The hour of the festival is coming. Juni i år bjuder på inte mindre än tre festivaler för min del, även om jag inte stannar hela tiden ut på två av dem.
Vi smygstartar med en konsert redan på måndag - skräckmästaren JOHN CARPENTER kommer till Köpenhamns nya konserthus för att spela sin filmmusik, komplett med filmvisning. Vi kommer att få höra musik ur Halloween, Christine, Assault On Precinct 13 och Escape From New York bl.a. En höjdarafton.
Sen drar det igång. På lördag nästa vecka drar jag upp till Muskelrock för att se NEON ROSE CHAPTER III igen, det ser jag fram emot. Möjligen kollar jag även in Salem när jag nu kör en bit, men sen bär det hemåt igen för att ladda inför årets upplaga av Sweden Rock Festival. I år blir första gången på många år som jag plockar alla de tre huvuddagarna, och jag recenserar dessutom för BLT/Kristianstadbladet så den som sitter hemma kan ju läsa lite där. Det blir mer Neon Rose Chapter III där, men även 220 VOLT, THE WINERY DOGS, KING DIAMOND, MAYHEM, VANILLA FUDGE, KING KOBRA, MICHAEL SCHENKER och en massa annat. Tidigare om åren har jag ju rapporterat för Helsingborgs bibliotek och denna bloggen, och jag kommer att skriva här igen men det blir inte lika frekvent som tidigare år av naturlig anledning.
Sedan drar jag även till COPENHELL på dennes lördag för att vinka farväl till BLACK SABBATH. Som spök i braxen ska jag även se King Diamond göra en slags intervju på Köpenhamns Stadsbibliotek på eftermiddagen, 50 kronor kostade en biljett och de 200 tog slut direkt. Gäster utlovas, tänk om Hank och Denner dyker upp...och Timi....då dör jag. Rapport kommer såklart även därifrån.
Men vi börjar med John Carpenter nästa vecka. Ja himmel så fint det kommer att bli.
/Alex
Juni annalkas....
A Real Live Christmas, vecka 4
Snowy Shaw: The Liveshow, en recension
Äntligen är den släppt. Boxen med SNOWY SHAWs liveshow, inspelad i Göteborg 2011 och Varberg 2012. Jag var på båda konserterna och har längtat efter detta sedan det begav sig - låtmaterialet, framförandet och den fantastiskt fina scenen i Varberg har saknats i den Bergdahlska samlingen. Det som nu släppts är en box innehållandes en mix av båda konserterna på både dvd och cd. Det som är med på dvd'n är inte med på cd'n och vice versa.
Produktionsmässigt är dvd'n oerhört bra. Man ser när det är live i Göteborg eftersom scenen är mindre och Snowy är ljushårig där, jämfört med Varberg där scenen är större och vi betraktar en mörkhårig Snowy. Detta är dock inget som stör mig, jag har sett betydligt värre klippningar mellan olika konserter (typ OZZY - Live & Loud, IRON MAIDEN - Live at Donington 1992 osv) och det är ändå en av grundpremisserna för själva dvd'n.
Vi får en hög med NOTRE DAME-låtar vilket som bekant (?) är mitt favoritband i Snowys digra karriär, däremot saknar jag både just Notre Dames Vlad the impaler och även OPERA DIABOLICUS´ Blood countess Bathory på dvd'n. Dessa är med på cd'n och jag antar att det är en produktionsteknisk detalj (scenen var väldigt mörk när OD spelade) men oj så synd eftersom detta är den enda gången just detta obskyra band över huvud taget spelat live. Man kunde ju försöka vädja till Snowy att släppa låten på youtube eller något om den nu inte funkade på köpedvd'n, det syns ju onekligen ett klipp i trailern nedan....
Cd'n är också bra, speciellt DIMMU BORGIR-medleyt med låtar från skivan han själv var med på, men i ärlighetens namn är jag inte så himla förtjust i rena livecd's - jag vill gärna ha bild till. Speciellt när ridån går upp, Munsters drar igång och allting är precis sådär magiskt som det ofta blir när Snowy drar igång. Och med gäster som Michael Denner, Andy LaRocque, Pete Blakk och Mike Wead så är inte ett öga torrt i salongen, jag lovar.
Det är för mig en gåta att Sweden Rock Festival inte kört detta. Nu har ni chansen kära festivalledning - skaffa dvd'n och ha med på nästa produktionsmöte. Detta MÅSTE vi få se på Rock Stage, typ kl. 21 på fredagen. Allt annat är tjänstefel.
Köp boxen HÄR!
/Alex
King Diamond i Stockholm
Det kändes ju jäkligt underligt att KING DIAMOND spelade på Gröna Lund häromdagen, men det var icke desto mindre trevligt. Jag stod vid sidan av scenen och talade en stund med Matt Thompson (trummisen), det var en trevlig prick. Så öppnades plötsligt en port och några roddare höll upp ett svart stort skynke varpå jag sprang in i en kö till någon slags åkgrej, och hamnade vid sidan av skynket. Jag lyckades därmed se King komma i full mundering till sceningången. Han klev ur en bil och jag började ta bilder tills vakten tittade irriterat på mig, då sket jag i det. Bättre att bara njuta.
King var snäll nog att ha rotat runt lite i låtlistan. Denna kväll bjöds vi på flertalet mumsigheter; Never ending hill (aldrig spelad live tidigare), The puppet master (aldrig spelad i Europa och inte spelad live sedan 2003), ett medley bestående av bl.a. Tea (inte spelad sedan 1990), Digging graves (aldrig spelad live tidigare) och det akustiska introt på A visit from the dead. Ja fy fan så bra. Speciellt Tea och The puppet master, då fick jag näsblod.
Dessutom hade King med sig kistan igen, den var senast med 1997 och då inte i Sverige. Denna gången kremerade han inte sig själv dock utan det var den räliga Grandma som fick sätta livet till när Cremation spelades. Inte mer än rätt.
Det var som sagt en underlig kväll, att se vår King hylla satan på nöjesfältet tillsammans med vunna kaniner, spunnet socker och åkattraktioner. Jag var väldigt stolt.
Två fina filmer finns på youtube, en komplett och en nästan. Njut.
/Alex
Copenhell - indeed!
Nu är hela lineupen för årets COPENHELL-festival klar, och jösses så mycket godis de har fått med sig. Allt från IRON MAIDEN som headliners ner till fräckheter som OBITUARY och LYNCH MOB längre ner på listan. Stort är även, för min del, BEHEMOTH, ANTHRAX och ZAKK WYLDES BLACK LABEL SOCIETY. Festivalen har ju utökats till en tredagarstjohejsan, och dessutom börjar den redan på onsdagen den 11/6 för att passa med Maidens schema, men som jag skrev förra året - Copenhell är en festival som är stor i det lilla formatet och som innehåller allt jag älskar och hade glömt att jag älskade med en festival.
Det gläder mig att det går så bra för dem, och jag lovar en bra rapport från festivalen när det är dags.
