Gott folk!
Ni vet ju att jag är svårt förtjust i att göra fredagslistor efter årtal. Nu när jag nästan är klar med 1990-talet, så tänkte jag att jag ska tjuvstarta med ett årtionde som väldigt många har ett förhållande till, nämligen 1980-talet. Jag vet med mig att ni kommer känna igen kanske alla band som dyker upp i den här veckans fredagslista, men då de här skivorna släpptes så undrar jag om någon trodde att banden i fråga skulle vara household-names, eller ens vara igång.
Vi kör!
Ja vad fan var det som hände där i november 1992? BLACK SABBATH hade precis återförenats med Ronnie James Dio och Vinny Appice, och med denna sättning släppt skivan "Dehumanizer". En världsturné genomfördes vilken skulle avslutas i Kalifornien i november, samtidigt som Ozzy spelade i samma region.
Jag kan inte alla turerna kring detta, det kan nog ingen, men vad som hände var att Ozzy var ute på sin avskedsturné (faktiskt, men det gick ju som det gick) och ville spela med Black Sabbath en sista gång varför han bjöd in det nyåterförenade Dio-Sabbath att öppna för honom på de två sista spelningarna i Costa Mesa. Därmed kunde han bjuda in Tony och Geezer för en återförening på det andra och sista giget, och även Bill Ward flögs in för att göra originalsättningen komplett. Dio får tokspel och vill absolut inte vara förband till Ozzy, och vill inte att de återförenas i sin originalsättning eftersom de precis återförenats med Dio. Dio meddelar att hans sista spelning blir Oakland den 13:e november, dagen innan den första av de två Costa Mesa-spelningarna skulle äga rum. Vad fan gör Black Sabbath då? Utan sångare?
Enter: Rob Halford.
Som både god vän till bandet OCH Sabbathfan ut i fingerspetsarna bjuds The Metal God in att köra dessa två sista spelningar på turnén som förband till Ozzy. Halford tackar ja, och vi får två helt unika spelningar där det blandas hej vilt bland låtarna och ett par riktigt bortglömda pärlor såsom Symptom of the universe och Supernaut luftas. Bara sådär.
Och dessutom sker såklart återföreningen med Ozzy. Idag kan det kännas "vadådå?" men 1992 var det helt enkelt ofattbart. Jag minns MTV-rapporten med liveklippet, jag minns nyheterna kring detta och alltsammans verkade så...overkligt. Idag är det fortfarande kul att de gjorde återföreningsgiget med Ozzy (fyra låtar) men det som står ut är de två unika spelningarna med Halford. Han skulle dessutom få göra ett gästspel till 2004, när Ozzy var sjuk, men det tar vi en annan gång. Idag klickar vi nedan och tittar på den kompletta privatfilmningen av den andra konserten och även på den fräsiga photopitfilmen från samma kväll, det är en oklippt MTV-kamera som sett dagens ljus och som av en slump hamnade på youtube just idag.
Håll till godo!
/Alex
Jag tror ändå att vi måste prata lite om Moscow Music Peace Festival. 1989 stod hårdrocken i högre kurs än någonsin i det vittrande Sovjetunionen. Inte för att så värst många band spelade live där, eller ens gavs ut officiellt på skiva. Nej, det var snarare i underjorden hårdrocken levde och frodades. Vissa band vågade dessutom inte åka dit, andra fick inte. Märk då det kollektiva "WHAT DA FUCK?" som gick som ett sus genom hårdrocksvärlden när det plötsligt skulle hållas en hårdrocksfestival i Moskva i augusti för att visa världen att Sovjet - det är ett land som kan rocka, det. Det politiska spelet gick denne tolvåringen helt förbi, men det handlade tydligen om att skumraskfiluren Doc McGhee (Kiss nuvarande manager, host host) hade smugglat knark och åkt fast, och som del av det påföljande straffet skulle han utnyttja sina kontakter i musikvärlden (till viss del f.d. kunder får en tro?) för att slänga ihop en antidrog-gala hos den stora björnen i öst. Och herrejävlar vad han slängde ihop.
Var det Super Channel som visade konserten? Jag vill bestämt minnas det men kan ha fel. I vilket fall, under två dagar på gigantiska Luzhniki Stadium i Moskva bjöds den svältfödda publiken på det finaste väst hade att erbjuda. Båda dagarna såg följande band spela: SKID ROW, CINDERELLA, BON JOVI, MOTLEY CRUE, OZZY OSBOURNE, GORKY PARK och SCORPIONS. Man kan idag läsa sig till att en massa egon satte käppar i hjul och vissa fick mer speltid än andra bla bla bla. 1989 fanns det dock få kanaler för dylik information, varför vi bara njöt av spektaklet. Scenen var byggd på en stor skiva som var roterbar så att när band ett spelade byggde man upp scenen för band två samtidigt. Ungefär som på California Jam 1974. Stencoolt.
