Fredagslistan 2016, vecka 4: De sju dödssynderna - Vrede

Gott folk!

Idag ska vi prata vrede, ilska, raseri - ett tema som det verkligen inte var svårt att hitta låtar på om jag säger som så!

På Wikipedia kan vi lära oss följande:

Wrath (Latin, ira), also known as "rage", may be described as inordinate and uncontrolled feelings of hatred and anger. Wrath, in its purest form, presents with self-destructiveness, violence, and hate that may provoke feudsthat can go on for centuries. Wrath may persist long after the person who did another a grievous wrong is dead. Feelings of anger can manifest in different ways, including impatience, revenge, and self-destructive behavior, such as drug abuse or suicide.

Wrath is the only sin not necessarily associated with selfishness or self-interest, although one can of course be wrathful for selfish reasons, such as jealousy (closely related to the sin of envy). Dante described vengeance as "love ofjustice perverted to revenge and spite". In its original form, the sin of wrath also encompassed anger pointed internally as well as externally. Thus suicide was deemed the ultimate, albeit tragic, expression of hatred directed inwardly, a final rejection of God's gifts.^{[citation needed]}

Vi kör!

Jag lyfter gärna fram lokala band när jag kan - vid sidan om SOILWORK så tillhör DARKANE ett av de banden från Helsingborg som har nått framgång i något större doser än andra akter. DARKANE har alltid varit ett band som är brötigare och tekniskt meckiga än många andra band från staden. Trummisen Peter Wildoer kanske några av er känner till som en av de tre trummisarna som var med i slutfasen av giget som trummis i DREAM THEATER, för att ge er någon referensram vilken nivå bandets musik ligger på. Låten Wrath Connection ligger på skivan "Demonic Art" som kom 2008 och blev den enda skivan för dåvarande sångaren Jens Bogren. Trist, då jag alltid har gillat den killens pipa. 

Jomenvisst - lite grymma och stökiga tongångar från nederländska SINISTER. Bandet startade 1988 och körde på till 2003 då man lade ner, bara för att återuppstå 2005. SINISTER höll en rasande utgivningstakt - fullängdssläpp 1992, 1993, 1995, 1998 innan bandet saktade ner något. Numera ger bandet ut skivor vartannat år. Detta är skitig old-school death metal med vissa finesser. Jag gillar det extremt mycket. Magnified Wrath är en ömsom tung, ömsom snabb historia som lyckas åstadkomma en hel massa förödelse på sina 4 minuter.

Vi håller oss kvar i dödsmetallträsket med askreddiga SUFFOCATION som har visat hur skåpet byggs och var det ställs sedan 1988. Min favoritskiva med bandet är - och kommer, misstänker jag, alltid vara - "Pierced From Within" från 1995. Nu ska jag inte grotta ner mig i denna, utan istället lyfta fram bandets senare material som har väldigt stora förtjänster. "Pinnacle Of Bedlam" visar bandet i storform om ni frågar mig och står sig väl mot bandets utgivning på 2000-talet även om jag misstänker att många hellre lyfter fram den självbetitlade skivan från 2006 som starkare.  I vilket fall - SUFFOCATION ägnar sig inte åt vilken vrede som helst: den får helst vara eminent som i Eminent Wrath, som verkligen dönar på likt den ångvält som bandets musik brukar vara. 

SUPREME PAIN startades 2006 av bland annat sångaren i SINISTER Erwin Harreman. Jag valde att ta med Vengeful Wrath mycket för att den har ett sådant satans gott intro. Resten av låten är också bra, men har svårt att stå sig mot just introt, haha! Detta är death metal av snittet fullt ös medvetslös, vilket ju alltid är trevligt. Tydliga Hanneman-vibbar i solot om ni frågar mig. 

Vi lugnar ner tempot lite med AMON AMARTH och deras Wrath Of The Norsemen från "Sutur Rising". En gång i tiden älskade jag bandet - deras gig på SRF 2007 golvade mig storligen. Mitt intresse i bandet idag är väl betydligt svalare även om jag finner bandets musik sympatisk så går jag inte kockobananas. Dock har bandet en fint utvecklad känsla för melodi vilket jag tycker är att applådera. 

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 4: De sju dödssynderna - Vrede

Fredagslistan 2015, vecka 13: 1995

Godmorgon!