/Alex
När hårdrocken fick slåss
I samband med en facebooktråd drog jag mig till minnes det på vissa sätt mörka 90-talet då den klassiska hårdrocken fick se sig utmanövrerad av andra krafter. Idag är det nästan omvänt. De allra minst populära av 70- och 80-talsband ges ibland lite väl stor plats i hyllningskörer, därför kikar jag tillbaka lite på en tid då IRON MAIDEN fick spela på Kåren i Göteborg, då Metron i samma stad (liknad vid en taskig Silja Line-scen i sagda facebooktråd) huserade DIO, KING DIAMOND och YNGWIE MALMSTEEN och då GLENN HUGHES spelade på KB i Malmö inför knappt 30 personer + en firmafest som inte brydde sig.
När började det? Jag skulle gissa på runt 1993. METALLICA gjorde sin sista sväng på "Svarta Plattan"-turnén och tappade sedan fort en del av suset som omgav dem. Iron Maiden sade farväl till Bruce Dickinson. KISS, som planerat ta sin "Revenge"-turné till Europa med ACCEPT och PEARL JAM som förband var så iskalla att ingen promotor ville ta i dem med tång (två datum i Sverige i maj var preliminärbokade). Accept spelade istället på Mejeriet i Lund, först 1993 då det var utsålt till bristningsgränsen (typ 1100 personer), och sedan 1994 då det var kanske 150 personer i publiken varför bandet valde att inte ens spela fullt set.
Ja, kanske kan man se trenden genom Accept i Lund? Eller kanske genom Iron Maiden - 1992 spelade de i ett halvfullt Globen, 1993 i ett halvfullt Scandinavium. 1995 blev det istället ett förvisso utsålt Kåren, men det blev ändå bara Kåren. KB-hallen i Köpenhamn (kapacitet 3500) hade 1995 knappt 800 betalande Maidenfans. Samma publikantal som när QUEENSRYCHE spelade där ett halvår tidigare dessutom.
Tomt. Ekande tomt.
Samtidigt som detta naturligtvis är oerhört sorgligt så har det ju skapat konsertmöjligheter för oss som var med som för de flesta idag framstår som rent hokus pokus. Att exempelvis Dio, denna ikon inom hårdrocken, spelat på klubbar som Metron i Göteborg eller KB i Malmö är ju nästan direkt underligt. Tänk att SAXON spelat på den gamla Ångfärjestationen i Helsingborg. Det känns obegripligt idag. En av de bästa underligheterna är BLACK SABBATH på Mejeriet 1995. Med Tony Martin på sång och bandets förvisso absolut sämsta skiva "Forbidden" bakom sig körde de nästan två timmar och var så otroligt bra att man inte trodde det var sant. Black Sabbath på Mejeriet. Slå den på knäna farbror Örjan!
När vände det? Jag skulle nog säga att tre faktorer i slutet av 90-talet vände upp och ner på allt igen.
1. Återföreningarna haglade. KISS banade 1996 vägen för återföreningsexplosionen. Aldrig innan eller efter har ett återförenat band fått så mycket kontinuerlig press. "Zeppelin 2007?" säger kanske någon, och absolut - det var hype så det räckte och blev över, men gällde bara en spelning. Inget kan dock mäta sig med de 194 konserterna som det skrevs om i hela västvärlden under ett års tid. Efter detta följde nästa otänkbara återförening: Black Sabbath med Ozzy och Bill. Den varade betydligt kortare dock innan Bill försvann på grund av hjärtproblem, och 1998 såg vi därför Sabbath med Ozzy och Vinny Appice på trummor.
2. Återkomsterna. Band som inte funnits på länge såg möjligheter att börja spela igen eftersom rockfestivaler började skrika efter dem. Sweden Rock gick i bräschen och man kunde any given day på det blekingska höglandet få se både band som aldrig varit i Sverige eller band som inte spelat ihop sedan mormor var ung. För en liten peng dessutom. BUDGIE, CAPTAIN BEYOND, LYNYRD SKYNYRD och även lite mer namnkunniga band som SCORPIONS, WASP och andra hittade en ny marknad där de inte behövde kuska runt i bussar och spela på småklubbar för inga pengar alls. Festivalinflationen som kom i kölvattnet av detta är dock inget jag personligen gillar, och någon gång inom en inte alltför avlägsen framtiden måste det ju ta slut efterhand som band lägger av och artister dör. Men än så länge funkar det.
3. Iron Maiden. Det går inte att överskatta Iron Maidens betydelse för hårdrocken i västvärlden, framförallt i Europa. När Bruce Dickinson kom tillbaka 1999 var det en återförening i mängden men sedan dess har Maiden kontinuerligt bevisat att arenan är deras och endast deras. Nya skivor lite då och då blandas med turnéer som fokuserar på att det var bättre förr. Nya fans får skapa "sitt" Maiden och hylla det på konserter, gamla fans får minnas "sitt" Maiden på konserter med urminnes scener och spektakel. Iron Maiden har dessutom tagit scenen till tidigare nästintill otillgängliga marker som Sydamerika där de lyckats skapa något helt nytt vilket även nyligen uppmärksammats i businessvärlden eftersom Maiden är ett synnerligen framgångsrikt företag.
Fredagsskiva från en replokal 1982
Det är den 19/8 1982. I en lokal som ligger i samma byggnad som Sweet Silence-studion ute på Amager i Köpenhamn repar ett band. De ska snart spela in sin första skiva, en ep som ska komma att bli det allra finaste världen har sett. De har bara gjort en handfull konserter under det knappa året bandet har funnits och medlemmar har kommit och gått. Just denna dag befinner sig fyra personer i lokalen varav åtminstone en verkar vara där i rent kamratligt syfte eftersom han mig veterligen inte alls var med i bandet vid denna tid.
Två tonårstjejer har tagit sig till replokalen. De har lurat i bandet att de är där för en skoltidning, men mest ville de nog träffa gitarristen Hank Shermann som de tyckte var snygg. De lyssnade på repet, och efteråt pratade de med bandet och tog några bilder. Dessa bilder har legat i en byrålåda sedan den dagen. För några år sedan blev jag förärad dessa bilder i samband med att en av tjejerna gick bort. Jag tänkte därför se till att världen får njuta av dem, å hennes vägnar.
Det är alltså någon vecka innan MERCYFUL FATE's första ep ska spelas in. KING DIAMOND är på plats, likaså Hank Shermann och basisten Timi Hansen. Dessutom befinner sig den forna BRATS-trummisen Lars Monroe i lokalen och spelar med bandet. Han var inte trummis vid denna tid vad man vet, men alla var polare med alla så visst kan det ha funnits en tanke med att han var där just den dagen. Tyvärr togs det ingen bild på honom, men i den överlevande (tillika nogsamt daterade) autografboken finns hans signatur med. I sagda bok finns dessutom Hank Shermanns första autograf någonsin, han övade på ett par papper först innan han skrev så "häftigt" han kunde i boken.