Härnäst följer mina minnesbilder, den som skiter i dessa kan skippa direkt till filmklippen längre ner:
1. Jag har inget som helst minne av Cinderellas spelning. Brydde mig verkligen inte alls. Synd, för idag hade jag uppskattat att få ha "varit med".
2. Jag lärde mig älska Skid Row i samma sekund som Makin' a mess drog igång.
3. Bon Jovi gjorde en bra spelning, men jag minns fortfarande att jag tyckte de kändes som gamla gubbar jämfört med de andra banden. Lite väl präktiga kanske?
4. Motley Crue var fruktansvärt coola då. Idag känns det som en lite sådär spelning med deras dåvarande mått mätt, men låtvalet är fortfarande fenomenalt för en så kort spelning.
5. Gorky Park fick lite för stort utrymme med tanke på att A. De hade bara en bra låt och B. De lät riktigt röv redan för en tolvåring.
6. Ozzy hade jag ingen superrelation till tidigare men även där minns jag att intresset väcktes. Shot in the dark för bövelen!
7. Scorpions kändes av någon anledning inte alls gubbiga. Skumt med tanke på att jag nog borde tyckt det, men jag tyckte och tycker att de gör en grym spelning. Tänk om Wind of change hade varit skriven redan då. Den låten på den stadion det året, det hade man kunnat skriva en egen spalt om.
Större delen av denna ypperliga begivenhet gick alltså på tv och släpptes även på hemvideo i form av tvenne VHS-kassetter med musik och dokumentärt material blandat. Även om banden inte spelade så värst länge så är de kompletta konserterna från båda dagarna inte tillgängliga. Man kan via de källor som står till buds idag få se hopklippta varianter av framträdandena om man vill, men tänk ett bluraysläpp på rubbet. I en box med en commemorative book, biljettreplicas och en påse vitt pulver. Jag hade tagit semester för det.
Tills dess, jag ber att få bjuda på vad som verkar vara mer eller mindre en sammanställning av allt cirkulerande material. Det finns massor av olika versioner av spektaklet på tuben, de två hemvideokassetterna finns där, likaså olika långa versioner av somliga band samt något enstaka riktigt dunderklipp vad gäller kvalitet. Men det bästa är en fyra delar lång uppladdning av en person kallad Hardmuz01. Tack för det Hårda musen. Plugga i högtalarna, sätt volymen på "stun" och lär bordsgrannen hur hårdrocken skulle låta 1989.
Det pratas alldeles för lite om OZZY. Alltså den RIKTIGA Ozzy, inte den nutida clown-Ozzy, inte Sharons-fru-Ozzy (YEAH YOU HEARD ME!). Jag talar om ikonen Ozzy, som sjöng i ett av 70talets bästa band och som höll fanan högt på 80- och halva 90talet med fantastisk musik skriven och framförd av fantastiska musiker, vilka alla verkar ha stått i kö för att få ha fått en liten stund i Ozzys glans.
I början av 90talet var Ozzy fortfarande på riktigt. "No more tears" är en av hans starkaste skivor, knarket höll honom fortfarande pigg istället för tvärtom och bandmedlemmarna höll fortfarande hög klass. Jag såg inte sett på den mytomspunna spelningen på Saga i Köpenhamn 1992 tyvärr, men jag njuter av inspelningen därifrån. Jag såg honom först under vad som torde vara den sista glimten av den Ozzy jag älskar högt, nämligen 1995. Något var då lurt i Ozzylägret. Den nya skivan "Ozzmosis" var uselt producerad men hade några starka låtar så därför kändes det konstigt att han inte spelade en enda av dem när jag såg honom i Göteborg den 25/11 i ett knappt halvfullt Scandinavium. Det var i backspegeln en sorglig introduktion till min Ozzy-livehistorik. Tur därför att jag även pelade mig in till Köpenhamn och Valbyhallen tre dagar senare. Jag träffade gitarristen Joe Holmes i båda städerna, i Köpenhamn kände han igen mig och sa direkt "Ikväll blir det bättre än i Göteborg - Ozzy är på superhumör idag!". Han hade rätt. Den 87 minuter långa halvsega konserten i Göteborg förvandlades till en 105 minuter lång explosion av galenskap. Tre låtar lades till; Desire, Mama, I'm coming home och den nya Perry Mason. Jag stod längst fram och blev nersölad av vattenkanonen som han tryckte upp i mitt ansikte. En fin kväll, på alla plan.
So there. Släpp allt du har, vräk på fredagsskivan och berätta för din närmaste granne exakt varför Ozzy är gud. Begriper inte grannen så kan denne ju fortsätta lyssna på Svenne Rubins. Vi andra vet ju ändå bättre.
