Var det lite svårt att vakna i morse? Nästa gång som dylikt inträffar - sätt igång denna veckans lista så garanterar jag att du vaknar. Alternativt får en sprängande huvudvärk. Denna veckans lista är en hyllning till musik som exekveras av band som är mästare i rens. Det kan tyckas att det är enkelt att leverera musik som karakteriseras av att ränna rätt in i en vägg av valfritt beständigt material. Det är det inte. Att kunna lira fort och hårt är det många som kan däremot - att skriva minnesvärda låtar fyllda till bredden av memorabilitet är en helt annan sak. Banden som är representerade i veckans lista är samtliga extremt duktiga på detta.
Vi kör.
Vi öppnar lite käftsmällsartat med ORIGIN och ett nummer från deras senaste skiva "Omnipresent". Jag minns med glädje bandets konsert på Stengade 2012. Maken till mosning har jag sällan varit med om. ORIGIN är ett band som det är lätt att avfärda som ett gäng som "bara" blästrar på. Till stora delar är det så, men senaste skivan är ett exempel på hur bandet verkligen har flyttat fram gränserna för sitt musikaliska skapande. Men det tar tid att upptäcka. Ta gärna den tiden på er och jag garanterar att ni kommer fatta bandets genialitet.
PSYCROPTIC är ett fantastiskt band från West Hobart, Tasmanien. Jag ser oerhört mycket fram emot bandets kommande skiva. Den är självbetitlad, vilket ger mig stora självan. När band döper skivor efter sig själva, då kan det bli bra - men det kan bli totalt magplask. Om The World Discarded är en fingervisning om hur det kommer att låta så bör bandet inte ha något att oroa sig för. Pisksväng är en term som jag önskar att jag fick tillfälle att använda oftare. Här kan jag använda det med råge. Underbart.
CRYPTOPSY från Montreal lirade för ganska många år sedan på Malmöfestivalen. Jag var där primärt för att kolla in TESTAMENT och fick på köpet en uppvisning i bastrumsmatter av den grövre kalibern. Då föll det platt för mig. Tack och lov uppskattar jag bandet bättre nu. Boden heter låten. Jo, jag skulle kunna tramsa hur mycket som helst om låttiteln, men nöjer mig med att konstatera att det är gött röj genomgående.
DECREPIT BIRTH tar för lång tid på sig mellan skivor. Jag lyssnade i stort sett sönder "Polarity" från 2010. Riktigt bra skiva. Sedan dess har det varit tyst från bandet på skivfronten. Jag såg bandet i New York för 3 år sedan. Magiskt bra. Solar Impulse blev från lyssning ett en favorit. Framför allt gitarrarbetet imponerar.
Traitors från skivan med samma namn. Den är tung på skiva. Live växer den ytterligare, det tror jag nog de flesta som sett bandet kan skriva under på. Jag minns gärna tillbaka till bandets konsert på Full Of Hate-turnén i Göteborg 2012. Pulvriserande var ordet.
Gott folk - denna vecka har fredagslistan festivaltema. Och det är inte vilken festival som helst som vi sätter under lupp, utan vi har valt att avhandla klassiska Maryland Deathfest som i år faktiskt firade 11-årsjubileum. Maryland Deathfest hålls varje år i Baltimore (så nu kan ni skriva upp ytterligare en grej som staden är känd för än "The Wire" och Johns Hopkins sjukhuset) på Memorial Day helgen.
Så här sammanfattar festivalen sig själv:
The concept of MDF is simple: to bring to the United States the best and most extreme bands the underground has to offer. Never conforming to trends, or being limited by genre restrictions, MDF is a showcase of what extreme music, both new and old, is capable of. With an emphasis on diversity, the festival brings together the very best death metal, grindcore, doom, thrash, hardcore, black metal, and experimental bands from all around the world. With bands from all over the U.S. and Canada, and exclusive fly-ins and rare appearances from some of the most in demand bands from Europe, Australia, and Japan, the diversity of the lineup is only surpassed by the diversity of MDF's rabid fan base, who annually travel from all over the world for a weekend of fun and music. Since MDF's inception in 2003, festival organizers Ryan and Evan have continued to strive to bring together some of the most legendary bands in the scene and some of the most talked about up-and-coming bands in the underground for an unparalleled experience. Combining the DIY attitude of two metal fans who are actually part of the scene instead of trying to exploit it, with a refreshing professional touch, MDF is year after year given high marks for being one of the best run and most organized festivals around.
