Jag fick lite feeling av Susannes grottande i kroppsvätskor och gick och funderade länge och väl på ett tema som gärna fick sträcka sig över flera listor. Som ni förstår av rubriken ovan så kom jag på det, haha!
De sju dödssynderna är något som förekommer inom katolicismen, och som varande ateist och ej medlem av någon kyrka har jag ju inte någon direkt koppling till dessa, annat än att jag - såklart - såg filmen "Seven"när den kom.
I vilket fall kändes dock ämnet tillräckligt kittlande för att jag i alla fall skulle undersöka om det gick att göra sju listor. Det gjorde det.
På Wikipedia kan vi läsa följande om lust:
Lust, orlechery(carnal "luxuria"), is an intense and uncontrolled desire. It is usually thought of as uncontrolled sexual wants. However, the word was originally a general term for desire. Therefore, lust could include the uncontrolled desire for money, food, fame, or power.
In Dante'sPurgatorio, the penitent walks within flames to purge himself of lustful thoughts and feelings. In Dante'sInferno, unforgiven souls of the sin of lust are blown about in restless hurricane-like winds symbolic of their own lack of self-control to their lustful passions in earthly life.
Vill man grotta ner sig ytterligare (och det ville jag, haha!) så får vi också reda på att Asmodeus - en demonkung - anses vara ansvarig för just denna dödssynd.
Asmodeus. Ja, ni ser ju hur jävla lustfylld den gynnaren är.
Vi kör.
Tjolahopp! Det är ju lätt att tycka om GRAVE som, även om bandets musik har stagnerat något på senare år, har bjudit på en hel räcka finfina låtar. Till veckans lista har jag valt en låt från skivan som kom 2008 "Dominion VII". Det fina med GRAVE är att de vet vad de sysslar med. Även om bandet väljer att köra vidare på en formel som spikades för bra många år sedan har de en så pass hög lägstanivå att det finns minst en handfull riktigt bra låtar på varje skiva. Det glasklara valet till veckans lista: Sinners Lust. Lägg gärna märke till det synnerligen SLAYER-lika superwailandet på gitarren i introt!
Jag tänkte att jag måste ju ha med i alla fall en långsam låt i listan, och valet föll på ANATHEMAs ...And I Lust från "Pentecost III & The Crestfallen EP". Liverpoolbandet har varit igång ett försvarligt antal år - 26 för att vara exakt - men har inte seglat in på radarn för min del förrän nu. För att de i alla fall i början av sin karriär lirade doom, en genre jag bara har börjat sniffa på egentligen. Det är mycket sorg och pretentiösa anslag i denna låt. Att recitera hör ju definitivt till pretentionsarsenalen om ni frågar mig. Jag uppskattar verkligen den organiska produktionen som verkligen har sin charm.
Organisk ljudbild är inget som franska AGRESSOR sysslar med, även om fransmännens death metal inte hör till den fullständigt söndertriggade sorten, utom såklart trummisen Romain Goulons bastrummor. Detta är typ A death metal av europeiskt snitt efter den första vågen. Men helt utan förtjänster är det inte. Lust Of The Flesh har ett gött driv och fint gitarrarbete från Andramelech (jag tror inte det är hans dopnamn) och Alex Colin-Tocquaine.
Jomenvisst - jag drämmer till med lite ASPHYX, ett band som jag uppskattar men inte har fallit helt och hållet för. Bandets fina blandning mellan death och doom har dock renderat i att bandet har byggt upp en solid fanbas om jag säger som så. Bandets medlemmar har CV:n som talar för sig själva, och också säger en hel del om genrens problem i att behålla fasta sättningar under längre tid, haha! The Incarnation Of Lust är tagen från bandets 90-tal och "The Last One On Earth" som kom 1992. Lägg gärna märke till Bob Bagchus trumspel som lämnar en del att önska men som ändå har sin charm.
Jag avslutar listan med verkligt klassiska SODOM som tillhör åldermännens skara. Bandet drog igång redan 1981. 1987 släppte bandet "Persecution Mania" med sättningen Tom Angelripper på bas/sång, Frank Blackfire på gitarr och Chris Witchhunter på trummor. På skivan finns det en finfin låt betitlad Sodomy And Lust som minst sagt är en trallvänlig dänga. Jag blir glad varenda gång jag lyssnar på låten och den har fått ett försvarligt antal lyssningar den senaste tiden. Jag älskar bandets goda anslag att breaka vid refrängen för att riktigt hamra in att låten verkligen heter Sodomy And Lust. Sticket är helt fantastiskt och bara lyssna på hur Witchhunters pukor låter!
göra fredagen till den inläggstätaste dagen denna veckan och berätta att jag har satt ner nya skivor på avdelningen idag.
