Fredagslistan 2013, vecka 46: Covers!

Denna vecka tar jag upp ytterligare ett känsligt tema, nämligen covers. Covers, och framför allt att lira dessa, har ju ett skamfilat rykte och många ser nog framför sig en publik (aspackad så klart) som skrålar med till Living Next Door To Alice, Knocking On Heaven's Door eller Änglahund. Kort sagt - musikalisk misshandel av låtar. Men vad händer när verkligt begåvade band eller artister gör versioner av andra akters musik? Jo, det kan bli pannkaka (såklart) men det kan lika gärna bli fina versioner av låtarna. Ibland, ytterst sällan, kan coverversionen överglänsa originalet. Jag ska, självfallet, fokusera på de bra versionerna. I sann disclosureanda så får ni såklart även originallåtarna efter coverversionerna.

Vi kör.

MAIDEN UNITED är ett gäng med namnkunniga musiker som gör akustiska versioner av IRON MAIDENs musik. Och detta är riktigt kul, och bra! Bandet har, såklart, godkännande från Steve Harris att göra detta, och när det låter så pass bra om detta gäng så ser jag verkligen ingen anledning att inte digga loss till finfina versionen av Only The Good 
Die Young från "Seventh Son Of A Seventh Son".

Ni såg den komma en mil bort eller hur? Tänkte väl det. EVERGREYs skamlöst kommersiella kapande av I'm Sorry som ju gjordes av Dilba i originalversionen. Detta passar ju bandet som handen i handsken. Vemodigt, teatraliskt och bombastiskt var originalversionen (faktiskt). Bara att sätta till distade gitarrer och så var det färdigt. Och det låter ju inte helt tokigt om jag säger så.
PANTERAs version av BLACK SABBATHs Planet Caravan ligger sist på "Far Beyond Driven" en av de bänghårdaste skivorna som har producerats inom metal. De hade till och med en disclaimer om att låten inte skulle ses som ett avvikande från bandets inriktning och om man inte gillade låten så kunde man ju ge fan i att lyssna på den. Haha - klockrent!

IN FLAMES tog sig an Land Of Confusion av GENESIS. Det hade såklart varit mycket mer intressant att höra bandet ta sig an en annan, bättre, låt från när GENESIS fortfarande lirade progressivt men som en stunds förströelse funkar ju detta alldeles utmärkt tycker jag.

Ja! HELLSONGS - detta är ju bara så bra. Bandet har gett ut ett gäng skivor där de i sann loungeanda tolkar (och här handlar det verkligen om att tolka originalen) väldigt kända metaldängor. Det är väl värt att investera några minuter åt bandets övriga diskografi. Till listan har jag valt bandets tolkning av MEGADETHs Symphony Of Destruction bara för att den är så jävla bra.

Vi hoppar över till detta hyfsat välkända band. METALLICA har ju alltid varit ett band som lyssnat på en hel del musik. De har också gjort väldigt många covers. Jag har alltid varit oerhört svag för bandets version av Blitzkrieg. Originalbandet hette samma sak. Originellt.

Nu blir det slakt! SOILWORK mosar sig igenom Burn av Deep Purple. Denna version innehåller två-takt, blastbeats, skriksång, kvinnlig sång, dubbeltramp. Rätt gissat, originallåten innehåller inget av detta, haha!

Detta kan vara bland det dingaste jag hört - THERION gör en ultrateatral och därmed extremt skitnödig version av ABBAs Summernight City. Döm själva - för egen del tycker jag detta är lika frånstötande som fascinerande.

 DEAD KENNEDYS låt Nazi Punks Fuck Off har ju befunnit sig väldigt många år i NAPALM DEATHs låtlista. NAPALMs version är, såklart, mycket bättre än originalversionen. Eller så kan det ju vara så att jag uppskattar NAPALM DEATH så oerhört mycket mer än DEAD KENNEDYS, haha!

Johnny Cashs version av NINE INCH NAILS Hurt får avsluta listan av den enkla anledningen att det är världens bästa cover. Jag menar det verkligen - denna version är för mig själva sinnebilden av hur fantastisk en coverlåt kan bli när någon med samma närvaro som Johnny Cash hade i rösten tar sig an en låt med sin fulla auktoritet. Detta är inte musik - detta är magi.






/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 46: Covers!

Steve Hackett i Köpenhamn

Steve Hackett spelade i Köpenhamn igår, det var en sån där dag då precis INGENTING gick fel.

Jag var tidigt på plats utanför Amager Bio och träffade Steve när han kom. Jag fick en autograf på min "The lamb lies down on Broadway"-vinyl, men kameran klickade när vi poserade för en bild ihop. En dansk gentleman jag nyss stått och pratat med hade dock tagit en bild på oss så det löste sig. En bekant från Sweden Rock-boarden hade ingen biljett, jag hade sms-kontakt med honom och höll utkik efter biljetthajar men det fanns inga sådana. Han åkte in ändå och vi bytte ett par ord. En stund efter att jag kommit in gled han förbi mig med ett stort leende - han hade lyckats ordna en biljett. Det blev jag oerhört glad för.

