Måndagstankar

TRETTIOÅRIGA KRIGET och SAGA stod för en fantastisk lördagskväll i Stockholm, Saga körde nästan hela sin första skiva och alla låtarna från fjolårets EP. Dessutom körde de en helt ny låt som dessutom var kvällens bästa. Kriget å sin sida körde över två timmar vilket inkluderade hela debutskivan inklusive den fantastiska och bortglömda Handlingens skugga, och som lök på laxen var Perspektiv det första extranumret. En av de första låtarna de skrev ihop runt 1970/71, då kallad Amassilations, senare spelad live med kriget fram till våren 1975. Således var det en välkommen återkomst efter 39 år! Den intresserade kan senare i veckan kolla in min andra sida Livinginthepast för kompletta setlists och bilder.

Jag fick TRANSATLANTICs nya häromsistens, "Kaleidoscope". Jag måste säga att jag initialt är ganska besviken. Må vara att titelspåret som klockar in på en halvtimme är precis så bra som jag vill, och även den föregående korta typiska NEAL MORSE-balladen håller hög klass, men de inledande tre låtarna är LÅNGT ifrån fornstora dagar. Därför känns det heller inte lika ledsamt längre att jag inte hade möjlighet att åka ner till Berlin och se dem om några veckor, jag fick sett dem när det var som allra bäst (2010) och får dessutom ha kul med dem en stund på Sweden Rock i sommar. Jag hoppas att det är en tillfällig formsvacka dock, eftersom jag gärna vill tycka om musiken de spottar ur sig. Den medföljande coverskivan kunde de helt skippat dock, jag är inget fan av covers och kommer med all sannolikhet aldrig att lyssna på eländet. Jag har ju originalskivorna.

Denna vecka tar jag mig an lite roligt arbete med inspelningar från KISS "Unmasked"-turné 1980, från ingenstans har det ploppat in lite alternativa versioner av konserterna i Milano och Drammen, samt att jag i allmänhet rensar upp lite bland mapparna och filerna. Jobbet tar aldrig slut, vilket är oerhört glädjande för vad fan skulle jag annars göra.

Till sist: lite måndagsmys.

/Alex

A Proggy Nite

Malmö, i lördags. Det var sannerligen varje progälskares dröm, att få en hel kväll utan eländiga förband eller annat skröfs utan bara två starka namn i genren och ett extranummer som ensamt hade kunnat vara en hel konsert för vissa.

THE FLOWER KINGS har aldrig varit ett stort favoritband hos undertecknad. Inte för att jag på något sätt ogillar dem eller tycker att de låter illa, vi har bara inte klickat. Därför var det skönt att de öppnade i lördags, så kunde man koncentrera sig på the things at hand senare. Jag tyckte faktiskt det var en helt ok spelning, bättre än när jag såg dem för första och dittills enda gången i Osby 2004. Öppningslåten Numbers från nya plattan "Banks of Eden" var såpass bra att jag en stund övervägde att köpa skivan, låten är ändå 25 minuter lång så skulle resten vara trist har man ändå gått vinnande ur fighten så att säga. Resten av giget var bra, det blir dock lite enformig musik när man inte kan alla låtarna. Jag var positivt överraskad av uppslutningen, jag hade nästan trott att Robban och jag skulle bli ensamma därinne, men det var säkert 600 personer på plats, riktigt tjockt när man gick runt lite. Skoj!

Synd dock att KB inte tar detta som en hint och låter banden spela full tid, som vanligt var det curfew 23.00 med efterföljande nattklubb varför Flower Kings endast körde 80 av utlovade 90 minuter, och nästa akt fick inte ens det utan lämnade scenen efter 77 minuter. Jag har besökt KB massor av gånger genom åren och INGEN av rockklubbarna jag besökt i Sverige eller för den delen Europa är lika otrevlig på det sättet, när man betalar biljett ska man väl få se bandet man betalat för spela sin utlovade tid? Annars kan ju bandet gå på en halvtimme tidigare så är problemet löst. Nåväl.

