Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 17

Nominerad: "Atoma" - DARK TRANQUILLITY.

När jag skriver recensioner så brukar ordet "angeläget" dyka upp när jag tycker att skivan är värd att kolla in, så när kollega Amelie på WeRock skrev

Med vissa band hör en redan vid första anslaget att, ”jaha det här är nytt från Det bandet”. Just så är det ofta med DARK TRANQUILLITY, så även på bandets elfte studioalbum ”Atoma”. Grunderna i sound, sång och instrumenthantering känns igen. Och ändå bjuder bandet på så mycket som känns nytt, fräscht och i högsta grad angeläget. 

då visste jag redan innan jag hört en ton av skivan att jag verkligen ville kolla in den.
Att DARK TRANQUILLITY, ett band med en väldigt lång karriär lyckas låta så här moget fräscha är helt enkelt fantastiskt. "Atoma" är en skiva som har imponerat på mig från första lyssningen och jag älskar att återkomma allt oftare till detta mäktiga byggnadsverk så bräddfyllt med känsla, historia och vemod.

Fredagslistan 2016, vecka 44: Nytt mark II

Gott folk!

Jag vet inte hur mycket ni tänker på det, men 2016 är ett riktigt bra skivår för metal. Så pass bra att jag känner mig nödgad att göra ytterligare en fredagslista med någorlunda nytt material. En del av låtarna i veckans fredagslista är från skivor som inte är släppta i sin helhet, andra är det, och vi pratar om skivor som i det fall de är utgivna har kommit ut den senaste veckan.

Vi kör!

DARK TRANQUILLITY släpper nytt idag faktiskt. "Atoma" heter skivan som jag har haft tillgång till ett tag, men faktiskt inte lyssnat igenom! De smakprov som bandet har släppt i förväg har dock fått mig att se fram emot skivan nåt enormt. Amelies recension av skivan på WeRock har fått mig att bli än mer intresserad. Det var ett tag sedan jag såg fram emot en skiva från denna veteranorkester faktiskt, och det är riktigt kul att faktiskt ha denna känsla inför ett skivsläpp. Jag har valt Forward Momentum som är en vacker, ödesmättad låt med ack så snygga harmonier och är en låt som drar lite åt INSOMNIUM-hållet. Och så har vi Mikael Stanne  som sjunger bättre än någonsin.

Jag tyckte faktiskt att "Desideratum" som kom 2014 var lite av en mellanskiva för ANAAL NATHRAKH, och det var jag inte ensam om att tycka. Först tyckte jag att nya "The Whole Of The Law" var likadan. Men snälla ni - ge den här skivan en chans, för den växer ut till en riktigt fin stund. Jag har valt en låt som jag direkt föll för, We Will Fucking Kill You, ja AN är inte ett band som satsar på finkänslighet i låttitlarna i alla fall. Musikaliskt är det dock annorlunda. Få band som sysslar med extremmetal har den väl utvecklade känsla för melodier och maffiga refränger som Birminghamduon har. Här finns ett fint episkt anslag, ett jättefint driv och ett - wait for it - magiskt bra gitarrsolo! Ja!

Band nummer två som övertygar mig att de är tillbaka i fin form är TESTAMENT. Jag tyckte att "Dark Roots Of Earth" var ganska tråkig och den hamnade raskt i högen av skivor som jag inte lyssnar på mer. Men jag ger alltid bandet fler chanser, och "Brotherhood Of The Snake" är en skiva som jag verkligen tycker är bra. Bettet och drivet är tillbaka på väldigt övertygande sätt. Riffen sitter som en keps, och bandet har numera en rent skrattretande kompsektion i Gene Hoglan och Steve DiGiorgio som med osviklig precision styr upp verksamheten. Har ni hört TESTAMENT sedan innan så kommer ni känna igen er - det här bandet handlar inte om förnyelse - utan om att visa på precis hur tajt, kul och driven thrash kan låta när den liras av kompetent folk.