En lugn söndag på jobb föranleder mig att filosofera lite kring ett 17årigt jubileum. Den 25/11 1995 skulle jag äntligen få se OZZY OSBOURNE live. Två gånger på fyra dagar dessutom, en bonus bara det. Jag tyckte väl i och för sig att "Ozzmosis" var en högst medioker skiva, detta spelade dock ingen som helst roll eftersom det var de gamla låtarna jag ville se/höra. BLACK SABBATH och Ozzy hade börjat ta en oerhört stor plats i mitt hjärta vid denna tiden och det var inte mer än rätt att jag skulle få se dem live också. Black Sabbath gjorde en i efterhand ganska dålig spelning i Karlshamn i juni, men det rättade de till i oktober i Lund med en riktig benkrossare till konsert. Därför var det nu upp till bevis för Ozzy, som dessutom hade med sig Geezer Butler på bas. Ytterligare en bonus var gitarristen Joe Holmes som var ny i bandet och som till dags dato är den enda gitarrist Ozzy haft utöver Randy Rhoads själv som kan göra just Randylåtarna rättvisa.
Göteborgsspelningen blev tyvärr inte riktigt det jag hoppats på. Förbandet FEAR FACTORY gav mig ingenting (då, idag är jag glad att jag såg dem på den tiden och har sett ytterligare en gång!), Scandinavium i Feskekörkaland var inte ens havfullt (3500 personer vill jag minnas att jag läst, mycket tomt var det) och Ozzy var på särdeles uselt humör. Knappa 88 minuter varade konserten och även om jag och Jox hade hyggligt roligt ändå så skulle min Ozzypremiär inte riktigt gå till historien.
Tre dagar senare var det dags för Valbyhallen i Köpenhamn. PANDE-EFFING-MONIUM. Ozzy var på dunderhumör, lade till TRE låtar som inte spelades i Göteborg och efteråt var jag söndersvettad och dyblöt eftersom jag "råkade" stå i skottgluggen när Ozzy fick fram vattengeväret. DÄR fick jag min premiär. DÄR visade Ozzy exakt varför han är...eh...Ozzy.
Tyvärr finns det inte en endaste sekundmeter inspelat från Köpenhamnsgiget så ni får hålla tillgodo med ett klipp från den fina tvåkameramixen från Göteborg.
Idag är det trettio år sedan Randy Rhoads lämnade oss. En totalt meningslös flygkrasch skulle avsluta hans alltför korta stund på jorden. Jag lärde känna hans spelande när jag i början av 90-talet blev OZZY-frälst, och jag började genast suga i mig allt jag kunde om detta wunderkind. De två skivorna med Ozzy, tribute-liven från 1987 (live eller inte - Randy är med iallafall!) och en stor mängd bootlegs införskaffades på kort tid. De två QUIET RIOT-skivorna var, och är, ganska svåra att få tag i så de har jag fortfarande inte lyckats tillskansa mig i kompletta originalutgåvor. Däremot kom det runt 1995, eller var det tidigare, en samling med osläppt material och annat från just dessa Randys första professionella år.
Sätter han spelar på, att aldrig bara kompa utan att hela tiden SPELA på gitarren var och är unikt. Andra får tjata om Eddie Van Halen och andra tills korna kommer hem, för min del är Randy den ultimata metalgitarristen med en helt egen känsla för ton, melodi och tyngd - samtidigt. Detta har aldrig hörts tydligare än i mästerverket "Mr. Crowley". Nedan finner ni två versioner av låten, en liveversion inspelad i Montreal 1981 samt en version där gitarren ljuder ensam, troligtvis ryckt från något av di däringa Guitar Hero-spelen eller så. Det spåret om något vittnar om en spelstil som liknade inget eller någon annans.
Världen är fattigare utan Randy men vi får vara tacksamma för det han gav. Musiken lever vidare.
Fredag, detta vackra ord i den svenska vokabulären. Fredagslista, ett om möjligt ännu vackrare. Veckans skapelse är en kontrasternas lista minst sagt. Hårt vs mjukt, lättillgängligt vs svårlyssnat, mainstreamballader vs undergroundknas, good cop vs bad cop. Man kan kalla det lite vad man vill, poängen är att motsatsförhållandet råder. Vi valde yin och yang som arbetsnamn mest för att det låter coolt och för att ge bokstaven Y lite uppmärksamhet.
Första ronden
Martin går ut hårt med WHITESNAKE. (Ja, ni läste rätt, pudelrockens crème de la crème inleder.) Och det blir knappast bättre: VIXEN, VAN HALEN, EUROPE och WINGER för oss, på sina böljande hårmanar, fram till den pompösa avslutningen signerad STYX.
Jahapp, det blev Ozzy och Bill Ward i BLACK SABBATH igen. Två f.d. missbrukare varav en inte hållit sitt musicerande vid liv alls utöver vid de tidigare återföreningarna. KISS, någon?
Ändock - jag tar på mig positivet och hoppas att de kan åstadkomma något. Jag kan till och med komma på mig själv med att faktiskt se fram emot en spelning såtillvida de kör lite ovanligt material.