Att festivalen har överlevt år efter år har i alla fall till viss del att göra med att arrangörerna har bokat en räcka verkligt imponerande band. Det var inte lätt att välja ut 10 akter att ha med på listan kan jag säga, haha! Om jag droppar namn som DYING FETUS, NECROPHAGIST, SUFFOCATION, PHOBIA, ROTTEN SOUND, MISERY INDEX och THE RED CHORD och sedan berättar att dessa band är tagna från de två första åren festivalen hölls och att de inte är med på min del av listan då fattar ni att festivalen heter duga.
Men nog ordat om vilka band som inte finns på listan, vi kör igång med Susannes del av listan tycker jag!
Ja hujedamej som Lina i Emil i Lönneberga skulle säga - vilken öppnare Susanne har valt med låten Boden. Introt är lika hårt som knäckande bra. Jag har själv ett gott öga till denna låt som, rätt gissat, har väldigt lite med orten Boden att göra. Enda geografiska referensen som nämns är Dorchester, en del av Boston, ivrigt beskriven av bland andra Dennis Lehane. Så nu vet ni det. CRYPTOPSY är ett band att hålla ögonen på om man gillar musik som strävar efter att mosa snarare än hacka, haha!
Jag retade Susanne (fast bara lite) för att hon inte kunde avhålla sig från att ha med en låt av DISMEMBER. Nu är det sorgligt upplösta dödsgänget så pass bra att det egentligen inte behövs någon ursäkt för att ha med en låt från bandets diskografi. Att det dessutom är ett av Susannes absoluta favoritband gör det än mer giltigt. Susanne har dessutom fått in en snygg referens till skräckfilm i valet av låt - The Hills Have Eyes vars första version kom 1977 i regi av Wes Craven. En nyare version av filmen kom 2006. Så nu vet ni det. Och låten är ju prick så bra i vanlig ordning när det gäller DISMEMBER att det blir lite jobbigt att tänka på att bandet inte finns mer.
Ett trevligt band från Glasgow, Scotland. Detta är ren rens med viss finess. Kommande skivan "Peace Was Never An Option" är inte helt tokig, det kan jag avslöja. Föregångaren, och skivan som Susanne har valt Gainsayer ifrån, "No Tolerance For Imperfection" är inte dum den heller. Jag går ju igång på dylik musik, det vet ni ju sedan innan, och här bjuds det på finfint tekniskt triumflir i den högre skolan då precisionen i gitarrerna och baskaggarna är saliverande och så tajt att vi inte kan få in ett frimärke mellan instrumenten. Underbart.
Tjo! IMMOLATION, dyrkat av många, respekterade av fler bjuder upp till meckdans i God Complex från "Kingdom Of Conspiracy" en skiva som av många hålls som den bästa death metalskivan i år. Och den är grymt vass. Mer säger jag inte ;)
Susanne avslutar sin del av listan med makalösa MARDUK. Fy fan vilken oerhört bra skiva "Serpent Sermon" är. I dagens mer än lavinartade lyxproblemsgrundande utgivning av metalskivor hade jag glömt hur bra skivan är då det har snurrat så extremt mycket annan metal i lurarna att jag inte hade lyssnat på plattan på ett tag. Och så kommer titellåten och påminner om att detta är black metal as fuck. Underbart.
-Pausfilm-
SAPROGENIC är ett tekniskt brutalt death metalband från Detroit Michigan. Vi hade med detta gäng när vi körde Michiganlistan för ett tag sedan. Men det skiter jag i, för detta gängs musik är så väldans bra att det liksom inte kan bli för mycket av den. Kolla hemskt gärna in senaste given "Expanding Towards Collapsed Lungs" från vilken jag valt titellåten - den skivan är inte alls tokig.
Sverigeaktuella ABORTED (de lirar i Köpenhamn på måndag tillsammans med THE BLACK DAHLIA MURDER på Lilla Vega) rockar loss med en klämkäck dänga betitlad From A Tepid Whiff från alldeles förträffliga renssmockan "Global Flatline", en skiva som om ni frågar mig var en stark återhämtning från bandet efter några inte så bra alster. Och ja, de är lika tajta live som på skiva - alltså ett riktigt band till skillnad från så många andra, haha!
Med sin sköna blandning av grindcore och crust har TRAP THEM fått lovord (med rätta) från ganska många recenseter. Själv gillar jag bandet från Seattle riktigt mycket. Det är imponerande hur bandet lyckas kombinera rens, sväng, desperation, vrede på det sätt de gör i Fucked As Punk från "Sleepwell Deconstructor" och sammanfoga elementen till en minst sagt imponerande helhet.
Någon mer som längtar efter nytt material från detta gäng? Tänkte väl det. Tills dess att sådant kommer så får väl vi nöja oss med att blästra trumhinnorna med exempelvis Grand Gathas Of Baal Sin från "The Epigenesis".
