Fredagslistan 2016, vecka 4: De sju dödssynderna - Vrede

Gott folk!

Idag ska vi prata vrede, ilska, raseri - ett tema som det verkligen inte var svårt att hitta låtar på om jag säger som så!

På Wikipedia kan vi lära oss följande:

Wrath (Latin, ira), also known as "rage", may be described as inordinate and uncontrolled feelings of hatred and anger. Wrath, in its purest form, presents with self-destructiveness, violence, and hate that may provoke feudsthat can go on for centuries. Wrath may persist long after the person who did another a grievous wrong is dead. Feelings of anger can manifest in different ways, including impatience, revenge, and self-destructive behavior, such as drug abuse or suicide.

Wrath is the only sin not necessarily associated with selfishness or self-interest, although one can of course be wrathful for selfish reasons, such as jealousy (closely related to the sin of envy). Dante described vengeance as "love ofjustice perverted to revenge and spite". In its original form, the sin of wrath also encompassed anger pointed internally as well as externally. Thus suicide was deemed the ultimate, albeit tragic, expression of hatred directed inwardly, a final rejection of God's gifts.^{[citation needed]}

Vi kör!

Jag lyfter gärna fram lokala band när jag kan - vid sidan om SOILWORK så tillhör DARKANE ett av de banden från Helsingborg som har nått framgång i något större doser än andra akter. DARKANE har alltid varit ett band som är brötigare och tekniskt meckiga än många andra band från staden. Trummisen Peter Wildoer kanske några av er känner till som en av de tre trummisarna som var med i slutfasen av giget som trummis i DREAM THEATER, för att ge er någon referensram vilken nivå bandets musik ligger på. Låten Wrath Connection ligger på skivan "Demonic Art" som kom 2008 och blev den enda skivan för dåvarande sångaren Jens Bogren. Trist, då jag alltid har gillat den killens pipa. 

Jomenvisst - lite grymma och stökiga tongångar från nederländska SINISTER. Bandet startade 1988 och körde på till 2003 då man lade ner, bara för att återuppstå 2005. SINISTER höll en rasande utgivningstakt - fullängdssläpp 1992, 1993, 1995, 1998 innan bandet saktade ner något. Numera ger bandet ut skivor vartannat år. Detta är skitig old-school death metal med vissa finesser. Jag gillar det extremt mycket. Magnified Wrath är en ömsom tung, ömsom snabb historia som lyckas åstadkomma en hel massa förödelse på sina 4 minuter.

Vi håller oss kvar i dödsmetallträsket med askreddiga SUFFOCATION som har visat hur skåpet byggs och var det ställs sedan 1988. Min favoritskiva med bandet är - och kommer, misstänker jag, alltid vara - "Pierced From Within" från 1995. Nu ska jag inte grotta ner mig i denna, utan istället lyfta fram bandets senare material som har väldigt stora förtjänster. "Pinnacle Of Bedlam" visar bandet i storform om ni frågar mig och står sig väl mot bandets utgivning på 2000-talet även om jag misstänker att många hellre lyfter fram den självbetitlade skivan från 2006 som starkare.  I vilket fall - SUFFOCATION ägnar sig inte åt vilken vrede som helst: den får helst vara eminent som i Eminent Wrath, som verkligen dönar på likt den ångvält som bandets musik brukar vara. 

SUPREME PAIN startades 2006 av bland annat sångaren i SINISTER Erwin Harreman. Jag valde att ta med Vengeful Wrath mycket för att den har ett sådant satans gott intro. Resten av låten är också bra, men har svårt att stå sig mot just introt, haha! Detta är death metal av snittet fullt ös medvetslös, vilket ju alltid är trevligt. Tydliga Hanneman-vibbar i solot om ni frågar mig. 

Vi lugnar ner tempot lite med AMON AMARTH och deras Wrath Of The Norsemen från "Sutur Rising". En gång i tiden älskade jag bandet - deras gig på SRF 2007 golvade mig storligen. Mitt intresse i bandet idag är väl betydligt svalare även om jag finner bandets musik sympatisk så går jag inte kockobananas. Dock har bandet en fint utvecklad känsla för melodi vilket jag tycker är att applådera. 

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 4: De sju dödssynderna - Vrede

Fredagslistan 2015, vecka 12: Uppbrott

Godmorgon!

Jag har funderat en del på detta med uppbrott på senaste tiden. Jag har två nära vänner som inom en snar framtid kommer lämna Helsingborg till förmån för Blekinge (Alex) och Småland (Anders) vilket fick mig att vilja göra en fredagslista med temat uppbrott.

Vi kör.

DARKANE, här med förre sångaren Jens Broman, vilket faktiskt är fullt lämpligt då låten Leaving Existence är tagen från en skiva som Jens gastade på - "Demonic Art". DARKANE är ett band som jag har den djupaste respekt för, framför allt deras fina hantverk och spelskicklighet har alltid imponerat mycket på mig. Jag blev i det närmaste chockad när jag fick reda på att medlemmarna hade vanliga jobb, och inte var rockstjärnor på heltid. Ett brutalt uppvaknande minst sagt, haha!  "Demonic Art" är förresten en finfin platta som är väl värd att kolla in som helhet. Leaving Existence är ett fartmonster som på väldigt fint vis uppvisar det grymma liret det här gänget kan åtstadkomma. Fantastiskt trumspel av Peter Wildoer och snyggt strängarbete från Christofer Malmström, Klas Ideberg och Jörgen Löfberg. Produktionen är underbart fet.