En sak är klar - skulle de köra ett arenagig i Birmingham så kommer jag med all sannolikhet att åka dit och se dem, Black Sabbath på hemmaplan borde trots allt vara ett säkert kort. Festivaler är alltid kompromissade vad gäller ljud och ljus (och väder) men en inomhusspelning i Birmingham skulle jag nästan kunna längta efter. Men bara nästan. Ett Black Sabbath med Ozzys gräsliga röst och Bill Wards spelande kommer, efter att ha sett ett dem tre gånger med DIO och Vinny Appice, att få svårt att övertyga mig.
Men jag hoppas. GUD vad jag hoppas.
/Alex
Idag får vi reda på vad som händer i BLACK SABBATH-världen. 11-11-11 står det på en bild på deras facebooksida, och det lär ju vara så enkelt att en återförening kommer att ske igen. I min lilla värld av blommor önskar jag av hela mitt hjärta att det är en återförening med Tony Martin, men det lär det såklart inte vara. Jag listar några förhoppningar såtillvida det är OZZY som ska tillbaka i fållan:
1. Måtte Vinny Appice få spela trummor. Inget ont om Bill Wards bidrag till hårdrockshistorien men han spelar idag snäppet sämre trummor än disktrasan i mitt kök emedan Vinny fortfarande besitter en djävulsk tyngd i sitt spel.
2. Måtte låtlistan bli roligare än Paranoid/Iron man/Black sabbath/N.I.B. Tony och Geezer gillar att spela ovanliga låtar, det märktes inte minst vid de tidigare återföreningarna (Lord of this world i Oslo 1998!). Ozzy är betydligt mer tveksam till dylika utsvävningar numera, möjligen för att han varken har hågkomst eller register kvar att sjunga mästerverk som Megalomania / Killing yourself to live / Tomorrow´s dream / Behind the wall of sleep / Hand of doom.
3. Måtte de göra en "riktig" 70-talsgrej denna gången, i.e. jamma loss som SATAN i långa passager utan sång. Tänk en Sabbra Cadabra på Sweden Rock, 23 minuter lång och med MASSOR av gitarrsolo och whatnot. Där Ozzy idag är en skugga av sin skugga av sin skugga besitter Tony och Geezer fortfarande ett driv, en artistisk vision, en kreativ önskan. Jag hoppas de får utlopp för det.
Det lär bli återförening. Det lär bli Sweden Rock Festival. Kommer jag att vara där? Oklart. Jag har idag högre krav på en konsert än att det räcker att bandmedlemmarna existerar och ställer sig på en scen. Nästan alltid i alla fall (läs: KISS). Jag hoppas jag blir överkörd.
/Alex
I denna tid av återutgivningar, remasters och oändliga "made-for-Statoil"-Greatest Hits-skivor så har gamle herr Oswald också behagat peta ur sig en box. Skillnaden mellan hans och många andras är att emedan andra boxar ser fina ut men har meningslöst innehåll så ser Ozzys snarare ok ut men har kanoninnehåll.
Vi var nog många som satte både en och två näsvisslor i halsen när Blizzard Of Ozz och Diary Of A Madman remastrades och fick NYA trum- och basspår 2002. P.g.a. en långtgående konflikt mellan låtskrivarna/artisterna (Bob Daisley och Lee Kerslake) och det stora Helvetet (Sharon Osbourne) valde den sabla dåren helt sonika att radera deras instrument och ersätta med nyinspelningar gjorda av Ozzys dåvarande bandmedlemmar. Hela, och då menar jag verkligen HELA, hårdrocksvärlden funderade då på att på något sätt försöka ta livet av idioten. En större blasfemi hade inte ägt rum sedan..., ja, när?
Detta är fixat i den nya boxen. Tillsammans var vi många som yttrade vårt missnöje på forum och annat varpå det helt enkelt inte fanns någon chans att komma undan med ett dylikt småsnålt tilltag en gång till.
I boxen får vi således de två monumentala Blizzard och Diary-skivorna i nygjorda remasters med originalinstrumenten ljudandes ur Sony Walkmannen. Både på CD och på 180-grams vinyl dessutom. Som bonus på Blizzard får vi även singelbaksidan You looking at me looking at you tillsammans med en ny mix på Goodbye to romance och ett kort soloutdrag av geniet Randy Rhoads.
Randy Rhoads ja, make no mistake - denna boxen är den ultimata hyllningen till denna fantastiska människa som togs ifrån oss alldeles för tidigt. Allting handlar om Randy. Precis som sig bör enligt mig. But I am digesting, tillbaka till skivorna.
Någon har klagat på att den andra singelbaksidan från tiden, You said it all, inte är med. Anledningen torde vara att den inte finns någon studioversion på låten utan bara liveversioner, men visst - den hade ju gjort samlingen helt komplett och det finns gott om tid kvar på skivan. Skumt, sa grisen.
Diary får inga bonuslåtar alls men däremot finns det en bonus-cd som enligt initiala källor skulle innehålla en hel konsert men som nu verkar vara ytterligare ett hopkok av olika spelningar. Jag har inte helt lyckats redan ut var alla låtarna kommer ifrån men några av dem verkar härstamma ifrån Montreal 1981-spelningen som finns i de flestas bootlegsamlingar. Jag ber att få återkomma med en komplett analys om någon är intresserad av en dylik.