I give to you Mercyful Fate 1982, fredagsskivan idag blir därför "The Beginning" som inleds med sagda ep, så tryck igång den och njut av bilderna. Jag är speciellt förtjust i den nedersta bilden som är bland det bästa jag sett i mitt liv.
Copenhell 2013, en recension
Jag hade aldrig varit på Copenhell tidigare men kunde naturligtvis inte låta bli att åka när KING DIAMOND visade sig göra sitt första gig på hemmaplan sedan 2006. Sagt och gjort, biljett köptes och väntan påbörjades. Jag åkte bara på lördagen, jag är för trött för att stå och slösa dagar på festival där jag intehar så många band jag vill se och fredagen boastade inte mycket för mig även om jag gärna sett GHOST och BETWEEN THE BURIED AND ME. Lördagen inleddes dock svinstarkt för min del med ACCEPT. De fick bara en timme, men det var en sån benknäckartimme att man knappt kunde stå upp efteråt. Breaker och Losers and winners var bäst, tveklöst.
Efter Accept knatade jag bort till nästa scen för att se NEWSTED, det var Jasons första gig i Danmark sedan uppbrottet med Metallica och det var ett välkommet återvändande. Musiken är inte märkvärdig mer än att den är tung, låter bra och svänger grymt. Hans egna favorit sades vara Long time dead men jag gillade King of the underdogs bäst. Och Whiplash, såklart. Bäst att kolla upp den där EP'n han mumlade om.
Efter Newsted såg jag några låtar med SABATON, mest för att SNOWY SHAW spelar trummor. Jag kan verkligen inte med musiken så jag försvann snart bort till pizzatältet istället dock. Lite tokjävlaösregn efter detta slog ned stämningen en smula men exakt när TESTAMENT gick på scenen tittade solen fram igen. Det är ju helvete vad bra de är, ständigt och jämt. Dock så tappade de bort sig så hårt i Native blood att Chuck Billy stoppade låten och startade om den, det var ganska roligt att se och alla i bandet skrattade hårt åt fadäsen. Bästa låten för min del var True american hate, den är tveklöst en av de styggaste alster de någonsin åstadkommit.
Lite mer väntan efter Testament men sen jävlar rasslade det igång. DOWN med en Phil Anselmo i högform sparkade sån stjärt att man blev alldeles öm. Han passade på att tycka till lite nedsättande om band som SKID ROW och MOTLEY CRUE dessutom, kanske med en glimt i ett öga, kanske inte. I sista låten Bury me in smoke dök det plötsligt upp massor av folk på scenen och vips stod alla medlemmarna i Down och bara sjöng medan Eric Peterson, Gene Hoglan och Alex Skolnick från Testament tagit över instrumenten och avslutade låten. Det var jävligt häftigt att få se på en scen må jag säga. Bilden säger kanske inte så mycket men det var exakt så det såg ut.
Efter Down äntrade GOD SEED den mindre scenen, det var tvättäkta ondska som serverades courtesy of herrarna King Ov Hell och Gaahl. Grötigt ljud bjöds det på tyvärr, men det var bara att framhärda för det var en bra spelning i övrigt. Man kan inte gå fel med Alt liv.
Och till sist, Kungens hemvändande. Han körde i princip samma låtlista som på Sweden Rock förra året men hade stuvat om det en smula och bytt ut Halloween mot Evil. Setet flöt lite bättre och han sjöng lite bättre, man märker att han börjar bli väldigt säker i rösten nu. At the graves var fenomenal igen, Voodoo var fantastisk och Evil satt som en smäck. Måtte han snart komma tillbaka igen, och då gärna inomhus på typ Amager Bio. En bonus var att Phil Anselmo tog sig en promenad i fotodiket i tredje låten, och när jag sträckte fram handen för att hälsa så flinade han bara och drog tag i mig och gav mig en bamsekram. Han hade nog druckit vuxenläsk, men det var väldigt trevligt iallafall!
Mitt första Copenhellbesök blir inte det sista. Jag visste inte det förrän jag stod där, men jösses vad jag saknat detta lilla formatet, den intima känslan med kanonband på små scener och inte en endaste människa som bara var där för "vara på festival". God stämning, hygglig mat och massor av toaletter, nej - detta var sannerligen inte mitt sista besök. Tak skal I ha Copenhell, vi ses i 2014!
(ögonblicket då King tittade rakt in i min kamera och jag fick kramp i ren lycka)
/Alex
Denner´s Trick Bag i fredags
Det var den underligaste av rockklubbar jag sett. Ner för en snäv trappa, in genom ett pannrum och över en tröskel. Demonens Port i Köpenhamn. Nåväl, bara man kom in så var det ett ganska trevligt ställe, den tjocka cigarettröken till trots. Och kvällen skulle ju bjuda på världspremiär: Michael Denner ringde upp några polare och ville spela lite 70talsrock, polarna sade ja och vips så fanns ett band som kallar sig DENNERS TRICK BAG.
Scenen var liten, ljudet var underligt (mest beroende på att vi fick scenljudet som utljud) men spelglädjen och spelkvalitén var det inget fel på. Under 90 minuter serverades vi högoktanig riffbaserad 70talsrock courtesy of bland andra CHEAP TRICK, MONTROSE, JERICHO JONES och TEMPEST. Just Tempests Up and on var kvällens höjdpunkt med smäktande solo från både Denner och Peter Hansen.
Det var lite som att kastas tillbaka till 90talet då jag frekventerade dylika klubbar för att se allehanda obskyra band som man knappt visste fanns. Sena nätter i underliga lokaler i både Sverige och Danmark gav mig chansen att se många småband som numera kastats till vargarna, och även om jag idag är nöjd med att ha betydligt högre krav och önskemål vad gäller sovplats/resmöjligheter och annat kring konserter så var det väldigt roligt att för en kväll återuppleva tonåren.
En av kvällens finaste stunder var när de körde ZOSER MEZs Wasteland, jag fick aldrig se Zoser Mez när det begav sig så detta var en högtidsstund. Klippet nedan gör inte riktigt kvällen rättvisa men man får en fin bild av hur litet det var. Enjoy!
Imorgon är det fyrtio år sedan KISS gjorde sin första spelning någonsin. Detta jubileum till ära har jag kokat ihop en slags hyllningshistoria, kanske till större glädje för mig än för någon annan. I vilket fall finner ni historian i den andra kanalen. Do what you want with it.
/Alex
Trick Or Treat
Halloween...you are my pride....
Äntligen. Idag när vi slår upp ögonen är det årets otäckaste tillika underbaraste dag. Allt mörker, allt oknytt, allt levande, dött och odött möts i en unison kör där den allra högsta körledaren självfallet tituleras KING DIAMOND. Jag har redan låtit er ta del av min höstlista, men den tål att lyssnas på igen. Klicka HÄR om du vill njuta.
Som om inte löken på laxen var nog är det nu blott trenne dagar innan SNOWY SHAWs Halloweenextravaganza äger rum i Varberg. Det senaste tillskottet till gästerna, OPERA DIABOLICUS, fick mig att storkna. Det kommer att bli en ondskefull och alldeles underbar kväll.