NEAL MORSE då. Kvällens höjdpunkt redan på förhand. Efteråt var jag så tagen att det utlovade extranumret med TRANSATLANTIC-låtar till en början kändes lite överflödigt. Neal har en otrolig låtskatt att plocka ur och han valde att fokusera på den nya skivan "Momentum" tillsammans med en svit låtar från "?". Inte en enda ton eller takt var för mycket. Jag älskade precis allt, igen. Men ändå, när han frågar om vi orkar "one more epic" och kör igång World without end, då brister allt. Jag är i sjunde himlen. Dessa 33 minuter är de absolut finaste 33 minuter som någonsin spelats på KB´s scen, kanske på en scen någonstans över huvud taget. Det får tiden utvisa. Till och med Neal var överväldigad och i tårar när klimax i slutet av låten nåddes, och det var nog fler än jag som också fick torka sig lite i ögonvrån. Starkt var bara förnamnet. Konserten kunde ha slutat här och jag hade varit lycklig ändå. Men det gjorde den inte.

Neal, Roine och Mike kom ut igen tillsammans med Jonas från Flower Kings och drog igång ett trelåtarsmedley med Transatlanticlåtar. Visst, det kändes lite orepat i ett par övergångar men ett orepat Transatlantic är ändå alltid en miljon gånger bättre än i princip allting annat. Medleyt bestod av All of the above / The whirlwind och Stranger in us all och visade på en underbar uppvisning i spelglädje även i de mest komplicerade partierna. Det kom och gick medlemmar ur båda banden lite här och där, och all in all var det en perfekt avslutning på kvällen. Nu är det bara att hoppas att Neal kommer tillbaka med sitt tretimmarsset och spelar på Amager Bio i Köpenhamn. Där får han spela hur länge han vill.

Happy and sad

Trailern för NEAL MORSEs nya livedvd/cd kan beskådas nedan och är en sann fröjd för ögon och öron. Det känns fortfarande overkligt att bandet kommer till Malmö i februari. Med tanke på det fånigt låga priset blev det självfallet en VIPbiljett för mig, det var 13 år sedan jag träffade Neal sist så ett litet hej torde vara på sin plats. Jag hoppas att de kör World without end, det skulle fanimej räcka med det så behöver jag inte se mer detta året.

On a much sadder note så lämnade Claude Nobs oss i förrgår. Den 76-årige legenden som förevigats i DEEP PURPLEs Smoke on the water (Funky Claude) är inte bara ett namn i en låt utan en människa vars handlande och skapande kommer att leva kvar i musikvärlden för all framtid. Tack för allt Claude, hoppas du har det bra där du är.

/Alex

New prospects, new horizons

Nytt år, nya resor och nya jubileum. Det blir ett mastigt 2013 med konserter från den 25/1 och framåt, men också underligt nog det första året som KISS kommer till Skandinavien sedan 1988 som jag väljer att avstå att se dem. Vi gör alla våra val i livet och de ska kännas rätt för individen, och jag känner att när jag vet med mig själv att jag inte kan njuta är det bättre att avstå biljetten till någon som kan. Jag hoppas att alla får en superkonsert oavsett om de ser bandet på Sweden Rock, i Stockholm eller i Köpenhamn. Jag väljer att blicka bakåt istället, som vanligt, och om 22 dagar kommer ett jubileumsinlägg som jag filat på i en månad. Dock inte här, utan i den andra kanalen, men jag lovar att hålla alla uppdaterade.

Annars börjar året väldigt bra som sagt, och ni återfinner mig på Demonens Port i Köpenhamn den 25/1 för att se det allra första giget med Michael Denners nya band DENNERS TRICK BAG. Efter det finns jag på KB i Malmö den 23/2 och formligen njuter av NEAL MORSE som denna gång har Mike Portnoy med sig på trummor. Och bara två veckor efter det ser jag MARILLION, underbara MARILLION, framföra hela "Brave" i Holland. Att säga att jag längtar är en grov underdrift.