Jag hade stått utanför sedan runt 15.00 vilket betalade av sig vid insläppet, jag var först in och satte mig längst fram mitt emot scenen, precis nedanför Steve. Inga störande moment under konserten, någon enstaka överförfriskad person men de få tjut som kom från honom möttes med ett leende från bandet. I övrigt en somber tystnad i låtarnas lugna passager, alla var där för musiken.

Och låtlistan sen. Stundtals var det så bra att man kunde blunda och vips vara på Bristol Hippodrome 1973, Empire Theatre i Liverpool 1975, eller på Earls Court i London 1977. Bandet var så bra att det var löjligt, Nad Sylvan på sång gör texterna en rättvisa som jag har svårt att se att en ålderstigen Peter Gabriel skulle göra idag, trummisen Gary O´Toole spelade så bra att det var löjligt. Jag njöt mer än jag njutit på många år, och njuter i sinnet fortfarande av att ha fått se en konsert inledas med den fenomenala Watcher of the skies för att sedan fortsätta med den allra vackraste musik som världen sett, låt efter låt, ton efter ton. Jag visste att de skulle köra The lamia vilket är min favoritlåt från "Lamb" och jösses Amalia vilken version det bjöds på.

Och Supper's ready sen. Ett magnifikt stycke konsert blev ännu bättre av att den kanske mest legendariska av alla GENESIS-låtar framfördes i sin helhet. Jag var mållös, upprymd och satt nästan som i koma.

Man går som på moln, en oerhört behaglig känsla dröjer sig kvar i kroppen efter en konsert som den här. Tur det är fem dagar tills jag står i London och ser och hör FISH sjunga Script for a jester's tear för mig. Jag hinner låta känslan falna lite för att sedan bli återuppbyggd då.

For now: The lamia.

/Alex

Blandade nyheter

Det är en händelserik vecka, minst sagt. KISS släpper en ny skiva, IRON MAIDEN släpper biljetter till Stockholmsgiget i juli 2013 och NIGHTWISH har gått och blivit med ny sångerska.

Jag läste igår att Nightwish häromdagen gjorde en spelning utan Anette då hon åkte in på sjukhus. Jag blir så SJUKT irriterad och förbannad över denna vår tids farsot - band är inte längre medlemmar, de är varumärken. Kiss sminkar upp en trumtekniker, ALLMAN BROTHERS spelar utan Gregg Allman, allt för att showen måste fortsätta. Jag hade själv blivit sjukt besviken över att behöva se en dylik konsert, och jag förstår att Anette inte tyckte det var vidare roligt att bli ersatt. När pressmeddelandet så kom igår så stod det dock klart att det inte var en "spur of the moment"-grej, det måste ha varit åtminstone lite planerat. I vilket fall - de var bra på skiva med Tarja men live kunde/kan hon ju inte sjunga om det så vore det sista hon gör, de blev bättre med Anette på den första skivan men även där brast det emellanåt live. Efter det senaste bottenskrapet "Imaginaereum" och det faktum att Anette är borta så släpper åtminstone jag Nightwish nu. Tack och adjö.

Kiss och "Monster" då. Ja, jag gläds med alla som lyssnar och tycker om den. 2012 blir det dock för min egen del den första gången sedan 1987 som jag medvetet avstår från att köpa en ny Kisskiva i samband med släppdatumet. Möjligen blir det ett köp när den står i reahyllan på Ica Maxi i vår, fast egentligen är det såklart meningslöst att lägga ut pengar på något som man inte tycker om. Det skulle dock kännas konstigt för samlaren i mig att inte ha fullsortiment i den egna butiken. Synd, sa räven, åt en gris.

Till sist, STEVE HACKETT gör en GENESIS Revisited II och turnerar med detta i vår. Hela Supper´s ready skall spelas tillsammans med massor av annat gammalt mys. I maj hittar ni mig troligtvis på Hammersmith Odeon i London. Detta kan jag bara inte missa. Med riktig tur får han förvisso ihop spelningar även i det karga norr, och då blir det istället fler spelningar för min del. Jag återkommer med info.

/Alex

Neal Morse - Momentum

 

Att jag gillar NEAL MORSE torde inte komma som någon överraskning. En mångsidigare, intelligentare och ödmjukare musiker får man leta efter. Varje skiva och konsert med honom eller något av banden han är inblandad i är en ren fröjd för det kräsna sinnet. Hans nya alster "Momentum" avviker inte från denna trend utan cementerar snarare hans topplacering hos många i proggvärlden. De första fem låtarna. alltså den första halvtimmen, är en stilstudie i hur man skriver bra välspelad musik med vackra melodier och tänkvärda texter. Den sjätte låten, alltså den andra halvtimmen, heter World without end och är kort sagt ett knippe magi. Trettiofyra minuter klockar den in på, fylld med Neals alla underbara signum men även fina hyllningar till bland andra GENESIS. De andra låtarna är det absolut inget fel på, men det är World without end jag ständigt återkommer till. Den innehåller verkligen allt jag kan önska och lite till.

/Alex