Till sist, ikväll är det såklart Michael Myers äventyr i Haddonfield som står på gemene mans filmlista, men jag ber att få slå ett slag och en länk eller två för två riktiga mysrysare som få människor känner till och färre har sett. Den första filmen heter Horror Hotel (1966) som bl.a. innehåller Christopher Lee. Det är ur denna film King Diamond använt klipp till sin Sleepless Nights-video från 1989. Nuff said. Den andra filmen är den superobskyra Crowhaven Farm som gjordes för TV 1970. Två filmer som tillsammans med spotifylistan ovan definitivt skapar stämningen för kvällen.
´...on all hallows eve, never to forget...he rides the open field, in search of his head....´
/Alex
Snowy Shaw - The Madman Returns del 2...
...and Bergdahl is getting LAAAAARGER!
Det är fanimej inte sant. Förra året gjorde SNOWY SHAW en "solospelning" som krossade allt motstånd, jag gick därifrån med ett flin som hade gått runt hela huvudet om inte öronen varit i vägen. När nyheten nådde mig att det skulle bli en spelning till detta året så visste euforin inga gränser, jag började bums tjata på Snowy om en viss låt som länge varit min absoluta skräckmetalfavorit men som till min sorg inte var med förra året. Huruvida den är med i år vägrar han dock fortledes avslöja, så jag får väl hoppas på det bästa och vara beredd på att vråla.
Tvåå gäster har hittills blivit utannonserade av vilka den första - Michael Denner från MERCYFUL FATE - fick mig att sätta ballerinakexet i vrångstrupen. Sedermera blev även Pete Blakk klar, med sitt förflutna i KING DIAMOND så är det återigen en salig blandning underbara musiker vi kommer att få se på scenen i den gudsförgätna lilla hålan Varberg. Jag skickade några frågor till Snowy sådär i elfte timmen, den morgonpigge minns dessutom att jag redan frågat ut honom en gång innan.
Alex: Hur går förberedelserna? Är låtlistan satt?
Snowy Shaw: Jo, i stort sett. Jag har under en ganska lång tid vänt och vridit bland låtskatten för att plocka fram de bästa guldkornen och en del udda otippade låtar som aldrig nånsin spelats live förr för att leverera en så cool och minnesvärd show som det bara är möjligt. Nu kommer vi ju att repa första gången ihop till helgen och då kan det eventuellt bli några små förändringar i setet. Men jag tror inte det skall vara några problem. Väldigt duktiga och kompetenta musiker och en minst sagt minutiös planering från mitt håll. Om folk bara visste...
A: Hur mycket "nytt" blir det jämfört med förra året?
SS: Skulle nog säga att 75% eller mer är nytt.
A: Något pyttelitet produktionsmässigt du har lust att dela med dig av?
SS: Njao, kan väl bara säga att det kommer att brinna betydligt mycket mer än förra showen, men exakt vad tänker jag inte avslöja.
A: Blir även denna spelning filmad och inspelad ljudmässigt?
SS: Absolut! Har precis som förra gången kommer Patric Ullaeus från Revolver film Company och ett norskt film team som även kommer filma lite behind the scenes prylar. Har även kopplat in min gamle vapendragare Rizza of Oz för att spela in giget och hoppas därmed slippa gå igenom samma procedur som förra årets klantarsel åsamkande mig.
A: Hur går det med vinylen/den fysiska utgåvan av "...is Alive!"?
SS: Jag har inte hunnit med helt enkelt, men det kommer med största säkerhet en vinyl release framöver,, kanske trippel live då istället med det bästa från de båda gigen.. den som lever får se :-)
Om dryga två veckor vet vi resultatet. Tills dess - missa inte inspelningen från 2011 på Spotify, och missa för SKRÅENDE inte att köpa biljett!
/Alex
Skräck ute, skräck i sinne
Det är höst. Jag gillar höst. Jag gillar Halloween. Jag gillar även skräckfilmer och KING DIAMOND. Nedan finner ni en länk till en spellista jag satt ihop som personifierar hösten, mig samt ren och skär rädsla. Denna kommer att gå varm under ett par veckor för att sedan, precis som alltid, övergå till en i det närmaste otäckt långvarig lyssning till LARS VEGAS TRIOs fantastiska julskiva.
Men nu njuter vi således av skräcken som den gamle dansken frammanar, till sin hjälp har han dessutom både ALICE COOPER, NOTRE DAME och väl valda toner ur filmer som fortfarande skrämmer skiten ur mig. Bada-ba-ba-baaaa - I´M LOVING IT!
/Alex
Snowy Shaw - The Madman Returns del 1
Igår kom det en pressrelease som gjorde gällande att SNOWY SHAW, denna den svenska metallens mesta multitaskare tillika tokdåre, lämnar THERION. Detta för att koncentrera sig på annat, först och främst en spelningars i Varberg vid Halloween. Förra årets spelning som ägde rum på Brewhouse i Göteborg var en grym upplevelse men skall enligt uppgift framstå som en mellanstadieklassuppsättning av "Småstjärnorna" i jämförelse med det kommande spektaklet. Jag slängde iväg några frågor till Snowy så att han fick berätta lite mer om detta.
Alex: Det är ett och ett halvt år sedan sist. Vad fick dig att vilja köra igen?
Snowy Shaw: Efterfrågan först och främst. Det var ju så många som missade det sist i Göteborg.Lär nog inte bli mer i Sverige på ett tag efter Halloween dock. I slutet av förra året hörde flera internationella aktörer av sig och var eld & lågor över min showreel (beskådas nedan, Alex not.) och ville inleda samarbete, vilket jag såklart inte hade något emot. Det lutar åt att jag kommer turnéra i Mexico, Syd- och Latinamerika med min show i början av nästa år. Men största anledningen är givetvis för att jag vill och att det är hög tid att jag kör solo, och detta är ju typ världens coolaste koncept, och det finns inga gränser för vad jag kan och kommer göra inom detta solo projekt, så det är ett bra sätt att börja på tycker jag.
Al: Blir det samma upplägg med låtar från ”dina” band eller blir det något annat?
SS: Nix, det blir vare sig samma låtlista eller gäster eller band eller show. Ett par av mina favvolåtar blir väl samma i och för sig, men även en del som aldrig någonsin har framförts live tidigare, eller ens släppts på skiva. Generellt sett så kommer det aldrig att vara det samma två gånger med min show och mitt koncept, åtminstone inte i samma land eller möjligtvis stad. Jag gör hellre färre gig och desto mer anmärkningsvärda och fantastiska när jag väl gör en show. Även om det blir ett otroligt jävla hästjobb för min egen del, att börja om från scratch hela tiden jämfört med att sätta ihop ett paket och bara åka runt med samma grej kväll efter kväll och år efter år, men så är läget just nu och jag har typ en miljon galna idéer som jag vill och hoppas kunna genomföra framöver inom mitt solo projekt.
Al: Vilka musiker kör du med denna gång?