Till sist, för den intresserade - eftersom "Crazy Nights" är en av Kiss bästa skivor tillika den jag personligen gillar mest så finns det numera en grupp för likasinnade på facebook. KISS Crazy Nights Appreciation Society heter den och alla som vill är inbjudna med ett förbehåll - inget smink, inga "Monster" eller annat, sådant finns det andra grupper och sidor för. Denna gruppen är uteslutande förbehållen fans av "Crazy Nights" och alla som har filmer, bilder och historier är välkomna att posta!

/Alex

Neal Morse till Sverige!

En tidig julklapp släpptes igår när det blev klart att NEAL MORSE och THE FLOWER KINGS gör gemensak sak i Europa i februari. Först ut är Stockholm den 22/2 och dagen efter hittar ni mig på KB i Malmö.

Jag trodde ärligt talat inte att det skulle bli någon Neal Morse i Sverige på egen hand, möjligen ett nytt besök på Sweden Rock eller så. Hoppas nu att han får full tid, det verkar så på förhand men med KB vet man aldrig - det kan vara discodags kl 23 och de kan sätta in ett lokalt förband som bara MÅSTE spela och då är det som bekant alltid den vettiga artisten som får stryka på foten. (Vi tar som exempel FISH på KB 2004 - jag var skogstokig när han fick stryka tre låtar trots att det gräsliga förbandet som ingen alls ville se fick vanlig speltid...fy fan).

Nåväl, vi hoppas och längtar efter att Neal når svensk mark. Om han kör World without end som klockar in på 34 minuter så blir det en fantastisk början på konsertåret 2013.

En annan blänkare gör jag åt MERCYFUL FATE-gitarristen Michael Denners håll. Hans nya band DENNERS TRICK BAG gör två väldigt speciella premiärspelningar den 25:e och 26:e januari på Demonernas Port ute på Amager i Köpenhamn. Biljetterna går endast att köpa i hans butik, och är nog slutsålda nu (100 biljetter/kväll) men för oss som lyckats tillskansa oss en biljett blir det nog en oerhört fin kväll. Denner är en av mina absoluta favoritgitarrister genom tiderna och det är med glädje jag tar del av vad han nu ska hitta på. Det kan omöjligen bli annat är bra.

Två fina klappar sådär precis innan lucia. Nice.

/Alex

Neal Morse - Momentum

 

Att jag gillar NEAL MORSE torde inte komma som någon överraskning. En mångsidigare, intelligentare och ödmjukare musiker får man leta efter. Varje skiva och konsert med honom eller något av banden han är inblandad i är en ren fröjd för det kräsna sinnet. Hans nya alster "Momentum" avviker inte från denna trend utan cementerar snarare hans topplacering hos många i proggvärlden. De första fem låtarna. alltså den första halvtimmen, är en stilstudie i hur man skriver bra välspelad musik med vackra melodier och tänkvärda texter. Den sjätte låten, alltså den andra halvtimmen, heter World without end och är kort sagt ett knippe magi. Trettiofyra minuter klockar den in på, fylld med Neals alla underbara signum men även fina hyllningar till bland andra GENESIS. De andra låtarna är det absolut inget fel på, men det är World without end jag ständigt återkommer till. Den innehåller verkligen allt jag kan önska och lite till.

/Alex

I skuggan av mörkret

Helgens lyssnande har mer eller mindre bestått av tämligen ljusskyggt material. Fokuset har legat på KISS och en hög med repetitioner från 70-talet, vi samlare är nämligen inte helt svältfödda vad gäller dylika. Speciellt en månad har vi både ljud- och bildmaterial ifrån, i november 1976 repade Kiss på Camp Curtis Guild Armory i Reading, Massachusetts inför den stundande "Rock And Roll Over"-turnén. De som engagerar och intresserar sig lite utöver det vanliga kan ta del av en halvtimmes ljudupptagning från en av dessa repetitioner, som dessutom innehåller två tagningar av den nästan aldrig spelade Hard luck woman. Detta är naturligtvis oerhört skoj.