THE OATH med Linnéa Olsson och Johanna Sadonis. Väldigt kortlivat band som inte varade ens två år. Men en fin skiva fick de ur sig och den svänger storartat emellanåt.

Jag har plockat Leaving Together som uppvisar en sångprestation av ypperligt snitt från Sadonis. Plus att hela bandet svänger och matar på med grym tyngd. Jag hade inte lyssnat på skivan på ett tag och hade glömt hur bra den är till stora delar.

MORS PRINCIPIUM EST från Finland. Illa sympatisk musik, vilken har gjort att jag - kanske - har överdoserat med bandet i senare listor. Men ni får ta det. Eller inte.

"And Death Said Live" heter skivan, Departure heter låten som är bra. Rikligt med tvåtakt och tyngd. Samt det där svårbestämbara som stavas finskt svårmod. Inte lika uttalat som i BARREN EARTHs musik, men det finns där.

SOILWORK håller just nu på att spela in sitt 10:e album. Gosse, 10 skivor!

"Figure Number Five" hör inte till de mest hyllade i bandets diskografi, men det finns ett antal fina låtar på skivan (Rejection Role, titellåten) och så Departure Plan som är både återhållsam och vräkig. Björn Strid sjunger bra som vanligt, och jag måste säga att jag uppskattar en låt från bandet som är så här pass tillbakalutad utan att bli slätstruken.

THE BLACK DAHLIA MURDER och låten Goat Of Departure från "Everblack" avslutar listan. Fantastisk låttitel! Och skivan är grym, jag tycker verkligen att ni ska kolla in den om ni inte gjort det. Trevor Strnad har alltid imponerat på mig med sin vokala kapacitet och utmärkta frontfigursegenskaper. Extra plus för att han har ett pentagram tatuerat i handflatan.




/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 12: Uppbrott

Fredagslistan 2013, vecka 51: Siffror

Så här i slutet av året är det ju mycket fokus på listplaceringar i samband med årsbästalistor. Jag lämnade in min tidigare i vecka så nu kan jag i alla fall släppa denna kärvänliga kvarnsten. Men i alla fall - jag började fundera på vilket tema som veckans fredagslista skulle ha. Och för att göra det enkelt för mig så bestämde jag mig för att göra en lista med siffor i låttitlarna. Bara för att liksom.

Vi kör.

Jo. Jag öppnar listan med 22 Acacia Avenue. Jag kunde inte låta bli faktiskt. Jag har valt versionen från finfina "Live After Death" (originallåten ligger som ni säkert redan vet på "The Number Of The Beast"). Jag gillar, föga förvånande, fortfarande "Live After Death". Det var den första liveskivan bandet gav ut, den första liveskiva (tror jag) som jag faktiskt köpte. Och ja, jag har kvar den. På vinyl.

Ett av världens bästa band. Ni vet att det är så. Den räcka av skivor som bandet gav ut från 1990 års "Cowboys From Hell" tills det att bandet lade ner står sig fortfarande som ett mäktigt vittnesmål över prick hur hård, bra och framför allt svängig musik kan vara. 25 years från "Far Beyond Driven" tog jag för att den är just svängig, hård och bra. Och innehåller rätt så sjukt gött kaggelir från Vinnie Paul.

Hangar 18. Tagen från den tiden då MEGADETH skrev bra musik. De har enligt min mycket ringa mening aldrig varit så bra som på "Rust In Peace". Hangar 18 har i huvudsak en grej som gör att den är tokbra: den fullständiga gitarronanin i slutet på låten. Gudars skymning säger jag bara - Mustaine och Marty Friedman går loss som bara attans. Underbart.

6:00 från "Awake". Enda skivan Mike Portnoy använde sig av ett trumset från Mapex istället för Tama. Så nu vet ni det. Efter den pyramidala succé som "Images And Words" utgjorde för bandet var det dags för uppföljare. Jag var mycket skeptisk. Jag dyrkade föregångsplattan och tyckte att "Awake" var ok. Först på senare år har jag märkt att detta faktiskt är skivan jag återvänder mest till i bandets numera rätt digra diskografi.

99. Dolving tillbaka, låtskriveriet brutalt bra. Ett jävla härj. När "rEVOLVEr" kom då var THE HAUNTED kungar i rätt mångas tillvaro. Jag kommer tydligt ihåg att jag först lyssnade på skivan på numera nedlagda Folk å Rock i Lund där jag vid denna tid pluggade. Jag höll på att smälla av.

 PYRAMIDO är i stort sett det enda riktigt konsekvent långsamt lirande band jag verkligen gillar. Så då fattar ni att det är värt rätt mycket när jag säger att finfina, malande och frustande 2 Years 8 Months 21 Days från "Salt" är värda er uppmärksamhet.