Ytterligare ett smakprov från METALLICAs kommande skiva. Atlas, Rise! får mig att ytterligare längta efter att få höra mer, för ta mig satan om METALLICA inte låter mer tända än på bra länge! Att ljudet är betydligt bättre än på "Death Magnetic" gör ju inte saken sämre. Atlas, Rise! har jättefint gitarrspel. Gitarrsolot som börjar vid 3.30 är bra och jag älskar när Hetfield blandar sig in i leken vid 4.23. De hade kunnat mata på längre med den grejen. Och på tal om Hetfield - jävla krut i pipan han visar upp här! Ja, ni fattar - jag är lite till mig i trasorna, och det känns helt kung att vara det över ett band som har hållit på så länge som METALLICA.

I en värld med så mycket musik som vår så finns det få konstanter. Men en sådan är att det tar tid att lyssna in sig på skivor från ULCERATE. Jag har dragit varv på varv på nya "Shrines Of Paralysis" och det enda säkra jag kan säga om den är att den är löjligt bra. Jag har valt Yield To Naught från skivan, men jag rekommenderar er verkligen att lyssna på hela skivan då ULCERATE alltid har handlat om hela album snarare än enstaka låtar. Av band jag inte sett live så ligger Nya Zealändarna på topp 3 med övertygelse. När jag recenserade "Vermis" för 3 år sedan skrev jag att den var en skiva som kräver uppmärksamhet. "Shrines Of Paralysis" är exakt likadan i denna aspekt. Men den är verkligen värda er tid.
/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 44: Nytt mark II

Fredagslistan 2015, vecka 40: Träningsmusik

Gott folk!

Säga vad ni vill om bloggen - när det gäller att skapa fredagslistor på begärda teman så kan ni inte på några villkors vis hävda att vi är snabba. Veckans lista handlar om träning, och har sitt upphov i ett mejl som en av våra trognaste läsare skickade till mig i Spotify för över 2 år sedan. Så nu kan det väl vara dags att ta tag i detta, eller hur Matilda?

Det fanns en tid då även jag hade tid att ägna mig åt träning. Motvilligt, det medges men jag släpade mig ändå till gymmet någon gång i veckan. Idag är den enda träning jag får den dagliga cykelturen till biblioteket och hem. Plus bärande av barn.

Veckans fredagslista är upplagd på följande vis - den går att använda till i stort sett vilken träning som helst: löpning, cykling, parkour, gymträning och bowling. Dock inte konstsim.

Vi kör.



Uppvärmning. Ett ack så viktigt moment som många slarvar med, med benbrott och annat obehagligt som följd. Jag ville ha en låt med stadigt och inte alltför högt tempo. Hemskt gärna med en episk och gravt peppande refräng. Så då blev det såklart en låt av RAUBTIER och deras oerhört fina Låt Napalmen Regna Ner. Jag föll illa för bandet när jag äntligen fick chansen att se Hulkoff med mannar på ett Getaway för en massa år sedan. Sedan dess är jag beredd att lyssna på bandet även i skivform.




Nu har vi fått upp flåset och är beredda att öka tempot/ansträngningen. DISMEMBERs "Death Metal" var en skiva jag ofta brukade spela när jag styrketränade. En bra blandning av tvåtakt och melodier som satte adrenalinet i flödande var optimalt när det skulle övas i maskiner. Det är skönt att konstatera att en låt som Of Fire fortfarande funkar bra.






Mellanlandning i DARK TRANQUILLITY och deras Lost To Apathy. Jag valde låten enbart för dess helt underbara driv och oerhört motiverande refräng som jag, fortfarande, tycker hör till göteborgarnas starkaste genom hela karriären. Jag blir glad och tänker mig att denna låten kan inspirera till att cykla/springa fortare. Eller varför inte lägga på ytterligare vikt på valfri maskin?






Upplopp och då gäller det att bita ihop och bara köra. Få band förkroppsligade bita ihop-begreppet  mer än PANTERA. Given låt är Walk som har ett bra tempo och förkrossande tyngd. Plus att refrängen är så vansinnigt bra att den kan uppväcka döda.








Vi har kommit till slutet och om ni har tränat rätt så är det dags för kollaps och blodsmak i munnen. Självklart låtval: Dance Of The Dead av CORROSION OF CONFORMITY. Det är väl värt att kolla in videon till denna låt. Jag såg den för första gången på fina Headbangers Ball som gick på MTV på den tiden då kanalen fortfarande sysslade med musik, och föll direkt. Hade jag räknat upp alla band jag föll för genom det programmet så hade det blivit en lång lista - kanske ett tema för en fredagslista?