Utan gradering:
ASPHYX - "Deathhammer". Är precis vad titeln så nätt antyder en death metalplatta som levererar utan pardon. 90-talsproddningen gör att jag dyrkar än mer.
I, THE BREATHER - "Truth And Purpose". Metalcore. Är det bättre än AUGUST BURNS RED frågar sig den uppmärksamme bloggläsaren? Nej, det är det inte.
VILDHJARTA - "Måsstaden". Rejält meckigt, nedstämt av bara helvete. Magiskt bra i vissa stunder. Matigt, så det är tur att vi har 4 veckors lånetid på skivor nuförtiden, haha!
BORKNAGAR - "Urd". Henke gav den en 10:a. Jag ger den en stark 7:a.
Gemensamt för skivorna är att de inte finns på Spotify. Det ni.
Veckans vackraste dag är här igen! Fredag och tillika fredagslista. Vi tar igen oss efter utflykten till Tyskland i förra veckan och klipper till med en helt vanlig otematisk lista idag. Jag inleder med en för mig alldeles ny bekantskap som lystrar till namnet GOROD. Dessa franska filurer spelar en sorts teknisk dödsmetall med klart godkänt sväng. Låten The Axe of God inleder således och jag kommer på mig själv med att faktiskt uppskatta den lugna passagen med gitarrsolon och what not. Sådant händer inte alltför ofta på de här breddgraderna ska tilläggas. Nästa band till rakning är ASPHYX och en låt från albumet "Death... the Brutal Way". Det nya alstret "Deathhammer" som i skrivande stund inte existerar på Spotify är ännu ett par snäpp bättre och därför blir det obligatoriskt besök på youtubeklippet här nedanför. Att inleda med frasen: "This is true death metal, you bastards!" ger ju också klara charmpoäng i min bok!
Vi vandrar vidare i floran av band som börjar på bokstaven A med ARSIS och ANOREXIA NERVOSA. Belgisk black (den onda kusinen till Belgian Blue?) och norsk thrash följer i form av ENTHRONED och NEKROMANTHEON. Sedan lugnar vi ned oss några hekto med DÅÅTH och ett kanske otippat inslag i min del av listan: stonergungiga ORANGE GOBLIN. Överraskande bra trots avsaknad av såväl tvåtakt och growl som häxvrål och blastbeats. Efter detta livsbejakande inslag får vi dyka ned i eländets bottenlösa brunn en sväng för att få lite balans i innerörat. INDIANs The Fate Before Fate gör det jobbet väldigt bra tycker jag. (Kanske är inte ordet fate det jag i första hand förknippar med den här låten dock...)
Mysputtriga ALCEST får den äran att avsluta med vackra och vemodiga Faiseurs De Mondes. Hade min franska varit bättre skulle jag kunnat dechiffrera titeln men nu får jag istället gissa hej vilt och jag sätter en peng på att det handlar om någon form av skogsromantiska utsvävningar. Aternativt alltings förgänglighet. Alternativt livet/döden/dimma/fjärilar. Well, hur som helst är det väldigt fint och ohårt.
Rond två inleds med två SLAYER-dängor från klassiska "Seasons In The Abyss": War Ensemble och Spirit In Black. Kan tänka mig att Martin hade svårt att välja och således drog med båda två. Och varför inte, de är ju sanslöst bra. Något mer som faktiskt är sanslöst bra är BARREN EARTHs nya platta "The Devil's Resolve". Jag hörde den häromdagen och tänkte att spår nr 3 - Vintage Warlords hade kunnat passa in bra i min del av listan.
Tur för er att jag inte tog med den säger jag för nu går Bensch fullständigt batshit crazy och drämmer till med hela skivan i ett enda svep direkt efter SLAYER! Total anarki med andra ord. Ja, med en såpass bra skiva är det bara att gilla läget. Jag misstänker starkt att de här låtarna har gått varma den senaste veckan i det Benschska hemmet, eventuellt till grannarnas fasa och/eller stumma beundran. Om detta kan vi dock bara spekulera.
Nå, vad är grejen med de här finländska BARREN EARTH som är så fantastiskt då, undrar ni. Jo, det ska jag säga. Det handlar alltså om progressiv metal av det bättre slaget och vi kan inledningsvis notera ett visst släktskap med OPETH men (och med risk för att svära i kyrkan nu) det här tycker jag är bra mycket bättre. Här fläskas det oblygt på med diverse olika musikaliska element som kanske inte borde passa ihop vid första anblicken: growl, 70-talssväng, folkmusiktralliga melodislingor, lite doom, lite döds, lite tjusiga riff, några skira ljudmattor á la skogsromantik (se ALCEST) och så en smula ödesdiger gothkyla på det. Resultatet blir ett originellt och mycket bra album som växer med varje genomlyssning. Ja, det är helt enkelt bara att tugga i sig hela det här finska buffébordet på en gång och se nöjd ut!