MISERY INDEX är ett fantastiskt band. Live är de inte att leka med, det tror jag att alla som var på Full Of Hate-turnén kan skriva under på. Gosse vilken brutalslägga den konserten var. Från "Heirs To Thievery" (mycket bra skiva f.ö.) har jag tagit The Seventh Cavalry. 

 CANNIBAL CORPSE. Skiva: "Kill" (den är vad den heter). Låt: Five Nails Through The Neck. Räcker så eller hur?

DARKANE. Ett svårt underskattat band som befolkas av inte bara trevliga snubbar - de kan lira linnet av ganska många. Bara introt till Execution 44 får mig att börja salivera. Jag tycker fortfarande att "Demonic Art" som låten är tagen ifrån tillhör de tre bästa skivorna bandet gjort. Har ni inte kollat in denna än så tycker jag verkligen att ni ska göra det.

Listan avslutas av IN FLAMES. Och denna gång är old-schoolloggan befogad då låten i fråga, Episode 666 är tagen från "Whoracle" som kom 1997. På denna tid skötte Gelotte faktiskt trummorna och gitarristerna hette Jesper Strömblad och Glenn Ljungström. Anders Fridén sjöng helt annorlunda. Allt var egentligen annorlunda - utom bandets sinne för att skriva bra låtar.





/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 51: Siffror

Nyheter på WeRock

God morgon!

Det har dykt upp lite nyheter på WeRock. Karin har varit på Bråvalla festival och sett bland andra IN FLAMES och STONE SOUR. Det finns dessutom en hel del material på zinets Facebooksida om festivalen som jag tycker att ni ska kolla in.

Igår lade jag upp nya recensioner - och det är som vanligt ett gött spretigt fält recensioner (precis så som vi vill ha det) som nu finns att ta del av på sidan.

Om vi börjar i omvänd ordning så är nedanstående skiva den som suger hårdast denna månad. Ja, den kan vara den sämsta skivan som getts ut under hela 2013 från en större akt.

Precis. MEGADETH viker ner sig något otroligt på "Super Collider". Vad jag tycker om skivan i detalj läser ni här.

Roligare är det då att läsa om IMMOLATIONs nya platta "Kingdom Of Conspiracy" som Robert utnämner till årets hittills bästa death metalsläpp, och vår power metalexpert Mats Manhammars recension av Timo Tolkki's Avalons "The Land Of New Hope" Det verkar vara mer regel än undantag numera att man ska strössla med gästartister så den skivan är fylld av vokalister som Sharon Den Adel (WITHIN TEMPATION) och Michael Kiske (ex-HELLOWEEN) bland andra. Inte min bag alls, men Mats skriver som vanligt initierat och bra, så jag tycker att ni ska kolla in recensionen i vilket fall.

Fredrik Sandberg lyckas alltid hitta intressant musik att skriva om. HACRIDE är ett band jag har missat hittills, och nog skulle ha fortsatt att leva i ovetskap om bandets musik om inte Fredrik satt tänderna i "Back To Where You've Never Been".  Och den är inte dum kan jag säga. Fredrik recenserar dessutom BLOODLITs "Dead On".

Övriga skivor som recenseras: JORNs "Traveller", det Tatelösa QUEENSRYCHEs självbetitlade album, tysk death metal från SPHERON. Och så denna, av undertecknad lite lätt efterlängtade skivan:

Och "The Sinister Supremacy" är en bra skiva. 5 år tog de på sig DARKANE, och jag kan konstatera att skivan var värd att vänta på. Lawrence Mackrory är tillbaka på sång, vilket får old schoolfans som mig att dra lite extra på smilbanden.

/Martin

Fredagslistan vecka 41

Jag föreslog för Martin att vi skulle köra en liten höstlista denna vecka, hösten har som bekant dykt upp och jag har definitivt märkt hos mig själv att jag ofta kör en viss sorts musik just vid denna årstid. Martin fläskar på med INSOMNIUM och DARKANE emedan jag går åt det betydligt mer proggiga hållet med DREAM THEATER och MARILLION. Dock avslutas listan med någon som vi båda högaktar och som, likt Kikki Danielsson, alltid är aktuell: DIO.

Såg förresten att VADER kommer med GORGOROTH till The Rock i Köpenhamn snart. Är det något man borde se? Har aldrig sett något av banden så det kanske är dags?

Helga på gott folk!

/Alex

Fredagslistan vecka 41

med Susannes Appendix

Supporta scenen: Darkane, The Scorned, Regal Demise

Gillar ni tvåtakt? Nämen oj, vilken ledande fråga inte sant? Att jag gör det torde inte komma som någon direkt överraskning.

Trots att DARKANE är ett synnerligen väl respekterat band både hemma och utomlands hör det verkligen inte till vanligheterna att dessa musikaliska ekvilibrister spelar hemma i Helsingborg. Därför tycker jag att man bör ta sig till Jutan nästa onsdag då herrar Wildoer, Malmström, Löfberg, Ideberg och Mackrory stampar loss så att brädorna ryker. Med sig har de REGAL DEMISE och THE SCORNED.