Det bästa i boxen är dock DVD´n. Dels finns där en dokumentär, av typen "vi berättar samma gamla historier en gång till". Den är av föga intresse för den som varit intresserad av (läs: dyrkat) dessa skivor och artister i 30 år. Däremot får vi som bonusmaterial något alldeles ohyggligt fräsigt. Jag listar detta:
1. After Hours 1981 - 4 låtar live i tv-studio 1981. Finns sedan länge i samlarkretsar men här är det direkt ifrån tv-stationens masterband. Tårar föll när den betittades.
2. New York Palladium 1981 - Ja dra mig på en kall pilsner och kalla mig för Glenn. En student drog med sig sin 8mm-kamera och ställde sig längst fram när Ozzy med gäng behagade besöka gamla Palladium i New York i maj 1981. Totalt filmade han 32 minuter, 10 rullar. Bilden är härligt grynig och ljudet funkar även om det såklart inte är perfekt. Vi får inte se några kompletta låtar tyvärr, rullarna var inte så långa, men det vi får se är en av de ytterst få konsertinspelningar på video som finns med Randy* och det är fanimej helt fenomenalt! Att en artist av denna magnituden "vågar" släppa en sådan opolerad film är något som alla borde ta lärdom av. Priority has been given to historical content. No shit!
3. Några tv-klipp till, inkl. en oklippt tvkamera som filmar de förata två låtarna i Albuquerque 1982. Randy på Diary-scenen. Over the mountain med Randy. När såg du det senast? Trodde väl det.
Summa sumarum är det en fräck box, jag förstår att alla inte vill betala 1300 spänn för skivor de haft i 34 år bara för att det finns en bonus-dvd med. För egen del så var den helt prisvärd tack vare Palladiumgiget, hade det dykt upp sådana rullar på ebay eller liknande så hade jag nog varit med och budat uppåt åtminstone en 5-6000 så att få se denna konsertfilm för "ynka" 1300 var bara fräckt. Vi har alla våra laster.
/Alex
* Det som överhuvudtaget finns på DVD med Ozzy och Randy sedan innan är endast After Hours-specialen, 10 minuter från Palladium 1981 (det andra setet, filmat på balkongen), 20 minuter från Chicago 1982 samt några få nyhetsklipp. That is all.
Metal 1:
UPS gladde mitt liv lite idag när de meddelade att min Ozzy Osbourne Blizzard Of Ozz 30th Anniversary-box äntligen äntrat landet. Det tog hiskeliga 3 dagar från Nashville till Helsingborg, läs och lär Posten!
Metal 2:
En annan box jag inmundigat nyligen är Morbid: Year Of The Goat. (Dead´s band innan gick med i Mayhem för den oinvigde). 3 LP-skivor och en fin och utförlig bok. Förvänta er recensioner på båda boxarna på en metallbiblioblogg nära er.
Minnen:
När jag var 11 år och morsan släpat med mig för att se KISS i Köpenhamn (1988) visste lyckan inga gränser. Jag hade med morsans gamla instamatic-kamera (minns nån dem?) och tog fem bilder. När vi lämnade in filmen för framkallning så sade fotobutiken att det inte fanns något på negativen. Besvikelsen var nästintill förödande. 16 år senare i en fotobutik i Växjö sade den pigge killen bakom disken "jomenvisst, de tar vi fram". En timme senare stod jag med bilderna i handen, det är inga fotogropiska mästerverk men det är mina egna bilder från min första KISS-konsert, och i den egenskapen är de ovärderliga. Nedan finner ni ett av de bättre fotona, jag lade upp två på min Livinginthepast-sida. Those were the days, eh?
EDIT: Jag får inte rätt på bildens format, men klicka på den så syns den i all sin prakt.
/Alex
När man som 10-åring plötsligt fick tillgång till kabel-tv var det en fin tid att vara hårdrockare. Något som åtminstone präglade min uppväxt var intervjuer, bootlegs hade jag dålig koll på och de flesta köpekassetter med konserter hade jag inte råd med. Det fanns då en tjusning i att se mina idoler på tv ändå, i avslappnade sammanhang. Och allt som oftast i samkväm med Mick Wall. Om jag fick önska vara någon annan än den jag var under 80-talets heyday så skulle jag nog välja Mick Wall. Han kände ju för skrående ALLA!
Det var inga snygga frisyrer de satt inne med (Ozzy 1986...jag LOVAR att både min mamma och min mormor hade en exakt likadan!), det som sades var sällan banbrytande eller föremål för nästkommande års nobelpris, men de satt där. I en stol. Och pratade och rörde på sig. Vad kunde vara mer upphetsande än det?
/Alex
Nu börjar tankarna samla sig efter årets Sweden Rock. Jag missade/slapp Whitesnake vilket de allra flesta rapporter verkar ha varit en total katastrof. Jag lämnade själv bandets spelningar 2003 och 2006 med gråten i halsen så det kom inte som någon överraskning för min del.