SS: Gästartisterna är ju som du säkert förstår i denna stund hemliga, men även mitt "komp"band så att säga är helt nytt. Är stolt att ha vid min sida på scen min gamle Dream Evil polare Mark U Black, som ju ersatte Gus G ( Ozzy Osbourne, Firewind mm) och är en fantastisk gitarrist. Sen på trumpallen, ingen mindre än Petter Karlsson (ex-THERION, DIABLO SWING ORCHESTRA) även han en strålande musikant. Och på bas, min gamle barndomsvän Vikki Valkyrie som lirade med Göteborg's okrönta thrash-metal drottningar ICE AGE när det begav sig.
Al: Blir det inspelat som förra gången? Vad hände egentligen med den utlovade dvd´n?
SS: Jag kom på andra tankar helt enkelt och valde att skjuta lite på denna livedvd eftersom jag vill lägga på mer material och plocka ihop det häftigaste och bästa från flera gig, då det ena inte är det andra likt. Och även inkludera "behind the scenes"-material från studio, resor, backstage etc. Så denna Halloweenshow kommer såklart även den att filmas och spelas in, men när den släpps kan jag tyvärr omöjligt svara på i dagsläget, så det blir att pallra sig dit om man inte vill missa årets coolaste konsert. (Köp biljetterna HÄR!)
Al: Sparbankshallen i Varberg – större ställe än sist. Betyder det större produktion? Vill du avslöja något skojigt?
SS: Nä, det enda jag kan och vill avslöja är att det blir väldigt skojigt.. eller förresten "skojigt" är väl inte rätt ord. Underhållande och imponerande svin-grymt-som-satan är väl orden jag skulle valt att beskriva mitt skräck betonade Halloweenevent. Men jo, produktionen, budgeten och likaså stället är betydligt större. Har aldrig varit där faktiskt men det är en stor hall där de bygger upp scenen efter mina behov och önskemål inom rimliga gränser. Blir helt enkelt mer bomber och granater, film skärmar och annat smått och gott för både ögon och öron.
Al: Det finns, och inte bara från min sida, ett stort undergroundintresse för Notre Dame. Kommer vi någonsin att få se ett återförenat ND? Eller inspelningarna från 2004 släppta på dvd? Det vore väl sannerligen på tiden?
SS: Jo förvisso, men jag hinner liksom inte med allt och tvingas ju som de flesta människor prioritera vad jag skall lägga tid och energi på. Spelade t.ex in en hel platta 2003 som jag valde lägga åt sidan till senare eftersom jag tyckte det var för alldeles bra för att ge till mitt dåvarande franska skivbolag Osmose som sista Notre Dame-plattan för dem. Av detta material har bara låten Le Masochiste, även kallad The Fashionista sett dagens ljus i form av en video jag gjorde när det begav sig under namnet Snowy Shaw & The Star Spangled Banned, medan Osmose fick N.D plattan Demi Monde Bizarros istället. Man kan ju säga att det kom lite annan skit emellan, så vi får väl se om jag hinner mixa och sammanställa "the lost album" lagom till 10 års jubileet, eller vad man ska säga. Har faktiskt aldrig ens tittat på det filmade materialet från Notre Dame's sista gig. Det är arkiverat i nån kökslåda nånstans och jag kanske tar tag i det lagom till min pension.
Återförening med Notre Dame är väl föga troligt, även om folk ofta frågar efter just detta. Inte för att Jean-Pierre De Sade enligt uppgift är död, för det är en omöjlighet då han aldrig ens existerat, men mer än så vill jag inte säga om just detta nu. En stor anledning till att jag drog igång denna " Best of" solo show var ju för att vart jag än kommer så möter man människor som uttrycker en önskan att jag skall gå tillbaka till King Diamond eller Mercyful Fate och lira trummor igen, andra tycker som du att jag skall återförena Notre Dame medan vissa tycker jag skulle stannat i Dimmu Borgir och sjungit och lirat bas, eller på nytt dra igång Dream Evil, Memento Mori, Illwill, XXX och så vidare. Jag kan ju omöjligt göra allt samtidigt, och har ingen lust för den delen heller. Jag vill gå vidare och ta mig an nya utmaningar. Med bandet Snowy Shaw kan jag ju kombinera allt och lira låtar med samtliga band och dessutom alternera mellan instrumenten på scen och även i studion där jag lär lira allt stort sett.
There you have it folks. Halloween i Varberg den 3/11 blir kanske den bästa någonsin. Eftersom jag var fullkomligt lyrisk efter förra gången så lär denna spelning sannerligen bli något att berätta för barnbarnen om. Mina förhoppningar inkluderar NOTRE DAMEs Le theatre du vampire, något mer från MEMENTO MORIs fantastiska första skiva, Father Picard och Behind these walls från KING DIAMONDs "The eye" och Witches dance från MERCYFUL FATEs "Time". Hade de låtarna framförts på en scen med Snowy i huvudrollen så hade jag kissat ner mig.
Jag återkommer med mer Snowy. Tills dess, njut enligt nedan.
/Alex
I skuggan av mörkret
Helgens lyssnande har mer eller mindre bestått av tämligen ljusskyggt material. Fokuset har legat på KISS och en hög med repetitioner från 70-talet, vi samlare är nämligen inte helt svältfödda vad gäller dylika. Speciellt en månad har vi både ljud- och bildmaterial ifrån, i november 1976 repade Kiss på Camp Curtis Guild Armory i Reading, Massachusetts inför den stundande "Rock And Roll Over"-turnén. De som engagerar och intresserar sig lite utöver det vanliga kan ta del av en halvtimmes ljudupptagning från en av dessa repetitioner, som dessutom innehåller två tagningar av den nästan aldrig spelade Hard luck woman. Detta är naturligtvis oerhört skoj.
Utöver detta så har vi en helt underbar svartvit film som läckte ut för ganska många år sedan och som visar ett band i vardagskläder, utan smink och effekter, skojandes och spelandes på ett golv i ovan nämnda lokal. Denna lilla kuplett är en äkta bit historia och kan avnjutas precis hur många gånger som helst. Material som detta är det absolut bästa jag vet, och jag blir fnissig som en liten skolflicka varje gång jag tittar på det.
För den som gillar NEAL MORSE kan jag varmt rekommendera denne att gå med i hans Inner Circle. För knappt en hundring i månaden får man regelbundet tillskickat sig en skiva med ibland oerhört obskyrt material, courtesy of Neal himself. Jag gick med i juni 2011 och har sedan dess fått hem bl.a. två dvd´s från inspelningen av "One" (Över en timme per skiva!), en cd med Neals egna demo på The Whirlwind (48 minuter lång), en cd med "gamla synder" och mycket annat. Nästa skiva är aviserad att innehålla konserten han gjorde i Finland i somras, hela giget tv-filmat med soundboardljud. Alltså sånt som andra artister gladeligen tar 229 kronor för på Ginza. Jag längtar redan, hur många gånger får man en tvfilmad konsert med sin favoritartist skickad hem till brevlådan. Av sagda artist. Dessutom väntar jag på mitt ex. av hans nya skiva "Momentum" som jag förbeställde i samma sekund man kunde förbeställa. Det retar mig att jag inte hade möjlighet att ta mig söderöver denna månad för att se honom med FLYING COLORS men det var helt enkelt en ekonomisk omöjlighet denna gång. Darn.