Vad? DARKANE, THE SCORNED, REGAL DEMISE
Var? Jutan, Västra Sandgatan 15
När? Onsdagen den 19/10. Insläpp kl. 19.00
Hur mycket? 50 spänn

/Martin

Fredagslistan

6 plattor - återigen med stor spridning som ni kanske har vant er vid numera, haha! Jag har fortfarande inte lyckats med att få Alex inse att grindcore i NASUMs tappning faktiskt är genialisk musik, lika lite som han har lyckats med att få mig att "Asylum" av KISS är en bra skiva. Hursomhelst finns bägge banden representerade i veckans lista.

Det gör även DARKANE, DEATH, SLAUGHTER och KING DIAMOND.

Trevlig helg!

Fredagslistan vecka 42

Fredagslistan

Det är som ni märker lite stiltje på bloggen - har denna veckan i stort sett bara tänkt på böcker och sysselsatt mig med gallring, en uppgift med lite mer fokus på traditionellt biblioteksarbete om jag säger så, ha ha! Detta har resulterat i att det heller inte har blivit lyssnat på speciellt mycket musik - har i stort sett bara lyssnat på SOILWORKs "The Panic Broadcast".

Och den bara växer - gillade skivan i stort sett från första genomlyssningen och kan lugnt säga att den inte blivit sämre trots dagliga genomlyssningar. Har svårt att se att skivan inte kommer hamna högt upp på årsbästalistan.

Christofer Malmström från DARKANE var inne på biblioteket och kunde berätta att bandet dels hade byggt klart sin nya studio samt att mycket material var skrivet till uppföljaren till "Demonic Art" - ser mycket fram emot det släppet!

Fredagslistan vecka 27

Supporta scenen

Om man har tid och möjlighet bör man bege sig till Dunkers Kulturhus nu på fredag då det vankas, hör och häpna, punk och kvalitetsthrash i form av SLÖA KNIVAR och DARKANE.

Allmänt omvittnande Dunkers Kulturhus i Helsingborg har väl inte hittills gjort sig känt som fanbärare av mer proletär kultur men nu är det uppenbarligen dags. 50 spänn kostar inträdet, och SLÖA KNIVAR öppnar festligheterna kl. 19.00

Nedan ett litet Youtubeklipp från inspelningen av DARKANEs senaste, utmärkta, släpp "Demonic Art".

Vill man hellre läsa om dystrare och mycket mörkare tongångar rekommenderas man att ge sig över till WeRock där både PARADISE LOSTs gig på Debaser och MAYHEMs dito på Musikens Hus i Göteborg recenseras.

Julbonanza på hårdrocksavdelningen

Som vanligt när nyåret närmar sig har jag gjort en ny inköpsrunda till Helsingborgs Stadsbiblioteks hårdrocksavdelning.

Behöver väl egentligen inte skriva nåt speciellt om denna platta. AC/DC är tillbaka och låter precis som de alltid har gjort - Angus lirar samma ackord, spelar solon som vanligt, basisten spelar 8-delar nästan genomgående, trummisen Phil Rudd kompar tryggt, precis som Malcolm, och Brian låter som Brian. AC/DC är bandet som får många att känna trygghet i en föränderlig värld genom att låta som de alltid har gjort - bra, stabil gitarrock.

Här har vi ett band som dyrkar Riffet. En massiv gitarrvägg dominerar doom/sludge outfiten BISON B.C. och tyngden är det som prioriteras framför hastighet. En knäckande platta som hämtar inspiration från 1970-talet i stor utsträckning. "The Quiet Earth" är en perfekt platta att slänga i stereon om man känner för riktigt tung gitarrdominerande musik.

En av årets absolut bästa plattor. "Traced In Air" är lika originell som CYNICs debut från 1993, "Focus" och bräddfylld med genreutmanande musik som ställer krav på lyssnaren. En antingen-eller platta.

Helsingborgs stolhet DARKANE levererar här sin hittills bästa platta - oberäkneligt, högkvalitativt mangel. Bländande gitarrspel, trumspel, basspel och en sånginsats från nye Jens Broman gör att det rycker i headbangningsmuskulaturen från första till sista tonen.

Sugen på riktigt mörk och brutal death metal? Då bör du, om du inte redan gjort det, kolla in MISERY INDEX från Baltimore som krossar det mesta. Inte särskilt variationsrikt men riktigt bra extrem death metal med vissa grindcore-inslag räcker rätt långt när man är på det humöret.

Norsk black metal har aldrig tillhört min favoritgenre, och gör det inte efter ett antal genomlyssningar av ENSLAVEDs "Vertebrae". Dock tycker jag att det ska finnas minst en platta av ENSLAVED på varje självrespekterande biblioteks hårdrocksavdelning.