Gott folk - ha en genihelg!

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 40 - Träningsmusik

Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 17

Nominerad: "Construct" - DARK TRANQUILLITY.

Jag var djupt missnöjd med "We Are The Void" som släpptes 2010. Jag tyckte den var djupt såsig, tråkig, och jag kände att mitt intresse för DARK TRANQUILLITY sjönk som ett sänke.

Därför är det såklart kul och rent av trevligt att konstatera att bandet med "Construct" verkar ha återfunnit en del av den magin som fanns på tidigare skivor.

Mikael Stanne har fortfarande pipan att prestera growl och rensång på ett rent ypperligt vis. Amelie skrev i sin recension av skivan att Sången måste uppmärksammas särskilt. Att kunna growla med stil är i sig en konst och när det gäller att också kunna verkligen sjunga sin text growlande finns det ingen som slår Mikael Stanne. Han har en melodi och en frasering i growlet som få andra behärskar. Artikulerat growl helt enkelt. Att Stanne dessutom utvecklat sin rensång betydligt under senare år gör att den vokala delen lyfter låt efter låt på albumet. Och detta att man avstått från att tillföra kvinnlig sång, som ofta gjorts på en eller annan låt i tidigare album, är ingen förlust i sammanhanget. Mikael Stanne är numera en fullt komplett vokalist.

Jag kan inte annat än hålla med. 

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 43: 1985 och 2005

Denna veckan ska vi titta lite närmre på musik från åren 1985 och 2005. Och du glade - här kan vi verkligen höra och se skillnad.

1985 släpptes det enligt Metal Archives 136 fullängdsalbum, 2005 var antalet 2489!

1985 var året då New York, New York officiellt utsågs till nationalsång för New York City, 2005 inleds rättegången mot Saddam Hussein för brott mot mänskligheten för att ta några nerslag i historien. Och så släpptes denna rulle: American Ninja. Precis. Den var ungefär lika bra som omslaget - dvs episkt bra för att vara en c-rulle, haha!



1985 var också året då nedanstående artister släppte alster.

SLAYER - ett oerhört förväntat bandval från min sida, inte sant? Men så är ju också Kill Again från "Hell Awaits" en riktig pärla i bandets låtkatalog. Jag kunde helt enkelt inte avhålla mig från att ha med den. Skivan "Hell Awaits" var för övrigt den enda fullängdskivan bandet släppte på Metal Blade. Till skivan efter, "Reign In Blood" hade bandet bytt till Def Jam Records. Och skrivit om metalhistorien med det bästa thrash metalalbumet någonsin. Kill Again innehåller så många intressanta riff att man nästan trillar av stolen - att det går undan behöver ni ju inte ens undra över. Och den har ett patenterat 1980-tals primalskrik från Tom Araya.

Innan MEGADETH fick för sig att skriva musik som den på "Risk" och senaste "Supercollider" ett magplask av gigantiska mått, då skrev bandet riktigt bra och aggressiv musik. Förstlingsverket "Killing Is My Business...and business is good!" är argt - Mustaine hade ju blivit utsparkad från METALLICA med buller och bång och med en stark mix av kemikalier i blodet skrev han furiös musik. Skivan är relativt förbisedd i bandets diskografi, och det är klart att med skivor som följde på debuten som "Peace Sells" och "Rust In Peace" så ska det mycket till för att hävda att debuten är favoritskivan.

Det finns nog en hel del som skulle hävda att Ronnie James Dio var den bästa sångaren inom heavy metal. Med en karriär som varade i ett försvarligt antal decennier och som inkluderade medverkande på så många verkligt klassiska plattor är det ju helt klart så att mannen besatt sångarkvaliteter av rang. Dios solokarriär innehöll bland andra magiska debuten som soloartist - "Holy Diver" som följdes upp av "Last In Line". 1985 kom skivan som såklart låtvalet är ifrån "Sacred Heart". Inte lika bra som sina föregångare, är skivan en trevlig upplevelse. Inledande låten King Of Rock And Roll har det där självklara svänget som ofta präglade Dios musik. Rösten är som alltid fin att lyssna på.