Nu drar hösten igång, och i min lilla lilla värld av blommor är hösten skräckrockens årstid. KING DIAMOND, MERCYFUL FATE, ALICE COOPER, HARRY BRANDELIUS - alla blommar upp i mitt huvud och med skräckfilmer på näthinnan ljuder dessa magnifika artister dygnet runt inom mig. Finns det något bättre än en ledig oktobermåndag med sinnessjukt dåligt väder ute varpå man sitter inne och avnjuter Halloween, Horror Hotel, Carnival Of Souls och artisterna ovan? Jag tror inte det.
/Alex (som i den andra kanalen idag kommer att prata om Elvis Presley)
Sång och texter
Min faiblesse för instrumentalmusik har blivit mer påtaglig på sistone. Inte bara för att texterna de flesta artister serverar oss tangerar det penibla, utan även för att sångare i allmänhet inte riktigt alltid verkar veta när det är dags att hålla tyst. Det finns självfallet undantag, MARILLION och FISH skriver texter som går rakt in i själen, KING DIAMOND brukar alltid få till det oavsett om det gäller skräckhistorier eller rena glädjeyttringar (ex. Black funeral). På andra sidan myntet har vi sedan favoritband som DREAM THEATER vars texter oftast är fullkomligt obegripliga, min favoritlåt är Surrounded, jag kan texten och har sjungit med live flera gånger. Jag har dock ingen som helst aning om vad texten avhandlar.
Och, nu får vi vara ärliga mot oss själva, om vi sätter oss ner med textbladet i hand och skivan på tallriken så står det ganska snart helt klart att i princip alla låtar med band vi gillar sällan har bättre texter än THE PINKS-hiten 12 23 05 ("jag ringer 12 23 05, jag ringer om och om igen"). Egentligen spelar det så klart ingen roll, vid ett eventuellt förhör skulle jag nog med all sannolikhet kunna alla texterna till KISSlåtar skrivna mellan 1973 och 1992, men jag bryr mig egentligen inte om vad som sjungs. Brudar hit, party dit, något om ett vedträ som ska in i nån eld, 12 23 05 jag ringer om och om igen. IRON MAIDEN brukar sjunga om krig. Det var kanske lite fränt 1983 när The trooper var ny. Det är fullkomligt ovidkommande 2012 eftersom det i princip är samma text som ältats sedan dess.
Sången sedan, jag gillar bra sångare där de platsar och jag kan uppskatta lite argare tongångar när de platsar. MAYHEMs "Pure fucking armageddon" hade låtit väldigt fånig med Rob Halford på sång, och om OZZY hade börjat growla så hade jag nog kissat ner mig av skratt. Allt har sin tid, eller något i den stilen. Något som blivit populärt på sistone (de senaste tjugo åren eller så) är dock att blanda skönsång med growl. Detta är den enskilt starkaste anledningen till att jag och OPETH inte hittade varandra förrän i och med den senaste skivan. Den underbara musiken herr Åkerfeldt har svängt ihop genom åren har allt som oftast förstörts (i mina öron) av "sången" han envisas med att vaxlägga. Därför lyssnar jag inte heller på skivorna, jag älskar välspelad, välproducerad och genomtänkt musik men det finns massor av band som tillverkar sådan och dessutom har den goda smaken att inte growla sönder den. Jag får säkert mothugg, Opeth är populära svensktoppsartister idag, men det går inte att komma ifrån det faktum att jag istället för att se hela förbandsspelningen i Köpenhamn 2009 efter ett par låtar hade så urbota tråkigt att jag gick ut i foajén och väntade på att de skulle bli klara. Jag skulle dock gärna se dem nu, om de lovar att bara köra hela den senaste skivan.
Vad gäller sång och sångare annars så är det som bekant ett faktum att alla favoritsångarna man haft idag är betydligt äldre än...när...eh...de var yngre, och med detta kommer alla krämpor som ett brev på någon slags post. Paul Stanley, Ian Gillan, Ozzy, Halford, Geoff "mongo" Tate, alla är idag pinsamma karikatyrer av den de en gång var. Det är väl därför jag hellre sitter där med min kassettbandsinspelning från Minneapolis 1977 gjord genom bakfickan av en full fjortonåring än lyssnar på något som någon av ovanstående sångare sjungit in sedan 90-talet. Det var lite roligt att se Ozzy i Malmö i juni dock, eftersom det blev väldigt tydligt där att Ozzy vet att han sjunger illa, publiken vet att han sjunger illa men ingen låtsas om det utan alla låtsas som att det är 1982. Det blir nog bäst så, egentligen. Både för den åldrande publiken och för de åldrande artisterna.
I EN INTE ALLTFÖR AVLÄGSEN FRAMTID
Ozzy: "Vad har jag för gigs denna veckan?"
manager: "Du ska sjunga fem Black Sabbath-hits på gruppboendet Forellen i Bollmora kl.12, och på torsdag är allsång i Åparken i Tyringe. De ville att du sjunger Bark at the moon, Mr Crowley och sedan kör någon slags allsångsgrej där du får välja mellan Ta mig till havet och Teddybjörnen Fredriksson".
Ozzy: "Får jag något betalt? Vem spelar?"
manager: "Du får fika och bulle i Bollmora, i Tyringe blir det visst middag efteråt. Det är något lokalt band som spelar, jag tror den där Hempo Hilldén skulle vara med"
/Alex
Fredagslistan vecka 26
Morgen, alles! Denna veckan prao:ar jag på fredagslistan, jag har inte varit med på ganska länge och när Martin undrade om jag kunde tänka mig att delta så tänkte jag direkt att det kanske kunde vara skoj. Och skoj blev det minsann!
Vi kastar oss in i Martins del av listan, jag har helt själv döpt denna inledande del till "FenderBenders" eftersom Martin kör ett fokus på just gitarrister och gitarrspelande som skulle få den allra nyktraste YNGWIE att hicka till. STEVE VAI, RANDY RHOADS och EDDIE VAN HALEN får alla visa vad de går för. En i sanning värdig inledning på vilken fredagslista som helst hittar vi dock i Yngwie Malmsteens Leviathan, det var så länge sedan jag hörde den att jag var tvungen att lyssna en extra gång. När han är bra är han jävligt bra. Fakta.
Min del kommer härnäst, det okristna namnet på denna avdelning fick bli "Drömmar" eftersom fokuset ligger på detsamma. KING DIAMOND inleder (och avslutar, typ) och vi blir understundom underhållna av ALICE COOPER, DIO, MAGNUM och SAVATAGE. Sist ylar vargen varpå vi raskt slussas över till Susannes del.