Vi avslutar listan med CARCASS som, om ni missat det, gjort en satans comeback med skivan "Surgical Steel". Dra igång, höj volymen tills den går i taket och bara njut.
Kanada - ett land som lever litegrand i skuggan från sin stora granne i söder. Kanada har enligt Metal Archives hela 1, 354 aktiva metalband. Därför tänkte vi att vi skulle avhandla några av dem i veckans lista. Att landet har en region som heter Saskatchewan skadar ju inte heller. Jag sökte faktiskt jobb i den regionen en gång. Biblioteket i Macklin, Saskatchewan, sökte nämligen bibliotekarie. Jag vet inte vad som for i mig, men jag sökte tjänsten på huvudbiblioteket. Värt att veta om Macklin: staden har ca 1500 invånare, och är hemvist för de årliga världsmästerskapen i Bunnock.
Det ni.
Jag fick, som ni säkert har räknat ut, inte tjänsten. Frågan är om jag hade trivts, haha!
Något som däremot är mycket lätt att trivas med är landets musikscen. Susanne och jag bjuder denna vecka på 18 låtar från band som härstammar från Kanada.
Så, jag tänkte att vi öppnar med lite teknisk döds och ARCHSPIRE från Vancouver. Bandet har endast en skiva på sitt samvete, 2011 års "All Shall Align". Prima tekniskt dödsmeck om ni frågar mig, och jag väntar ivrigt på att bandet ska släppa nytt. Ghosts Of Silent Tongue är låtvalet.
BARRA ZUL lirar enligt egen utsago melodisk skräckgrind. Ganska bra beskrivning, för även om tyngdpunkten ligger på rent råröj och rikligt med pig-squeals i de vokala övningarna så bjuder grabbarna från Halifax, Nova Scotia, på en hel del nyanser i sin musik. Från 2012 års "In Darkness We Wait" har jag valt The Lament Configuration.
THE AGONIST - ett relativt välkänt gäng från Montreal. Jag har länge propagerat för det bandets förträfflighet. Värt att kolla in är bandets andra skiva "Lullabies For The Dormant Mind". Förra året kom "Prisoners" en även den en bra skiva. Framför allt imponeras jag av Alissa White-Gluz vokala spännvidd. Kör på med lite metalcore och OBEY THE BRAVE från Montreal/Ottawa. Ett helt ok band faktiskt, även om jag nog inte skulle räkna med att bandets musik peakar på originalitetsskalan, haha! Live And Learn är ju inte heller den mest nyskapande av titlar eller hur? Nä, precis.
UNEXPECT är ett band från, rätt gissat, Montreal. Faktum är att den staden har en mycket intressant musikscen, bara så ni vet. UNEXPECT lirar mycket skruvad musik. Basen är i metal, men bandet experimenterar gärna med en del annat. In Velvet Coffins We Slept ger förutom de obligatoriska vampyrvibbarna, också en låt som spänner över grottröj till mer finstämda partier. Intressant.
BENEATH THE MASSACRE och The Hunt. Det här är ganska kul - både jag och Susanne hade valt den låten från det, rätt gissat, montrealbaserade bandet. Helt oberoende av varandra. Säger en del, haha! Här är det bröt som gäller, och jag gillar det mycket kan jag säga.
Regina är Saskatchewans kulturella och kommersiella centrum om man ska tro Wikipedia. Därifrån kommer finfina INTO ETERNITY. Jag har valt min absoluta favoritlåt av bandet, Severe Emotional Distress, från skivan "The Scattering Of Ashes". Jag har skivan i fysisk form också. Ja, du glade - de här grabbarna kan lira. Det tror jag ni kommer märka rätt fort, haha!
FUCK THE FACTS från Quebec är en mycket intressant experimentell grindcoreorkester. Jag uppmanar er verkligen att följa bandets framfart då de sannerligen är något extra. Lifeless från "Die Miserable" är en första klassens låt kan jag säga.
Pickering, Ontario är hem för 88,721 personer, däribland medlemmarna i brutala deathcoreensemblen I, THE DESTROYER. Bandet har inte släppt någon fullängdare, men två EP:s har detta unga band hunnit med. Från "Spectres" har jag valt Armageddon.
- Paus -
Sen kommer de - CRYPTOPSY, likt en montrealsk rivningskula. Bara att gratulera Susanne till valet av låt i Two-Pound Torch. Du glade vilket härligt ös! SOULSCAR kommer från Vancouver och har hunnit med att släppa tre fullängdare. Jag har missat dem helt, men det är kanske inte så konstigt då melodisk dödsmetall ju har exploderat sedan mitten av 2000-talet. Det låter inte helt oävet får jag säga, även i fall jag stör mig storligen på ett visst gitarrljud i låten The Hurt Plains.