Har man varit på konsert med KREATOR de senaste åren så har man hört låten Flag Of Hate från "Endless Pain". En stökig låt med ett dubbelt baskaggespel som är, well, speciellt. Intressant är att det faktiskt är bandets trummis med alias Ventor som står för sången på albumversionen av låten. Omslaget är så episkt fult att jag måste ha med det. Prick det enda som ser bra ut på omslaget är bandets logo, haha!

Jag avslutar urvalet från 1985 med ett svårt häcklat band, DOKKEN. Faktum är att John Norum hade en kort session med bandet i början av 2000-talet.   Varför har jag med detta band? Jo, mest som en påminnelse om att det faktiskt existerade dylik musik samtidigt som den första thrashvågen var i full gång. Jag har hävdat med stor frenesi att thrashen aldrig hade uppstått om det inte hade funnits något att reagera på - i detta fall på trygg musik alternativt den våg av hair metalband som utan mycket av talang hade dominerat hårdrocken. Det kan vara bra att påminna sig om detta ibland, haha!

2005 var ett år som såg Edward Ray Killen arresteras misstänkt för morden på tre människorättsarbetare som ägde rum 1964. Precis - det som Alan Parker gjorde filmen Mississipi Burning om. Saddam Hussein ställs inför rätta för brott mot mänskligheten och Youtube lanseras i USA.

2005 kom även denna rulle: Sin City. Precis. Flera resor bättre än American Ninja, haha!







Dessutom släpper följande band skivor:

"Character" av DARK TRANQUILLITY är en skiva jag har lyssnat extremt mycket på. Första gången jag hörde Lost To Apathy (jag vet, tryggt låtval) golvades jag av svänget. Låten har fortsatt att vara en favorit bland bandets låtar och jag blir oftast mycket glad när bandet spelar den live.

Devin Townsends bästa band om ni frågar mig. Så totalt vansinnigt brutalt och skruvat att jag förstår att det frestade på att lira med bandet. Jag upptäckte bandet med "Alien" som tursamt nog kom 2005. Jag blev mycket glad åt detta faktum. Shitstorm är en dänga lika galen som galet bra. Jag kan lyssna på den hur många gånger som helst. Uppbyggnaden upp till primalskriket vid 2:17 är lika episkt som skriket självt. Döm själva - för egen del är detta öronmumma.

Ett band som var ett alibi för att mata två-takt. Och som de gjorde det. Kul var de också. Jag menar, döper man en skiva till "Royal Straight Flesh" då har man humor. Matte Modin heter trummisen i detta numera sedan 2005 nedlagda band. Och han kan smiska på - ta valfri skiva från bandets diskografi och ni får höra på tajt mangeltramp. Jag kan verkligen, verkligen anbefalla bandets musik till förfesten. Det blir kul. Från bandets sista skiva "Reclaim The Beat" får ni Grind And Rewind. Den är precis vad den heter.

2005 och NILE släpper "Annihilation Of The Wicked". Frågor på det? Trodde inte det heller, haha!

SÓLSTAFIR är ett black metalband från Island. Det är fan i mig fullt rimligt att ett black metalband kommer därifrån. Islänningarna har sysselsatt sig med att skriva svårt svärtad och sorgsen musik sedan 1995. Slå upp en kopp valfri dryck, luta er tillbaka och sveps med i närmre en kvarts tung vemodsmusik. Underbart.




/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 43: 1985 och 2005

Fredagslistan 2013: 2013 så långt

Vi har nu hunnit nästan halva året - och då tänkte jag att det kunde vara kul att summera vilka skivor som kan vara värda att hålla koll på när året ska summeras nån gång i december. Skadat? Ja, lite får jag väl erkänna, haha! Jag har, av olika anledningar (den främsta kanske tidsbrist inför kommande flytt) total hegemoni över veckans lista. Nästa vecka kommer dock ordningen vara återställd med bidrag från både mig och Susanne.