Wow! Här är en riktigt bra, annorlunda platta som bitvis är så knäckande tung att det känns som om man träffats av ett ton tegelsten i nackpartiet. Fransk metal är man ju inte bortskämd med, men GORIJA har med "The Way Of All Flesh" lagt ribban rätt högt. Ett tänkande band, vars medlemmar regelbundet går till psykologer för att lära känna sig själva bättre trotsar även det bilden av ett stenhårt manglande metalband - men när det resulterar i sån musik som på denna platta struntar jag blankt i det.

Fjorton år och med en inspelningsbudget som motsvarar flera länders BNP kom GUNS 'N' ROSES (eller Axl Rose med kompband om man så vill) "Chinese Democracy". Lika bra som "Appetite For Destruction" och "Use Your Illusion" 1 och 2? Inte på långa vägar - men här finns ett antal ganska hyfsade låtar och en del njutbara gitarrsolon - samt att Axl låter som han alltid gjort; gastande med sin påträngande röst vet jag att han gör många människor lyckliga över att skivan nu finns utgiven.

Om SATYRICONs "The Age Of Nero" skriver Jonn Jeppsson i Sydsvenskan att

"Fullängdare nummer sju – festligt nog inspelad i samma studio som Metallica använde till ”Death Magnetic” – består av åtta spår på sammanlagt fyrtiotre minuter. Soundet är så eget att black metal inte är en vidare användbar varudeklaration och musiken så avklädd att den kunde åtalas för förargelseväckande beteende. Satyr och evige batteristen Frost har rationaliserat bort varenda fras, ton och trumslag som går utan att arrangemangen kollapsar. Kvar är ett sorts genialiskt AC/DC-via-Celtic Frost-sväng, lika enkelt och lättgillat som det är slitstarkt och nyanserat. Möjligen finns här ingen stadionvältare i stil med ”K.I.N.G.” från föregångaren ”Now, Diabolical”, men i gengäld är allt ännu mer tydligt och konsekvent än sist."

Jag tycker det räcker med det.

Plattorna finns tillgängliga för utlån från den 22/12 på Helsingborgs Stadsbibliotek

10 i Topp 2008 Plats 3

DARKANE – ”Demonic Art”

Helsingborgs söner i DARKANE tillhör inte den skara band som pressar ur sig en platta vartannat år – ”Demonic Art” är gruppens femte alster sedan debuten med ”Rusted Angel” från 1998. Man har hunnit med att byta sångare två gånger sedan starten – Lawrence Mackrory gastade endast på debutplattan, sedan tog Andreas von Sydow över men slutade ett par år efter plattan ”Layers Of Lies”. Med nye vrålaren Jens Broman (även i The Defaced) har bandet gjort ett riktigt storkap – aggressivt på gränsen till nervpåfrestande ligger Bromans sång som en kil rakt in i trumhinnan.

En jämförelse med SOILWORK ger vid handen att DARKANE är mycket, mycket meckigare än sina kollegor, något som kom fram mer tydligt på föregångaren till ”Demonic Art” – den här gången verkar bandet ha satsat mer på raka rör och på plattan- i- mattan- thrash när den är som bäst. För detta är vansinnigt bra – frågan är om detta inte är gruppens bästa platta överhuvudtaget. Det finns en rak linje genom hela plattan, och varje låt ligger på en mycket hög nivå – vid skrivande tillfälle håller jag dock Leaving Existence en riktigt thrashstänkare, mäktiga Impetious Constant Chaos, Execution 44 och The Killing Of I med en illvrålande Jens Broman i högform som favoriter.

Genomgående är det brilliant spel från samtliga musiker – Peter Wildoer har jag länge hållit som en av Sveriges absolut bästa trummisar; hans spel är tajt, snabbt och naturligtvis kryddat med de där vansinnes-fillen som har blivit lite av hans signum. Gitarristerna Christofer Malmström och Klas Ideberg levererar här något av det bästa spelet jag har hört – det fullkomligt glöder om strängarna i de matiga, brutala riffen som kryddar hela plattan. Basisten Jörgen Löfberg har fått till ett basljud från helvetet och fullkomligt krossar med sitt innovativa spel.

”Demonic Art” är en fantastisk platta från en av Sveriges bästa grupper och att inte ha med den på topp 10 år 2008 hade närmast varit att betrakta som tjänstefel.

Leaving Existence

Ännu mer nya plattor

Fler plattor att smäcka på i höstrusket.

METALLICA har blivit en monolit - en koloss för stor att ignorera. Oavsett vad man anser om bandet och dess senaste giv, "Death Magnetic" är det svårt att inte skaffa plattan till biblioteket. En triumfatorisk återkomst för solofantomen Kirk Hammett, samt en bättre sjungande James Hetfield gör att denna plattan är det bästa gruppen har släppt sedan 1991 års "The Black Album".

Helsingborgs DARKANE släpper nytt med "Demonic Art" i slutet på oktober - detta är gruppens förstlingsverk "Rusted Angel" som bjuder på sedvanligt fetröj. Det är mycket tvåtakt, men en hel del skruvade element så typiskt för bandet, gör att man riktigt imponeras i vanlig ordning.