BEYOND CREATION är det ojämförligast med intressanta band som har kommit ut från Kanada på senare år. Jag har ju tjatat mig hes om bandets förträfflighet och måhända att ni tycker att jag har frestat nog på ert tålamod när det gäller att propagera för bandet från, rätt gissat, Montreal. Men vet ni, det skiter jag i då 2011 års "The Aura" är ett av de tajtaste och mest välkomponerade album som har släppts. Susanne hade kunnat välja i princip vilken låt som helst från skivan, nu blev det No Request For The Corrupted som bör får er att yra runt i yster ringdans.
Sen, banne mig, plockar Susanne fram AETERNAM och den stora episkheten. Detta är inte alls dumt mina vänner, det måste jag säga. En musikalisk mustighet som får i alla fall mig att förnöjt stampa takten med ena foten i alla fall. Från skiva nummer två från bandet som är bördigt från Quebec City, "Moongod" har Susanne valt titellåten.
QUO VADIS är ett band vars namn jag kommer att lägga på minnet då deras Silence Calls The Storm fick mig att haja till. Riktigt bra från bandet som härstammar från Amos/Abitibi som ligger i Quebec.
KATAKLYSM känner nog en hel del av er till. De har ju turnerat rätt rejält de senaste åren. Jag har sett bandet minst en gång och tyckte att det var ok. Melodisk döds som inte behöver skämmas för sig får ni i Prevail. Och rätt gissat, bandet är från Montreal.
Devin Townsend. Ja, precis. Jag behöver väl inte säga så mycket mer än att det blir skruvat och riktigt tramsigt roligt när denne ystre galning stämmer upp till ringdans som ledare i STRAPPING YOUNG LAD i Detox? Trodde inte det heller. Vancouver var hemvisten för bandet som numera är splittrat.
Susanne dribblar vidare med IMMERSED från Ottawa. Teknisk döds, jo jag tackar. Det är trevligt under hela 4:13 som In The Ire Of Creation varar.
Susanne avslutar hela listan med något så speciellt som melodisk musik. Svårt beroendeframkallande kan jag lova. Jag har lyssnat mer än vad som är bra på BOREALIS från Organgeville i Ontario. Det är snyggt av bara fan kan jag säga i Words I Failed To Say.
Malmöfestivalen avslutades med en helkväll metal och punk på Mölleplatsen, och med en rätt hyfsad line-up såg jag och mina polare fram emot en kväll med hög volym, headbanging och några kalla ner i strupen.
Att metal och punk är något som drar stor publik märktes när vi dök upp på Mölleplatsen lagom till Cryptopsys gig. Gruppen har nu en närmast legendarisk status för att närmast spotta på hastighetsgränser, och de drar igång med en närmast halsbrytande speed. Sångaren vrålar sig sönder och samman, och de båda gitarristerna gnider strängarna med en grym frenesi. Ändå har jag extremt svårt att uppskatta bandet - mycket beroende på att ljudet är så fruktansvärt dåligt att all teknisk briljans går mig helt förbi. Visst det går fort men om det enda man hör är de supertriggade baskaggarna och inte så mycket av resten blir det inte så kul i längden.
Jag hade verkligen sett fram emot att få se Soilwork, men på grund av ett olyckligt ryggskott på sångaren Björn "Speed" Strid tvingades bandet ställa in. En initial besvikelse övergår i glädje när jag får reda på att ersättningsband blir Darkane! Glad i hågen styr jag mina steg mot Mölle 1, och jag blir inte besviken om jag säger så! Bandet kommer ut och smäller på med "Godforsaken Universe" efter introlåten "Amnesia of the Wildoerian Apocalypse". Den senaste turnén i USA verkar ha gjort bandet ännu bättre än innan för det är snabb, teknisk och vansinnigt tajt metal som avfyras mot publiken.
Att bandet dessutom verkar vara grymt spelsugna gör ju inte saken sämre. Under en timme går bandet från klarhet till klarhet. Det enda som drar ner konserten lite är att Klas gitarr lägger av en bit in, men det är så snabbt fixat att det knappast märks. Om några förtjänas att nämnas speciellt är det gitarristen Christofer Malmström som har en ruggig teknik och grymma solon, och trummisen Peter Wildoer som är en urkraft bakom sitt trumset. Grymt kul och konserten får mig att se fram ännu mer emot bandets gig på Tivoli nästa måndag - då förhoppningsvis "Speed" ska vara frisk nog för att Soilwork kan spela.