Tänkte vi skulle vara lite retrospektiva idag. Jag gillar ju att ibland göra listor efter ett årtal, om inte annat för att påminna mig om att jag inte har någon heltäckande koll - på långa vägar - över när skivor gavs ut. Idag grottar vi ner oss i året 1995, ett år i mängden för de allra flesta. 1995 var året jag tog studenten, 5,372 människor dör när en stor jordbävning ödelägger staden Kobe i Japan, Belgien skrotar allmän värnplikt och följande skivor såg dagens ljus.

Vi kör.

Devin Townsend är en skruvad musiker som tycker om att utmana sina lyssnare med stor känsla för det absurda, det grovt brötiga och det rent jobbiga i musik. Det är ingen slump att STRAPPING YOUNG LAD var ett band som dyrkades av väldigt många musiker. 1995 kom "Heavy As A Really Heavy Thing" som egentligen var ett rent soloprojekt med Townsend som enda fasta punkt i bandet. Jag skulle tro att skivan förvirrade många när den kom ut - det gör den förresten fortfarande - och musiken skaver rätt ordentligt mot öronen.

DEATH var ett fantastiskt band. Det är ingen direkt hemlighet att bandet med Chuck Schuldiner omdanade death metal rätt ordentligt. "Symbolic" kom den 21 mars 1995. Låtarna ligger på en groteskt hög nivå. Gene Hoglan lirar trummor som om livet berodde på det. I senare intervjuer har han pratat om hur han överspelade nästan hela tiden, ivrig att visa upp sina färdigheter. Har jag någonting emot hans lir? Verkligen inte. 

Jag har haft med FAITH NO MORE på en Fredagslista innan. Visste ni att bandet är på gång med en ny skiva? Likt ganska många andra lyssnade jag på bandet kring släppet för bandets så kallade hitlåt Epic. Skivbolaget blev helt till sig och ville, såklart, att skivan efter skulle gå i samma spår. De fick "Angel Dust". Fy fan vad jag lyssnade på den skivan. Men den kom 1992, och skivan för veckans lista är en lite mer lättillgänglig platta som heter "King For A Day, Fool For A Lifetime". Väldigt fin och sympatisk skiva den också. Låten Ugly In The Morning är ett fint tvärsnitt av hur bandet kunde låta. Luftigt, stressat och med en Mike Patton som ömsom kräkskriker som sjunger fint. 

Jag lyssnade inte på "Pierced From Within" när den släpptes den förste maj 1995. Jag var helt omedveten om SUFFOCATIONs existens. Många år senare krossade skivan mina hörselgångar med skrämmande frekvens. En väldigt solid och brutal death metalskiva.

Avslutar listan med en låt från Blaze Bayley-eran, Sign Of The Cross från "X-Factor". Låten klockar in på 11 minuter och 7 sekunder och är en av de bästa låtarna som bandet snickrade ihop under en annars ganska intetsägande del av sin karriär. Framför allt sjunger Bayley fullt ok och låten är synnerligen mäktig. 

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 13: 1995

Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 16

Nominerad: "Pinnacle Of Bedlam" - SUFFOCATION

SUFFOCATION tillhör det gamla gardet när det gäller teknisk brutal dödsmetall. De har ingenting att bevisa för mig längre då bandet redan 1995 släppte en klassiker inom genren - "Pierced From Within". Att bandet då sedan återaktiverandet 2002 har kavlat ut skivor av alldeles finfin karaktär är bara att betrakta som presenter.

"Pinnacle Of Bedlam" är en skiva som visar på att bandet fortfarande har fingertoppskänsla när det gäller att hitta balansen mellan det verkligt brutala och det synnerligen tekniska. Kolla bara in Purgatorial Punishment för ett alldeles ypperligt exempel på detta.

Och Frank Mullen har fortfarande rösten och auktoriteten som en vredgad galt skulle vara avundsjuk på.

/Martin

Fredagslistan 2013: 2013 så långt

Vi har nu hunnit nästan halva året - och då tänkte jag att det kunde vara kul att summera vilka skivor som kan vara värda att hålla koll på när året ska summeras nån gång i december. Skadat? Ja, lite får jag väl erkänna, haha! Jag har, av olika anledningar (den främsta kanske tidsbrist inför kommande flytt) total hegemoni över veckans lista. Nästa vecka kommer dock ordningen vara återställd med bidrag från både mig och Susanne.

DEFEATED SANITY - ett av den tekniskt brutala dödsmetallens allra mest stringenta band. Senaste skivan "Passages Into Deformity" visar att tyskarna är kapabla till både furiöst rens som, faktiskt, ett satans sväng. Produktionen på skivan är precis så knastertorr som dylika tonala attacker vinner på. Virveltrumman är pitchad till absurditetens gränser, sången precis så köttigt brutal att man knappt tror att det är mänskligt möjligt att prestera dylika ljud och gitarrerna borrar sig in i skallbenet med obönhörlig aggression. Ja, ni förstår ju att detta är världsklass.