Årets festival bjöd mestadels på bra spelningar, några sisådär och en ren katastrof. Här kommer några snabba tankar:
torsdagen:
* Duff McKagan´s Loaded: Riktigt bra, ödmjukt men rockstjärnigt på samma gång.
* FM: En av de bästa spelningarna i år, och min favvelåt dök upp redan som andralåt (I belong to the night)
* Queensrÿche: Maken till oinspirerat framträdande får man leta efter, alla verkade vilja vara någon annanstans. Jag fick dock äntligen höra Lady wore black, och de körde även NM 156 / Screaming in digital / Real world och Walk in the shadows så den halvtimmen var helt ok.
* Groundhogs: En bedrövelse. Att Tony McPhee´s fru släpar upp denna strokedrabbade människa på scenen för att förnedra sig så gör ont i hjärtat. Jag sprang därifrån efter två totalmassakrerade favoritlåtar. Ovärdigt.
* Accept: Kanonbra, och för min del fräckt att Hermann Frank var sjuk för jag gillar dem bäst när bara Wolf spelar gitarr!
* Morbid Angel: Kanonbra även här, bra setlist, premiär på en ny låt (I am morbid) som inte spelats tidigare + en "ny" gammal (Blood on my hands) som dök upp för första gången på denna turnén. Stenhård spelning med kanske festivalens bästa ljud.
* Judas Priest: Förvånansvärt bra. Halford sjöng bättre än 2005/2009 och låtlistan tilltalade mig oerhört. Never satisfied för bövelen!!!!
lördagen:
* Lee Aaron: Rolig spelning, bra låtval, ödmjuk men förvirrad Lee vilket månne förklaras av att de hade en rätt jobbig flygning från Vancouver där de bl.a. blev av med alla gitarrer/basar. Barely holdin´ on var höjdpunkten!
* Molly Hatchet: Skön spelning med ganska dåligt ljud, iallafall kändes det så när man stod där. Får väl se vad inspelningen säger (om det nu finns en sån....:)...).
* Rhapsody Of Fire: Jag struntade i Kansas som jag redan sett (och inte gillade) och satte mig i stolen vid Zeppelin Stage för att se Rhapsody istället. Det var tur det för den timmen gick sannerligen inte av för hackor. Direkt efter spelningen sprang jag in i det tyska tältet och köpte skiva. När hände det sist? En kul grupp att ha fått upp ögonen för!
* Black Label Society: Såg ungefär 40 minuter innan Walter Trout, och förstår fortfarande inte detta bandets popularitet. Tråkig och monoton musik. Har försökt flera gånger nu men jag lägger ner och längtar tillbaka till Pride & Glory-tiden :)
* Walter Trout: Festivalens absolut bästa spelning. 75 minuter underbar blues, och tonen han har är fanimej helt oslagbar!
* Ozzy Osbourne: Jag kollade låtlistan innan och såg att det räckte för min del att se de första 40 minuterna så jag fick höra Road to nowhere och Shot in the dark. Rösten var ingen höjdare, men det kompenserade han med att underhålla på andra sätt. I vilket fall, jag gick efter Shot och på min väg ut till bilen såg jag att Ozzy måste ha haft den allra största publiken någonsin, det fanns t.o.m. vakter på vägen utanför som höll koll på alla som stod och tittade. Och de boende i Norje satt i solstolar på sina tak och tittade. Tyvärr har det väl knappast med hans musikaliska arv att göra utan snarare att han skäller på sina bajsande hundar i TV, men det må ju vara hänt.
På det hela taget en bra festival. Jag samlar nu intrycken och eventuella digitala signaler vilka förmedlas på olika sätt för att njutningen aldrig ska ta slut. Det är en underbar tid att vara musikdåre i :)
/Alex
Imorgon är det så dags för dag 1 av Sweden Rock Festival för mig. Duff, Groundhogs, Morbid Angel, Priest, Accept, det blir nog en fin dag om vädret håller sig lite. Hem på natten och sedan är det dags på lördag igen. Det är min själ inte lätt att vara hårdrockare, men varför skulle det vara det :)
Nästa vecka återkommer jag med intryck. Om jag överlever lördagen.
Jag bjuder på en av de största förhoppningarna i år:
/Alex
Rightyo my fine feathered friends. Martin tyckte förra veckans lista var schizofren. Det var den. Denna veckans lista har enkelt sagt hittills aldrig skådats och kan således inte föräras ett epitet. Möjligen kunde man kalla den något i stil med schizo-psycho-avalanche-fighter-deluxe-knepig.
Martin blandar och ger i vanlig ordning, en överraskning i form av Symphony X lyckades han dessutom trycka in. Han påstod även att Wormrots Dirge inte fanns på Spotify. Det gjorde den visst, och eftersom låtarna pendlar mellan snorkorta och ännu kortare så fiskade jag minsann med hela skivan i slutet av listan.
