gång under bandets konsert. Bröderna Amott har en i det närmaste telepatisk kontakt på scen och alla gitarrgrejerna sitter som en keps. Trummisen Daniel Erlandsson är klockren han med och han bildar med Sharlee D'Angelo på bas en grund gjuten i betong. Men det är såklart Angela Gossow som är bandets stjärna. 
Hur i helvete kan en sådan röst rymmas i en sådan förhållandevis spröd kropp? Det första ordlösa vrålet från den tyskfödda vokalissan får hela min kropp att knottras. Bandet river i rask takt av "Ravenous", "Nemesis", "We will (fucking) rise", och "My apocalypse" - och sedan är det slut. Jag hade önskat att gruppen körde fler låtar från senaste plattan, gärna titellåten, men det enda som drar ner betyget på konserten är just längden. När Arch Enemys set var för kort är det omvända förhållanden när gitarronanisternas flaggskepp 
Dragonforce går på - hur i hela världen kan ett band så uppfyllt av sin egen förträfflighet uthärdas? Inte av mig i alla fall - det är helt irrelevant att bandets extrempowermetal spelas av aldrig så flinka fingrar och det matas 2-takt i oändlighet - Dragonforce blir ganska fort totalt outhärdliga med sin självgodhet. Ja vi vet att ni kan spela fort på era gitarrer, ja vi vet att ni har en låt med på Guitar Hero III som ingen jävel kan spela på den högsta nivån - men det räcker inte. Har man dessutom en sångare som är en bonafide posör från helvetet blir det för mycket. Droppen blir ändå när vi ser att bandet dricker fucking Corona med sugrör på scen! För helvete, ni kan väl ändå låtsas vara metal och dricka öl och inte nån sorts saft på scen?! Så, nu har jag ödslat tillräckligt med ord på Dragonforce - för nästa band är en betydligt trevligare upplevelse.
Dragonforce går på - hur i hela världen kan ett band så uppfyllt av sin egen förträfflighet uthärdas? Inte av mig i alla fall - det är helt irrelevant att bandets extrempowermetal spelas av aldrig så flinka fingrar och det matas 2-takt i oändlighet - Dragonforce blir ganska fort totalt outhärdliga med sin självgodhet. Ja vi vet att ni kan spela fort på era gitarrer, ja vi vet att ni har en låt med på Guitar Hero III som ingen jävel kan spela på den högsta nivån - men det räcker inte. Har man dessutom en sångare som är en bonafide posör från helvetet blir det för mycket. Droppen blir ändå när vi ser att bandet dricker fucking Corona med sugrör på scen! För helvete, ni kan väl ändå låtsas vara metal och dricka öl och inte nån sorts saft på scen?! Så, nu har jag ödslat tillräckligt med ord på Dragonforce - för nästa band är en betydligt trevligare upplevelse.Trivium har fått både spott och beröm - men bandet är riktigt bra ikväll. Visserligen tyckte jag att bandet lät tajtare på Roskilde 2006, men det kanske bara är ljudet, vad vet jag. Matt Heafy med sällskap av Corey Beaulieu på gitarr och sång, Paolo Gregoletto på bas och krafthuset Travis Smith bakom kvällens största trumset ger intryck av att de har riktigt roligt - och det smittar av sig på publiken som nu har kommit igång ordentligt.
Matt Heafy sköter numera förutom sina gitarrplikter numera den rena sången - growlandet överlåter han till polare Corey. Detta är något jag tycker funkar aldeles utmärkt. 
Det gör också att Heafy inte blir så låst vid sin mick, vilket han utnyttjar för att springa runt och jobba igång publiken. Tragiskt nog har jag bara en av gruppens plattor - Ascendancy - så jag känner inte igen alla låtar. Bandet river dock av "Rain" som går i ett helvetes tempo, "Pull harder on the strings of your martyr" från denna platta. Dessutom spelar gruppen sin nya singel - "Becoming the dragon".
Matt Heafy sköter numera förutom sina gitarrplikter numera den rena sången - growlandet överlåter han till polare Corey. Detta är något jag tycker funkar aldeles utmärkt. 
Det gör också att Heafy inte blir så låst vid sin mick, vilket han utnyttjar för att springa runt och jobba igång publiken. Tragiskt nog har jag bara en av gruppens plattor - Ascendancy - så jag känner inte igen alla låtar. Bandet river dock av "Rain" som går i ett helvetes tempo, "Pull harder on the strings of your martyr" från denna platta. Dessutom spelar gruppen sin nya singel - "Becoming the dragon".
Igår var första gången jag såg Machine Head live. Desto mer har jag lyssnat på bandets plattor. Redan efter första låten, "Clenching the fists of dissent" en närmare 10 minuter lång uppvisning av bandet, står det klart att Machine Head 
kommer att avgå med segern. Gosse vad bra det är! Det moshas nåt fruktansvärt, och Rob Flynn är inte sen att uppmuntra sådant beteende när det äger rum - och kräva det när det inte gör det! Flynn är den optimale frontmannen om du frågar mig - han har en utstrålning som få och hans beteende på scen är så fullkomligt naturligt att man tror han är född där. Kvällens uppträdande har ett drag av sorg över sig - och kämpaanda. Gitarristen Phil Demmels far gick hastigt bort för ett antal dagar sedan - men istället för att ställa in resten av turnén rekryterade MH gitarrister från de andra banden att vikariera - tack för det! Man kan läsa mer om detta här. Vikarierna skötte sig alldeles utmärkt när Machine Head betade av idel hits - favoriten "Aesthetics of Hate" - fy fan vilket gott intro den låten har - "Empirium" från Through the ashes of empire, "Old" och "Davidian" (som för övrigt bjöd på kvällens största circlepit - från klassika debuten Burn my eyes bitvis finstämda "Descend the shades of night" som dedicerades till Demmels hädangångne far. Machine Head krossar allt motstånd och man stapplar från KB-hallen ganska så nöjd med kvällen.