CLUTCH är ett sjukt samspelt, råsvängande hårdrocksband. De flesta band skulle nog mörda för att ha det svänget detta band har, men så har CLUTCH turnerat, turnerat, turnerat och således gjort sig helt förtjänta av att ha uppnått denna totala samspelthet som de visar upp på "From Beale Street To Oblivion".

Jensen är tillbaka som låtskrivare. Ni vet vad det innebär. Mer tvåtakt, mindre såsande än på "The Dead Eye". Dolving i högform.

COHEED & CAMBRIA är ett fruktansvärt pretentiöst band som skriver fruktansvärt prentantiösa konceptplattor kan man hävda om man vill. Man kan också säga att bandet är bra nog, och tillräckligt geniala som låtskrivare för att komma undan med detta faktum. För egen del får jag rysningar av låtar som Welcome Home, Apollo I: The writing writer och vansinneslånga The Willing Well.

Skivorna kommer att finnas på Helsingborgs Stadsbiblioteks hårdrocksavdelning från och med måndag kl. 17.00

Lite nytt

Lite stiltje på bloggen - men semestern närmar sig och därmed lite mer rännande på konserter.

Under tiden kan man surfa in på Werock.se och läsa en intervju jag gjorde med Anders Jakobsson, trummis i grindande death metal-bandet Coldworker.

Nästa vecka brakar den i övrigt värdelösa Helsingborgsfestivalen igång - om man undantar subfestivalen Tumstockfestivalens fredagslineup: Soilwork, Darkane, Volbeat och Faithful Darkness bland andra - vilket nog kommer att borga för en redigt kul upplevelse på Gröningen. Att det dessutom är helt gratis gör ju inte saken sämre.

Metal i Helsingborg

Det är visserligen över 2 månader tills dess att Helsingborgsfestivalen drabbar sundets pärla, med alla sina krämare, men jag kan ändå inte låta bli att konstatera att årets metalkväll på festivalen, den 25 juli, kommer att kunna skryta med en fet line up. Vad sägs om Höganäs stoltheter Faithful Darkness, Chaeostribe, Sins in Vain + Darkane, Cloudscape, Soilwork och Volbeat? Frågar du mig vete fan om festivalen haft en lika stark line up någonsin.

Metalfest på The Tivoli

Fullknökat, svettigt och bitvis grymt tajt. Metallbibliotekarien rapporterar med nackspärr från The Tivolis 10-års jubileum som igår drog igång med metalkväll med storheterna Soilwork som headlinare.

Trots den ohemula blåsten och trots att det var måndagskväll sträckte sig kön lång utanför The Tivoli igår. Förväntningarna var höga, halva Påarp verkade vara där för att betitta lokala röjarna Carmina Burana, fetröja till Defaced, och mosha till Darkane som förutom Soilwork deltog i metalkvällen i den gamla tågstationen. Och trångt blev det.

Carmina Burana var första bandet på scen - och de var spelsugna. Förra gången jag såg bandet på Tumstockfestivalen hade de en vikarierande trummis, men igår var den ordninarie tillbaka. Och han visade vad han gick för - hans mullerfill var så gött att höra och resten av bandet var på tå hela tiden. På nåt sätt är samfällt och snyggt headbangande på scen så jäkla snyggt. Sångaren Mille tog i så jag trodde att han skulle få brock - hur den mannens röst håller fattar jag bara inte. Att han dessutom dyker ner i publiken är ju bara så coolt. Starkt och en lovande inledning på kvällen.

Genomgående tycker jag att omriggning och tempot mellan akterna var oerhört bra för det dröjer inte länge förrän Defaced står på scen. Jag har aldrig hört bandet innan men de levererar sin metal föredömligt tajt och fortsätter spela trots att en av gitarristerna drar av två strängar. Publiken börjar komma igång och ansatser till en moshpit har redan börjat dras igång.

Ibland blir det väldigt påtagligt att ett etablerat band med några utlandsturnéer i ryggen höjer nivån. Det sker när Darkane intar scenen. Det framförallt låga ljuden bandet hade under sin spelning på Malmöfestivalen är helt borta. Ljudet är helt enkelt svinbra. Man hör precis allt som händer på instrumenten. Som den virveltrumsfetischist jag är tycker jag att Peter Wildoers kagge är den bästa jag har hört. Darkane har väldigt många bra låtar men den som sticker ut mest i mina öron är Organic Canvas. Sen måste jag bara säga nåt om Darkanes bassist Jörgen Löfgrens hår! Fy fan vad långt det är och jag tror att han mycket väl kan smiska livet ut någon som står vid scenkanten - så nära kunde man nämligen stå på The Tivoli. Vid det här laget är moshpiten igång rejält och röjet minskar inte när Soilwork intar scenen.

Bandet är efterlängtat efter den på grund av sångaren Björn "Speed" Strids ryggskott inställda spelningen på Malmöfestivalen. Av det ryggskottet märks ingenting alls, för bandet hetsar och dominerar publiken rent fantastiskt. "Speed" har inte bara en bra röst som han använder både för att growla och sjunga rent med, han har en scennärvaro som är påtaglig. Resten av bandet är förstås väldigt bra också, men det blir ändå med "Speeds" vrål i öronen som jag lämnar The Tivoli efter en rejäl omgång metal.