Själv har jag myst till med allt från Allman Brothers till Ozzy via dagens artist: Snowy Shaw. Ikväll är det dags för The Great Unveiling med honom i Göteborg och jag har ystat med lite förhoppningslåtar från bl.a. Notre Dame, Memento Mori och Illwill.
/Alex
Det här kommer låta helt förmätet (men det är inte meningen alls): denna veckan har jag uteslutande lyssnat på musik i recensionssyfte och denna musik är inte utgiven än. Alex har också lyssnat på musik som inte kan kategoriseras som metal - visst var det så Alex? Därför är listan denna veckan ihopsatt av musik som vi av någon anledning tycker att ni ska kolla in, helt enkelt därför att den är bra.
"KARENSDAG är folklig rockmusik för en generation som inte längre tillhör Kanal 5s målgrupp. Vi sprider vårt hat mot backslicks, stureplan, tidningen Klick, Gevalia och Karlstads storstadskomplex genom äkta Skoghallsk populärmusik, med hjärtat i bruksorten och näven mot guldkusten." Så står det på bandets myspacesida. Jag föll som en fura när jag under ett s.k. myspacerace upptäckte KARENSDAG och den rent ypperliga "Tjockt pa Bergvik" - därför är jag så glad att en relativt ny låt Jävla Dret finns att ta del av på Spotify. 
helt okej i synnerhet när man hittar liveversionen av I Don't Know med Randy Rhoads på gitarr, samt BLACK SABBATH. Vilken skiva säger jag inte - det får ni upptäcka själva, haha!Idag får ni lite fredagsgodis från edra metallbibliotekarier i form av nya fysiska skivor till avdelningen. Det ni - ibland lyckas även vi, haha!
Klassisk, klassisk platta från en Dio i verklig storform. Rent häpnadsväckande att vi inte skaffat den 
tidigare faktiskt. Svänget och tyngden finns kvar med sån önskvärd tydlighet att ögonen tåras över hur bra musiken är. Ren magi om ni frågar mig.
PROJECT HATEs "Bleeding The New Apocalypse", men det vet ni ju sedan tidigare om ni har varit inne på bloggen eller hur?
En absolut måsteplatta om ni frågar mig. "Sabbath Bloody Sabbath" är en fullständigt klockren platta som det är omöjligt att värja sig emot. Så är det. Jag sitter och funderar på en sak. Vad är det som gör en artists klassiker till just klassiker? Vad är det som gör att Ozzy´s Bark at the moon är en låt jag älskar emedan jag inte ens kan erinra mig en enda låttitel från någon av hans senaste tre skivor? I vissa fall skulle man nog kunna hemfalla åt att bara kalla det nostalgi, man gillar det man minns från en viktig period i sitt liv - uppväxten och medvetandegörandet. Jag köper den förklaringen, men bara till viss del. Vi kan ta fallet Pretty Maids, där är jag också uppvuxen med deras "klassiker" men tycker att senaste skivan "Pandemonium" knäcker precis allt annat de gjort.
Har det med artisterna själva att göra? I fallet Ozzy så vet vi att han omgav sig med duktiga låtskrivare förr (Bob Daisley t.ex.) vilka inte är inblandade längre vilket självfallet märks i kvalitén på materialet, men om vi tar Iron Maiden då? Jag vet att vi alla tycker väldigt olika men jag tycker personligen att The Final Frontier är ett skämt. Jag vill verkligen att den skall vara bra. Jag minns förvisso att det tog mig ett tag att "komma in i " Brave New World" och "A Matter Of Life And Death" medan "Dance Of Death" hoppade in på favoritlistan ganska omgående, men TFF får inte fler chanser nu. Sista gången jag hör låtar från den lär bli på Ullevi i sommar och sen begraver jag den tillsammans med "Virtual XI".
Jag funderar ganska mycket kring just dessa psykologiska mekanismer, kanske gör det mig överkritisk men å andra sidan kanske ger det mig en mer ärlig bild av vad jag egentligen gillar kontra vad man som rockare/musikintresserad förväntas gilla. Om man som KISS-fan ställde sig upp och sade att senaste skivan "Sonic Boom" var smörja så var man, och jag citerar, "bakåtsträvare", "en sån som alltid gnäller", "oförskämd" med mera. De som gillar ett band gillar ju alltid ALLT de släpper, och det senaste är alltid bäst. Fråga bröderna Maiden, Pelle och Erik, som i en intervju runt 1999/2000 poängsatte alla Iron Maidens skivor. Samtliga skivor fick 10/10 förutom den senaste ("Brave New World") som fick 10+. Kring samma midsommarstång dansar fenomenet "man ska vara glad att artisten släpper skivor över huvud taget". Varför då? Blir en skiva automatiskt bra bara för att den finns? Jag hävdar bestämt det motsatta och nämner i detta andetag faktumet att både Babsan och Eilert Pilarm fått släppa skiva.