Utöver detta så har vi en helt underbar svartvit film som läckte ut för ganska många år sedan och som visar ett band i vardagskläder, utan smink och effekter, skojandes och spelandes på ett golv i ovan nämnda lokal. Denna lilla kuplett är en äkta bit historia och kan avnjutas precis hur många gånger som helst. Material som detta är det absolut bästa jag vet, och jag blir fnissig som en liten skolflicka varje gång jag tittar på det.

För den som gillar NEAL MORSE kan jag varmt rekommendera denne att gå med i hans Inner Circle. För knappt en hundring i månaden får man regelbundet tillskickat sig en skiva med ibland oerhört obskyrt material, courtesy of Neal himself. Jag gick med i juni 2011 och har sedan dess fått hem bl.a. två dvd´s från inspelningen av "One" (Över en timme per skiva!), en cd med Neals egna demo på The Whirlwind (48 minuter lång), en cd med "gamla synder" och mycket annat. Nästa skiva är aviserad att innehålla konserten han gjorde i Finland i somras, hela giget tv-filmat med soundboardljud. Alltså sånt som andra artister gladeligen tar 229 kronor för på Ginza. Jag längtar redan, hur många gånger får man en tvfilmad konsert med sin favoritartist skickad hem till brevlådan. Av sagda artist. Dessutom väntar jag på mitt ex. av hans nya skiva "Momentum" som jag förbeställde i samma sekund man kunde förbeställa. Det retar mig att jag inte hade möjlighet att ta mig söderöver denna månad för att se honom med FLYING COLORS men det var helt enkelt en ekonomisk omöjlighet denna gång. Darn.

Nu drar hösten igång, och i min lilla lilla värld av blommor är hösten skräckrockens årstid. KING DIAMOND, MERCYFUL FATE, ALICE COOPER, HARRY BRANDELIUS - alla blommar upp i mitt huvud och med skräckfilmer på näthinnan ljuder dessa magnifika artister dygnet runt inom mig. Finns det något bättre än en ledig oktobermåndag med sinnessjukt dåligt väder ute varpå man sitter inne och avnjuter Halloween, Horror Hotel, Carnival Of Souls och artisterna ovan? Jag tror inte det.

/Alex (som i den andra kanalen idag kommer att prata om Elvis Presley)

Bibliotekets skivbonanza - part III

Utan rim och reson formligen väller det in godsaker på biblioteket, denna ystra måndag kan vi njuta av både proggiga, powermetalliga och stenhårda toner. Vad kan man mer begära så här i mörkrets januari? Skivorna finns tillgängliga från kl. 13 idag måndag den 9/1.

NEAL MORSE - "Testimony". Få som läser denna blogg har väl missat att jag dyrkar den mannen och allt han företar sig. Denna underbara skiva inbegriper historien om hans liv. Den vackraste musik jag vet framförd av musiker som är så bra att man får nageltrång.

NEAL MORSE - "Testimony 2". Och här fortsätter han. Vi köpte dessutom in dubbelcd:n på denna varför vi får det kanske vackraste stycke han skrivit i hela sitt liv: bonuslåten "Seeds of gold", 28 minuter lång. Behöver jag säga att jag nästan grät av glädje när han körde den i London i juni förra året?

WASP - "The crimson idol". Hell yeah! Skivan hyllades för sin produktion när den kom, idag tycker jag personligen den låter lite daterad men vad spelar det för roll när låtar som The idol och The great misconceptions of me ljuder ur högtalarna? Blackies kanske finaste stund.

HELLOWEEN - "Master of the rings". Vattendelaren i bandets historia. Somliga föredrar Kiske-Helloween och "Keeper of the seven keys", somliga tycker Deris-Helloween är det bästa som finns. Jag personligen gillar egentligen bara en enda skiva i bandets katalog, och det är just denna. Vi minns en fin konsert på KB i Malmö på den turnén dessutom, när Andi fortfarande kunde sjunga.

VENOM - "Fallen angels". De är tillbaka. De senaste två skivorna sedan återkomsten 2006 har varit hyggliga, men denna slår undan benen på allt och alla. Faktum: det bibliotek som inte har Venomskivor är inget bibliotek värt namnet.