Metal på Malmöfestivalen 2006

Malmöfestivalen avslutades med en helkväll metal och punk på Mölleplatsen, och med en rätt hyfsad line-up såg jag och mina polare fram emot en kväll med hög volym, headbanging och några kalla ner i strupen.

Att metal och punk är något som drar stor publik märktes när vi dök upp på Mölleplatsen lagom till Cryptopsys gig. Gruppen har nu en närmast legendarisk status för att närmast spotta på hastighetsgränser, och de drar igång med en närmast halsbrytande speed. Sångaren vrålar sig sönder och samman, och de båda gitarristerna gnider strängarna med en grym frenesi. Ändå har jag extremt svårt att uppskatta bandet - mycket beroende på att ljudet är så fruktansvärt dåligt att all teknisk briljans går mig helt förbi. Visst det går fort men om det enda man hör är de supertriggade baskaggarna och inte så mycket av resten blir det inte så kul i längden.

Jag hade verkligen sett fram emot att få se Soilwork, men på grund av ett olyckligt ryggskott på sångaren Björn "Speed" Strid tvingades bandet ställa in. En initial besvikelse övergår i glädje när jag får reda på att ersättningsband blir Darkane! Glad i hågen styr jag mina steg mot Mölle 1, och jag blir inte besviken om jag säger så! Bandet kommer ut och smäller på med
"Godforsaken Universe" efter introlåten "Amnesia of the Wildoerian Apocalypse". Den senaste turnén i USA verkar ha gjort bandet ännu bättre än innan för det är snabb, teknisk och vansinnigt tajt metal som avfyras mot publiken.

Att bandet dessutom verkar vara grymt spelsugna gör ju inte saken sämre. Under en timme går bandet från klarhet till klarhet. Det enda som drar ner konserten lite är att Klas gitarr lägger av en bit in, men det är så snabbt fixat att det knappast märks. Om några förtjänas att nämnas speciellt är det gitarristen Christofer Malmström som har en ruggig teknik och grymma solon, och trummisen Peter Wildoer som är en urkraft bakom sitt trumset. Grymt kul och konserten får mig att se fram ännu mer emot bandets gig på Tivoli nästa måndag - då förhoppningsvis "Speed" ska vara frisk nog för att Soilwork kan spela.

Darkane

Darkane från Helsingborg släppte förra året Layers of Lies, och har sedan dess turnérat i både Europa och USA. Metallbibliotekarien träffade Christofer Malmström, gitarr, på en fest. Resultatet blev denna intervju.

Hur många år har bandet funnits?
Darkane [som förutom Christofer inkluderar Peter Wildoer, trummor, Jörgen Löfberg, bas, Klas Ideberg, gitarr, och Andreas Sydow sång] bildades i Januari 1998 av mig och Peter, så 8.5 år.

Vilka band skulle ni säga är era största influenser?
Det är svårt att säga, för dels har det varierat mycket under åren, och sen så lyssnar vi på så mycket olika band och stilar. När vi bildades var vi influerade av At the Gates. Sen har det smygit sig in en del trash som Slayer, Exodus och Forbidden, och sedan Strapping Young Lad och Meshuggah. Lite äldre band som Entombed, Death och Morbid Angel har alltid funnits med i min ryggrad när jag skriver låtar.

Brukar ert arbetssätt skilja sig från platta till platta?
Det vanligaste är att Peter och jag träffas och sätter ihop idéer som vi har fått var och en för sig till låtar. I början jobbade vi med trummaskin och portabandspelare, och sedan med dator hemma hos Peter. Nuförtiden har vi en egen studio där vi sitter och kommer på låtar och spelar in direkt med programmerade trummor. Klas bidrar även med lite låtmaterial på sitt håll.

Har ni mycket skrivet redan när ni går in i studion?
Musiken brukar vara 100% färdigskriven och arrangerad när vi börjar spela in. Det är värre med sången. Ibland får vi sitta och skriva textrader och arrangera dem efterhand som vi spelar in, men till nästa skiva ska vi ha sången bättre förberedd, dels för att spara tid, och för att ha en chans att ändra ifall man inte är nöjd.

Vilka plattor är ett absolut måste i turnébussen?
Vi har nog inga plattor som måste vara med. För det mesta pallar man inte lyssna på något i bussen när man har gigat själv och kanske kollat på de andra banden. Men skulle det hända att man lyssnar på något kan det bli precis vad som helst.

Vilka är de största skillnaderna mellan att turnera i USA och Europa?
I USA kan man få uppleva alla årstider inom loppet av några veckor, och dessutom större skillnader i naturen… från platt öken till skogsbeklädda bergskejor. Bussarna i USA har dessutom bara ett plan medan de i Europa alltid har två våningar, där man sover på ovanvåningen. Publikmässigt är det nog inte så stor skillnad. Vi har ju bara gjort en USA-turné som vi gjorde med Fear Factory, Soilwork och Strapping Young Lad, och eftersom det är rätt stora band upplevde vi det som att det var mer publiktillströmmning och bättre drag på de gigen än i Europa. Det är också ganska ovanligt att det finns duschar i logerna i USA, så har man otur går det några dagar mellan duscharna.