DEFEATED SANITY - ett av den tekniskt brutala dödsmetallens allra mest stringenta band. Senaste skivan "Passages Into Deformity" visar att tyskarna är kapabla till både furiöst rens som, faktiskt, ett satans sväng. Produktionen på skivan är precis så knastertorr som dylika tonala attacker vinner på. Virveltrumman är pitchad till absurditetens gränser, sången precis så köttigt brutal att man knappt tror att det är mänskligt möjligt att prestera dylika ljud och gitarrerna borrar sig in i skallbenet med obönhörlig aggression. Ja, ni förstår ju att detta är världsklass.

Betydligt vänare tongångar från SOILWORK. Jag är glad att jag har förmåga att uppskatta melodiösa tongångar också kan jag säga. "The Living Infinite" är nämligen en skiva som det är svårt att förneka kvaliteten på. Och den är ju lång som ett ösregn, så det vill till att band som eftersträvar att göra dubbelalbum ser till att fylla speltiden med kvalitet. Detta klarar SOILWORK, såklart, av alldeles finfint.

Det progressiva dödsgänget från Andorra har vi ju nästan tjatat hål i huvudet på er om redan. Men det går liksom inte att göra någonting åt att PERSEFONE är så pass bra att vi helt enkelt är tvugna att göra detta igen. "Spiritual Migration" är en skiva späckad med den ljuvaste tonkonst som fick mig och senare Susanne att gå i spinn.

HEAVEN SHALL BURN är ett band som jag har svårt att tycka illa om. Tyskarnas obevekliga engagemang tränger under huden på mig och får mig att ilsket knyta näven i den proverbiella fickan över sakernas tillstånd. Vilket såklart är bandets ambition. "Veto" är en skiva fylld med indignation genom musik och den funkar fint att röja loss till kan jag säga.

När DARK TRANQUILLITY släpper nytt material så ger jag bandet alltid ett gäng lyssningar. Föregångsplattan till nysläppta "Construct" - "We Are The Void" - tyckte jag var lite av en besvikelse. Därför är det så kul att bandet verkar vara tillbaka i god form - och att Stanne återigen visar att han besitter en stämma lika mångfacetterad som suverän.

"End Of Disclosure" är en gedigen skiva från ett band som har en grundmurad karriär bakom sig. Jag började nästan yla av glädje när jag hörde Tales Of Thy Spineless första gången. Känslan att låten är en av de starkaste korten i bandets kortlek just nu har inte avtagit kan jag säga. Så ursinnigt bra rent musikaliskt, lägg därtill en elitartad sånginsats av Peter Tägtgren och det är svårt att inte kapitulera.

Jajemänsan! Det tog ett tag innan poletten trillade ner för mig för "Pinnacle Of Bedlam". Mest för att jag aldrig fick tillräckligt tid att lyssna in mig på den. SUFFOCATIONs musik behöver nämligen det - tid.

Polen är ju en fin grogrund för dödsmetall. HATE är ett band som lätt hamnar i skymundan bakom exempelvis BEHEMOTH och DECAPITATED. Lite trist, då bandet verkligen inte är dåligt.

Tysk powermetal med substans. Så skrev jag om "Beneath The Surface" i min recension på WeRock. Bara det att jag ens recenserar power metal borde få er att höja på ögonbrynen, men det går inte att argumentera med skivans kvalitet.



Vi avslutar lite vänt och finstämt från brittiska djentmästarna TESSERACT. Jag har svårt att värja mig från bandets musik när den ligger på denna nivån faktiskt. Så var det inte när bandet släppte "Perspectives" förra året. Då var jag rätt besviken, så det var skönt att bli överbevisad på detta sätt.

/Martin

Fredagslistan 2013: 2013 så långt.

Nyheter på WeRock

Jaha - det blev den förste juni även i år. Skönt. Och i takt med tiden så lades det upp nya recensioner på WeRock av yours truly.

En hel del bekanta band som recensenterna tagit tag i. BiblioteKarin har satt tänderna i DARK

TRANQUILLITYs senaste platta "Construct". Det är en verkligt välskriven recension, så alldeles oavsett om ni är intresserade av göteborgarnas tonkonst eller inte tycker jag ni ska läsa den.