Jag fick klura lite på ett namn till denna del, och efter noga formulerande och ordvändande stod det klart att det som passar bäst på klabbet är "(O)väsen". Jag är rätt nöjd med den titeln själv och jag hoppas den faller alla i smaken. Gröt vore väl annars när vi blir överkörda av ANAAL NATRAKH, DYING FETUS (Sverigeaktuella i höst!) och min favorit i listan MARTRIDEN.
/Alex
Alternativa skivomslag
Förr samlade jag på skivors olika pressningar helt urskiljningslöst. Det var någon slags sport att ha fyrtiosju olika KISS "Hotter Than Hell" alldeles oavsett värde eller ovanlighet. Idag har jag rensat ut denna samling ganska ordentligt, jag samlar fortfarande skivor och lägger nog mer pengar per år än jag gjorde förr fast för betydligt färre skivor. The chase is better than the catch, som MOTORHEAD sjöng.
Något jag verkligen samlar på idag är skivor med alternativa eller udda omslag. Det kan vara allt ifrån QUEENSRYCHEs "Rage for order" med blå ring istället för svart till DEEP PURPLEs "Made in Japan" med helt annorlunda omslag. KISSvärlden är ordentligt bevandrad i dylika härligheter och även om vissa av dem är ganska lätta att få tag i så är exempelvis den turkiska "The Elder" inte bara underbart vacker utan även dyr som saffran.
Jag har inte lyckats lägga vantarna på en sådan så om någon presumtiv säljare önskar dryga ut semesterkassan är det bara att höra av sig.
En annan som står riktigt högt på min lista är den helt fantastiska originalutgåvan av KING DIAMONDs "Conspiracy". Omslaget nedan godkändes inte av King så upplagan förstördes, man sparade dock en handfull som gavs till bandet som delade ut den till några få lyckliga. Just den utgåvan är helt omöjlig att hitta, men ett asiatiskt land (som inte är Korea - kollade nyss) lyckades faktiskt med konststycket att prångla ut just sin utgåva med samma omslag. Den skivan brukar också gå för några tusenlappar vilket den såklart är värd om man överhuvudtaget ser den någonstans.
Jag vet flera skivor med alternativa omslag som är mer eller mindre svåra men vill gärna lära mig ännu mer. Således: om någon läsare sitter på kunskap och eller bilder så är det bara att dela med sig. Tills dess njuter jag av en av ovanligheterna som jag faktiskt lyckats få tag i, Kiss "Rock and roll over" i argentinsk andrautgåva (förstautgåvan hade det vanliga omslaget).
/Alex
King Diamond - inte en recension
Första gången jag hörde dem var i en vit Mitsubishi på väg hem från en vän. Ur en nästintill outhärdlig ljudvolym kunde jag urskilja röster som verkade tala till mig. Jag vågade knappt lyssna, som tolvåring är man inte vidare stöddig inför sådant man inte förstår. Under de kommande månaderna skulle dock rösterna bli allt tydligare. Jag förstod tidigt att jag stod vid någon form av vägskäl. Där och då valde jag fel väg, eller fel...fel är nog bara en illa genomtänkt efterkonstruktion eftersom alla vägar jag någonsin gått tagit mig till exakt den punkt befinner mig på idag och det är där jag vill vara. I vilket fall så valde jag en väg som kom att prägla mig under de kommande tolv åren eller så. Någonstans innerst inne visste jag hela tiden att det skulle komma en annan tid, att annat sätt att leva på. Jag visste bara inte när och hur. Rösterna var hela tiden med mig.
För ganska exakt tio år sedan trodde jag att jag inte behövde rösterna längre, eller att de inte behövde mig. De verkade ha tystnat. Under ett års tid levde jag i en slags behaglig dvala. När så saker och ting togs till sin spets ett år efter det så formligen exploderade rösterna inom mig igen och växte sig starkare och starkare. Det var första gången jag förstod att jag alltid hört dem, jag hade bara inte tillåtit mig att lyssna. Från den dagen lyssnar jag. Från den dagen lever jag.
När Han visade sig vara en helt vanlig människa som dessutom kunde bli sjuk brännmärkte jag mig själv. Först en gång. Sedan en till. Mitt hopp om att ännu en gång få stå i närheten av det perfekta, det ljusa, det klara var i det närmaste tillintetgjort.
Han skulle dock snart visa sig vara mer än en människa. Han skulle snart visa sig lyckas med något ingen annan gjort tidigare, vilket dessutom lämnade en hel läkarstab i förundran. När jag för första gången läste om händelserna och eftermälet blev jag tårögd, dels av den oförblommerade lyckan att han återvänt, dels av insikten att jag gör och har gjort rätt.
I början av 2012 stod det klart att våra vägar skulle korsas den nionde juni. Rösterna kallade klarare än någonsin.
Den nionde juni. En slump?
Eller, om man så vill 12.06.09.
18.
En slump?
Slumpen existerar inte. Det somliga kallar för slump eller tur bär jag alltid inom mig. Jag ser till att det händer. Jag litar eller tror inte på att någon annan ordnar det åt mig. Ibland tryter dock självförtroende och hoppet en aning och den rent (o)mänskliga sidan visar sig. Lyckligtvis är det inte så ofta längre.
I lördags stod vi symbios, Han och jag. Efterhand som tiden gick stod den alltmer stilla. Den står fortfarande stilla. I mitt huvud hörs rösterna som efter i lördags inte längre enbart talar till mig utan även med mig. Det var ett uppvaknande jag bevittnade i lördags. Inte bara Hans.
Nu tryter orden. Det finns inte mer att säga.
18 is 9.
/Alex
Sweden Rock 2012 - Lite kors och tvärs
I eftermälet av mitt livs spelning tänkte jag dela med mig av tankarna och möjligen även bristen på dylika efter årets tillställning. Den intresserade kan således bänka sig med lite kaffe och möjligen en donut, för här kommer facit (jag var på plats hela lördagen och under fyra timmar på fredagen varför det naturligtvis blir dessa dagar jag avverkar).
Oh, and FYI: Allt jag talar om exkluderar KING DIAMOND av den enkla anledning att det inte var en spelning, det var ett livsverk. Det kommer en helt egen grej kring den föreställningen lite senare.
ÅRETS OVERKLIGASTE: ÄNGLAGÅRD. En underbar timme trots ösregnet och trots det faktum att den obegripligt placerade scenen led av att MICHAEL SCHENKER körde SCORPIONSlåtar på en annan scen. Som Anna i gruppen skrev till mig efter att ha sett min film: "Videon var intressant... alla lugna passager blev en Änglagård/Schenker-mix... ". Sista somrar var så magisk att jag stod som i koma. Eller trans. Eller vad som helst.
ÅRETS MEST MENINGSLÖSA: Norska RETURNs återkomst. Varför kom de tillbaka? Hade någon bett dem? Även om det på intet sätt lät dåligt eller så så var det kanske den absolut mest meningslösa spelning jag sett. När de körde hitten (and I use the term in its widest definition) Bye Bye Johnny så var det någon som klappade. Jag tror att han trodde det var Johnny B Goode.