Hur såg en "normal" dag ut under senaste turnén?
Inte speciellt spännande. Man vaknar någon gång mellan kl 13 och 15, ibland senare. Har man tur står bussen redan utanför stället man ska spela på, och då kan man gå in och kolla in scenen och äta lite frukostbuffé. Befinner man någorlunda centralt i en intressant stad kan man gå ut och kolla in lite sevärdheter i några timmar. Ibland ligger spelstället ute i något industriområde, och då finns det inte så mycket att göra. Framåt kvällen soundcheckar man och sedan äter man medan de börjar släppa in folk. Peter brukar börja värma upp ca en timme innan giget, och sångaren Adde Sydow joinar honom den sista halvtimman med sångövningar för att mjuka upp halsen. Vi andra brukar värma upp i två minuter ungefär. Några snabba skalor, och lite tänjningar i nacken, och sen får det vara bra. Efter giget stretchar vi i logen, och kanske drar några Jack and Coke, och duschar. När huvudbandet börjar närma sig slutet brukar vi gå ut till tröjförsäljningsståndet och hänga och skriva autografer till de som vill ha. När giget är slut och publiken är ute hoppas man på att få lite nattmat medan crewet plockar ihop backlinen. När allt är nerpackat hjälps alla banden åt att snabbt lasta ut det i bussen, och sen drar vi vidare mot nästa mål. Några sitter nere i loungen och dricker whiskey och snackar ett tag innan dom lägger sig. Jag brukar för det mesta se en film uppe i min sovkoj innan jag somnar.

Om ni fick välja vilket band skulle ni helst turnera med och varför?
Det skulle nog bli Slayer i så fall. Dels för att de är gamla idoler till oss, och sen hade det varit mycket bra reklam för Darkane eftersom Slayer drar mycket folk, vilket innebär mer publik till oss också.

Vilket skulle ni föredra (om ni var tvungna); vara stora och respekterade i Sverige eller utomlands?
Utomlands är ju roligare för då får man komma ut och resa. Vi har spelat i Japan, USA, stora delar av Europa och till och med i Tel Aviv i Israel. Hellre det än en turné till Bromölla.

Vilket är ert värsta, respektive bästa turnéminne?
Vi har varit med om mycket skit, och mycket kul! En historia som jag måste förkorta avsevärt är när vi skulle spela på Hell on Earth-festivalen i Österrike 2001. Vi hade lånat en Chevrolet-van av Brandsta City Släckers, men strax efter gränsen mellan Tyskland och Tjeckien dog den. Vi fick rulla den tillbaka flera kilometer tills vi var över i Tyskland igen för att få bättre service. Sen fick vi låna en mycket risig Folkabuss av verstaden så att vi kunde ta oss till Österrike och genomföra giget. Festivalen var en katastrof, och fast vi skulle spela kl 20:30 på kvällen slutade det med att vi lirade 1:30 på natten, och det var bara ca 50 besökare kvar eftersom festivalen var slut. Anledningen var att banden före oss drog över på tiden, och huvudbanden ändå krävde att få spela på utsatt tid, vilket innebar att vi blev flyttade bakåt. Hade vi lirat 20:30 hade ca 1000 pers sett oss, och det hade varit lite vettigare. Hursomhelst, så åkte vi tillbaka till verkstaden i Tyskland för att hämta upp vår van, men de hade inte fått rätt på den, så vi fick spendera två nätter till på hotell innan vi kunde åka hem. Allt som allt gick hela kalaset på 9000 kr back för vår del, och 6 dagar av sommarsemestern för att spela inför 50 pers i Österrike.
Bästa turnéminnet borde vara turen till Japan. Vi lirade i Tokyo, Nagoya och Osaka, och blev behandlade som riktiga rockstjärnor, med fina hotell osv. Fansen var också helt galna och hängde på tågstationerna när vi kom dit, och i hotell-lobbyna. Det var kul att få uppleva, och jag hoppas på att få komma dit igen.

Många i bandet håller på i andra band. Ser ni detta som nåt naturligt eller brukar det leda till konflikter?
Det har aldrig lett till konflikt i vårt fall. Det är klart att man måste få utlopp för sitt behov av att spela med andra musiker, och andra stilar också. Så länge man kan göra vad man ska med Darkane så får man syssla med vad man vill vid sidan om.

Vad tycker ni om att band som The Poodles och Lordi har haft så stora framgångar inom schlagervärlden?
Kul för dom, men det är inget som påverkar mig. Jag är inget fan. Schlagerträsket behövde dock något som rörde om bland allt fjolleri.

Till sist, var händer i Darkane-lägret inom den närmsta tiden?
Vi ska lira på Graspop-festivalen i Belgien på midsommarafton. Senare i sommar spelar vi på en festival i Italien också, och innan dess ska vi förhoppningsvis ha skrivit lite nya låtar så att vi kan lira in en platta vid årsskiftet eller däromkring.