/Alex

Neal Morse - London

I torsdags var det så dags för NEAL MORSE i London. Konserten flyttades i sista stund från anrika Koko (gamla Music Machine/Camden Palace) till en yttepytteliten lokal i Kings College. Tyvärr berodde detta på dålig biljettförsäljning, men av detta märktes nicht und nada från bandets sida som körde sitt nästan 3 timmar långa set med de största leendena och den mest ärliga inlevelsen jag sett på år och dar.

Första set bestod av några äldre grejer, ett litet medley på Testimony 1 samt kvällens bästa överraskning - Seeds of gold från bonusskivan på nya Testimony 2. Klockandes in på sina 26 minuter satte den en standard för hur bra en låt kan bli utan att hjärtat lägger av under tiden. Att de 26 minuterna kändes som, typ, 3 behöver jag kanske knappast nämna.

Andra set bestod av Testimony 2 i sin helhet. Jag har medvetet underlåtit att lyssna på skivan eftersom jag ville uppleva den live innan jag hör studioversionen. Och vilken upplevelse sen! Den som lyssnar på Neal vet att hans Testimonyskivor rent textmässigt behandlar hans liv, och något han underlät att berätta om på skiva 1 var när hans dotter föddes med ett allvarligt hjärtfel. När han nu efter några år då dottern lever och är frisk tar itu med detta så blir det så innerligt, så hjärtligt att jag lovar att inte ett öga var torrt i lokalen. Jag njöt, jag led och gladdes med honom, och i den närmast förlösande It´s for you mot slutet var euforin nästan påtaglig.

Jag har inte följt Neal sedan starten, jag lämnade honom när han lämnade SPOCK´S BEARD, men åren har hunnit ikapp verkligheten och när jag för ett par år sedan fick se honom på Sweden Rock väcktes alla känslorna till liv. Jag följer honom idag, vart han än går, varthän det än må leda. Detta musikaliska geni som omger sig av virtuoser. Denna människa. Denna Morse.



(inte min film men ack så bra)

/Alex

Neal Morse / Spock´s Beard

När jag såg Dream Theater i Köpenhamn i mars 2000 så fick jag även se ett litet förband som kallade sig Spock´s Beard. Jag föll pladask och blev heltokig i det bandet, så mycket spelglädje, så underbara kompositioner och så komplext mitt i all sin enkelhet (och vice versa). Jag såg dem en gång till, då som headline, men sedan kom dråpslaget - Neal Morse (sångare m.m.) hoppade av. Av någon anledning tappade jag helt bort Spock´s Beard i samma stund jag hörde talas om avhoppet, och det har tagit mig nästan tio år att rätta till detta. På samma sätt orkade jag inte heller engagera mig i Neal´s solomaterial, det finns bl.a. en alltför religiös ton i texterna och detta tilltalade mig inte alls under lång tid.

Så stod jag där på Sweden Rock 2009 och fick se Neal live, och då fattade jag plötsligt vad jag missat och saknat i dessa knappa tio år. Skivorna köptes bums, jag flög över och såg Neal med Transatlantic i London i maj 2010 och misstaget som varat i många år får numera anses vara helt tillrättat. För det är ju JÄVLAR vad bra han är. Imorse bestämde jag mig dessutom för att se honom igen, flyg och konsertbiljett till London den 16/6 inhandlades (det blev inte ens 1000 kronor totalt!). Giget skall dessutom filmas för en dvd, det blir en låååång konsert med special guests och annat kul i poolen. Jag kan dessutom inte tänka mig annat än att Testimony 2 som han släpper i vår är en fenomenal skiva.

Och vad gäller Spock´s Beard skall jag även rätta till den delen av misstaget, jag får se dem på Sweden Rock i juni (och - vem vet? - kanske i London med Neal...) och om jag skulle träffa på någon i bandet ska jag passa på att be om ursäkt för min inskränkthet.

Lyssna och njut. Musik när den är som allra allra bäst.



/Alex