THE GENERALS kanske ni kommer ihåg? Bandets debutskiva "Stand Up Straight" blev ju framröstad som årets debutalbum från ett svenskt band 2009. Fredrik Sandberg dissekerar "Blood For Blood" som verkligen har ett grymt snyggt omslag.

BLACK SABBATH-ripoff? ORCHID förnekar sig inte med nya plattan "The Mouths Of Madness" skriver Robert Gustafsson i sin recension av skivan.

För egen del lyckades jag för en gångs skull komma loss ordentligt med fyra recensioner. Känns som att det var ett tag sedan jag hade sånt flöde i skrivandet. Jag fortsätter mitt hypande av BOREALIS rent skamligt finfina skiva "Fall From Grace". Har fullständigt gett upp tanken att kunna släppa den skivan under 2013 kan jag säga, haha!

TESSERACT är tillbaka i fin form efter synnerligen mediokra EPn "Perspectives" med "Altered State", en skiva som levererar en hel del riktigt bra musik. Stundtals är det så underbart bra att man häpnar.

POSTURES är ett band som jag inte kände till förrän i förra veckan. Med en blandning av tungt sväng, psykedeliska toner och en sjuhelvetes sångerska imponerar bandet på mig på den självbetitlade debutskivan. 

THE BLACK DAHLIA MURDER - en sann trivselorkester som jag har gillat sedan länge. Med ny trummis bakom kaggarna visar bandet på "Everblack" att de är värda vår uppmärksamhet. Om ni nu hade tvivlat på det, haha!

/Martin

Nytt på biblioteket

Ber om ursäkt för att det har varit sådan stiltje på bloggen på sistone - har haft sjukligt mycket att göra på jobbet att bloggeriet har halkat efter - men bättring utlovas!

Har dessbättre hunnit köpa in lite ny musik till biblioteket - utmärkta THE PROJECT HATE har äntligen köpts in i form av "The Lustrate Process". För er som inte känner till detta rent ypperliga band kan berättas att det drivs med fast hand av legenden Lord K. Philipson som även huserar i lika ypperliga TORTURE DIVISION samt driver siten Global Domination och rent för jävla läsvärda bloggen Vår Vrede Skall Regna Ner Från Skyn. "The Lustrate Process" bjuder på kvalitetsdöds och bara gästlistan gör att det vattnas i munnen - Martin Van Drunen, Johan Hegg och L. G. Petrov gästar plattan.

Konceptmetal från mellanöstern med bandmedlemmar från både Israel och Palestina. Inte riktigt min kopp te hela vägen, men gillar man pompös musik skapad av folk som inte är rädda att ta i så de spyr bör man kolla in ORPHANED LANDs "The Neverending Way of ORwarriOR.

DARK TRANQUILLITY behöver väl inte så mycket introduktion. Personligen tycker jag att bandet har gjort bättre skivor än "We Are The Void", men då bandet har en rätt hög lägstanivå bjuds det ändå på några riktigt bra låtar från Stanne & Co.

Metalcore står inte högt i kurs hos mig med undantag från två band, AUGUST BURNS RED och tyska CALIBAN som bitvis blästrar på så att gomseglet sätts i dallring.

Vill man lyssna på hur grejerna låter rekommenderas länken här.

Lite uppdateringar

WeRock ligger sedan några dagar nere - det rör sig som vanligt om något tekniskt strul som jag som teknikidiot inte förstår mig på - men siten skall förhoppningsvis inte ligga nere särskilt länge till, så att vi kan fortsätta med vår nedräkning över vilka de 10 bästa svenska metalplattorna är.

Sweden Rock Festival meddelar att WATAIN skall komma till festivalen - och i och med det annonserandet har festivalen bokat ett band som jag faktiskt vill se. NAZARETH, RATT och RICK SPRINGFIELD drar, om jag uttrycker mig snällt, inte lika mycket.

Läste på SheerFaiths blogg att DARK TRANQUILLITY ställer in sin spelning på Close-Up Båten. Spontant känner jag en stor besvikelse då bandet var huvudanledningen till att jag ska ut på böljan den blå. Och så tycker jag lite synd om de kryssningsansvariga som nog kommer ha en del problem med att hitta en headliner av samma kaliber.