Jag avundas dock bröderna Hårdrock-mentaliteten på ett plan, det måste vara en underbar och konfliktfri värld att leva i. Fast samtidigt så kämpar jag ständigt emot stagnerandet, jag vill alltid utvecklas och alltid kritiskt granska det jag gör och lyssnar på. Då funkar det inte att redan veta att KISS nästa skiva är den bästa, utan att jag ens hört en ton.
Det hade varit roligt om någon mer funderade i samma banor, och lika roligt att höra om någon bara tycker jag raljerar. För oss som inte har musiken som en bakgrundsljud till disken, dammsugandet eller träningen utan som lever, andas och blöder den ur varenda por, 24/7, året runt så är det alltid lika intressant att diskutera passionen. Bara genom diskussion och genuina försök till förståelse kan vi utvecklas. Våga Vägra Stagnation!
Mitt i min Alice Cooper-frenzy sitter jag och funderar över den underbara symbios mellan metal och skräckfilmer som ägde rum på 80-talet. Den fortgår förvisso alltjämt i olika skepnader, men att Rob Zombie gör egna hyllningsfilmer/nyinspelningar av klassiker har inte riktigt samma bäring som nyheten att Gene Simmons & Ozzy Osbourne skulle vara med i en och samma film 1986 (Trick or treat). Gene Simmons skådespelarkarriär kan för övrigt enkelt sammanfattas i ett "Jisses...". Runaway var väl en hygglig film, Tom Selleck och Cynthia Rhodes såg till det, men Never Too Young To Die är nog bland det värsta jag sett... Att sedan hermafroditen Velvet Ragnar (Gene...suck) sjunger en liten sång som Gene själv snodde textdelar av till KISS-låten Spit på Revenge, ja, det blir jag inte lyckligare av precis.
Åter till ämnet - filmmusiken i 80-talets skräckfilmer var ofta tämligen penibel, och det är väl därför jag dyrkar den, men när några av 80-talets stora akter ombads skriva ledmotiv blev resultatet i princip alltid oerhört lyckat. Två låtar sticker ut rejält, båda syns här nedan. Andra har säkert egna favoriter, men vi sparkar igång måndagsmorgonen med lite dans och kul i poolen tillsammans med Dokken och Alice Cooper.
Jag ber även att få utlysa en liten tävling, vinsten tar jag ställning till om någon lyckas reda ut svaret :)
Fråga: Vad har Solstollarnas Martyna Lisowska och Alice Cooper gemensamt? En ledtråd får ni i form av "1986 resp. 1987". Lycka till!
/Alex
Vi har fått en ny laddning skivor till biblioteket - ett bra sätt att fortsätta året på eller hur? Tänkte väl det.
ANAAL NATHRAKH är ett av de intressantaste extremmetalbanden om ni frågar mig. Duon bestående av Dave Hunt och Mick Kenney som utgör bandets sättning idag har framkallat något av den mest ångestfyllda och gallsprängda musiken under 2000-talet. Började som ett black metalband, men har på senare år dragit lite åt grindcorehållet även om gruppens musik fylls av mängder olika influenser. Har ambitionen att vara "the soundtrack to the apocalypse" vilket "Hell Is Empty, And All The Devils Are Here" skulle funka alldeles utmärkt som.
Inköpsförslag fick vi på denna skivan av finska The 69 EYES - gotisk rock i samma anda som HIM. Har en tvillingskiva i "Angels" som vi också köpt in. Låter helt okej om ni frågar mig - men detta är ju inte min kopp té som ni förstår, eller hur?
Uppföljaren till 2008 års "Switchblade Serenades" - och det låter som innan: gitarrerna i fokus, men de får kämpa om utrymmet med sångerskan Livs karakteristiska stämma. Vet man som bandet vad man sysslar med och vad man vill göra kan resultatet bli så bra som på denna plattan. Perfekt till en förfest på sommaren. Gott så.
Ozzy kämpar vidare. Denna skivan skänktes till biblioteket av Alexander som inte riktigt tyckte den höll måttet. Låna och se om du håller med honom eller inte :-)
Inköpsförslag. Det låter helt okej om walesarna - de vet hur man skriver hittig musik som går hem hos de breda massorna: lite lagom tufft med dubbla baskaggar och tuggande gitarrer med lite skriksång emellanåt, och naturligtvis feta melodier. Gillar man sån musik har man en habil plattleverans i "Fever".
"Love It To Death" är en platta så långt ifrån Poison man kan komma. Faktum är att denna plattan gjordes när Alice Cooper var ett band och inte en soloakt. Att plattan kom 1971 hörs verkligen och det låter inte det minsta ondskefullt om ni frågar mig, men jag är ju inte rätt person att yttra mig om denna plattan egentligen, haha!
Det låter betydligt tuffare om "Billion Dollar Babies", även om soundet fortfarande är riktigt skönt retro. Skivan kom 1973 och det räcker med att kolla på låttitlarna så fattar man snart att det är lite tuffare tongångar som gäller: Raped And Freezin' och I Love The Dead, exempelvis. Vi har köpt in en deluxeversion av plattan som innehåller en hel del livematerial också. Lånas i receptionen.