Betydligt vänare tongångar från SOILWORK. Jag är glad att jag har förmåga att uppskatta melodiösa tongångar också kan jag säga. "The Living Infinite" är nämligen en skiva som det är svårt att förneka kvaliteten på. Och den är ju lång som ett ösregn, så det vill till att band som eftersträvar att göra dubbelalbum ser till att fylla speltiden med kvalitet. Detta klarar SOILWORK, såklart, av alldeles finfint.

Det progressiva dödsgänget från Andorra har vi ju nästan tjatat hål i huvudet på er om redan. Men det går liksom inte att göra någonting åt att PERSEFONE är så pass bra att vi helt enkelt är tvugna att göra detta igen. "Spiritual Migration" är en skiva späckad med den ljuvaste tonkonst som fick mig och senare Susanne att gå i spinn.

HEAVEN SHALL BURN är ett band som jag har svårt att tycka illa om. Tyskarnas obevekliga engagemang tränger under huden på mig och får mig att ilsket knyta näven i den proverbiella fickan över sakernas tillstånd. Vilket såklart är bandets ambition. "Veto" är en skiva fylld med indignation genom musik och den funkar fint att röja loss till kan jag säga.

När DARK TRANQUILLITY släpper nytt material så ger jag bandet alltid ett gäng lyssningar. Föregångsplattan till nysläppta "Construct" - "We Are The Void" - tyckte jag var lite av en besvikelse. Därför är det så kul att bandet verkar vara tillbaka i god form - och att Stanne återigen visar att han besitter en stämma lika mångfacetterad som suverän.

"End Of Disclosure" är en gedigen skiva från ett band som har en grundmurad karriär bakom sig. Jag började nästan yla av glädje när jag hörde Tales Of Thy Spineless första gången. Känslan att låten är en av de starkaste korten i bandets kortlek just nu har inte avtagit kan jag säga. Så ursinnigt bra rent musikaliskt, lägg därtill en elitartad sånginsats av Peter Tägtgren och det är svårt att inte kapitulera.

Jajemänsan! Det tog ett tag innan poletten trillade ner för mig för "Pinnacle Of Bedlam". Mest för att jag aldrig fick tillräckligt tid att lyssna in mig på den. SUFFOCATIONs musik behöver nämligen det - tid.

Polen är ju en fin grogrund för dödsmetall. HATE är ett band som lätt hamnar i skymundan bakom exempelvis BEHEMOTH och DECAPITATED. Lite trist, då bandet verkligen inte är dåligt.

Tysk powermetal med substans. Så skrev jag om "Beneath The Surface" i min recension på WeRock. Bara det att jag ens recenserar power metal borde få er att höja på ögonbrynen, men det går inte att argumentera med skivans kvalitet.



Vi avslutar lite vänt och finstämt från brittiska djentmästarna TESSERACT. Jag har svårt att värja mig från bandets musik när den ligger på denna nivån faktiskt. Så var det inte när bandet släppte "Perspectives" förra året. Då var jag rätt besviken, så det var skönt att bli överbevisad på detta sätt.

/Martin

Fredagslistan 2013: 2013 så långt.

Ja jävlar!

Golvad igen av en gammal platta man egentligen borde ha hört för länge sen - Pierced from within av Suffocation.

Första gången jag ens hörde talas om denna übercombo från New York var när jag surfade in på YouTubes helt otroligt roliga "Death metal office drumming" där en kille köttar på ett digitalt trumset till en låt av sagda band. Efter det att jag skrattat rumpan av mig började jag tänka att fan, den här låten är ju riktigt bra. Sagt och gjort - raskt köptes ett styck brutal deathmetalplatta betitlad Pierced from within. Bara titeln borgar för nåt riktigt brutalt hårt - men den soniska slakt som strömmar ut ur högtalarna golvar mig totalt!

9 låtar attackerar som en smärre här riktigt härskna orcher - här finns det mesta man kan förvänta sig av en klassisk dödsmetallplatta; ilskna riff, en smärre tornado på kaggarna och så sången som knäcker det mesta - Frank Mullen låter som en steroidstinn galt från helvetet och matchar med sin ferocitet den blytunga, och som hand i handske för genren mörka produktionen. Ska man bara köpa en deathmetalplatta borde denna vara en given kandidat.