Close-Up Båten

Läser på Mattias Klings blogg att Göteborgs storheter Dark Tranquillity är bokade på Close-Up Båten.

Och då blir ju kryssningen som avseglar den 25 februari helt plötsligt så oerhört mycket mer intressant än när det bara var Tribulation som jag ville se av de första tre bokningarna. Cult of Luna har jag ingen relation till och Deathstars, ursäkta alla fans till bandet, måste vara ett av de sämsta banden på jordens yta.

Men när nu Stanne och manskap dessutom släpper nytt i nästan äcklig timing (22 februari släpps nya plattan) till dess att förtöjningarna lossas börjar jag allvarligt överväga att haka på. De spelningar jag sett bandet på tidigare har varit rena uppvisningarna i hur ett band ska bete sig på en scen. Stanne hör till eliten när det gäller frontmän - och hans grymma growl ligger på en sinnessjuk nivå. Plus att bandet har en låtkatalog som får det att vattnas i munnen.

Dark Tranquillity på KB

Det är inte många band som kan skryta med att ha gjort så många gig som göteborgssönerna i DARK TRANQUILLITY de facto har gjort. Som headlinare på Close-up made us do it-turnén gör de i alla fall inte mig besviken.

En av de saker man ska kunna avkräva ett metalband är spelskicklighet – DT äger skopvis av denna, och låtarna exekveras med en precision tightare än trummisens Anders Jivarps virveltrumma – plus att man har en av de bästa och mest sympatiska frontmännen i branschen Mikael Stanne som dompterar, besvärjer, och briljerar med sin fantastiska sånginsats denna kväll.
Merparten av låtarna hämtas från ”Fiction” och ”Character” vilket passar mig alldeles förträffligt. Att bandet dessutom kör min absoluta DT-låt Lost To Apathy gör ju inte saken sämre.
På det hela taget en mycket trevlig kväll som jag och kompisarna Mats och Rebecka lämnar rejält ömma i halsen efter allt medsjungande och skrikande.

Lite fredagsmangel

Om man bor i södra Skåne kan man besöka KB i Malmö ikväll och spana in Dead before April, Engel och Dark Tranquillity under gemensam Close-Up made us do it-flagg. Det tänker i alla fall jag göra.

Fet inledning på konserthösten med Dark Tranquillity

Tänk vilken skillnad det är på spelningar och spelningar! Dark Tranquillity smäckte järnet på KB i lördags inför en närmast dyrkande publik.

Läsare av denna blogg vet att jag gillar KB som lokal - desto trevligare blir den när den fylls av en massa metalheads helt inställda på att banga järnet till Blofly, Sonic Syndicate och kvällens headlinare Dark Tranquillity. Blofly måste ha spelat världens kortaste set, för när jag snubblar in på KulturBolaget vid 21.20 är redan Sonic Syndicate igång. Jag behöver inte lyssna särskilt länge för att konstatera att ljudet är väsentligt bättre än när jag såg gruppen på Malmöfestivalen i augusti, men å andra sidan sedan när får man uppleva bra ljud på den festivalen? Bandet öser på som fan, och lyckas bra med att värma upp publiken - det moshas till och med i blygsam skala längs framme vid scenen.

Ända sedan jag såg DT på Sweden Rock i somras har jag velat se bandet igen, mycket för att ett dödsmetallband (även om det är melodiskt) inte funkar speciellt bra i dagsljus. Om bandet funkar bättre på en rökinpyrd scen? Det kan man konstatera redan till första låten - "Terminus (where death is most alive)" för ett sådant spelglatt gäng som står på scen får man leta efter! DT är sprängfyllt av självförtroende och det märks. Bandet matar på med "The lesser faith", "Misery's crown", "Lost to apathy", "The new build", "Inside the particle storm", "Blind at heart" plus en mängd andra som jag inte kommer ihåg namnet på!

I absolut centrum står Stanne, denne demoniske publikdominator vars röst är så vansinnigt bra! Hans publikkontakt borde vara förebild för alla frontmän - han till och med stagedivar!

Resten av bandet gör sitt till, och verkar stortrivas, men det är ändå sångarens makalösa glädje som sitter kvar i skallen, även några dagar efter konserten.