ÅRETS ÖDMJUKASTE: ADRENALINE MOB. Superstjärnor, men av divalater märkte man ingenting. Efteråt när de signerade i tältet var de om möjligt ännu trevligare. Ett på alla sätt föredömligt band. Bra spelning dessutom, den tidiga timmen till trots.
ÅRETS MEST EFTERLÄNGTADE: FISH såklart. Få artister har varit önskade under lika lång tid som honom. Tyvärr fick han bara 75 minuter, men han fyllde dem med bravur. "I´m 54 and every year I get angrier" varpå han körde Vigil. Inte ett öga var torrt. När jag och Hinke träffade honom i publikhavet fick vi dessutom lova honom att Sverige ska krossa England i fotbollen. Undrar hur det blir med den saken.
ÅRETS KORTASTE: SLAUGHTER. De fick 90 minuter, de använde 64 av dem. Jag tycker det är alldeles för snålt av ett band som aldrig varit här. De första fem låtarna lät ok, speciellt Spend my life och Burnin´ bridges. Efter det lade Marks röst av, och det kanske är detta som är anledningen till att de bara kör en timme. Synd, men man var iallafall där och fick uppleva halva VINNIE VINCENT INVASION på en scen. Bara en sån sak.
ÅRETS STÖRSTA ÖVERRASKNING: Jag brydde mig egentligen inte nämnvärt att LYNYRD SKYNYRD skulle spela, de likt många andra gamla band kör på övertid. Därför blev jag överraskad själv när jag upptäckte att jag faktiskt tyckte det var ganska trevligt. Jag yppade något till Svärra om att de ju gott kunde köra Tuesday´s gone som jag tycker mycket om. Ett par låtar senare så gjorde de det. Jag blev glad.
ÅRETS SVÄRRA: När man känner folk som envetet spottar ur sig medvetna och omedvetna oneliners så är det en ynnest att få stå i skottgluggen ibland. Svärra är en sådan person, under vår 20 år långa bekantskap har det mellan oss varit högt, lågt och allt däremellan. Mest lågt. Lördagen var inget undantag, och när han dissade Peter Criss i KISS genom att hävda att Paul Rodgers, sångare i BAD COMPANY, är så jävla bra att HAN spelar trummor bättre än vad Criss ens SJUNGER - då fick jag andnöd. Lite internt kanske, men alla som begriper skämtet skrattar nog med mig.
ÅRETS SÄMSTA: Egentligen var det kanske inte skitdåligt, jag vet inte för jag bryr mig inte nämnvärt, men när AXEL RUDI PELL kör en massa skitcovers då kändes det verkligen som att det var en gubb-festival. Han har väl släppt en miljon skivor ungefär med egen musik, så varför spotta sina fans i ansiktet och köra andras låtar? Och dessutom lägga in ett trumsolo? På 75 minuter. Jag hade begärt pengarna tillbaka ur den fanklubben direkt kan jag säga.
ÅRETS VACKRASTE: Vigil med Fish och Bad Company med Bad Company. BC gjorde en fruktansvärt bra spelning och Fish var, well, Fish. Omöjligt att välja mellan dessa två. Tur jag slipper.
ÅRETS TRUMSOLO: Existerar inte. Precis som vanligt. Alla former av ensamsolo skulle vara belagda med dryga böter, speciellt på festivaler. Men visst - Tommy Lee i MOTLEY CRUE lyckades med konststycket att vara lite mer ointressant än de flesta andra eftersom hans solo inte innehöll något mer än än att han höll takten och åkte rutschkana eller nåt. En gång i tiden var han en oerhört bra trummis. Det känns som att det var länge sedan.
ÅRETS MEST MISSHANDLADE DJUR: Katten som någon stod och stampade på, mickade upp och kallade för sång courtesy of Vince Neil i Motley Crue. Han har aldrig kunnat sjunga, det är sant, men numera låter det så hiskeligt att jag hellre hade lyssnat på en fyra timmar lång upptagning av utblåsljudet från en Volta U7510 än en mixerbordsupptagning av hans "sång".
ÅRETS MISSRIKTADE INSATS: Jag gillar förvisso att Sweden Rock släppte på alla former av förbud mot kameror och dylikt, förhoppningsvis genererar det bra filmer från gigen. Den omedelbara konsekvensen var dock att pressfotografer, dessa miffon, nu stod i fotograven i tre låtar och fotade och sedan gick ut långt fram i publikhavet med sina monsterobjektiv och skulle fortsätta fota. Allvarligt talat - hur många bilder behöver du på [insert valfritt band]? Och varför tror du att jag är det minsta intresserad av att förminska min konsertupplevelse för att du vill att jag ska stå still så att du får tjugotusen bilder på [banddags igen]? Avskräde. Håll er borta.
ÅRETS TOPP 10-LÅTAR:
Bad Company - Bad Company
Bad Company - Seagull
Fish - Vigil
Fish - Fugazi
Adrenaline Mob - All on the line
Lynyrd Skynyrd - Tuesday´s gone
Änglagård - Jordrök
Änglagård - Sista somrar
Motley Crue - Piece of your action (även om de låter röv så var den kul att höra)
Slaughter - Burnin´ bridges
ÅRETS TOPP 3-SPELNINGAR:
1. Bad Company. Det var, helt enkelt, en jävligt bra spelning. Bra låtval, bandet maxade sina 90 minuter utan solon, mellansnack eller annat trams. Och Paul Rodgers sjöng röven av ALLA sångare som någonsin ställt sig på någon av Sweden Rocks scener.
2. Fish. Jag är hemligt förälskad i denna två meter långa skotte. Det var femtonde gången jag såg honom. Hoppas det snart är dags igen.
3. Änglagård. En nästan tjugo år lång väntan är över. Nu gäller det bara att lyckas fånga dem inne i ett konserthus istället, för säga vad man vill men jag tror att de låter ÄNNU bättre om man inte samtidigt hör Rock you like a hurricane i bakgrunden.
There you have it. Lika sant som enkelt. Lördagen i år var en jävligt bra dag i princip utan paus. Det tycker vi om. Det kommer som sagt en längre grej om King Diamond senare. Jag vet fortfarande inte vad jag ska skriva.
/Alex
Semesterdags
Imorgon spelar gamle Oswald Brännborns i Malmö. Tänk om varje semester kunde börja med en OZZY-konsert. Då hade världen nog sett annorlunda ut. Åtminstone för min del.
Imorgon tar jag semester i en vecka, den vetgirige har redan kollat och jo - det är såklart Sweden Rock. Nu ska jag inte se hela festivalen men det finns annat i den veckan som pockar på min uppmärksamhet. Jag har dessutom lärt mig blogga från min telefon så om du sitter där och plötsligt undrar vilka låtar GIRLSCHOOL körde på Sweden Rock-lördagen så finns det numera en sportslig chans att du kan se det ganska omgående på min konsert- och låtlisteblogg. Därmed inte sagt att jag lägger ut just Girlschool - har rätt dålig koll på dem. Men kanske något annat. Eller inget.
Ses i mitten av juni igen, märkta av satans återkomst.
/Alex
